En känslig själ av Jáchym Topol

Jag vill läsa mig jorden runt och kan nu lägga till Tjeckien på listan. Tyvärr höll jag på att förlora läslusten på köpet.

”Jag är också av den meningen att botemedlet mot existentiell ångest är att resa. Den oändliga färden.”

En känslig själ är någon slags sjaskig odyssé genom ett Europa i sönderfall. Det är en kollektivroman med absurda och satiriska inslag. Vi följer en familj som tvingas lämna England i och med Brexit. På sin resa mot Tjeckien träffar mer eller mindre utsatta och plågade människor. Det är inte bara fönstren som hänger löst på gångjärnen om man säger så. Texten är ett rörigt sammelsurium av dialog och sunkigt äventyr. Handlingen kretsar främst kring nihilism, missbruk, snusk, våld, misär, rasism, smuts och sexism.

”I slutändan är ju alla trasiga, man dör ensam och av sjukdomar, ingenting varar ju, vänskap, kärlek, det blåser bort, till slut finns bara döden och smärtan kvar.”

Jáchym Topol, Tjeckiens mest översatta författare framstår som en mix av Erlend Loe och Michel Houellebecq. Den norska snoppen och den franska gränslösheten vilar på en djupt allvarlig och existentiell grund. Det är förstås tänk att vara lite kul, men jag skrattar inte. Hans prosa med felstavat talspråk och könsord tilltalar mig (oftast) inte. Jag lär mig ingenting om Tjeckien (som jag hoppats). Jag kommer inte nära och känner egentligen inte för någon av karaktärerna, de lever liksom aldrig upp. Och sen dör de.

”Och om hon får barn så kommer hon bara fördärva dom och så får vi nya olyckliga varelser som irrar runt i världen. Och dom i sin tur kommer föda nya skadade stackare, liksom för att ha något att leva för, jorå. Jag ville hjälpa henne sätta stopp för det där en gång för alla, denna meningslösa stafett med cellernas fackla. Denna fåfänglighet.”

Avsikten med romanen är nog inte dum, men jag borde verkligen ha gett upp efter femtio sidor. Att vara i den här diegesen försatte mig i ett extremt olustigt och tvivlande tillstånd där jag ifrågasatte hela poängen med att läsa. Romanen är så mörk och deprimerande att hälften vore nog. Inget för en känslig själ! Och vad värre är, den är fruktansvärt tråkig.

Lämna ett svar