En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson

Den riktige herr Muffin säger adjö. Konstigt nog är det inte lika sorgligt som när marsvinet Muffin gör det. Författaren Ulf Nilsson (1948-2021) får ett cancerbesked och en dödsdom. Hans fru fogar samman det han antecknar under sjukdomens tio veckor. Det är en liten anspråkslös bok, inte särskilt sentimental tack och lov, däremot tröstande. Den handlar mycket om försoning och acceptans och lite om kroppens obehagligheter.

”Bra att få tidigt besked. Man kan vara snäll sista tiden. Man får uppleva andras snällhet. Alla är så snälla!”

”Föräldrar måste dö som föredömen inför sina barn. Det gäller säkert allt levande, också en gammal ko som dör.
Säger till kalvarna: Det är helt okej, var inte rädda.”

Det har gått sex månader sedan min pappa dog. Jag har sorgeår, därför väljer jag gång på gång att läsa om döden. Eftersom jag inte längre kan göra uppror mot tanken på att döden finns har jag bestämt mig för att försöka möta mina jobbiga tankar och mentala bilder, under ett år. Jag tror att förnekelse är att föredra så länge det fungerar. Men nu har jag alltså verkligen fattat att jag och alla andra ska dö och tankarna utlöser en slags nervblixtar som skjuter genom kroppen. Bilderna av pappas sjuka kropp i slutskedet är de värsta. De kommer med stresspåslag, obehag och klarvakenhet om det är natt. Men både intensiteten och frekvensen tycks minska vartefter.

Det är förvånansvärt många av Ulf Nilssons aforismer som snuddar vid mina tankegångar.

”Alla försöker hantera sin egen ångest med överdriven hjälpsamhet eller med gråt.
Det är lite svårt att vara i centrum. Man måste hålla dem borta, för de suger ut en!
De nychockades panik är problematisk. Jag kommer plötsligt en månad back i min egen utveckling mot försoning.”

Jag funderar jättemycket på varför ingen inom vården uttalade högt att pappa var döende förrän samma dag han dog. Men kommer också fram till att det gör ingen skillnad för mig. Jag visste och sa det högt till alla utom pappa. Han ville (nog) inte prata om döden så det gjorde vi inte. Kanske lyckades han förtränga faktum in i det sista? Det unnar jag honom verkligen i så fall. Jag är glad att jag respekterade elefanten i rummet.

”Jag måste förbereda mig på att dö. Kan inte bara träffa människor och prata.”

”Kommer att tänka på det högtidliga ögonblicket när jag tog ett sista farväl av min faster på hospice.
Men hon verkade mer som vanligt.
Och samma för mig nu när jag träffar mina barn. Ser att de har tårar i ögonen, men jag viker visst undan för allvarliga ögonblick.”

Ulf Nilsson pratar med sina nära och med prästen. Han gör avslut. Jag som normalt är allergisk mot elefanter i rum lär nog också göra så. Men vad vet jag. När jag väl står inför döden kanske allt ändras. Eller inte ändå. Av En liten bok om konsten att dö får jag känslan av att vara döende är ungefär som man tänker sig, varken hemskare eller lindrigare. Det tycks vara obegripligheternas obegriplighet från alla positioner.

”Att förlora en vän har vi alla varit med om. Att förlora sig själv är obegripligt.
Du kan förstå att jag ska dö. Men jag kan inte förstå det.”

”Det obegripliga att inte finnas, som jag grubblat över sedan sjuårsåldern.
Skottlossning då och då med tanke: Jag förlorar allt och alla, jag får inte vara med.”

Att dö av en sjukdom är att mentalt zooma ut och ge efter för tröttheten. Jag blir lugn av den inblicken, tröttheten som en nåd.

”Får steroider.
Plötsligt mår jag mycket bättre, nästan som förr.
Plötsligt får jag en frisk människas ilning av sorg, blir ledsen för allt jag missar. Att inte kunna åldras med Lotta, att inte finnas där för barnen.”

”Orkar inget. Kan inte ens redigera det jag skrivit…”