Profeten av Kahlil Gibran

1923 skrev Kahlil Gibran Profeten, ett andligt, poetiskt och prosaiskt verk – en citatens skattkista. Vid Gibrans begravning (1931) i Libanon, vandrade hundratals präster och religiösa ledare: katoliker, protestanter, ortodoxa, judar, bahaier och muslimer sida vid sida i begravningsprocessionen. Profeten är bara drygt hundra sidor men sprängfylld med klokskap om livets mysterier. Den utspelar sig i den fiktiva kuststaden Orfalese (någonstans i norra Afrika / Västasien). Profeten heter Almustafa, han ska återvända till sitt hemland men innan han kliver ombord på det skepp som kommer för att hämta honom ber invånarna i Orfalese honom att berätta om tiden, friheten, skönheten med mera. Några avsnitt känns igen från bröllop och dop. Boken består av 26 betraktelser, som är högtravande men också väldigt vackra. Somliga budskap förkastar jag fullständigt, andra älskar jag. Nedan kommer mina favoritavsnitt:

Om äktenskapet:
”Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. ”

Om barnen:
”Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv. De kommer genom er men inte från er. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar. Ty deras själar vistas i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt. Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och han böjer er med sin makt för att hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i bågskyttens hand. Ty liksom han älskar pilen som flyger älskar han också den båge som är stadig.”

Om att ge:
”Ni ger endast lite då ni ger av era ägodelar.
Det är då ni ger av er själva som ni verkligen ger. Ty vad är era ägodelar annat än ting, som ni förvarar och vaktar av fruktan för att kanske behöva dem i morgon? […]
Det finns människor som ger en smula av det myckna de äger, och de ger för att bli prisade och deras dolda avsikt gör deras gåvor fördärvliga. Och det finns andra som äger lite och ger allt. De tror på livet och dess överflöd och deras kista är aldrig tom. Somliga ger med glädje och denna glädje är deras belöning. Andra ger med smärta och denna smärta är deras dop. […]
Det är gott att ge, då någon ber er därom, men det är bättre att ge oombedd, av insikt. Och för den givmilde ger sökandet efter den, som ska taga emot, större glädje än givandet. Finns det något som ni skulle vilja undanhålla? Allt vad ni äger, ska en dag ges bort; Ge därför nu, så att givandets tid förunnas er och inte era arvingar. Ni säger ofta: Jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det. Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjor­darna på era betesmarker. De ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er. Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck? 
[…]
Ty i verkligheten är det livet, som ger åt livet självt, medan ni som anser er vara givare endast är vittnen. Och ni som tar emot – och ni mottager alla – ikläd er inte en börda av tacksamhet, för att inte därigenom lägga ett ok på er själva och på den som ger.”

Om köpenskap:
Och innan ni lämnar torget, se till att ingen har gått sin väg med tomma händer. Ty jordens Ande sover inte lugnt hos vinden förrän den minste av er är tillfredsställd.”

Om glädje och sorg:
”Er glädje är er sorg utan mask. Samma källa, från vilken ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.
Och hur kan det vara annorlunda? Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Om brott och straff:
”Och när en av er snubblar och faller, gör han det för dem som kom­mer efter, som en varning för stenen som ligger i vägen. Ja, han faller även för dem som går framför, vilka, fastän snabbare och säkrare på foten ändå inte lyfte bort stenen som låg i vägen. […]
Och den bestulne är inte utan skuld , till att han blir bestulen.”

Det där sista kan man ju haja till inför i modern tid. Men jag är benägen att hålla med. När det kommer till ägodelar finner jag det inte rättfärdigt att några ska ha mycket och andra lite. Jag förstår att fattiga stjäl från rika och tycker inte att det rakt av är fel. Därför borde tjuven straffas mildare än den som kränker, våldför sig på, dödar eller på annat sätt ger sig på en levande varelse.

Om friheten:
”Och om ni vill avsätta en despot, se då först till att hans tron, som är rest inom er, förstörs.”

Om undervisning:
Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap.[…]
Ty en människas klarsyn kan ej låna sina vingar till en annan.”

Om samtal:
Ni talar när ni inte längre har fred med era tankar. Och när ni inte längre kan vistas i ert hjärtas ensamhet lever ni på era läppar, och ljudet är blott förströelse och tidsfördriv. I mycket av ert tal stympas tänkandet. Ty tanken är en fågel i rymden, som i en bur av ord kanske kan utbreda sina vingar men inte flyga.”

Om gott och ont:
”Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda. Ty vad är det onda annat än det goda, som plågas av sin egen hunger och törst? […]
Ni är goda, då ni strävar efter att ge av er själva. Ändå är ni inte onda, när ni söker er egen vinning. Ty då ni strävar efter vinning, är ni endast en rot, som klänger sig fast vid jorden och söker näring vid dess bröst. Frukten kan ju inte säga till roten: ’Bli som jag, mogen och full och ständigt givande av mitt överflöd.’ Ty för frukten är givandet en nödvändighet, liksom mottagandet är det för roten.”

Den här lilla boken är fylld med ordalydelser som gör mig hoppfull och ger mig sinnesro. Jag har aldrig haft sådan lust att kalla mig kristen som när läser Gibrans ord.

Lämna ett svar