”Allt var kuvat utom den fuktiga orörliga bländande hettan över kustlandet.”
Miguel Asturias (1899-1974) från Guatemala belönades med Nobelpriset 1967 för sin ”färgstarka diktning med rötter i folklig egenart och indianska traditioner”. Året innan fick han Lenins fredspris för sitt politiska engagemang. Han kritiserade det nordamerikanska storföretaget (som idag heter) Chiquita– och CIA – bland annat för deras inblandning i Guatemalas inrikespolitik.
Stormvind är den första delen i hans ”bananepos” som handlar om bananbolagets (United Fruit) neokolonialistiska framfart på latinamerikanska bananplantager. Asturias kritiserar herrarna som tjänar den snöda mammon, den gröna djävulen, alltså pengarna. Han gör det med humor och emellanåt med ett språk som jag uppskattar men oftare med en stil jag har svårt att få att flyta. Karaktärsbeskrivningarna är överdrivna och enahanda, jag får aldrig någon kontakt med någon av dem.
Det är kul att se hur svenska matvanor utvecklats sedan sextiotalet när Karin Alin översatte boken. Aguacatepäron (avokado), beskrivs i en not som en stor, saftig päronliknande frukt och chorizo får också en egen not.
Jag vill väldigt gärna tycka om den här romanen men det gör jag tyvärr inte alls. Jag känner inte hettan, jag oroar mig inte för ursprungsbefolkningen (jag kan inte ens hålla reda på vem som är vem), jag njuter inte av kapitalkritiken, jag retar mig inte på amerikanarna, inte ens de misogyna gubbarna får igång mig. Det jag däremot tänker på är:
1. Carolas jävla låt
2. Hur konservativ och gammalmodig jag är som går igång när författaren lovordar mod och kraft att avstå frestelser och sånt. Jag tycks idealisera det frugala levernet.
3. Att jag har svårt för magisk realism (inte Wolffs).
Sen kommer dock slutet. En liten belöningen till oss som orkar ta oss igenom hela . Jag ÄLSKAR slutet. Jag tror det var slutet som gav honom Nobelpriset.
Senaste kommentarer