✔ PÅ SPANING EFTER DEN TID SOM FLYTT
2022 hade det gått ett sekel sedan Marcel Proust dog. Jag påbörjade hans sjudelade magnum opus På spaning efter den tid som flytt i januari 2022. Arton månader senare, den åttonde juni 2023 var jag färdig. Det var enastående läsning som nästan motiverar bloggnamnsbyte. Men jag vet inte om ”På SpaNina” blir för konstigt…
Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5 | Del 6 | Del 7
✔ KERSTIN THORVALLS BIBLIOGRAFI
En av mina favoritförfattare Kerstin Thorvall (1925-2010) skrev mellan 1957 och 2005, 68 stycken barn-, ungdoms och vuxenböcker. Jag har läst alla jag kommit över, 66 stycken, se lista. Tyvärr är det två stycken jag inte lyckats få tag på; Förstå mig och Dubbelroll (den sistnämnda finns på KB i Stockholm men när jag var där kunde de inte plocka fram den, tyvärr). Jag betecknar härmed utmaningen som avslutad.
✔ AUGUSTPRISPROJEKTET
Den 17/3-2021 bestämde jag mig för att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 32 böcker som utgavs mellan 1989 och 2021. För mig innebar #augustprisprojektet 16 böcker att läsa. Knappt tre månader senare var projektet genomfört.
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer