Fasta föremål av Virginia Woolf

”Det kunde så lätt ha blivit någon annan av de miljontals stenarna, men det blev jag. Jag! Jag!”

Den här korta novellen från 1918, inleds med en svart prick långt borta. Som en solid enhet ter de sig – Charles och John – där de promenerar längs stranden. De två männen vars manlighet understryks med attribut som små mustascher, jaktrockar och grova skor framstår när de kommer närmare som ganska barnsliga. John låter handen sjunka ner i sanden och hittar där en grön len glasbit vilken blir den första i raden vackra föremål han samlar på sig. Att gräva i sanden har en positiv konnotation knuten till barndomen. De fasta föremål han hittar – helt utan ekonomiska värden – laddas med mer magi och fantasi vartefter. Den politiska karriären som bundit vännerna samman kommer av sig när John blir alltmer besatt av sina glas-, porslins och järnbitar. Han befinner sig snart ”i en annan värld” och hans vän tar avstånd ifrån honom.

Det skulle kunna vara enbart sorgligt. Att bli lämnad, att inte passa in och gå miste om en karriär, men jag tror att Woolf skulle vilja bjuda in honom till Bloomsberrygruppen. Hon hyser nog både förståelse och medlidande med den besatta mannen. Funktionalitet och prestation framstår som banaliteter. Johns känslighet får honom att förundras inför det oändliga antal varierande former och mönster som står att finna, bara i London. Genomskinligheten i en glasbit som visserligen har en fast form men samtidigt kan glittra och ändra färg ”…med en slocknande flamma djupt innesluten i materialet”.

John blir del av konsten, på gott och ont. Det är vad jag tänker mig att Woolf vill förmedla i denna symbol- och metafortunga text. Hon hyllar konsten och filosofin till förmån för politiken, ekonomin och karriären. De fasta föremålen implicerar sakerna John samlar på men är också begrepp för den stabila försörjning och konforma vardag som John förkastar. Man skulle också kunna tolka andemeningen tvärtom. Att John fungerar som en varning för att han kastar bort sin potentiella karriär för dagdrömmeri. Oavsett förmåga att fästa blicken är frihet eller frånvaro av lidande en omöjlighet.

Jag tänker på mannens svårighet att hålla balansen och ägna sig lagom mycket åt en hobby. (Begreppet tjejsamla, att samla på något rimligt mycket är en tydlig indikation på det.) Kanske tänker Woolf också på att män som inte presterar förlorar sin status, först och främst hos andra män.

Jag tycker mycket om hur Woolfs litterära hantverk är inexakt och lämnar halva jobbet åt läsaren.