Hasse Alfredsson – som läser – tar med mig ombord på en ångslup mellan Stockholm och Lidköping. Det är 1800-tal och människorna är präglade av kolera, huvudbry angående hur man ska titulera varandra (kvinnors huvudbonader avgör om de är mamsel eller jungfru), skråtvång med mera. Ombord finns glasmästardottern Sara Videbeck och sergeant Albert vilka slår följe på resan. Diegesen drivs framåt till stor del via deras dialog.
Albert är berättarjaget och via hans tankar förstår vi hur en progressiv kvinna som Sara kunde uppfattas. Hon vill betala för sig själv, hon har planer på att ta över glasmästeriet och hon vill inte gifta sig.
”Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.”
Albert uppfattar henne som kall, inte är hon särdeles vacker heller, tycker han, men hon går an. Allra mest förtjust i henne blir han när hon gråter, hur nu det kan vara, funderar han.
Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var uppenbart en feministisk författare långt före sin tid (som i och för sig ogillade Fredrika Bremer). Han fick sparken från sitt jobb som rektor efter att han låtit publicera den här boken. I Det går an proklamerar han kvinnas värde som medborgarinna och rätt att ha makt över sitt eget liv. Han har gjort karaktären Sara till en snabbtänkt och klok ung kvinna som talar väl för sin sak. Och hon slipper att vara en skönhet! Albert är som män är mest, oroar sig för hennes försvarslöshet och påtalar helt tidsenligt (i alla tider tydligen) ”inte alla män”. Han låter läsaren fundera över kvinnor i förhållande till onani, alkoholism och psykisk ohälsa. Därtill lyfter han klassmedvetet hur baroner och män över lag styr och ställer och har sig. Det är faktiskt ganska märkvärdigt!
Jag tycker om hans vitala prosa med långa finurliga meningar, inte sällan humoristiska.
Det här är en politisk lovsång till den jämställda kärleken som bör få vara fri från makt och institutioner.
Senaste kommentarer