Koryféerna – en konspirationsroman av Lena Andersson

”och världen låg i språket som låg i hennes mun.”

En kall vinterkväll 1986 skjuts försteminister Carl Stjärne ihjäl på Thuleavenyn, efter att han varit på bio med sin fru Astrid. Mordet förblir olöst, trettio år senare sätter sig journalist Roger Lilja in i fallet. Ja ni fattar, det här är en roman om palmemordet. Olof Palme har blivit Carl Stjärne, Sveavägen Thuleavenyn och så vidare.

En konspirationsroman var ordet och frågan är hur mycket som är Anderssons egna konspirationer och hur mycket som är fastställda fakta. För den som intresserar sig för och är insatt i palmemordet torde den här boken vara en skatt. För oss andra är det lite mer tveksamt vad det är. Det stör min läsning när jag titt som tätt måste googla för att jämföra med ”verkligheten”. (Varenda gång jag gör det stämmer den skrämmande väl överens med texten.)

Här, en liten osäker lathund för andra googlare (rätta mig gärna om jag har fel):

Carl Stjärne – Olof Palme
Astrid Stjärne – Lisbeth Palme
Rolf Utterström – Hans Holmér
C C Karlsson – Ebbe Carlsson
Henry Fredriksson – Ulf Dahlsten eller Ingvar Carlsson?
Ambassadör W – Carl Lidbom
Nils Niia – Anti Avsan
Mysan – Mona Sahlin?
Journalist Roger Lilja – Andreas Björklund?
A. Bonde – Lennart Geijer

Lena Anderssons romaner brukar vara slående välskrivna, intelligenta, utmanande och lite torrt humoristiska – Koryféerna är inget undantag. Men här finns inga karaktärer att fastna för, alla är framskrivna som mer eller idioter. Kritiken av socialdemokratin och folkhemmet som hon påbörjade i den fantastiska Sveas son och broderade ut i mästerverket Dottern är ett huvudtema i Koryféerna. Här får den som är trött på den svenska självgodheten vatten på sin kvarn när texten skriker ut att det socialdemokratiska samhället sannerligen inte är Guds gåva till människan. Det är för likriktat, inkräktande på individens frihet, har för stor tilltro till empiri och vetenskap, dömer för låga straff, saknar metafysisk tro, är historielöst och förljuget med språkliga luftslott och dimridåer, dessutom ogenomförbart då jämlikhet går emot människans natur, å ena sidan koryféer med makt å andra sidan fattiga utslagna kommer alltid att finnas. Mörker.

”I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser.”

Jag hyser djup respekt för Lena Andersson som författare och tänkare när hon ifrågasätter makt, populism, ”moralisk flexibilitet”, feg journalistik, och förenklade slutsatser, hon balanserar väl mellan förnuft och känsla och värnar demokratin. Det är en ynnest att få läsa henne på originalspråk, en svensk Kafka. Trots det fantastiska språket som jag nära på vill slicka i mig älskar jag inte den här romanen. Mordgåtor är trista och palmemordet uttjatat. Jag upplever texten som ett politiskt dekret förklätt i fiktion, som att hon vill väcka upp ideologer förblindade av egen tro. Det känns inte ohederligt, det gör det aldrig beträffande Andersson. Framförallt är väl Koryféerna en berättigad kritik av när maktens män bestämmer vad som är sanningen. Gott så. Men det är inte kul direkt att läsa syrlig satir om ideologi och politik som jag tror på. Att läsa Koryféerna är som att beträda en vulkan under vars mark lava bubblar och fräser. Hekla Anderssons utbrott gäller lågintelligenta, bedrägliga, maktgiriga, politiker och andra förståsigpåare och högt uppsatta koryféer som mörklägger och vilseleder och med en klumpighet i intellektet. Lavan svärtar ner socialdemokratins idéer om att världen kan omdanas och att ”naturen kan tämjas”, människans förmåga att förändras och handla fritt.

”Om människan var sig så lik genom alla tider, hur kunde man hoppas på att förändra allt från roten?”

Lena Andersson (liksom Knausgård) fäktas ivrigt mot rättspositivism och postmodernism för determinism, att det finns en inneboende riktning (egoism) i människan som vi ska lägga oss platt inför? Eller vad, det är min fråga som ekar genom hela läsningen; vad ska vi göra istället?

Med eller utan Lena Andersson förlorar jag med åren bit för bit min så kallade naiva inställning till ett samhälles möjligheter att främja rättvisa och värna om de som har det sämst – men jag har inte gett upp helt än. Jag undrar om Lena Andersson har det?

Lyssningstips!

5 kommentarer

1 ping

Hoppa till kommentarformuläret

    • Gunnel Hultinaugusti 3, 2022 kl. 3:50 e m
    • Svara

    Tack för detta intressanta! Jag är själv lite ambivalent inför en del av Lena Anderssons åsikter/texter. Men anser som du att hon är briljant när hon skriver.

    • Britt Kristenssonaugusti 3, 2022 kl. 7:16 e m
    • Svara

    Nu måste jag bara köpa boken bums!

    • Anonymaugusti 13, 2022 kl. 10:59 e m
    • Svara

    Så träffande när det gäller Lenas författarskap!

    • Fredrik Gseptember 13, 2022 kl. 8:57 e m
    • Svara

    Fredriksson är Ingvar Carlsson. Nina är inte Avsan. Underbar bok för oss som grottat runt i smutsiga byken

    • Ninaseptember 13, 2022 kl. 9:22 e m
      Författare
    • Svara

    Jag trodde också på Ingvar Carlsson först men tyckte inte det stämde helt eftersom han inte är ingenjör, det är däremot Dahlsten. Är du säker?

  1. […] Årets (överlägset) mest lästa inlägg på Karenina.se är sågningen av Färskt vatten till blommorna. På andra plats kommer årets Nobelpristagare Jon Fosses Hundmanuskripten. På tredje plats hittar jag Studie i mänskligt beteende (en favorit) och det är lite roligt för Lena Andersson var på min mest lästa topp-tre-lista förra året också. […]

Lämna ett svar