Esther kanske av Katja Petrowskaja

”Vid vilket tal försvinner människan?”

14000 ukrainare har kommit till Sverige, nästan bara kvinnor och barn eftersom män mellan 18-60 inte får lämna landet. 47000 judar dödades i Ukraina under andra världskriget. Flertalet massavrättades i parken Babij Jar som ligger i utkanten av Kiev. Katja Petrowskaja försöker med stor ödmjukhet och låg modalitet förstå hur tal förhåller sig till unika människors liv.

”Vid vilket tal försvinner människan? 10 000 skjutna begravdes under Marbachlinden där borta på berget, om jag inte misstar mig, hur ska jag föreställa mig det, i min skola var vi bara 600, och på ett stadion har jag aldrig varit.”

Författaren föddes 1970, i Ukraina (när det var en del av Sovjet), hon bor nu i Tyskland. Esther kanske är en trevande släkthistoria och skröna som bygger på journalistiska fynd, fiktion och inre reflektioner. Dess rämnande struktur (alla underrubriker till trots) stör en ordningsmänniska, men där den brister i ordnung vinner den i mänsklighet. Berättelsen är ofullständig och bygger på osäkra uppgifter, men jag gillar det postmodernistiska initiativet och upplever historierna anmärkningsvärt verkliga och påtagliga. Jag blir väldigt (illa) berörd. Petrowskaja lyckas förmedla en human, levande prosa, som vore jag i samtal med en sörjande och betänksam person. Det är en ovanlig bok om ett vanligt ämne.

”’Samtliga Judar i staden Kiev med omgivning skall måndagen den 29 september 1941 infinna sig klockan åtta i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan (vid kyrkoogårdarna)’. Dessa affischer hade satts upp av Wehrmacht, och husvaktmästarna höll sina böcker beredda för att säkerställa att också Samtliga verkligen infann sig. När de kom till Babij Jar måste de klä av sig, nakna drevs de genom polisens led, man skrek åt dem och slog dem – och där, där man genom en öppning kunde se himlen, vid kanten av ravinen, sköts de från båda hållen med maskingevär.”

Släkten utgörs av sju generationers lärare för dövstumma barn. De utsattes för förtryck, pogromer, utrensningar och övergrepp. Babusjka Esther, som hon kanske hette, stannade kvar i Kiev när de andra flydde 1941. Morfar drog ut i kriget och återkom efter 41 år. Farfar gick under jorden, farfaderns yngre bror hette Judas och avrättades för att ha skjutit ett tyskt ambassadråd.

”I landets stora trädgård försökte man i åratal att ympa så mycket som möjligt, särskilt äppelsorter, samtidigt arbetade man målmedvetet med att reducera människotyperna.”

Efter att jag mentalt brottat ner lilla Nina som ropar: ordnung muss sein, accepterar jag att inte hålla reda på namn och släktförhållanden. Nyckeln är att slappna av, släppa kontrollen och låta sig tjusas av Petrowskajas språk och hur hon fyller ut rollerna som objektiv forskare och berörd släkting. Hon bryter tystnaden efter tidigare generationers tigande. Tragiskt nog verkar människan inte lära av historien, i detta nu skapas nya trauman.

Kommentera