”En mor dör – ett band klipps av.”
Det här är Annie Ernaux andra bok som hon skev kort efter att hennes mamma avlidit (1987). Den heter Kvinnan men handlar om människan. När författaren låter sig smälta samman med berättaren och som tvehövdad tecknar ett stilrent och mångfacetterat porträtt av sin mamma, som en allegori över en människas liv, blir jag berörd som aldrig förr av en bok.
”Nu förefaller det mig som om jag skriver om min mor för att, i min tur, föda henne till världen.”
En mor är en kvinna är en människa. Vad författaren beträffar har hennes mor ingen historia. Mamma har ju alltid funnits! Ernaux ambition tycks vara att berätta om hela människan som var hennes mor, inte bara uppehålla sig vid sammelsuriet av bilder, minnen, drömmar och fantasier. Hennes mor har också fötts och växt upp, hungrig i ärvda kläder, jobbat på repslageri där hon träffade sin man. Hon var ett ambitiöst energiknippe, medveten om sitt eget värde med stora händer och hon kunde driva en bar och butik helt själv. En målmedveten tuffing, med djupt skratt och bärigt tal. Som mor både kärleksfull och våldsam.
”Hon sparade på allt, skinnet på mjölken, gammalt bröd att baka tårtor av, aska till tvätt, värmen i den avstängda ugnen för att torka plommon eller trasor, vattnet efter morgontvagningen för att tvätta händerna under dagen. Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen. Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie.”
Jag blir helt tagen av den starka och skaviga moderskärlek Ernaux lyckas förmedla. Utan att försköna, utan sentimentalitet eller känsla av koketteri, utan lystnad lyckas hon sätta ord på det svåra och blottlägga det tabubelagda. Jag vet inte hur hon gör det men med sin strama stil levandegör hon sin mor, en kvinnlig klassresenär, en företagare, som varit genom krig, en änka, som får Alzheimers sjukdom och på samma gång ringar hon in allt vad ett mänskligt liv innehåller. Det är något otroligt vad väl hon skildrar livets villkor med födelse, växa upp, klippa band, dö ensam. Det är som att författaren besitter flera olika åldrar samtidigt, hon fångar föränderligheten både vad gäller samhället och individen och förhållandet däremellan. Ernaux är författaren, den sakkunniga berättaren, dottern som först beundrar och sen tar avstånd och skäms för sin mor, slutligen den moderlösa, sörjande. Det är så jävla mörkt och samtidigt ljust för att hon skriver så bra. Det är epifanisk litteratur!
”Ibland inbillade jag mig att det inte skulle gjort mig något om hon dog.”
Som den skickliga hantverkare Ernaux är får hon det att verka lätt. Här finns oändligt med substans på en pytteliten yta. Hon skriver rent och rakt på. Hennes verk behandlar inga extrema grejer egentligen utan sånt som människor upplever till vardags. Hon förmedlar vad läsaren kanske redan vet, men inte själv förmår medvetandegöra och sätta ord på. Jag är som kidnappad. Ernaux ord förbyts ögonblickligen och blir i mig till våldsamma känslor. Jag vill citera hela boken. Och när jag letar efter citat fastnar jag i texten igen. Och igen.
”Jag har gjort allt för att min dotter skulle bli lycklig men inte har hon blivit det mer för det.”
Ernaux fick Nobelpris med motiveringen ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.” Det är en slående beskrivning av vad hon lyckas med i (bland annat) den här boken. Det här är en högst personlig och öppenhjärtig skrift formaterad utifrån maktordningar gällande ålder, kön och klass. Hon beskriver dels små gester (”rak i ryggen ovanför cykelsadeln”) som hela tiden är kopplade till stora strukturer (”Min mor behövde slå upp i en uppslagsbok för att veta vem van Gogh var”).
Jag har aldrig så stark förnummit vad ett liv faktiskt är för något som när jag läser Kvinnan. Med följden att jag heller aldrig gråtit så mycket till någon annan bok. Alla borde läsa den!
Senaste kommentarer