”Gud, låt min själ få komma till mognad innan den ska skördas!”
Jag fick se att högst upp i någon lista över bästa svenska filmer låg alltså Körkarlen (från 1921). Den måste min själ ses, tänkte jag, men före film kommer bok, det är sen gammalt. Det var en himla tur att jag tog det i den ordningen.
Det är ondskan själv som har huvudrollen i Lagerlöfs klassiker, David Holm heter han och är en jävla typ. Han är hustrumisshandlare och alkoholist och han hostar sin tuberkulösa hosta på sina medmänniskor med avsikt att smitta. Namnet David betyder ”den som är älskad”, kanske är det därför Edit – bokens Jesus, en ”slumsyster” från Frälsningsarmén – älskar honom. Eller så är det hans stora manliga kropp hon vill åt. Kärlekens vägar kan vara obegripliga och hopplöst outgrundliga.
Boken är ett mycket trevligt svar på Dickens spökhistoria A Christmas Carol, men med nyårstema. David får likt Scrooge möta sitt förflutna med döden som guide. Här finns en andlig frågeställning som svävar över en socialrealistisk grund. Det handlar om vad som händer efter döden, själens mognad, förbjuden kärlek, hämnd och förlåtelse, alkoholmissbruk och tuberkulos. Språket är rikt och pompöst, de bibliska allusionerna är många. Diegesen innehåller flera metanivåer. Det finns med andra ord mycket i den här boken som jag tycker om.
”-Jag är den starke, som har makten över människor barn, svarade körkarlen och hans röst blev fulltonig och allvarlig. Jag betvingar dem vare sig de bor i höga salar eller i eländiga källarhålor. Jag ger friheten åt slavarna, och jag rycker ner kungarna från deras troner. Det finns ingen borg så mäktig, att inte jag bestiger dess mur. Det finns ingen kunskap så djup, att den kan sätta en damm för min framfärd. Jag slår de trygga, bäst de solar sig i lycka, och jag skänker arv och egendom åt de elända, som har försmäktat i fattigdom.”
Men filmen är en katastrof. Det är ju en stumfilm för bövelen! Jag såg klart den bara för den där högst tvivelaktiga listan.
Det här är fortsättningen på den berömda Mitt namn är Lucy Barton. Det var över tre år sedan jag läste den så jag har glömt allt, men det gör inget visar det sig. Elizabeth Strout påminner läsaren om att Lucy växte upp fattigt, i ett stinkande hus i Amgash, Illinois. Men eftersom vad som helst är möjligt har hon gått och blivit författare och bor nu i New York. Lucy Barton är den röda tråden. Den första novellen handlar om hennes skolvaktmästare. Han funderar över den ständigt pågående tävlingen mellan ont och gott, vad man ska och inte ska göra. I den andra möter vi Lucys syskonbarns studievägledare, ”Fettot Patty” som hon kallas. Och så där fortsätter det.
Det handlar om sorger i vardagen, besvikelser över vad livet blev och smärtsamma ekon från barndomen. Om att hålla fasaden, om klasstillhörighet och om samspelet mellan vad man tänker och vad man visar utåt. Om viktproblem, äktenskapsproblem, småstadsproblem, patriarkala problem, relationsproblem, ekonomiska problem, hygienproblem och psykiska problem. Strout skriver en mestadels nykter prosa som konstaterar och beskriver men ibland också klargör och tolkar. Hon hittar karaktärernas röster, de lever upp för mig och de intresserar mig. Vad som helst är möjligt är berörande feelbad men kanske lite väl tillrättalagt och traumaporrigt – alla är helt paj.
Läsningen gav mig åtminstone en rejäl insikt. Jag hade en fantastisk vän och klasskompis en gång, M. Hon lärde mig vad karaktär är. Efter studenten flyttade hon från Gotland och tog efter några år avstånd från mig och resten av vårt gemensamma gymnasiegäng. Vi funderar alla på varför hon gjorde det. Jag kom på nu när jag läste om Lucy Bartons panikångest, att något sådant skulle kunna vara anledningen. Eller så är vi bara tråkiga typer.
”Den tiden verkade otroligt avlägsen när karaktär ansågs betyda allt, som om karaktär var det altare som all anständighet bugade sig inför. Att vetenskapen nu visade att genetiken var avgörande gjorde att allt det där snacket om karaktär slängdes överbord. Att ångesten var triggad, eller blev triggad efter traumatiska händelser, att ingen var stark eller svag, bara funtad på ett visst sätt…”
Året 2022, då jag trodde att jag bara skulle fortsätta knata på i ullstrumporna, blev inte alls som jag tänkt mig. Min pappa blev sjuk, jag hamnade i existentiell kris, jag slutade snusa och min koncentrationsförmåga reducerades rejält och sen dog pappa. Men! Ibland tycks det som att vad som helst faktiskt är möjligt. Jag har ändå läst 358 böcker i år, jag har dock inte recenserat och analyserat alla lika noga.
Jag klarade mitt läsmål, (samma som föregående år 350). Mina favoriter finns logiskt placerade under taggen Favorit (29 st i år) eller Betyg V. Jag kan tyvärr absolut inte välja en, tre eller ens tio. Sämst var Barndom, Catherin M:s sexuella liv och När vargarna kom. Årets mest lästa recension på karenina.se är den om Koryféerna, på andra plats kommer sågningen av När vargarna kom och på tredje plats finns Bröd och mjölk (en av årets favoriter).
Jag har läst 67520 sidor, det vill säga 185 sidor/dag (ljudböcker inkluderade). Den längsta boken var Min kamp 6, 1120 sidor, och den kortaste bara sju, Fasta föremål. Den äldsta boken är Det går an från 1839. Årets utmaningar har gått sådär. Jag har bara läst tre (av sju) delar av På spaning efter den tid som flytt. Jag har dock läst alla översatta av årets nobelpristagare i litteratur Ernaux.
Min läsutmaning finns på Goodreads.Jag har läst 93 böcker utgivna i år, 2022, det motsvarar 31% av alla årets böcker.Hela 40 st fick toppbetyg, bara 5 böcker fick en etta.Ny som i ny för mig, det vill säga en författare jag inte har läst något av förut.Jag har läst ovanligt många böcker av manliga författare i år, hela 99 stycken.Jag har läst 147 romaner, 38 stycken autofiktiva/självbiografier/memoarer, biografier (skrivna av annan person) hamnar under fakta.Jag har läst 30 st recensionsexemplar och 15 böcker från min egen bokhylla. 256 eller 84% av årets böcker är författade av européer. 170 st från Sverige, 25 st från USA, 23 st från Frankrike, 16 st från Norge, 15 st från Storbritannien, 10 st från Finland. Jag har (totalt) läst böcker från 54 av världens länder, det motsvarar 28%. Nya för i år är Estland, Kirgizistan, Tjeckien, Mauritius, Guatemala, Kongo, Israel, Turkiet, Ukraina, Argentina,
Här har vi att göra med en lönnfet, ofriserad, hastigt åldrande man, en författare i sextioårsåldern som liksom fallit ihop invändigt. Han dricker för mycket och är ointresserad av sitt arbete, hans älskade mamma försvinner in i demens, han vänsterprasslar och frun och de vuxna barnen har glidit ifrån honom. Litegrand en manlig fast lågmäldare variant av Hjulskiftes Louise.
Den här vemodiga romanen har en helt egen ton. Det är lite roligt ganska ofta. Jag omfamnar den torra, mörka humorn och tar mig an den patetiske huvudpersonen som delar namn med författaren. Romanen utspelar sig i författarens hemstäder Nykarleby och Åbo. Den vardagsrealistiska prosan (som ibland påminner om Karl-Ove Knausgårds) följer inte någon dramatisk kurva. Inget spektakulärt händer förutom det åldrande livet och tillbakablickarna. Det är en mild läsupplevelse.
”Allt det där kunde ha gett innehåll och spänning åt texten, tagit fram det oväntade och drabbande, sådant som fanns under ytan. Men ytan höll alltid för min dotter och mig.”
Peter Sandström tycks imponerad av hur kapabla kvinnor är. Han höjer inte upp dem på ett stereotypt eller orealistiskt sätt utan mer att han ger dem den kredd de förtjänar. Det är en avsevärd nivåskillnad mellan männen och kvinnorna i hans liv.
”Mamma sopade gatorna, städade torget, högg ved, vävde mattor i skymningsljuset. Mamma kunde allt. Hon styckade hönor med vassa knivar. Hon bakade de sötaste kakorna. Hon tvingade mig att äta smör för att jag var så mager. Kunde man annat än älska en sådan kvinna, eller alla andra.”
Författaren Peter Sandström har en klok maxim: ”Låt inte sanningen förstöra berättelsen!” Sandströms epik är inte att lita på, men det hindrar inte läsaren från att tro honom. Man ska låta texten vara sin egen, jag vet. Men jag kan ändå inte låta bli att tjusas av tanken att den här fina Karin kanske har mycket Mamm i sig ändå.
Det handlar mest om kärlek och hur knepig den är att greppa trots våra idoga försök att fånga in den med ord och handlingar. Svårigheten med nära relationer. Dem man håller mest kär, är kanske dem man behandlar sämst. Kärleken är ett tamdjur som smiter ”ut genom vädringsluckor och fönster som lämnats öppna i skymningen.”
Jag gillar verkligen hur han bara insinuerar att förare i svarta bilar kan vara knepiga, att ett barn kanske blir bäst på det som en förälder absolut inte kan och att han provar att ta sin mammas mediciner för att kolla biverkningar. Men jag tycker också att den är ganska ojämn.
”Något viskade. Och hon visste vad det var. Det vilade i hennes kropp som glatta, vita stenar.”
Hå och hej, nu var det dags för en kåkfarar-tjej! För fjärde gången i ordningen recenserar jag en bok av den norska Kerstin Thorvall; Vigdis Hjorth. Genom skogen är hennes vuxendebut. Den är väldigt mycket Hjorth i det att den är obekväm, utan moraliska pekpinnar och med en irriterande kvinnlig protagonist. Men jag saknar den skarpa Hjorth jag kommit att tycka så mycket om. Brecht fattas mig. Det är i själva verket ganska mycket som saknas, jag hade inte kunnat gissa att det här var Hjorths romandebut. Lärdom: Aldrig döma en författare efter debuten!
Den irriterande huvudpersonen heter Ellen och är fjorton år. Hon är i d e n åldern, hon tror att man kan vara ”lyckligt föräldralös”. Bortskämd, med andra ord. Eller kanske sund tonåring?
”.. men mamma sa: – Nu går vi någonstans och äter en bakelse, tycker du inte? […] – Eller en glass kanske? Hon nickade, och de log. Gick mot torget tillsammans. Pappa lade armen runt hennes axel, den vägde ett ton och hon höll på att sjunka ihop av tyngden.”
Ellen har – vad det verkar – tillräckligt bra föräldrar. Men hon skyr dem och deras granskande blickar. Hennes sexualitet har antingen vaknat, eller i alla fall gått in i en ny ganska påträngande fas. När Hjorth gestaltar Ellens kåthet påminner det om Kerstin Thorvalls dikt. Skillnaden är att Hjorth ursäktar sig inte. Hon förklarar inget, skyller inte den sexuella lusten på en stram uppväxt.
Jag tycker jättemycket om titeln. Skogen kan vara metafor för tonåren, något snårigt man tar sig igenom för att komma ut förändrad på andra sidan. Det kan också vara metafor för sexualiteten, älskogen. Ellen blir nog aldrig densamma efter att hon insett att (nästan) alla som har barn har legat med varandra, att flera av de som bor ihop ligger nakna intill varandra på natten. I den här romanen har hon gått vilse i skogen. Hon ber om en karta, men det hjälper inte.
Det är alltid fascinerande oskönt att läsa en bok av Hjorth. Det skaver och det är pinsamt, människor är löjeväckande, just som riktiga människor är. Men det är också skönt att läsa en bok av Hjorth för när ungdomarna här gör livsfarliga saker (går på tågspår och kör bil) vet man att de kommer att klara sig. Hjorths böcker handlar aldrig om de anmärkningsvärda undantagen.
Läs böcker av Vigdis Hjorth! Fast just den här går nog ändå bort(h)!
Det här är en gammal deckare typ, från 1963. En norrländsk brott och straff som på ett väldigt fint sätt uppmuntrar läsaren att fundera kring vad som är rätt och fel.
Älgjakt är temat och den som intresserar sig för det har en fantastisk läsupplevelse framför sig. Trots att jag bara rakt av hyser aversioner mot män med vapen lyckas Ekman inte bara fånga mitt intresse utan till och med få mig att känna för dem. Beskrivningar av karaktärer och natur, dialoger och dieges håller hög klass genom hela romanen. Det är spännande, oförutsägbart och psykologiskt skarpt.
Hon är en mycket skicklig och hemlig författare. Det går överhuvudtaget inte att hitta henne i texten. Hon anser det antagligen inte vara en författares sak att varna och värna. Hennes prosa är inte ens naggad i kanten av politiska ambitioner. Även om budskapen ändå är glasklara. Hon är en autofiktionens motståndare som skrivit ett tal om saken:
Dödsklockan känns som en bok skriven av en man, för män, om män och manliga domäner. Kvinnorna är med i utkanten precis så som män brukar ställa dem.
”Den enda kvinnan i rätten hade lagt sina knubbiga händer i kors och tittade på Måns. Hennes tankar sysslade kanske med middagen som det snart var hög tid för och hon undrade väl om någon hade satt på potatisen hemma.”
Men det är en kvinna som skrivit detta, alltså är könet kanske ändå inte avgörande för en författares stil? Det kanske rent av har större betydelse vilken adress en människa föds på, (Ekman föddes på Östermalm).
Jag gillar i vilket fall att jag bara får små smulor av åsikter som växer till underbara smakupplevelser i min mun:
”Du med ditt gevär, sade hon och lät som om hon talat om en leksak.
Dödsklockan finns också som film. Den ska jag se ikväll. God jul!
Jag har förstått att medelålderskrisen inte sällan avlöses av ett intresse för släktforskning. Jag – som väl är i den krisen – är inte i släktforskarmode än ens när det gäller mitt eget ursprung. Åsbrinks släkt intresserar mig ännu mindre.
”Detta är skönlitteratur och därför är allt som berättas sant.” Övergivenheten är en autofiktiv berättelse om författarens och hennes förfäders kvinnliga och judiska historia, präglad av rasism, lögner och ensamhet. Frånvarande fäder och mödrar som mår skit. K eller Katherine, som hon kallar sitt bokjag, var först omedveten om sin judiska härkomst. Hon växte upp i en tystnadskultur med sin mor (modersmolnet) och fick varken säga ”jude” eller ”pappa”.
”Vad är ett moln? Det kan ingen svara på, inte heller molnet självt. Det rör sig genom atmosfären, ljuvligt att se, hotfullt att se, […] blixtrar utan att veta varför, gråter utan att kunna hejda sig och blir till sitt eget landskaps dimma. Ers majestät. Ni är ett moln. Jag är er ständige meteorolog.”
Jag har redan läst tusen nobelprisade sidor om judar i december, kanske är det därför Övergivenheten inte engagerar mig. Eller så är det för att den är litterärt krystad med krossade hjärtan och bultande ilska. Det kan också rätt och slätt bero på att hon kallar ”sig själv” ”Krigaren”.
Jag upplever att här får K utlopp och det är förstås härligt, framförallt för henne själv. Bättre sent än aldrig ger hon nu sin mor de svar på tal hon inte kunde leverera som barn, när hon axlade rollen som skammens väktare. Jag upplever att den här boken redan fullgjort sitt syfte när författaren skrivit den. Jag som läsare behövs just inte. Den slutar med en stängd dörr.
Jag tar med mig det om mansbristen 1921. Då fattades två miljoner män vilket resulterade i livlig debatt vilken är intressant för oss idag med tanke på incelproblematiken. Då diskuterade man deportation av kvinnorna. Vissa kvinnor flyttade samman med varandra istället för med män. Tips!
”Tänk om storlommarna tycker att det är jag som är från mars? Tänk om jag är från mars?”
Aase Bergs stilism fångar mig omedelbart. Det är fräckt som fan, roligt och intelligent. Efter en rörig start där titel, inledning om sång, aliens och krokodilincidenten tiltar mitt huvud, visar det sig att Spöket var en älskad hund som Berg avlivat. Spöke återkommer som ett nyckelord genom dessa essäer som tillsammans utvecklar sig till en bok om domesticerade och vilda djur, vilka författaren har eller har haft omkring sig på skärmen eller i verkligheten. Köttindustri och kannibalism, fåglar, hästar, hundar och mängder av andra arter, kända djur som Laika och valen Tilikum samt jordklotets farligaste rovdjur är ämnen som intresserar författaren. Även mig, till viss del. (Jag skrattar gott åt hennes beskrivning av hägern och tänker på Ajvides fågelbok.)
”Jag har nu ägnat första halvan av mitt liv åt att lära mig böjligheten i det poetiska, svenska språket. Jag kan samspela med orden som spanska ridskolans beridare med sina lippizzanerhingstar. Andra halvan av mitt liv tänker jag ägna åt ordlös samklang med djuren.”
Det visar sig efter ungefär hundra sidor att jag tycker inte att det här är så jättekul ändå. Jag är inte tillräckligt intresserad av djurfakta och det blir jättetjatigt med allt tugg om hästar. Spöket är för mig tyvärr en besvikelse efter En uppblåst fittas memoarer. Mest gillar jag när hon klurar på skillnader och likheter mellan människors och andra djurs förmåga till mentalisering, empati, kommunikation, maktutövning, kärlek, kroppens och sinnenas förmågor. Hon får till några riktigt fina livsråd också.
”Den fullmatade lyckan är en illusion. […] I mellanrummet mellan önskan och realitet bor ensamheten, och det är nog ingen dålig sak att sträva bort från fulländningen istället för mot den.”
”Det ingår i den mänskliga existensen att ha minst tio procent brist. Men hålrummen i hjärnan är som ett grottsystem för äventyrare, som gjort för att fylla med berusning. Att stå ut med det ihåliga är samma sak som impulskontroll.”
”En konsekvent människa är en endimensionell människa, där vägval och beslut alltid är tydliga. Men känslovarelser är böjliga och flytande. Ingen livshändelse är den andra lik. Livserfarenheten anpassar sig på nya sätt i varje situation.”
Hon är rak på närmast drastisk, vilket passar mig men säkerligen kan uppfattas provocerande av någon som vill kalla sig djurvän eller tänka på kött som nuggets. Aase Berg vill äta sin hund, hon samlar på uppstoppade djur och kallar sig absolut inte djurvän men är väldigt olyckligt kär i djur.
Den riktige herr Muffin säger adjö. Konstigt nog är det inte lika sorgligt som när marsvinet Muffin gör det. Författaren Ulf Nilsson (1948-2021) får ett cancerbesked och en dödsdom. Hans fru fogar samman det han antecknar under sjukdomens tio veckor. Det är en liten anspråkslös bok, inte särskilt sentimental tack och lov, däremot tröstande. Den handlar mycket om försoning och acceptans och lite om kroppens obehagligheter.
”Bra att få tidigt besked. Man kan vara snäll sista tiden. Man får uppleva andras snällhet. Alla är så snälla!”
”Föräldrar måste dö som föredömen inför sina barn. Det gäller säkert allt levande, också en gammal ko som dör. Säger till kalvarna: Det är helt okej, var inte rädda.”
Det har gått sex månader sedan min pappa dog. Jag har sorgeår, därförväljer jag gång på gångatt läsaom döden. Eftersom jag inte längre kan göra uppror mot tanken på att döden finns har jag bestämt mig för att försöka möta mina jobbiga tankar och mentala bilder, under ett år. Jag tror att förnekelse är att föredra så länge det fungerar. Men nu har jag alltså verkligen fattat att jag och alla andra ska dö och tankarna utlöser en slags nervblixtar som skjuter genom kroppen. Bilderna av pappas sjuka kropp i slutskedet är de värsta. De kommer med stresspåslag, obehag och klarvakenhet om det är natt. Men både intensiteten och frekvensen tycks minska vartefter.
Det är förvånansvärt många av Ulf Nilssons aforismer som snuddar vid mina tankegångar.
”Alla försöker hantera sin egen ångest med överdriven hjälpsamhet eller med gråt. Det är lite svårt att vara i centrum. Man måste hålla dem borta, för de suger ut en! De nychockades panik är problematisk. Jag kommer plötsligt en månad back i min egen utveckling mot försoning.”
Jag funderar jättemycket på varför ingen inom vården uttalade högt att pappa var döende förrän samma dag han dog. Men kommer också fram till att det gör ingen skillnad för mig. Jag visste och sa det högt till alla utom pappa. Han ville (nog) inte prata om döden så det gjorde vi inte. Kanske lyckades han förtränga faktum in i det sista? Det unnar jag honom verkligen i så fall. Jag är glad att jag respekterade elefanten i rummet.
”Jag måste förbereda mig på att dö. Kan inte bara träffa människor och prata.”
”Kommer att tänka på det högtidliga ögonblicket när jag tog ett sista farväl av min faster på hospice. Men hon verkade mer som vanligt. Och samma för mig nu när jag träffar mina barn. Ser att de har tårar i ögonen, men jag viker visst undan för allvarliga ögonblick.”
Ulf Nilsson pratar med sina nära och med prästen. Han gör avslut. Jag som normalt är allergisk mot elefanter i rum lär nog också göra så. Men vad vet jag. När jag väl står inför döden kanske allt ändras. Eller inte ändå. Av En liten bok om konsten att dö får jag känslan av att vara döende är ungefär som man tänker sig, varken hemskare eller lindrigare. Det tycks vara obegripligheternas obegriplighet från alla positioner.
”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt. Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”
”Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern. Skottlossning då och då med tanke: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”
Att dö av en sjukdom är att mentalt zooma ut och ge efter för tröttheten. Jag blir lugn av den inblicken, tröttheten som en nåd.
”Får steroider. Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr. Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”
”Orkar inget. Kan inte ens redigera det jag skrivit…”
Okej! Så jag tog mig själv i kragen och tvingade mig att läsa den här nobelprisade mastodanten. Helt klart det sjukaste jag läst. Det var Carinas idé, hon påstod att det var lämplig decemberläsning. Men jag vet inte om det är lämplig läsning överhuvudtaget. Extremt dryg (trots lättsam ton), inte sällan tråkig (trots allt sex) och förvirrande (trots internet). Olga Tokarczuk fintar bort mig och dribblar förbi, jag har svårt att komma ifatt. Fast i egentligen är det väl verkligheten som ställer till det, den överträffar alltid dikten även i komplexitet.
Ungefär tusen sidor ska man igenom för att komma till första sidan i Tokarczuks mystiska universum. Det slår mig hur lite jag vet om teologi och historia generellt och om inkvisitioner, judendom och 1700-talets Östeuropa i synnerhet. Jag är plötsligt ett barn som läser en vuxenbok med massiva luckor i förförståelsen. Jag slår upp ord (votivgåva), googlar platser (Mähren) och kämpar på. Efter ett par hundra sidor lossnar det faktiskt. Jag börjar slappna av när jag förstår att Tokarczuk ibland nämner en händelse/person i förbifarten för att senare återkomma och utveckla (jag har alltså inte missat något). Jag antar att Jakobsböckerna är lite som Bibeln, det är omväxlandeberättelse, roman, krönika, skröna, rester och brev med skriftande perspektiv. Oväntat mycket som är aktuellt här ändå gällande fördomar, diskussioner om korrekt vandel och mytiska personers kön.
”Det är inte bara blodet som förenar er utan även säden och saliven.”
Tolarczuks magnus opus handlar främst om Jakob Frank, en stor, snygg, queer och megaloman narcissist och jude som grundar frankismen, en sekteristisk och gränslöst sexualliberal rörelse som plockar russinen ur de tre abrahamitiska religionerna. Jakob anser sig vara en kvinnlig Messias och en reinkarnation av 1600-talsrabbinen Sabbatai Zvi. Jakob reser runt och sprider sitt budskap om frälsning genom synd och om den stundande undergången. Han bannas av många och lovordas av andra som väljer att följa honom, han får ligga supermycket (med både kvinnor och män) och suga på bröst. Han använder kvinnors bröstmjölk som medicin.
”skugga; det ordentligt upplysta kastar skugga. Det är just det som är så oroande med det nya begreppet. Upplysningen tar vid då människan förlorar tron på världens inneboende godhet och ordning. Upplysningen är ett uttryck för misstro.”
Det handlar också om Polens uppgång och fall, dess historia under barocken och upplysningen. Den judiska befolkningens aldrig minskande utsatthet som en bidragande orsak till inre strider och grogrund för sekterism. De saknar plats att slå sig ner på och de utsätts för pogromer, hat och fördomsfullhet, många blir beskyllda och somliga dömda för kidnappning av barn med syfte att använda kristet blod i sitt bröd. De som följer Jakob kallas nedsättande sabsazvinniter eller konvertiter.
Det bästa är ändå när Tokarczuk zoomar in kvinnorna, deras belägenheter och deras position i religionerna. Det verkar som att judendomens och frankismens dogmer i vissa avseenden upphöjer det kvinnliga. Kvinnor kunde ha maktpositioner (Messias antas vara en kvinna) och (den kristna) kvinnoskräcken lyser med sin frånvaro. Jakob proklamerar en homoerotisk religiös retorik med en flexibel syn på sexuella normer och könsnormer. Men kvinnor och flickor sexualiseras och utnyttjas för mäns syfte på samma gamla bekanta vis. Övergreppen är många.
”ord är som ödlor, var man än spärrar in dem hittar de en väg ut”.
Språk är ett annat intressant tema som hon gärna hade fått skriva mer om.
”att världen till stor del består av ord som, sedan de väl uttalats, gör anspråk på den allmänna ordningen; allt tycks ske under deras diktat, vara avhängigt av dem.”
Att läsa tusen sidor om judendomen får mig att överväga hur mycket av mina förgivettagna företeelser som är kristna från början; tideräkningen, traditionerna, språket, litteraturen, patriarkatet, sexualiteten, etiken och moralen etcetera.
Det här är en myllrande kollektivroman som sträcker sig över många landsgränser, språk och religioner med ett v a n s i n n i g t persongalleri (som får de ryska klassikerna att framstå som enkelspåriga) där människorna dessutom – precis när jag börjat greppa dem – konverterar och byter sina svåruttalade judiska namn till andra svåruttalade kristna namn. Visserligen upprepar författaren ganska ofta deras tidigare namn men det blir ju rasande rörigt ändå. Här går kvantitet för kvalitet, synd tycker jag. Man får inte komma personerna nära alls. Ibland begår jag synden att läsa vidare fastän jag inte fattar vilken person jag läser om. Här kommer ett (icke fullständigt och säkerligen delvis felaktigt) personregister:
(Mer eller mindre) VIKTIGA PERSONER I JAKOBSBÖCKERNA Agnieszka. Kossakowskas betjänt. Agata Wolowska Anna Maria Bruhl, gift med minister, gudmor åt Jakob Antoni Czerniawski. Izrael Osmans son. Ansvar för Jakobs finanser. Gift med Jakobs yngsta dotter Ruta. Gillar ost. Aron. Nachmans och Leas son. Asher Rubin/Rudolph Ascherback. Läkare. Barn ihop med Gitla. Baal Shem Tov/Besht. Chassid. Barbara Kaplinski. Chaims hustru Benedykt Chmielowski. Fader och dekanus. Känner världen genom böckerna. Har skrivit Det nya Aten, delvis på latin. Skriver nu sin egen självbiografi. Brevväxlar med Druzbacka. Bibikov. General. Chaim/Ignacy Jezierzanski från Jezierzany Chaim/Paul/Pawel Pawlowski. Från Busk. Nachmans bror Chaim Chanas tvillingbror Chaja Hirschowa/ Marianna Lanckoronska. Rudnicka. Elishas dotter. Gift med Hirsch. Profetissa. Chana/Jozefa Scholastyka Frankowa. Jakobs hustru. Tvilling med Chaim. David Emanuel. Thomas von Schönfelds bror. Dembowski Jeruchim. Jedrus. Czerniawski. Skriver ner Evas drömmar. Elenora Jezierzanska. Elisha Shor/Ludwik Wolowski. Jakobs äldste anhängare. Elke. Styvdotter till Joachim von Popper. Elzbieta Druzbacka. Författare. Emanuel. Jakobs och Chanas son. Eva/Evunia/Awacza. Jakobs och Chanas dotter. Ewa Jezierzanskas. Eleonoras mamma. Syster till Antonio Czerniawski Fejgele/Zofia Jakubowska. Nachmans andra hustru. Franciszek Bodowski. Kocken Kazimierzs hjälpreda. Frejna/Anusia Pawlowska. Peseles syster. Jankiels dotter. Mamma till Paulina. Gitla Pinkasowna/Gertruda Ascerbach. Pinkas dotter. Gaudenty Pikulski/Bernardine. Fader Hana. Tovas dotter. Chanas syster. Hava Frank. Jakobs syster. Osmans hustru Hava. Hayim. Tovas son. Chanas bror. Hirschfeld. Varnar Jakob för Thomas von S Hrycko, Chaim Rohatynski. Tolk Ignacy Cesirajski. Jakobs allt i allo. Reb Isaskar. Izrael/Pawel Pawlowski. Mariannas pappa. Jankiels son, Soblas man. En av Jakobs envoyéer Izaak. Jakobs bror Izaak Shor/ Henryczek Wolowski Jakob Frank/Yankiele Leybowicz/Jósef. Herren, Messias i människogestalt enligt sig själv. Psykopat enligt mig. Jakub Zalewski Jan/John Wolowski. Kosacken. Shlomos bror. Blir adlad. Jankiel/Jakub Golinski. Jakobs farbror. Pinkas brorson. Rabbinen från Glinno. Gifter sig med Magda. Kunglig hovleverantör av tyg. Jedrzej/Jedrus Jeruchim Dembowski. Son till Shlomo. Gifter sig med farbror Jans dotter. Jakobs sekreterare. Jenta. Jakobs farmor. Något slags spöke med allseende öga. Ligger i en grotta. Jezierzanska. Änka. Joachim von Popper. En rik fabrikör, nyadlad, konvertit. Elkes styvpappa. Josefa Scholastyka. Evas mamma Josepha Frances, Jakobs barn, dör i späd ålder. Jozef. Jakobs barn Jozef Nakulnicki. Kocken Kazimierzs hjälpreda. Julian Brinken/Alexander Bronikowski. Författare. Kajetan Soltyk. Katolsk biskop som spelar bort sina pengar och skyller på judarna. Kaplinski Jakub Chaim. Jakobs svåger. Katarzyna Kossakowska. Godsägare. Manhaftig. Röker pipa. Potocka Kazimierz. Jakobs kock och betjänt. Krysa/Bartlomiej Walentyn Krysinski. Jakobs bror Lea. Nachmans första hustru. Lejbo/Emanuel. Jakobs och Chanas son. Lilljakob. Jakobs son. Lubomirski Jerzy Marcin. Skuldsatt greve. Lukasz Franciszek Wolowski. Shlomos son. Ludwig Wolowski. Jans son. Magda Jezierzanska/Golinska. Evas vän. Kammarpiga. Gift med Jankiel Marianna Piotrowska, Gift med Antoni Maria Teresia Kejsarinna Marianna Potocka. Gift med Aron. fru Kossakowskas kusin. Marianna Wolowska Zytla, Shlomo Shors fru Majewski. Bröder från Litauen. Mateusz Matuszewski. Jakobs högra hand. Hälsar på Jakob i klostret. Gift med Wittel. Michael Denis. Moshes arbetsgivare. Moliwda/Antoni Kossakowski. Moses Meir Kamenker. Jakobs farfar. Moshe Dobruszka. Thomas von Schonfeld. Schejndels och Zalmans son. Gift med Elke. Akademiker. Umgås med kejsaren. Jakob är hans morbror. Moshe från Podhajce. Thomas Labecki. Kabbalist. Gift med unga Teresa. Nachman Samuel ben Levi (Peter/Piotr Jakubowski). Jakobs barndomsvän och lärljunge. Intar ofta berättarrollen. Men man ska inte tro allt han skriver, påtalar författaren. Han har en försmak för överdrifter och konspirationsteorier. Gift med Zofia. Döttrarna Barbara och Anusia. Pawel är hans bror. Nathan. Elishas son Osman av Czernowicz. Havas man. Paulinka Anusias dotter Pesele/Marianna Pawlowska, Jankiels dotter. Kammarpiga åt Kossakowska. Pinkas ben Zelek of Kozowa, Rabbi Rapaports sekreterare. Gitlas pappa. reb Mordke. Står vid Jakobs sida. Rebecka/Ryfka/Agnieszka. Nachmans och Fejgeles dotter, dör som liten. Roch. Krigsveteran som jobbar i kloster. Roch. Jakobs son. Evas bror. Roza Michalowska. Tvätterska. Rozalia. Nachmans dotter Ruta Anna Czerniawskia. Jakobs dotter. Gift med Antoni. Rutka. Evas hund. Schejndel, Hirsch. Dobruszka. Gift med Salomon. Jakobs kusin. 12 barn: Blumele, Sara, Gitla, Ester, Moshe, Emanuel, David, Carl med flera. Salomon. Zalman Dobruszka. Gift med Schejndel. Tobakshandlare. Salomon Gerlst. Lärare i hebreiska studier. Samuel Ascerbach. Gitlas och Ashers son Shechina. Den Gudomliga Närvaron i världen. Ett judiskt helgon enligt Talmud. Jungfru Maria typ. Shlomo Shor/Francisek Wolowski. Gift med Barbara. Blir adlad. Bryggare. Bror till Marianna Lanckoronska. Sobla/Helens, Jankiels fru. Peseles mor. Hon tar hand om Jenta. Stanislaw Kossakowska. Katarzynas man. Szymanowski Franciszek. Jakobs stallskötare. Relation med Magda bakom Jankiels rygg Tekla Labecka. Dotter till Moshe Teresa Labecki. Labeckis änska. Tvätterska. Tova Levi Jehuda. Chanas pappa von Schönfeld greve. Moshes svärfar. Wilkowski. Elisha Shors barn. Wittel Matuszewski. Sekreterare åt Kossakowska. Sällskapsdam. Gift med Mateusz Wojciech. Shlomos son. Wolowski. Stor släkt som blev adlad. Yehuda Leyb of Czernowicz, Jentas son, Jakobs pappa. Zaleski Franciszek. Sekreterare. Zaluski. Biskop. Zofia von La Roche. Änka. Zwierzchowska Ewa. Barnflicka hos Chana, blir sedan hovfru. Sköter bokföring och Jakob.
Det går inte att begripa att hon har fått ihop detta litterära kraftprov. Klart hon skulle ha Nobelpris tokiga människan.
Hjulskifte eller Byta däck heter Vigdis Hjorths roman från 2007
”Jag sitter på dikeskanten. Chauffören byter hjul. Jag trivs inte där jag kommer ifrån. Jag trivs inte dit jag är på väg. Varför gör mig hjulbytet så otålig?” *
Vigdis Hjorth seglar upp i den absoluta toppen av favoritförfattare när hon bjuder mig på ännu ett intellektuellt äventyr och en protagonist att reta sig på. Det är modigt, roligt, fräckt och smart, rakt och enkelt, intressant och träffade. Ibland tangerar hon precis mina tankegångar. Ibland är det övertydligt men det gör ingenting. Den sista meningens prosa, tvingar mig att byta trosa!
”Men de gamla böckerna finns där, säger hon sig själv, den stora litterära kanon är där. Men det är väl med den som med hustrurna, redan erövrad, framifrån, bakifrån och från sidan, och det har blivit en vana.”
Ljuset har slocknat och litteraturprofessor Louise är trött på allt, sitt arbete, sina vuxna barn, på litteratur och politik. Hon brinner inte för något längre (förutom alkohol), hon har till och med slutat sopsortera. Men så kliver bilförsäljaren Truls in i hennes liv. Han är manlig, vacker och yngre. Han har aldrig läst en bok men gillar att fiska och kan bära henne över vattendrag. Han har en husvagn och bjuder på rostbiff och han är sexig, rolig och lite korkad, tycker Louise.
”Är han inte intresserad av att förstå världen? Vill du inte veta mera? Känner du ingen törst efter kunskap? Jo, jo men kan hon göra upp eld i skogen? Är han inte intresserad av att förstå det obegripliga, vad som kommer efter döden, evigheten, om Gud existerar? Jo, jo men har hon kommit närmare några svar än han? Vad ska hon ha sin utveckling till?”
En tes som Hjorth undersöker är att man ärver sin klasstillhörighet. Inte bara pengar utan också intellekt, smak, vanor, seder, sammanhang, värderingar, platser, språk, beteenden etcetera. Louise försöker med hjälp av Bourdieus teorier om symbolisk kapitalindelning (ekonomiskt, kulturellt, socialt) reda ut maktförhållandet mellan sig och Truls, och vad hon ska ha honom till. Hon kommer fram till att flera värdekategorier saknas (praktisk kunskap, kön, ålder, ras) och att vara mest tursam i den sociala stratifieringen hör samman med att ha något att bevisa. I strävan att behålla den höga rangen framstår man som elitistisk, stel och tråkig, inte sällan elak. Jämfört med arbetaren som är friare, rolig och genuin. Hen kan bjuda på sina tillkortakommanden och prata om kroppen.
En annan tes som intresserar författaren är att heterosexuella vill bli respekterade och leva i jämställda relationer men attraheras samtidigt av motsatta könets olikheter. Louise finner sig själv ”degenererad till karl” när hon klär av Truls med blicken. Hon lockas av hans bruna muskulösa armar och perfekta kropp som i en trång T-shirt bygger färdigt den bänk hon påbörjat men inte klarat av att färdigställa.
Många teser blir det! Louise diskuterar huruvida man blir en bättre människa av att läsa. Är det till någon nytta att tänka kring idéer, testa teorier, skriva böcker, skapa konst? Måste teoretiker först uppfinna feminism för att folket ska kunna idka jämställdhet?
”Sjukdom eller förälskelse. De flesta människor blir bara omskakade av sjukdom eller förälskelse. När förälskelse är förbi återstår bara sjukdom.”
Hjulskifte är en studie i dikotomier där Louise och Truls representerar varsin sida av kvinnligt/manligt, förnuft/instinkt, teori/praktik, sex/kärlek, språk/handling, själ/kropp, överklass/arbetarklass, stad/land, gammal/ung. Det handlar om olika hjulspår som människan kör upp och följer eller om man vill se kategorierna som däck i olika nivåer. Det kan vara svårt att ta sig ur alltför djupa spår och det står klart att Louise har kört fast. Hon står och stirrar på de som är på däcket över och glömmer det viktigaste av allt: kärleken! Kärleken är stegen mellan däcken, kärleken är plogen som röjer spåren, kärleken är bärgaren som kan dra loss den som fastnat. Kärleken är livets nåd och precis som teorier och kultur gåvor att tacka ja till.
*En dikt av Bertolt Brecht. Han går som en röd tråd genom Vigdis Hjorths författarskap.
Senaste kommentarer