dec 04
”Nu är hon riktigt tokig, säger pappa till mig, men så högt att mamma ska höra det. Snart kan man inte ha henne hemma!” Margareta Strömstedts (1931-2023) prosa är i dessa nio berättelser som siden, len och glänsande om en (sin?) uppväxt på 40-talet. Mamman ”med nerver” hatar hushållsbestyr, ligger oftast till sängs efter att …
nov 26
Det här är väl verkligen en bok för mig? Språket är klurigt, personligt och vackert, tonen lågmäld och utan frosseri i hemskheter, den handlar om vanartiga flickor. ”Hon säger det hon vet. Ingenting.” Huvudpersonen är Nadine. Henne mellannamn är Hera som betyder hjälte eller krigare. Hon är en av de stökiga flickor som placeras på …
nov 22
Han är född i Frankrike av en fransk mamma, pappan är från Syrien. Själv är Riad Sattouf ett gulligt litet barn med blond kalufs och det här är hans berättelse om sin uppväxt. Framtidens arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och …
nov 18
Har ni läst Furan av Lisen Adbåge? Det är en barnbok med skräcktema där träden stretar emot och virket som husväggarna består av gnäller och blöder. Om inte, gör det! När jag läser Troll längtar jag efter Furan. Jag beundrar danska Rasmus Daugbjerg (född 1993) som hittat en helt egen stil baserad på fantasi och …
nov 10
Men vad fan var det här nu då? Det här var ingen vanlig Hjorth-bok! Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen …
nov 08
Persepolis är en gammal ruinstad i Iran. Persepolis är också Marjane Satrapis självbiografiska seriebok i fyra delar. Hon föddes 1969 i ett relativt modernt och sekulärt Iran efter den vita revolutionen som hade förändrat livsvillkoren till det bättre för majoriteten av befolkningen och gett kvinnor rösträtt. Men när Marjane var tio år tog en militant …
okt 15
”Som ung författare handlade mycket om jaget, man söker sin plats i tiden, sina gener. Ju äldre man blir desto mer överblick får man. Jag tror att det är typiskt för alla människor.” Så säger Mikael Niemi i en jättefin intervju gjord i samband med att hans hittills största och viktigaste bok publicerades tidigare i …
okt 13
Det är väl ingen som missat Det tredje ljuset och Små ting som dessa, (hoppas jag!) nu kommer översatta till svenska ytterligare åtta stycken noveller av Irlands egen Anton Tjechov. Han påtalade vikten av att avlägsna allt som inte är relevant för berättelsen. ”Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på …
sep 24
När jag var ung saknade jag berättelser med kvinnliga huvudpersoner som inte var vackra. Det var ju ett jävla tjat om skönheter hit och dit förr. Visst fanns det fula kvinnliga figurer men de var givetvis också elaka. Jag önskade mig en karaktär som var så spännande att utseendet hamnade i skymundan, tänk Snoken. Prisad …
sep 23
Låt mig presentera fjädern i hatten, Boken med stort B, grädden på moset, stjärnan i toppen. Tänk er boken i Platons idévärld som alla andra böcker i sinnevärlden är ofullständiga kopior av. Den är guttare än kräm, och kräm som är så herrans gutt. Den är roligare än att leka med poliser eller dansa mazurka. …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer