sep 09 2022

Berättelserna av Torgny Lindgren

Vilken berättare han var Torgny Lindgren! Jag har bestämt mig för att läsa allt av honom. Hans böcker bör i första hand konsumeras med öronen då hans dialektala läsning förhöjer upplevelsen men också för att den muntliga traditionen låg honom varmt om hjärtat. Tydligen kunde han hålla långa texter i minnet.

Berättelserna är en novellsamling från 2015 med med Merabs skönhet och Brokiga blads vatten för att nämna några kända. Här finns historier med motiv från Västerbottens fattiga landsbyggd och magiskt realistiska berättelser om Selma Lagerlöf bland andra. Religion, filosofi, litteratur, psykologi, natur och historia är genomgående teman. Med varm hand skapar han sina udda karaktärer vars kulturer dansar i takt och ännu oftare i otakt.

”Det finns ingen mäktigare kraft i världsalltet än en moders förbannelse över sin son. En moders förbannelse är väldigare än åskan och norrskenet och skogsbranden och det forsande vattnet och termodynamikens alla lagar.”

Denna komediant skriver om det existentiella och filosofiska på ett sätt som inte sällan får mig att skratta till högt. Den som har läst Lindgren tidigare känner igen den hotande faran i tuberkulosen och galenskapen, båda dessa har författaren erfarit. De högtstående transcendenta spörsmålen finns alltid med, de mest heliga är inte sällan vanliga bondlurkar. Han tappar aldrig markkontakt, köttet är en viktig del av människan enligt Lindgren, händerna inte minst.

”Mycket av köttet hade fallit bort av honom, men han var botad. Och Gammburmans sade ”Bara han nu kommer ut i arbetet åter.” Men han sade ”Varför skulle jag taga uti och arbeta? Livet är förmer än arbetet. Att arbeta är icke detsamma som att överleva.””

Jag tycker mycket om att karaktärerna som Lindgren skapar och jag hermeneutiskt läser, tvingas underkasta sig antingen naturen, Guds vilja eller slumpen. Här finns inte ett spår av den urbaniserade självgoda människan som inte längre tror på slump och som vägrar acceptera att alla inte kan få allt. Och vad värre är, hon tror att allt det goda hon belönats med beror på hennes egen ansträngning. Den enskilda människan i Lindgrens berättelser förlorar flerfaldigt mot naturen när det kommer till att ta upp stubbar och stenar ur åkern samt att hitta vatten. Men det ska sägas att i Lindgrens texter finns ständigt en tvetydighet så att var och en kan finna sin tolkning.

En beskrivning jag fastnar extra för är att någon gräver, en annan äter gröt, i fyrkanter. Vilken fantastisk metafor för människans behov av att domesticera och kontrollera. Min favoritkaraktär är Moster Lydia i ”När prinsen kom till byn”.

”Hon var en tragisk människa men hon visste det inte därför kunde hon ofta unna sig att vara lycklig.”

sep 07 2022

Tokyo Ueno station av Yu Miri

Kazu var en gammal hemlös man från Fukushima. Tillsammans med honom blickar vi ut över parken vid Ueno station – hans och femhundra andra hemlösas hem. Som om att sitta på en parkbänk (skyddad från duggregnet av tjocka blomklasar), lyssna på folk som strövar förbi, kanske småslumra lite, minnas livet och landet som det en gång var, så är det att läsa den här stillsamma och sorgliga kortromanen.

”Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varandra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd.”

Kazu föddes 1933 och hans son 1960, de båda på samma dagar som kejsaren och kejsarens son. Det skulle ge tur sa man men det blev tvärtom. Kazu har arbetat hårt i hela sitt liv och tvingats försaka allt annat. Han representerar det manliga proletariatet, (de som byggde arenor inför OS), som står i kontrast till över- och medelklassen och till kvinnor. När kejsarens limousin ska passera genom parken måste de hemlösa packa ihop sina grejer (så kallad ”bergsjakt”). Klapprande klackar och klagomål på vädret tillkännager skillnaden mellan Kazus och medelklassens tillvaro. Kvinnorna har barnen och kanske varandra, männen från arbetarklassen har kanske inte något annat än arbetet, och saken.

Prosan är proper och lågmäld men min känsla av duggregn under tak övergår snabbt till skyfall. Det är helt fruktansvärt att läsa om hur japanerna bombades med fosforbomber av amerikansk militär 1945 (sidan 44 lamslår mig). Jag låter mig helt viljelöst dras med i den distanserade protagonistens flod av sorgsenhet. Det är hemskt – för att verkligheten är sådan för somliga och underbart – för att Yu Miri tillsammans med översättaren utfört ett skickligt hantverk. Språket är vackert, kompositionen fragmentarisk (men bildar en tillfredställande helhet), realismen är uppblandad med magiska inslag.

Det handlar om klassklyftor och orättvisor, ensamma män, hemlöshet och om döden. Om att inte vilja vara en börda för andra människor. Om efterkrigstidens Japan fram till modern tid. Om att för vissa är livet en plåga.

”Varje enskilt ansikte är som en liten vattenpöl.”

Jag älskar början och slutet. Jag älskar hur Yu Miri skriver om regnet och låter det skölja över läsaren genom hela berättelsen. Precis som regnet drar ut dofterna ur träd, gräs och jord framkallar det den melankoliska känslan hos mig. Hon belyser hur människor ofta tittar bort men ändå samtidigt har koll på hemlösa, här förmänskligar hon de marginaliserade och ställer dem i blickfånget som subjekt. Karaktären Kazu är dock ett offer rakt igenom och jag tycker hemskt synd om honom varför jag känner mig helt nöjd och färdig när romanens 163 sidor är genomlästa.

”Att prata är bara att snubbla, bli förvirrad, ta sig runt, stanna till. Att lyssna är mer rakt på sak – jag har vant mig vid att bara lyssna.”

sep 05 2022

Nya namn av Elin Willows

”I have already lost touch with a couple of people I used to be” /Joan Didion

Jag tyckte väldigt mycket om Elin Willows stilsäkra debutroman Inlandet bland annat för att den utforskar något av det mest förbjudna i vår tid; passivitet. Att varken tycka eller vilja speciellt mycket utan mest bara ta det som står till buds, tolkar jag närmast som aktivism. Till min stora glädje fortsätter Nya namn på samma tema. I Inlandet var det en plats som lamslog huvudpersonen, nu är det vänner, tiden, som står i fokus.

Det börjar i Stockholm. Sofia – vår huvudperson och berättare – går på gymnasiet när hon får en bästis. De hittar punken tillsammans och framförallt upptäcker Eva vad tvåsamhet är. Glaskupan som omringar dem ställer friidrotten och andra kompisar i periferin. När Sofia kysser en kille är det kompisens blick hon söker. Det är helt realistiskt och den strama prosan låter sig icke tänjas av de stora känslorna det medför när två försöker sammansluta till en. Jag blir helt uppslukad av känslan som kommer till mig så starkt, hur det var då när vännerna betydde allt.

”Det tar alltid några minuter innan vi är i kapp varandra. Som att tiden ifrån varandra, tiden vi är med andra, skulle få oss i otakt bort från det som är vi. Jag är någon annan med henne även om det känns som om jag är mest mig själv just då. Men vi kommer dit, kommer tillbaka dit som är vi.”

På finaste prosa flyter berättelsen sakteligen vidare via detaljrika vardagsbetraktelser till del två som utspelar sig i London, tillsammans med en ny bästis; Flo. Här är det alltså en ny stad, nytt språk, nya människor, ny mat och nya rutiner som sätter standarden men tvåsamheten med Flo är högst bekant. Samma relation men nya namn. Sofia heter nu Eva (när någon kallar henne vid fel namn rättar hon inte, det blir för stor apparat), men är fortsatt den som följer, hon gör en likadan tatuering som Flo. De är helt nära och i mellanrummen när de inte är det, exempelvis vissa nätter slipper oroliga tankar och rädslor fram. Jag blir berörd av och kan verkligen identifiera mig med den tyngdkänsla som det innebär att ha hela ovissa framtiden framför sig. Det kan vara ganska jobbigt att vara ung och att ha oändligt med val framför sig, och det där fångar Willows mycket bra.

”Jag tänker ibland att jag uppskattade att bo i London mer innan jag flyttade hit och jag kanske kommer att göra det mer sen än vad jag gör nu.”

”Det är som om allt är en väntan på något. Innan jag fick jobbet tänkte jag att det var det som jag väntade på. Att så fort jag fick jobbet så skulle väntan vara över och allt börja. Och ett tag kanske några dagar kändes tillfredställelsen just på det sättet. Som om jag nått ett mål och var framme. Men ganska snart fanns ändå den rastlösa känslan där igen. Som om ingenting någonsin är färdigt.”

I del tre är Eva i Åbo, med ytterligare en bästis som (också?) heter Sanna. Hon träffar på sin gamla gymnasievän och får anledning att tänka nytt om hur det egentligen var då. Man kan som bekant aldrig stiga ner i samma flod två gånger. För mig är det där så starkt förknippat med olust, att med den vuxna hjärnan tänka kring hur mitt yngre jag agerade. Brrr… Men som tur är skriver Willows snyggt och kärnfullt om det mänskliga varandet och hur tid, minnen, människor och personligheter som hör samman med jaget passerar, vilket är mycket mer intressant än att älta sina egna tonår, igen.

”Det fanns aldrig någon tydlig övergång till vuxenvärlden. Det förvånar mig mest så här i efterhand.”

Jag misstänker att somliga kommer läsa huvudpersonen som homo- eller åtminstone bisexuell med tanke på det rus som kvinnorna försätter henne i. Men jag tror faktiskt inte att det stämmer. Jag tror att författaren vill visa den makalösa kraft som kvinnliga vänskapsrelationer kan innebära.

sep 04 2022

Serotonin av Michel Houellebecq

För mig är det här mer än en roman, det är en undersökning av min (läsarens) empati, mina fördomar och fördömanden. Ett test huruvida jag verkligen tycker att alla människor bör ha samma rättigheter. Det här är en spegel för läsaren att få syn på sig själv i, en katalysator för moraldiskussion.

Protagonisten och berättaren Florent-Claude är en sällsynt obekväm karaktär, en vit bitter sexistisk medelålders medelklassman att ogilla. Alltså han ber verkligen om det. Han spekulerar huruvida hans japanska älskarinna (med tendens till ”hängande fitta”) skulle passa som hora eftersom ”man hela tiden hade ett fritt val mellan hennes tre hål”. Michel Houellebecq kallas inte litteraturens enfant terrible för inte.

Det här är en golgatavandring, en misantropisk text men framförallt en attack på och genomgång av hur vårt västerländska, urbaniserade, ytliga, individualiserade och nyliberala samhälle kapsejsat. Människor har fallit (eller snarare av ”fri vilja” hoppat) över bord – vår osympatiska huvudperson är en av de som tappat kontakt med båten. Allt fler får antidepressiva medel vilket får de att på sin höjd orka trampa vatten. ”Idealmänniskorna” som är kvar i båten är porslinsfigurer, perfekt isolerade mot värme och elektricitet så att absolut ingenting kan nå fram.

”Ingen kommer att bli lycklig i västvärlden, aldrig mer, idag måste vi betraktar lyckan som en föråldrad dröm, de historiska förutsättningarna finns helt enkelt inte här längre.”

Egentligen är vår eländiga huvudperson ett offer (bland andra, se Gula västarna för fler exempel). Han är 46 år och väntar på döden. Han har sagt upp sig från sitt jobb som högt uppsatt jordbruksingenjör, hans flickvän är otrogen mot honom, han saknar vänner, han är deprimerad och fungerar inte normalt. Det artificiella serotoninet gör honom impotent. Det värsta är att han är fast i ensamhetens fängelse och tycks ha varit det sedan barnsben.

Michel Houellebecq skriver med sin skarpa iakttagelseförmåga underhållande samhällssatir. Det handlar om djurhållning, gentrifiering, GMO, porr, åldersförtryck, manlighet, utarmande konkurrens, frihandel och globalisering, EU-regler, skönhetsfixering, kapitalism, arbetslinjen, urbanisering, ensamhet och individualism. Framförallt är romanen ett stort långfinger till liberalismen. Människan hanterar valfrihet dåligt. Författaren lyfter att det i Frankrike är fritt fram att överge sin familj exempelvis. Mer än tolv tusen människor om året utövar sin valfrihet på detta sätt.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hjalmar Söderbergs klassiska visdomsord förklarar Houellebecqs gormande och provokationer, antagligen med syfte att skaka om eventuella porslinsdockor. Jag misstänker att han skrämmer bort läsare med snusk och vidrigheter (tidelag, pedofili), det kostar på att läsa. Men det är så värt det. Allt tjat om ”kuk i fitta” läser jag som en (visserligen onödigt explicit) metafor för sex/begär/kärlek/närhet. Solidaritet och omsorg är nyckeln, att våga välja varandra och stanna kvar för att uppnå nära relationer, det är vad mänskligt liv handlar om. Det manliga livet får man nog förtydliga för hans kvinnliga karaktärer är reducerade till tomma kärl som ska fyllas.

”..kvinnor kan visserligen vara horor, det är ett sätt att se på saken, men arbetet är en betydligt värre hora, som dessutom inte ger någon njutning.”

Det här är som ett ironiskt feministiskt manifest fast tvärtom, för män, (postfeministiskt). Houellebecq ringar in mansfällor och svårigheter för män i vår tid: ensamhet, depression, impotens, skilsmässa, arbetsnarkomani, inceltillvaro, att inte våga be om hjälp, vapenintresse, dålig kontakt med sina barn, inte kunna visa sig sårbar, självmord, porrberoende, självmedicinering, inga nära vänner, kvinnoskräck, bristande förmåga att reda sig utan en kvinna. Man kan tänka sig att författaren vill trösta män som mår dåligt att det är inte deras eget fel och att de inte är ensamma i sin misär.

Jag läser Florent-Claudes depression som en metafor för hur livslusten rinner ur den moderna västerländska människan och Camille – hans underbara ex – representerar människan före millennieskiftet, hon som ännu fick röka på hotell. Jag tror inte att det är en slump att den manliga antihjälten representerar undergången och kvinnan den mer moraliska och livsdugliga människan, därför är allt förlåtet.

sep 02 2022

Fri av Lea Ypi

Lea Ypi född 1979 växer upp i proletariatets diktatur i Albanien. 1985 dör statschefen ”farbror Enver” och 1990 faller regimen. I Fri berättar hon om sin uppväxt, först i ett helt isolerat land där straffet för olovlig utresa är dödsstraff, sen i ett så kallat ”fritt” land med marknadsekonomi och inbördeskrig (pyramidkrisen). Hon är i skrivande stund professor i politisk teori och problematiserar också frihetsbegreppet. Kort sagt: Fri är en fantastisk läsupplevelse och jag instämmer i hyllningskören.

Det mest slående med den här berörande och varma autofiktiva uppväxtromanen som förstås tilltalar den som intresserar sig för sydeuropeisk historia, mänsklig existens, frihet och politik är författarens perfekta humor.

Som barn är Lea väldigt nöjd med sitt land och sin tillvaro. Alla har samma saker, ingen är utan och alla är fria på riktigt. Hon tycker synd om fattiga som lever i ”väst” för i kapitalistiska länder är ju bara de rika fria. Information om levernet präglat av liberalism får hon via turister (som luktar märkligt – solkräm, förstår hon senare) och svårinställda tv-kanaler. Omslagets röda burk – en eftertraktad inredningsdetalj som ju verkligen inte alla hade – är en slående metafor för den här tiden då få visste hur Coca cola smakade och semestrarna finansierades av partiet.

”Vår lärare Nora hade förklarat att utanför Albanien visste folk inte namnet på den som tillverkade saker, namnen på arbetarna. Hon berättade att i väst kände man bara till namnen på fabrikerna där sakerna tillverkades, människorna som ägde dem och deras barn och barnbarn.”

Sen faller regeringen och inifrånskildringen av att leva under kommunistiskt enpartistyre växlar över till en berättelse om kaos och förvirring som omställningsperioden medför. En helt ny begreppsapparat introduceras i takt med att planekonomin raseras. Nu får hon veta vad girighet och avundsjuka är för något. Tidigare fanns det nästan inga varor att köpa även om man hade pengar, nu finns det varor men inga pengar att köpa för. Hennes familj och släkt har burit på hemligheter som nu uppdagas. Så småningom kommer hon i kontakt med konstigheter som vi här tar för givna: bäst-före-datum, bananer, religion, cv, kundvagnar (varför handla mer än man kan bära?), att ha flera personer att välja mellan när man ska rösta. Friheten som kom var dock som en kallnad maträtt man tog några tuggor av, hungern bestod. De som försöker lämna landet blir nämligen tillbakaskickade.

”Väst hade ägnat decennier åt att kritisera öst för dess stängda gränser, bekostat insatser för att kräva rörelsefrihet, fördömt det omoraliska hos stater som inte erkände rätten att ge sig av. Exilalbaner hade tagit emot som hjältar. Nu behandlades de som brottslingar. […] vilket värde har rätten att ge sig av när det inte finns någon rätt att bli mottagen? Var gränser och murar förkastliga enbart när deras syfte var att hålla människor inne till skillnad från när de höll människor ute?”

Frågan om vad det innebär att vara fri är filosofisk och låter sig inte lätt besvaras. Hur förhåller sig frihet till människans funktioner och behov, vilja, samhälle och lagar? Jag tycker mycket om Ypis nyanserade funderingar som uppmuntrar läsaren att fundera på vad hon själv tycker. Författaren sätter fingret på direkta och indirekta tvång och hur övergången från socialism till liberalism medför förändrade tankesätt och normsystem. Det första hör samman med solidariska ideal exempelvis har en handikappad person inte sig själv att skylla och en socialist ser som moralisk plikt att kollektivt hjälpa personer i nöd. Det liberalistiska synsättet vars ledord är frihet bereder plats för egoism: det är inte mitt fel att hen är i nöd, tänker man.

”Min familj likställde socialismen med förnekelse: en förnekelse av det de egentligen ville vara, av rätten att göra misstag och lära av dem, att utforska världen på sina egna villkor. Jag jämställde liberalismen med brutna löften, en raserad solidaritet, med rätten att ärva privilegier och blunda för orättvisor.”

Mina tankar går till Schopenhauer som påtalade människans bristande förmåga att nöja sig, hennes ständiga jakt: när vi inte har det vi vill ha blir vi frustrerade och när vi har fått det vi vill ha blir vi snabbt uttråkade. Mycket vill ha mer och hur får vi stopp på det? Jag tänker också på Kant som med sin pliktetik lyfter fram att det alltid finns en frihet i ofriheten.

”Vi förlorade aldrig vår inre frihet: friheten att göra det som är rätt.” 

Vi som lever i högerlandet Sverige i senkapitalismens era där konkurrens, hårdporr, jaget och aktiemarknaden är prioriterade områden, där allt är till salu för rätt pris och distinktionen mellan människor och varumärken upplöses. Orättvisor, avundsjuka, roffarmentalitet och brottslighet frodas. Av våra tidigare gemensamheter finns nästan inget kvar. Den här boken är lite som plåster på såren. Läs den, annars åker kanske ”kökskniven fram och kittlar lite grann”.

PS Grymt bra översatt av Amanda Svensson. DS

aug 30 2022

Skuggkungen av Maaza Mengiste

Italien under ledning av Mussolini invaderade och kolonialiserade Etiopien (Abessinien) 1935-1941. Etiopierna var inte förberedda och hade svårt att värja sig mot Italiens förhållandevis moderna och rikliga krigsmateriel (inklusive stridsgas). Kanske var det därför en kvinna drog med sig flera och deltog i striderna för Etiopien. Den här berättelsen handlar om dem och deras kamp mot fascismen.

Vi följer de två sidorna som avslutningsvis möts i ett crescendo, upplägget påminner om ett antikt grekiskt drama. Å ena sidan Etiopiska sidan med patrioter/arbegnoch. Å andra sidan kolonisatörerna, ferenji (främling) som förutom italienare, somliga med judisk bakgrund, hade etiopiska medlöpare, ascari, på sin sida.

Afrikansk historia och inte minst kvinnlig sådan, må vi läsa och lära om. Men tyvärr tycker jag verkligen inte om att läsa om krig. Det hjälper bara marginellt att soldaterna är kvinnor. Dessutom kryllar det av namn här, ganska svåra att hålla isär. Men författarens ska inte belastas för att jag har skrala språkkunskaper och bristande krigsintresse. Hon har tagit uppgiften att skriva en skönlitterär berättelse för att belysa historiens skuggsidor, på största allvar. Hon lyckas undvika både stereotyper och förenklingar. Det är mycket bra gjort. Men jag tycker ändå att boken är för lång (528 sidor).

Jag känner mig lite dum och liksom ego som inte kan engagera mig fullt ut. Kanske beror det på att jag tack och lov saknar någon som helst erfarenhet av krig. Det ligger väldigt långt utanför mig själv. Men när jag läser Skuggkungen – vars författares gammelfarmor var en av kvinnorna som tog värvning – slår det mig att det kanske inte bara är mig det beror på. Krigsförfattarna har kanske många gånger inte heller upplevt krig och därför kan de heller inte skriva om det på ett brännande sätt?

Skriva kan hon dock, Maaza Mengiste. Hennes prosa är mycket poetiskt och fin, faktiskt i en utsträckning som inte alltid passar med temat och ibland nästan överskuggar det. Förmodligen medvetet gjort eftersom alla grymheter, våldtäkter och mord hade blivit för jobbiga att läsa om annars. Men det skapar samtidigt distans till karaktärerna och känslan av att vara där med dem infinner sig icke. Eftersom diegesen inte riktigt bjuder in mig passar avsnitten som ändå inte ingår däri mig bäst; mellanspel, kören och foto.

”Foto
En ung man, ursinnig och stolt, med okammat hår som blåser fritt i vinden. Vassa kindknotor, smal haka och halvt hopknipna ögon som inte är rädda för att blänga på fotografen. Ett pekande finger, en anklagelse, en evig fördömelse.”

Fotoarkiv finns här: Project3541

Det finns dock avsnitt som berör mig på djupet (unga Asters första natt med Kidane och Hirut som kämpar för rätten till sin fars gamla vapen exempelvis). Den kvinnliga kroppen som ett ständigt slagfält gör mig arg och äcklad. När italienare kallar vuxna etiopiska män för barn vill jag gråta. På vilket sätt författaren lyckas skapa komplexa karaktärer som förhåller sig realistiskt till intersektionella villkor som etnicitet, klass och kön imponerar stort.

aug 29 2022

De osynliga av Roy Jacobsen

”En ö-bo är mörk i sinnet, inte stel av skräck utan av allvar.”

Jag faller inledningsvis för de generaliserande beskrivningar som gäller oss ö-bor. Här gäller det livet i början av 1900-talet och dessutom på en liten norsk ö: Barrøy. Jag gillar att bli påmind om hur människan tvingas ödmjuka sig inför naturens krafter. Att karaktärsutvecklingen pågår mest i bakgrunden stör mig inte. Till en början.

Men snart visar det sig att det här var en riktigt trist historia, varken feelgood eller feelbad, feelnothing. Den sägs vara baserade på verkliga händelser, men det verkar konstigt för det händer just inget. Gillar man romanen kallar man den lågmäld, jag vill beskriva den som intetsägande. Inte dålig, allrahelst inte språkligt, men torr och liksom död. Jag hade svårt att behålla koncentrationen och fick aldrig någon känsla för karaktärerna.

Ingrid – havets dotter, är i vilket fall huvudperson. Vi följer henne från barnsben tills hon är tjugo. Hon får lära sig sköta hushållssysslor och båtliv.

Det här var inget för mig trots skönskrivning om ö-liv och feministisk ansats. Jag kommer inte att läsa fortsättningen. Jag läser hellre om Karin Erlandssons Hem.

aug 27 2022

Djuret av Lisa Taddeo

Fragil fyrtioårig fröken förutan familj flyttar. Försvunna föräldrar fantomsmärtar fortfarande. Fager, fal, föraktfull, förargad f.d. from flicka, fiskar fula fiskar, fokuserar fallosar. Förtär farmaka, fajtas famöst fadersvälde. Funderar febrilt, förlåter föga. Författarens frapperande falkögon framkallar fruktansvärda företeelser feministisk feelbad. Fri från faktiska fadersfigurer. Fackbok? Fuckbok? Flickbok?

Förlåt, ätit för mycket f-müsli i mina dagar.

Djuret är en mörk och ilsken stridsskrift, ett modernt västerländskt feministiskt storverk som undersöker kvinnors möjligheter i ett alltjämt patriarkalt samhälle. Det handlar om hur män förstör kvinnor, om den vrede, sorg och smärta som kommer därav samt sökandet efter kärlek.

”Han frågade hur det kom sig att jag flyttat till Kalifornien. Jag sa skådespelardrömmar. Jag sa så till alla för att slippa tjat. Min tanke var att det var så pass skämmigt att försöka bli skådespelare när man närmade sig fyrtio att folk inte skulle ställa fler frågor.”

Hon är ”slampan” som ligger med din man. Epitetet älskarinna skulle vara en uppgradering. Joan är vår avmätta självdestruktiva huvudperson som blivit utsatt för stort trauma och dåliga män. Hon ”tänder” på allt som har med giftig maskulinitet att göra sen fejkar hon orgasm. Hon är besatt av skönhet, förstår sig inte på andra kvinnor, visar sig aldrig sårbar, blandar ihop vad hon tror hon behöver och vad hon faktiskt vill. Hon använder sex som medel och inte som mål och hon ser våldtäktslusten i alla män hon möter. Med andra ord, hon har kapitulerat inför det paradoxala patriarkala regelverket, för henne är män djur och kvinnor byte. Hennes mål är att vara ett rent objekt utan behov.

”Folk vill inte veta hur många hemskheter som en enda person kan råka ut för. Eller dra till sig. När det händer en hemsk grej kretsar kollegorna kring en på jobbet och skaver med handflatorna mot ens axel. Händer det en hemskt grej till är man inte längre någon de vill testa sin storsinthet på.”

Men Joan är mer än ett offer. Hon gör som många andra kvinnor och tar på sig skuld och ansvar. Hon minns sin mamma som kall för att denne vägrade behandla sin dotter som värnlös och sin gränslösa pappa som kärleksfull. Jag har läst så många böcker av framförallt män men också av kvinnor om faderslängtan. Beror det på att pappa är viktigare än mamma för dessa skribenter? Inte nödvändigtvis nej, det kan bero på att pappan var den som snålade med kärleken till förmån för något annat (jobb/hobby/öl/kompisar/annan kvinna). Här är det mamman som stöter bort sitt barn vilket resulterat i längtan efter just mamma.

Lite spretig och oklar i upplägget är den men det vägs upp av Lisa Taddeos språk, hennes enastående blick för detaljer och för att skriva dialoger. Jag älskar hur hon sticker ut hakan med den här romanen. Det är en brutal och nattsvart skildring som borrar sig ner i ensamhetens lov, jag blir inte förvånad när jag läser att Taddeos föräldrar dog när hon var tjugo år. Jag trodde att det här skulle vara en het backanalisk roman om sex, men det är enligt mig tvärtom en sedesam historia som avstyrker heterosexuellt sex som motbjudande. Förutom i förökningssyfte då det enda som kan motverka självhatet och alltså är meningen med livet är: barn.

aug 22 2022

Efter Tupac och D Foster av Jacqueline Woodson

Det är 1996 och kvarteret i Queens (New York) är hela trygga världen. Där har den här ungdomsromanens ”jag” sin pålitliga gemenskap och bästa vän Neeka. De sitter på trappan tillsammans i ur och skur. Men en dag kommer en tredje ung tjej: D. Hon spräcker deras bubbla.

”Jaget” och Neeka känner redan till delar av den hårda verkligheten trots sina blott tretton år. Neekas bror sitter oskyldigt dömd i fängelse på grund av hatbrott och rasism. Men när D med sitt sneda leende lyfter på glaskupan vidgas perspektiven och förändringens lekande vind drar fram. D bor i fosterhem, (därav den märkliga titeln) och saknar alltså den trygga kärna av mammor runt vilka Neeka och jaget kretsar. D besitter en frihet och kunskap som de två andra avundas dessutom är hon mycket hemlighetsfull vilket ytterligare ökar dragningskraften.

De kallar sig tre gånger tuffhet och delar intresset för rapparen Tupac och hans texter som handlar om erfarenheter av att vara svart i ett rasistiskt samhälle.

”Kanske började Tupac fundera på sitt Stora Syfte medan han satt i fängelset? Det var så D kallade det. Det Stora Syftet. Alla har ett, sa hon. Vi måste bara lista ut vad det är och sedan uppfylla det.”

Jag tycker det här är en fantastisk roman för både ung och vuxen. Jacqueline Woodson fångar väl hur tonåren är en omtumlande bitvis skrämmande resa från station Hemlängtan via Växtvärk till Introvert vurmande för någons storebror med slutstationen Längtan ut i stora vida världen. Jag älskar att hon skriver fram mammor som människor och inte som ideal. Karaktärerna, prosan som berättar lagom mycket och inifrånperspektivet går hem hos mig. Det är realistiskt och berörande.

Men översättningen är märklig och tjejernas dialoger känns manierade med alla upprepningar av ”girl”.

Sen är det väl lite provokativt att skriva en hyllning till Tupac med tanke på att han dömdes för sexuella övergrepp.

Läs den här, kanske helst på engelska.

aug 20 2022

Den dagen den sorgen av Jesper Larsson

Rakt in mörket ska vi! In i Bengts olyckliga och villrådiga medvetande. Han är 54 år, ensamstående pappa, änkeman, snickare och protagonist i den här berättelsen som utspelar sig helt ur hans perspektiv. Mitt favoritgrepp (som är omöjligt att skriva om utan att spoila).

Hans dotter Melissa är 13 år, med andra ord i TONÅREN. (Därav en tunnel på omslaget kanske.) Det där med att vara förälder till en trettonåring vet jag mycket om. Jag känner igen oron, känslan av kontrollförlust, det sorgliga i att glida ifrån sitt barn, bli allt taffligare i sina försök att uttrycka sin kärlek, att också förlora lite av sig själv och sin idé om hur man ville vara som förälder. På 1177 läser jag att tonåringen kan vara extremt självupptagen, ha en pessimistisk livssyn, låg självkänsla och lida av nedstämdhet. Hen blir mer självständig men behöver givetvis fortfarande sin förälder. Det är nödvändigt för utvecklingen att experimentera och ta risker fast hjärnans bedömningsförmåga är långt ifrån färdig. Inte konstigt att man som förälder ballar ur. Hur fan ska man inte förgås av oro och samtidigt visa tillit och lyckas putta sin lillstora älskling genom tunneln mot ljuset på andra sidan?!

Att läsa den här boken är att få vara tonårsförälder för en stund. Att vara i Bengts huvud innebär att nästan inte veta något alls om vad som händer Melissa vilket är skrämmande realistiskt.

Bengt har dessvärre den nackdelen att han är en trångsynt man och han är dålig på vad han kanske skulle se som ”kärringgöra”. Att axla föräldrarollen ensam blir för övermäktigt för honom. Han vill och försöker det gör han verkligen men hans maskulinitet som innefattar aggressivitet, mindervärdeskomplex, självhat, fördömanden, självupptagenhet, missbruk, främlingfientlighet, kontrollbehov etcetera ställer till det. Hur galet det egentligen går för Bengt och Melissa är oklart. Är han Don Quijote som slåss mot väderkvarnar eller Mattis som faktiskt får tillbaka sitt barn?

”Depression är skryt. Man jobbar på. Det fick i alla fall jag lära mig. Man tar en dag i taget utan att känna efter hela tiden. […] Vår granne var sjukskriven ett halvår när jag var liten. Han var lärare. Vi skrattade åt honom.”

Med en tät och passande monoton prosa skapar Jesper Larsson en klaustrofobisk och manisk stämning. Kapitelindelning saknas vilket förstärker intensiteten. Jag är djupt imponerad av karaktärsbygget Bengt som trots sina tillkortakommanden väcker medlidande. Jag älskar när det finns luckor för läsaren att själv fylla i, här kan läsaren till och med välja sitt eget slut. Det här är en helt fantastisk roman som lämpar sig mycket väl för diskussioner.

Den dagen den sorgen – om den inträffar.

Jag förstår att författaren prisades (med Sverige Radios romanpris 2022) för hur han placerar Bengt tillsammans med läsaren i glappet mellan två världar. Mellan fantasi och verklighet, sundhet och sjukdom, liv och död. I det mellanrummet råder sorg, ensamhet och desperation, ändå ville jag inte därifrån.