Jag tror att Dörte Hansen är lika trött på den självgoda samtiden som jag. Det här är en bok för min reaktionära sida. Jag skrattar cyniskt tillsammans med Hansen åt nidbilderna av hipsterkulturens surdegar, hantverk, kreativitet, karriärjakt, den anala inställningen till kaffe, gentrifiering med mera.
Men att attackera medelklassen som försöker hitta sin väg till ett gott, rikt och hållbart liv är som att spotta i motvind. Det var ju inte bättre förr, och även om det var det, hur hjälper det oss nu? Förr kommer aldrig åter. Nu har vi klimatkris, överkonsumtion, nyliberalism, en normaliserad extremhöger och generation snöflinga. Det är bara att bita i det sura körsbäret.
Och det är just vad författaren till debut- och succéromanen Körsbärslandet gör. Dock framför hon sin kritik med en stor portion besk humor.
Skildringen utspelar sig i en olländsk by och kretsar kring den kärva tanten Vera och hennes systerdotter Anne. Vera har bott i byn sedan hon som femåring tillsammans med sin mamma kom som flykting från Polen (Ostpreussen). Hon är tandläkare, håller på med jakt, är ensamstående, Anne har lämnat den misslykade karriären, Hamburg och sin otrogne man och tillsammans med sin son finner hon sig till rätta bland höns och kaniner hos Vera på landsbygden.
Så här långt kan man tro att romanen platsar i genren feel-good, men nej. Körsbärslandet har breda sorgkanter. Läsaren får vara med under Veras flykt och hur hon sedan blev utsatt för rasism. Vi möter hennes bror Carl som deltog och mentalt förintades av kriget. Det handlar om migration, självmord, utanförskap, dysfunktionella familjer, vänskap och moderskap. Skildringen analyserar förhållandet mellan dikotomierna stad/land, gammalt/modernt, friskt/sjukt och man/kvinna.
Jag läser romanen som en allegori över människans tillfälliga vistelse här på jorden. Veras hus har följande inskription: ”Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.” Originaltiteln är Altes Land (Olland på plattyska) som betyder gammalt land. Dels passar det bra eftersom författaren hyllar det gamla, men det är också en påminnelse om att landet och marken är gammal och människorna är förhållandevis nya.
Prosan är ofta imponerande men av någon anledning tappar jag fokus emellanåt. Jag saknar luckor att själv få fylla. Det är ganska många personer, grannar och släktingar som tenderar röra ihop sig för mig. Jag upplever mig distanserad från karaktärerna som väl är något manierade. Men ibland bränner det till.
”Två kvinnor och två kaffekoppar. Det var så det alltid började. Tala ut och anförtro sig åt någon vid ett köksbord. Prata om allt, om inget. Om barn, jobb och man. Mitt liv, ditt liv. Anne hade inte vetat hur man bar sig åt i Fishy i Ottensen med alla de andra mödrarna på lekplatsbänkarna. Samtal som fungerade som byteshandel. Om du ger mig en hemlighet så biktar jag mig för dig. Om du ger mig lite tröst så får du beröm av mig. Mödrarna satt på bänkarna, fördrev tiden med själslig pingpong, lekte lite terapisamtal medan barnen grävde runt i sandlådan eller knuffade av varandra från gungan, de ”viljestarka” små busfröna.”
Sverige har under nästan ett sekel varit ett progressivt föredöme. Nu har vi konservativa krafter vid makten och det näst största partiet har nazistiska rötter. Vi kommer att behöva strida för mänskliga rättigheter, fri abort är en av dem. Om varför det är viktigt kan Annie Ernaux oss lära. Och som hon gör det. Nobelpriset skulle hon ha!
”(Det kan hända att en sådan här skildring vållar irritation, eller avsky, kanske klassas som dålig smak. Att ha genomlevt någonting, vad det än må vara, ger en oförgriplig rätt att skriva om det. Det finns ingen underordnad sanning. Och om jag inte går hela vägen i redogörelsen för den här erfarenheten bidrar jag till att mörklägga kvinnors verklighet och tar parti för det manliga herraväldet i världen.)”
Hon blev gravid som 23-åring, på sextiotalet. Abort var då olagligt i Frankrike (och i Sverige). Fyrtio år senare skriver hon Omständigheter (nu översatt) om de smärtsamma och livsfarliga upplevelser hon genomgick då. Läsaren följer ”henne” – Ernaux distanserar sig från sig själv genom tredje person singular – genom det som vi kanske tänker på som myten om strumpstickorna (eller den uträtade galgen). För henne var och är det verklighet och för alltid en bestående del av henne. Oro, skam och overklighetskänslor, en nonchalant kille och en fosterfördrivare är också inblandade i den här öppenhjärtiga och osentimentala skildringen som fram till sidan hundra puttrar på och är ganska behaglig, för att sedan explodera med en bedövande knall som jag vågar lova inte kommer att lämna någon oberörd. Det tjuter fortfarande i mina öron och det känns som att det aldrig kommer att sluta.
”Jag ansåg inte att Jean T. hade behandlat mig föraktfullt. För honom hade jag gått från kategorin flickor som man inte vet huruvida de accepterar att ligga med någon till kategorin flickor som utan tvivel redan har legat med män. I en tid då särskiljandet mellan dessa två var ytterst betydelsefullt och starkt påverkade pojkarnas inställning till flickorna, visade han sig framför allt pragmatisk, då han dessutom var säker på att inte göra mig med barn eftersom jag ju redan var det.”
Hon skriver också vackert och klokt med språklig precision om klass, systerskap, sexuellt begär, bedrägliga minnen och en föränderlig dåtid. Känslorna överlåter hon åt läsaren att uppleva fritt. Och viktigast av allt, hon skildrar den (oftast) kvinnliga livmoderbärande människans credo och viktiga fråga; rätten till fri och säker abort. Det här autofiktiva verket har tyvärr på inget sätt förlorat sin relevans och borde vara obligatorisk läsning för politiker.
”Prata inte om mig ibland låt allting handla om mig. Släpp mig inte ur sikte när jag är borta.”
Kristina Lugn är den finurliga poeten för alla, även för oss som inte gärna och ofta läser poesi. Hon är sedan 2020 ett snille på vift och det här är en samling efterlämnade dikter som enligt förordet är skrivna för länge sedan. Men jag tycker det känns som att – åtminstone somliga – är skrivna sent i livet då de varslar om döden runt hörnet. Spännvidden i känsloregistret är anmärkningsvärt; från det absurda, via det roliga till det allra sorgligaste.
”Vilket slöseri med verklighet det var att svika både mor och far”
Somliga handlar om hennes sorgsna mamma och våldsamma pappa, andra om utanförskap, kroppen som en besvärlighet, existentiell ensamhet och självhat. Kärleken till dottern (barn över lag) och vänskap som en nåd finns med som ljusglimtar i en övrigt mycket mörk samling. Många av dikterna tycks komma ur sorg och rädsla, förmodligen den bästa av källor att ösa ur.
”Åren sydde denna klänning av fett som jag hängt över benstommen fastän jag vet att det hade varit snyggare med en murgröna.”
”hon ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om hon var tjock. Det var ett svepskäl för att få höra en mänsklig röst.”
När jag läser kommer tankarna på allt hat som Kristina Lugn fick utstå (det fanns ju före sociala medier med vet ni). Hon blev spottad på både metaforiskt och handgripligen samt mordhotad. Jag tror det var efter att hon varit med i det där oerhört märkliga programmet Oförutsett, (sätt er ner och håll i er HÅRT innan ni klickar på länken.) (Faktiskt så talar Marlena Ivarsson om incelproblemet här redan 1987.)
”Hur mycket är jag beredd att satsa på mitt förhållande med mig?”
”Jag kastade glåpord på mig själv för att få del i gemenskapen”
”Socialbyrån betalar hyran Du betalar hela priset”
Det Kristina Lugn gjorde bäst av allt tycker jag är att hon alltid allierade sig med de svagaste, de förfelade. Hon lade fram sina svagaste sidor för beskådan, lät sitt inneboende barn ta plats. Hon satte rampljuset på rädslor, längtan, självhat och ångest, med självdistans och lakonisk humor som rekvisita. ”Fula” känslor som vi alla dras med, som många försöker dölja, vägrade hon att kamouflera. Hon satt i Svenska Akademien, ett kvitto på hur framgångsrik hon var, men dolde aldrig sina egna känslor av misslyckande. Det tycker jag är förbannat fint även om man ska hålla isär jaget i dikterna och människan Kristina Lugn. Dock är den här boken inte den bästa, det kan finnas en anledning att hon själv avstått ifrån att ge ut dessa alster. Även om det inte alls är dåligt är hennes genomslagsverk långt mycket bättre.
Avslutningsvis, en ballad för vegetarianismen (eller så handlar den om patriarkatet):
”Det var en gång en ko. Hon var hygglig, må du tro. Men hon var jämt rädd ändå. Många kossor har det så.
Lever i sin gröna trakt. Saknar språk att frukta slakt. Saknar vett och tro att se att bonden är en mördare.”
Som människa var han tydligen känslostyrd, nervös och självupptagen. Som en annan då antar jag. När han dog (1944) donerade han alla sina sjuttonhundranånting målningar till Oslo kommun. Karl Ove Knausgård fick frågan (2017) om att curera en utställning vilket ledde fram till den här boken.
Skriets pappa målade stora känslor med existentiell bas. Som författaren försöker skriva snabbare än tanken försökte Edvard Munch möjligen måla för att komma undan ”målningen före målningen” det vill säga de mentala bilder han hade i huvudet innan han börjar måla. Kanske förklarar detta hans yviga penseldrag. Målet skulle enligt Knausgård vara att måla exempelvis trädet som det upplevs i nuet och inte hur det ser ut i minnet präglat av tidigare erfarenheter/ förutfattade meningar. Knausgård skriver åter om att skapande – både skrivande och målande – handlar om förmågan att se på vanliga vardagliga saker med en ny blick.
”Skriet ser ut som något från en helt annan värld. Men det enda som har hänt är det som hände i Svält, perspektivet har flyttat in i en människa och det är platsen som världens ses från som det gäller, det är denna ensamma människas verklighet som är världen.”
Munchs verk visar betraktaren vad Munch såg och kände då när han skapade verket. Det är inifrånperspektivet som gör hans konst intressant, menar Knausgård.
”All kunskap vi har om världen är som en gard, något vi håller upp mot den för att inte övermannas av nya intryck.”
Skriet är ett nu i ett slutet rum som inte går att värja sig mot. Hans personliga trauma blir mitt personliga trauma.
”Grundläggande för allt skapande är att det inte handlar om överföring av något som man äger och vill uttrycka, utan om att det uttryckta ska uppstå som något i sig självt.”
De vågade penseldragen kan också förklaras av klasstillhörigheten. Munch vågade satsa och ta ut svängarna i sitt måleri, kanske för att han hade borgerlig bakgrund. Andra målare från lägre klass hade troligen mindre anspråk och satsade på att måla inom paradigmet.
Det här är nog en drömbok för den konstintresserade. Jag är väl måttligt intresserad, vad det verkar. Men det handlar inte bara om Munch. Knausgård skriver också om konstnärerna vars bilder pryder hans årstidsböcker och mot slutet handlar det till min stora glädje om film och filmkritik. Men jag blir lite trött på tonläget och den pretentiösa ansatsen även om det tack och lov finns motkrafter. Konstnären Vanessa Baird bereds plats precis när jag känner att fotfästet gått förlorat.
”Jag hänger väldigt lite med konstnärer, sa Vanessa. Jag tycker att saker hakar upp sig, de blir så viktiga, alltihop blir så viktigt. Det är så väldigt intressant, säger de. Det är så intressant, alltihop. Då tänker jag, far åt helvete, det är det ju inte alls!”
”Gud är den store förbryllaren” skriver Torgny Lindgren men jag är inne på att det är författaren själv. Den här romanen tycker jag är väl lös i konturen, den är inte handlingsdriven utan en komposition av olika existentiella teman. Men välskriven och putslustig också förstås, som Lindgrens verk brukar vara. Vi ska se om jag kan få någon rätsida på den här berättelsen om en ateistisk missionärs odyssé genom inre Västerbotten.
”Det finns ingen Gud. Messias har inte kommit, förmodligen kommer han aldrig. Jesus var bara en vanlig, övermodig människa. Frälsningen är en sjuklig känslostorm, ingenting annat. Inget evigt liv är tänkbart. Men döden är evig.”
Det är en ironisk sorgesång och den utspelar sig 2006 i Nedre Avabäck, i det avfolkade Västerbotten. ”Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.” Det ska komma att handla om Västerbottens sista stora väckelse på femtiotalet men det börjar med Ivar som köper sprit. Han är mycket måttlig och köper bara en flaska per år, den här gången en Norrlands Akvavit (livets vatten). (Denna svenska klassiker som sedan 1929, framställdes ursprungligen på sprit från norrländsk pappersindustri, en nyhet på den tiden, vilket gjorde de skånska potatisbönderna oroliga. Den oron stillades snart genom att Skåne Akvavit lanserades 1931.)
Den Norrländska Akvaviten ska sedan i en sista nattvard i brist på vin, inmundigas av Gerda i Inreliden på dödsbädden. (Gerda är samma person som var gift med Jakob Lundmark i Stubbrytaren.) Den enas död är den andres bröd och Gerda vårdas av Ivars fru Asta. Asta och Ivar tar emot den hemvändande väckelsepredikanten Olof Helmerson 83 år. På femtiotalet var Olof en reslig karl som lärde invånarna att borsta tänderna och dessutom frälste han över fyrahunda själar i den där sista väckelsen. Han lämnade sen bygden och i ett höghus i Umeå förlorade den före detta predikanten sin tro och återkommer nu femtio år senare till Avabäck för att dementera alltsammans. Men det visar sig att avfrälsningen har redan skett. Många har dött, andra har flyttat och det återstår bara två stycken församlingen. Predikstolen har Bertil i Nybränna gjort bikupa av. Bin flyger omkring som Guds förgyllda änglar. Men enligt Olof smakar Bertils honung ändå som all annan honung.
Ledmotivet i det här rusmedlet är människans livsvillkor som hör samman med kropp och själ. Det innefattar åldrande, relationer, döden, minnet, andlighet, slump, alienation, gemenskap, hur söder/centrum/storstaden påverkar norr/distalt/glesbygden. Hur ”vi” från glesbygden är (”inte sådana som super eller stjäl”). Olof var som predikant inte en del av gruppen utan ställde sig ovanför. En stockholmare som bor i byn lyckas inte bli del av gemensamheten vilket gör att det brister för honom.
”Och Asta kunde inte låta bli att ett ögonblick tänka över det där enda ordet som tydligen hade retat Stockholmaren till ursinne, ja som för kort stund hade fått hans själ att slitas sönder, det lilla ordet Vi. Jag tycker det är ett vackert ord, sade hon. Vi använder det ideligen. Olof Helmersson instämde. Vi är ett av språkets ädlaste och varmaste ord, sade han, fyllt av stolthet och värdighet. Särskilt ville han understryka att Vi uttryckte den innerliga och nödvändiga samhörigheten mellan människor, att utan Vi skulle ingen medmänsklighet vara möjlig, ja i grunden var hela skapelsen innesluten i det där korta och oansenliga ordet.”
Det är tro det handlar om. Tron på gud, naturen och djuren, konsten eller någon ”-ism” alla kommer de ur samma behov som är kopplat till hopp och tro på att det finns en mening. Konstnären i berättelsen var snickare innan han blev frälst av Helmersson och hittade tron:
”Det finns en rak linje, sade han, från det tankspridda snickrandet och hantverket över hemslöjden och konsthantverket till Konsten och Gud.”
Med humorn till hjälp undersöker den underfundige Lindgren det mänskliga och vad som är meningen med allt. Han är själv troende när han skriver om sekulariseringens framfart, fint nog gör han det utan att vara hånfull. Olof vars huvud har fortsatt att växa, har – likt många av oss – genomgått någon slags avförtrollning och blivit cynisk. Han har förlorat tron på meningen, på orsak och verkan, avsikter, skuld, början och slut. Det vi kallar utveckling av vetenskap och individualism tycks i själva verket göra människan mer tjockskallig.
”Du måste begripa, Olof Helmersson, sade han, att du inte har någon makt över våra själar. Du kanske hade det en kort stund för mycket länge sedan, men den tiden är förbi. Nu tror vi vad vi vill. Och på egen hand. Det är en del av vår storhet.”
Som att det inte var nog rörigt finns det en berättelse i berättelsen här också, en artikel om kung Karl XV:e. Kvinnokarlen Kron-Kalle liksom Olof Helmersson lyckades att övertyga och beröra människor med hjälp av sin talkonst. Lindgren tycks vilja visa att trots att både dessa ”predikanter” delvis slog blå dunster i ögonen på folket lyckades de också genomföra verklig förändring för människor. Något som liknar placebo. Om det är så att allt hänger på tron, kan en människans liv då vara byggt på en lögn? Lindgren verkar vilja sätta tron i högsätet och lämna begrepp som sanning och lögn utanför rampljuset.
Att äta och dricka gott, syltat fläsk och gräddig ost samt klar sprit med smak av fänkål exempelvis, att borsta sina tänder och på andra sätt hänge sig åt Köttet är enligt författaren minst lika viktigt som religiösa och filosofiska (högre) värden. Lindgren brukar blanda högt och lågt och lyckas med konstens hjälp upphöja det ringa.
Han rör sig skickligt mellan olika språkliga lager och tidsplan. Hans fantastiska förmåga att skildra udda och märkliga men samtidigt realistiska människor slutar inte att imponera. Karaktärerna är spännande och otippade, lika mycket präglade av kön som av ursprung, en manlig stockholmare kan inte hantera en motorsåg det kan däremot en kvinnlig norrlänning.
Pust! Han kräver en rejäl dos hjärnaktivitet Lindgren. Men det är värt ansträngningen om man gillar att fundera kring komplexiteten i existensen, konsten, meningen och människan. Sen kommer ett helt underbart slut om synden. Man får väl inte citera slut men nu gör jag det i alla fall. Och så höjer jag mitt glas för Torgny Lindgren.
”Med alla de här pengarna, sa Marita, kan man väl åstadkomma ganska mycket synd, pappa? Ja, sa Olof Helmersson, nästan obegripligt stora mängder och synden är ofta förvånansvärt billig […] För nog är de väl på det viset pappa, sa Marita, att som avfälling kan man ha mycket roligare ute vid kusten eller i södra Sverige då man ska vältra sig i synden. Ja, sa Olof Helmerson, utbudet är större.”
Jag slår upp boken med låga förväntningar. Har inte varit förtjust i det jag läst av Ranelid tidigare, det har varit alltför tungt lastat med romantiska metaforer. Redan den här inledningen får mig att dra på munnen, sardoniskt. ”Kärleken till denna kvinna hade hittat dit även med en bindel för ögonen.” Den ena svulstiga metaforen avlöser den andra och – ska det snart visa sig – upprepas till förbannelse. Papper är vita ängar och alfabetets bokstäver är lamm vilka vaktas av herden; hans älskade skolfröken. Den lutande handstilen har gång på gång ”medvind i ryggen” (var annars?) och skolkritan är oskuldsfullt vit.
”Det här är en berättelse om min barndomsstad Malmö och riket Sverige speglat genom min skolfröken Anna Jensen och hennes väninnor under nästan ett hundra år.”
Det handlar om kvinnor (ja!), om språk (ja!!) men ändå kanske mest om Ranelid själv. Om barndomens missbildade läpp, skallskadan med efterföljande tinnitus, fotbollen, författandet, Margareta och om hans egen lärargärning. Allt har jag läst förut. De ämnen som intresserar mig kommer tyvärr inte helt till sin rätt. Formen är splittrad och fragmentarisk men utan att vara suggestiv eller öppen för tolkning på något sätt. Kapitlen är korta och inte sällan inledda med omtag, som att se flera avsnitt av en serie som inleds med intro och sammandrag från föregående avsnitt. Texten är späckad med upprepningar, den är övertydlig och ryckig och allt för ofta glider den röda tråden undan. Femte delen om Maria Horn skulle med fördel kunna strykas helt, exempelvis.
Det är ändå lite mysigt att släppa loss nostalgin och tillsammans med Ranelid vistas i tiden då många saknade körkort och cyklade till jobbet. Då Sputnik (älskar namnet, betyder färdkamrat på ryska) cirkulerade runt jorden, människor köpte band av Strindberg och Lagerlöf på avbetalning, barnen fick betyg i ordning och läste Spara och Slösa. Får man tro Ranelid var det mycket bättre förr.
Ibland imponerar han ändå på mig med sin prosa:
”Anna hade sagt att alla nyfödda ord hade en navelsträng som läsarna hjälptes åt att klippa. Frimärket hade fredliga taggar och det färdades över alla länder som en flygande matta. Av ett enda ord kunde man som med saffran färga ett helt bröd eller som en blodsdroppe få ett kärl med renaste vatten att rodna.”
Men jag ställer mig frågande till idén bakom den här boken. Det är förstås en jättefin sak att hylla en lärare och det kan väl sannerligen vara på plats i vår tid då yrkesgruppen har det tufft. Men jag ser ingen vinst med att idealisera människor. Den här hjälten är av plast. Anna Jensen är en docka vilket bilden av omslagsflickan med den smala halsen också bistår. Om människor var ultimata som Ranelids karaktärer skulle inte litteraturen behövas. Det han sakteligen, via tusentals nostalgiska utsvävningar, tillslut landar i är hur ungdomar inte längre vet hut och att Malmö förvandlats till en otrygg stad med skjutningar, rån och bilbränder. När han skriver om det nutida samhället är romantiken som bortblåst.
”När kriget andades in långt borta så blåste det sin luft på torget i Rosengård i nästa stund. Flera barn föddes med stubintråd i stället för en navelsträng.”
Jag frågar mig om det ens funnits någon Anna Jensen utanför Ranelids huvud. Google visar mig ironiskt nog att det finns en Anna Jensen som bedriver privatskolor: ”Jensen education Aktiebolag” (omsatte en miljard 2021). De har klädkod, mental träning med mera. Visst fan tappar man modet ibland och även jag kan hemfalla åt nostalgi, men till vilken nytta?
Hysteri (grekiska för livmoder): En forna diagnos som sattes på kvinnor med psykiska störningar eller på kvinnor som desperat protesterade mot tvång och orättvisor. Nattbitchen är ett satiriskt svar till Hippokrates (som myntade termen) från en kvinna i modern tid. Även om den regelrätta diagnosen inte längre används kallar man fortfarande kvinnor som inte vill eller klarar att underordna sig tvång och orättvisor hysteriska. Rachel Yoder proklamerar med sin debutbok ett välbehövligt försvarstal för kvinnor och moderskapet.
Välkommen till ditt feministiska uppvaknande! Varning, om du är rädd om dina idealiserade moderskapsfantasier.
”Det var inte hysteri om det som orsakade hysterin var sant, om de system i vilka man ingick från dag ett riggats att vara till nackdel för kvinnor.”
Jag hittar två viktiga och spännande frågor som motor i den här skildringen. Hur ska en mamma i det västerländska moderna samhället prioritera mellan sitt eget och sin avkommas välbefinnande? Vad skiljer människan från andra djur (hunden)?
Tänk att du är en vanlig människa som helt plötsligt finner att en cellklump växer inombords. Du förstår med hjälp av teoretisk kunskap du har erhållit att det ska bli ett barn. Ni delar blodomlopp. Snart är din mage så stor att du måste ändra ditt levnadsmönster. Du känner hur barnet rör sig inuti dig. Ditt civiliserande medvetande vet tack vare den gregorianska kalendern och din kropp vet instinktivt(!) när det är dags att föda ut barnet. Väl på utsidan livnär barnet sig inte sällan på bröstmjölk. En metamorfos påbörjas med målet att barnet ska bli en egen person och den vanliga människan är borta, hon är nu moder. Och med det en överhängande risk att hon också blir nattbitch. Det finns nämligen ingen annan mänsklig situation, vågar jag påstå, som är så livsomvälvande och samtidigt så nedtonad och bagatelliserad som förmågan att skapa liv. Att graviditet inte har en självklar plats i filosofins finrum är kanske ett av de tydligaste tecknen på att världen vi lever i är patriarkal. Om män kunde föda barn hade Platon skrivit om det. Dikotomiers förhållande som annars intresserar tänkande (män), människa-djur, kultur-natur, medvetande-kropp och civilisation-instinkter är på inget annat område så påtagliga.
Jag tycker mycket om att Yoder tar sig an svårigheten med att bli moder. Att dels drivas av något djupt arkaiskt (det kommer mjölk ur brösten när barnet skriker!) och samtidigt vara del i ett modernt civiliserat samhälle som handlar om förnuft, karriär, pensionssparande och identitet. När ungen är ett år ”ska man” lämna hen skrikande för att prioritera framtida karriär och pengar. Det är en skam menar jag – och vad det verkar Yoder – att det fortfarande inte finns förslag på ett rimligt förhållningssätt för en moder. Dessutom lägger vi extremt mycket ovett i moderskapet som försvårar ytterligare. Att vi ska göra barnen lyckliga exempelvis vilket är omöjligt eftersom människan ju inte är lycklig.
”Var det hennes fel att hon hade gått på den i samhället så vitt spridda myten om att en ung kvinna bara behövde skaffa sig en förstklassig utbildning för att sedan kunna frigöra sig från moderskapets historiska bojor, bara behövde ha en karriär för att när hon fått barn utan problem kunna börja jobba igen och kringgå tidigare generationers slit, fastän att få barn på inga vis innebar att pausa från ett jobb som kvinnan teoretiskt sett en dag skulle kunna återgå till. I själva verket ledde det snarare till en överhopning av arbete, en ofattbar arbetsbörda, en exponentiell ökning av arbete…”
Protagonisten ”Modern” låter konsten och karriären stå åt sidan för hemmamammeriet. Pappan reser bort i jobbet och tar noll ansvar. Hon blir arg och vreden ihop med pms tar fram djuret i henne. Det börjar med en pilonidalcysta som visar sig rymma en svans. Sen förlorar hon kontrollen över sitt mänskliga sinnelag och blir hundgalen.
”Känslor var ju bara någonting overkligt som flödade genom en människa, inte sant? Det brukade hennes make säga. Det stod en fritt att fästa avseende vid dem eller att låta bli. Hon sa åt sig själv att vara en likgiltig åskådare till sitt emotionella landskap.”
Romanen är av absurd och humoristisk art, men det är inte helt min humor. Jag finner den för lång, med för mycket stereotyper och för många förenklingar. Jag hade behövt och kanske tokälskat den här boken som småbarnsmamma. Det är snart ett decennium sedan och nu har jag blivit för stel och torr och förnumstig för att skratta åt ”rejäla tarmtömningar på gräsmattan”. Jag älskar däremot idén som litterär fantasi.
Jag mötte Lassie i mix med The square. Nattbitchen ska också bli film.
Det är 80-tal när vi först möter den vita farmarfamiljen Swart på gården belägen utanför Johannesburg. De är tre barn, en pappa och en mamma som är dödssjuk. Hon vårdas av den svarta hushållerskan Salome. Innan ”ma” dör avkräver hon sin mans löfte på att Salome ska få marken och skjulet som hon bor i med sin familj. Men apartheidsystemet förbjuder svarta att äga och ingen i familjen förutom yngsta dottern Amor är intresserade av att infria löftet.
Vi följer sedan familjemedlemmarna vars antal successivt minskar, fram i modern tid. Parallellt med deras misslyckanden och motgångar går berättelsen om Sydafrika vars blodiga historia kastar långa skuggor. Alla människor i den här romanen har det dåligt. De vita är osympatiska och rasistiska, de missbrukar, drar på sig skulder, ljuger och bedrar. De svart utsätts för orättvisor, hoppar av skolan, mördar, rånar, sitter i fängelse.
Amor är undantaget. Hon infriar löftet och hon är löftet. Hon bor i London i nio år, lever som bisexuell, vegetarian och annat modernt. Hon är skildringens hjälte, hopp och ”white savior”. Jag tolkar hennes karaktär allegoriskt, att den nya generationen är löftet för landets framtid med sin känsla för rättvisa och jämlikhet.
Jättespännande att läsa om Sydafrika tänker jag först, men mitt intresse svalnar ganska fort. Tyvärr får jag ingen direkt känsla för någon av de här karaktärerna, de saknar komplexitet och dynamik. Inte heller den sydafrikanska kulturen eller Jacob Zuma får jag någon ökad kännedom om. Jag finner skildringen grund och förutsägbar. Sydafrikaner har inget sinne för ironi, skriver han generaliserande. Hushållerskan (Salome betyder fred) beskrivs flera gånger som ett spöke som alltid är där utan att synas, men djupare än så kommer vi inte. Ett antal skeenden och beskrivningar är överdrivna och irriterar mig: Desirees överdrivna person exempelvis, Antons skrivande borde strukits, när det bultar i Amors lilltå för att hon tänker på döden suckar jag djupt.
”’Hur är det med dig?’ ’Åh säger han, har det väl genomsnittligt.’ Det snabba ovänliga leendet igen. ’Jag är bara en genomsnittlig svart man i de här krokarna. Alltså har jag det inte bra alls.’ ’Det var tråkigt att höra.’
Det här var inget för mig och om det beror på mig, Galgut eller uppläsaren, det får vara osagt.
Den prisade Ålevangeliet (2019) handlade om pappan, den här essäboken tillägnas mamman. Fin start och fint slut har den, men är ganska urvattnad där emellan. Han dyker alltför djupt och redogör alltför detaljerat, för min smak, om femtonhundratalets världsomseglare och kolonisatörer, challengerdjupet och pillesnoppen.
”Den lodande människan är den sökande människan.” Författaren filosoferar fint kring människans kunskapstörst och nyfikenhet. I avsnitten om dylikt trivs jag som fisken i vattnet. Han menar att människan ”i en alltigenom upptäckt, erövrad och upplyst värld förlorar något av sin mening och sitt syfte.” Människan vill undersöka, mäta och utveckla, finna något som kan ge själva existensen substans och mening. Men i takt med människans kartläggningar och erövringar avlägsnar hon sig från den evolutionära ordningen och framstår alltmer som en defekt, en störning.
Jag tyckte mycket om Ålevangeliet och kanske är det mina höga förväntningar som gör att jag inte nappar på Den lodande människan. Jag önskar mig mer filosofi och författarens egen röst och mindre fakta om västerländska mäns upptäckter. Män sjunger, män reser, män kolonialiserar, män jagar valar, män letar växter och män samlar fossiler. Det var nästan så att jag tänkte döma ut den här boken som gammaldags i hur den centrerar hjältelika och skurkaktiga, våghalsiga, maktgalna och egensinniga vita män. Men en slav fick visst vara med. Kvinnliga domäner lämnas dock därhän. Som lök på laxen råder här ett snoppfokus. Det är långa och det är tjocka penisar, det är den första penisen och det är penisar i L-form, det är Robert Dick och Moby Dick och det är tvåtusen liten sperma i ett valhuvud.
”Vi upptäcker något, vi erövrar det och vi förgör det.” Skriver Patrik Svensson. Men jag varken vill vara eller är inkluderad i hans ”vi” vad det verkar. Det tycks vara män (inte människor) han tänker på om natten. Men sen i den näst sista essän handlar det om vetenskapskvinnan och författaren Rachel Carson. Hon är en av dem som la grunden för det vi kallar ekologi när hon såg att naturen rättfärdigar sig själv oavsett vad det innebär för människan. Så inte kan man kalla det här en mansbok inte, i så fall bara till 80%.
The blue marble – Den blå spelkulan
Navigare necesse est. Att segla är nödvändig. På havets planet. Havet: den ursprungliga livmodern, alltings början och förutsättning. Som människan successivt förstör med jakt, trålning, uppvärmning, försurning och annan skit.
”så har människans nyfikna utforskande av havet lett till en rubbning av balansen vars fulla konsekvenser ingen idag kan överblicka.”
Välkommen in i en relationell labyrint vars innehåll lovar allt vad Jan Kjærstad menar att en god roman ska innehålla. Redan i ingången slås jag av Andromedas tankekraft då den utvidgar mitt medvetande och bryter med samtiden. Therese Bohman formulerar med exakta ord sådant jag upplevt men ej förmått konkretisera. Eftersom en äldre man fokaliseras i romanen och han har en relation med en ung kvinnlig praktikant tycker jag att skildringen besitter besynnerlighet, vilken enligt Kjærstad innebär etiskt betänkliga fenomen kanske rent av en ”en glimt från ondskans insida”. Jag stöter inte på någon ondska, däremot originalitet – dörren öppnas in i huvudet på en äldre manlig klassresenär. Dit in kommer jag med många fördomar men knapphändig förkunskap. Romanens efterglöd är svår att sia om då jag fortfarande är kvar i labyrinten, men det känns lovande. Den har många formuleringar jag låter rista i min minnesemalj. Romanens svaghet – som enligt Kjærstad paradoxalt nog är en styrka – är väl att Bohman lämnar mig kvar vilse, det är upp till varje läsare att välja väg ut.
Rydén är ett anrikt förlag med (oklara) kopplingar till Strindberg. Där jobbar The Gunnar: en välbevarad elitistisk gentlemangubbe med hybris som har jobbat på förlaget i evigheter och som startade bokserien Andromeda (med ”samtidens intressantaste röster”). Tack vare Gunnar får unga praktikanten Sofie anställning på förlaget. De utvecklar en relation som bland annat utspelar sig på Operas bakficka kryddad med torrt vitt vin. Där sitter de Gunnar och Sofie och kastar glitter i ögonen på varandra. De skapar varandra i sitt samförstånd om ”litteraturens väsen”, det stora och sanna.
————— SPOILERVARNING! —————
I Andromedas första del är Sofie berättare. Från hennes horisont framstår chefen Gunnar som avlägsen, erfaren, intressant, världsvan och beundransvärd. Lite som en stjärna som glittrar på håll, en annan galax, en Andromeda. Mest syns bara Sofie själv som hon tror att Gunnar ser henne. Vi får inte veta mycket om hennes bakgrund.
Bohmans språklycklighet känns ända in under benkläderna. Med en knivskarp och liksom ren prosa genomborrar hon den västerländska samtiden och oss som befolkar den med siktet inställt på de viktiga delarna: idealen, identiteten, relationerna, kärleken, karriären, självförverkligandet. Det är lagom cyniskt, samhällskritiskt, realistiskt, lågmält dramatiskt, psykologiskt mellan raderna, smart, tonsäkert och underbart. Hon lyckas med konststycket att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att kritisera och ansluta sig till feminismen, skildra både inifrån- och utifrånperspektiv, lägga sina sympatier både hos den unga kvinnan och den äldre mannen. Huvudkaraktärerna är komplexa och med ett intersektionellt perspektiv ser jag hur olika maktordningar som kön, ålder, klass verkar i dem. Och i mig. På sätt jag inte sett tidigare.
Proust menade att boken är blott ett redskap, ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att titta på sig själv. Andromeda är just en sådan bok. Författaren konstaterar och beskriver och lämnar åt läsaren att tolka och klargöra. Älskar det!
Att komma från Sofies tankebanor i del ett till Gunnars i del två är som att slå i skallen. Jag inser att ja just det ja, han är också en människa med känslor och självtvivel, som varit barn och som fortfarande känner sig liten och osäker emellanåt. Han är inte bara den med mest makt. Han lider också av ensamhet. Gunnar är idealisten och romantikern som vill att hans liv ska vara som i en roman av Hjalmar Söderberg. Han vill vara en borgerlig gentleman och imponera på sin omgivning. Därför faller han pladask för den han framstår som, i Sofies blick. Han är så gärna hennes hävstång. Om det inte vore för att Gunnar är korrekt (en rest från arbetarklassen?), hade det här kunnat bli en berättelse som platsat under rubriken metoo. Övergrepp är det absolut inte tal om, men en skevhet som skaver rejält. (Ja jag gick i den moraliserande fällan som jag misstänker att Bohman riggat.) Några läsare kommer säkert att tolka Gunnar och Sofies relation som oproblematisk men jag menar att det är bristande självförtroende och självinsikt samt makt som möjliggör den, verklighetsflykt och statusjakt som driver den och försämrade nära relationer som följer på den för båda parter, därtill en typ av ofrihet för Sofie. Likt mytens Andromeda som kedjas vid en sten.
”På ett annat språk, eller i en annan tid, hade Gunnars och min relation kanske varit en annan, kanske hade den erbjudits ett ord som rymde mer än svenskans platta ”kolleger” och ”vänner”.”
Musa är ordet!
Gunnar och Sofie har trots den ojämlika relationen en del saker gemensamt, de vurmar båda för Gunnar och för nostalgi. Kanske för att de upplever att de passar in dåligt i den kommersiella samtiden. Gunnars storhetstid är över och han är en klassresenär som lider av mellanförskapets osäkerhet. Sofie är ung och lite tillbakadragen och har ännu inte skapat sig någon arbetslivserfarenhet. De trivs med sig själva i den andres sällskap. Men mest avgörande, tror jag, är det hemliga och förbjudna som genomsyrar deras relation. Människan älskar förbjuden frukt.
”Allt verkar intressant när man inte vet så mycket om det. Och alla. Tänk hur lätt det är att romantisera en annan människa på avstånd, och så blir man besviken när man lär känna henne på riktigt. För att delarna var intressantare än helheten.”
Namnet Andromeda är flicknamn av grekiskt ursprung som betyder ”råda som en man”. Sofie lägger sig till med Gunnars åsikter och uttryck. Men båda fungerar som en Andromeda för varandra. Hon är för honom omöjlig att tränga in i, vacker på avstånd. Hon har sin ungdom att skylla för att hon låter sig bländas av hans stjärnglans. Hon blir anställd på grund av Gunnar men sen slår hon i glastaket. Trots slutet ser det ljust ut för henne tycker jag, hon kommer att mogna och bli sin egen en dag. Han har dessvärre inga barnsjukdomar att tillfriskna från, manlighet hör väl inte dit vad jag vet.
Senaste kommentarer