Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom

Den åttonde juni 2022 dog min pappa (efter åtta månaders sjukdom). Dagen innan började jag lyssna på Tisdagarna med Morrie. Jag tänkte väldigt mycket på döden vilket var precis som det skulle och därför valde jag en bok på temat. Samtalet mellan sportjournalisten och den i ALS döende sociologiprofessorn kommer för mig att förknippas med pappas död vilket är på både gott och ont.

Gott därför att boken proklamerar en livsfilosofi jag gärna skriver under på. Att man ska leva med kranarna påslagna och bada i känslor. Istället för att bemöta stora livshändelser med rädsla, bör man försöka gå in i känslan och våga vara sårbar. På så sätt kan man bättre tackla sorgen och njuta av kärleken vilket möjligen gör livet mer fullvärdigt. Det är skrämmande och smärtsamt att vara med en människa som snart ska dö, men det är ändå där man ska vara. Det är fruktansvärt att se personens kropp smärta, tyna bort och förlora sina funktioner men det är ett sämre alternativ att titta bort. Dessa visdomsord träffade mitt i prick och hjälpte mig känna att jag var på rätt plats och gjorde rätt saker.

Men egentligen har Albom samma tonläge som i en självhjälpsbok. Han undervisar läsaren om hur hen ska leva sitt liv, som om han hade facit. Han upprepar det som jag upplever som uttjatat; pengar och karriär skapar inte lycka, att vara med sina älskade och att fokusera på vad som är viktigt gör det, att vara beredd på att dö gör att man är mer engagerad i sitt liv etcetera. Dessa vedertagna sanningar tillsammans med klyschiga aforismer som dessutom upprepas onödigt många gånger imponerar inte på mig.

Jag uppskattar inte heller det dokumentära anspråket. Det känns väldigt överdrivet och tillrättalagt att den sjuke gamle mannen är helt igenom klok och perfekt. Han ska lära sin gunstling att bli en mjukare och bättre man som kan gråta och som ska prioritera sina relationer. Men tydligen har ju dessa två män arbetat på den här boken tillsammans under Morries sista tid, vilket är självmotsägande. Hela grejen är väl att det är först när döden närmar sig som vi kan ta till oss dessa levnadsregler. Men inte har väl alla lust att prata allvar och gråta den sista tiden i sitt liv, kanske vill man hellre hitta saker att skratta och glädjas åt. Människan känner sig själv bäst tänker jag, bättre än Mitch Albom och Morrie Schwartz.

Exempelvis föreslår Morrie att man istället för att peka finger (?) till den som kör om en i trafiken, ska le och vinka. Han prisar äktenskapet och barnalstrandet men dissar ungdomar. Bitvis har han ganska trist attityd faktiskt. Jag upplever mig bli serverad något storartat som sen egentligen innehåller mest luft och ger en klibbig översöt eftersmak, som en spettekaka.

Kommentera