nov 30
Jag blev mätt på novembers granitkarameller och gav mig på en feelgood-bok. Det är en genre som brukar irritera mig, men jag tycker Klara Gredes lättsamma språk och ironiska humor i kombination med Emma Peters uppläsning fungerar ganska bra. Jag skrattade inte, jag lärde mig inget, jag fick inget att fundera på men jag fick …
okt 11
”han kan inte värja sighan är ocksåett barndet är det bästa med min brordet är det värsta för min bror ” Emilia Aalto skriver, eller skriker snarare, om sin älskade omöjliga bror, sin ”lilla björn” Miska. Hennes prosalyrik med tusen radbrytningar försätter läsaren i samma tillstånd av mal dans sa peau som hon själv är …
okt 08
Hon hette egentligen Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga (1889-1957) och föddes i Chile. 1945 fick hon Nobelpriset i litteratur. Hon arbetade som lärare och hade ett stort samhällsengagemang i huvudsak gällande barn. Arbetet la grunden till det som blev Unicef. Hon stod nära två unga män som tog livet av sig, hennes …
sep 28
Jag kommer aldrig kunna göra den här boken rättvisa. Jag är chockad över hur starkt den påverkar mig. Det känns som att det är den bästa autofiktiva bok jag någonsin läst – förlåt Kerstin Thorvall. Prosan har en sådan dignitet och densitet att den öppnar något inom mig. Jag faller genom en spricka mellan världen …
jul 29
Jag brukar inte strössla triggervarningar men nu vill jag faktiskt flagga rött. Den här essäsamlingen om de Jugoslaviska krigen är mycket tung och realistisk, den fick mig på fall, fritt rakt ner i mörkret. Förmodligen är det den bok som fått mig att må sämst av alla mina läsupplevelser. Hade inte Slavenka Drakulić varit så …
jul 24
Minns du? är en aktningsbetygelse, ett tacktal, en kärleksförklaring från författaren till hens älskade Annabelle. Det är en mycket rörande och fin liten bok, den värmer sin läsare som en filt i mjukaste merinoull. Alice Staffan Beckman, född 1934 har gett sig själv uppdraget att åt sin dementa fru minnas tiden som flytt. Det är …
jul 12
”Det är något med nätter. Är det att man kan uppleva sig som helt ensam i mörkret? Att natten kan kännas som ett stycke frikopplad tid från resten av livet, och på så sätt även all vanlig logik? Jag vet inte. Men jag vet att oro frodas om natten och göder sig på ensamhet. Jag …
jul 08
Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet …
jul 04
Fingerad, förmörkad författarerfarenhet, famost framförd. Fri från försköningar, feelbad. Febrig, frivol fabel fokaliserar falsk, fåvitsk, feg Fågel. Fruktar faderskap, frun föder ful frukt, funktionsnedsatt foster. Fågel flippar, flyr. Får fallosproblem, fröångest, femininitetsskräck, föranleder flöjtsolo. Full Fågel fuckar föregående flickvän, frossar, frustar. Förargelseväckande fyllsjuk. Faller! Fasa! Filosoferar, förtretande feltänk, förgörande felsteg. Faktum: Folie á deux. Försök …
jun 13
Det här är inte en bok, det är ett brott. Jag som har tagit mig igenom hela får betecknas som målsägande. Dolus: ”Episk kärlekshistoria” mellan man och kvinna med syfte att förleda läsarna gällande mänsklig psykologi, kärlek, äktenskap och sex. Lauren Groff har visserligen inte lämnat någon sanningsförsäkran men hon har missbrukat ett allmänt förtroende …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer