okt 11
”han kan inte värja sighan är ocksåett barndet är det bästa med min brordet är det värsta för min bror ” Emilia Aalto skriver, eller skriker snarare, om sin älskade omöjliga bror, sin ”lilla björn” Miska. Hennes prosalyrik med tusen radbrytningar försätter läsaren i samma tillstånd av mal dans sa peau som hon själv är …
okt 07
Den här våta drömmen till debutroman är en blandning av Knausgårds Morgonstjärnan i sin kollektiva utformning och Clara Törnvalls lovsång till människans olikheter. Stacken är ett matriarkalt kollektiv – en grupp människor som istället för att på individnivå tvingas vara bra på allt kompletterar varandra som grupp. Likt myror i en stack har de olika …
sep 27
När jag läser den här debuten är det lite som att jag läser en bok för första gången. Min annars ganska så välsorterade verktygslåda gapar plötsligt tom. Eller har ordningen bara kastats om? Berättelsen är egentligen bekant; en utsatt människa som förväxlas med ett objekt. Men här är objektet en man. Det är en mans …
aug 19
Jag är skeptisk till självbiografier. Jag tycker förstås att var och en har rätt att skriva om sig själv (helst i mogen ålder och med humor), men självömkan och frånvaro av självinsikt retar mig. Tydligen vill jag läsa om Elliot Page uppväxt och liv som skådespelare och transperson, eftersom jag valt boken, men irriterar halvt …
aug 04
Nu finns tv-serien baserad på Sally Rooneys genombrottsroman från 2017 Conversations with friends på SVTplay. Det är flera år sedan jag läste boken men dess avtryck gör sig påminda nu när jag ser serien. Rooney konverserar – och låter läsaren bilda sig en egen uppfattning – om flertalet spörsmål som intresserar mig; kärlek, kvinnlig vänskap, …
jul 08
Varför väljer jag gång på gång att läsa böcker om ofrivillig barnlöshet? För att det varit min stora rädsla en gång? Jag har också (under ett år) klafsat omkring i den ofrivilliga barnlöshetens träsk där avundsjukan blir till missunnsamhet. För att jag tänker mig att det är bland det värsta som kan hända? Det vet …
jul 05
Strax efter andra världskrigets slut går järnridån ner mellan Sovjetunionen och resten av Europa. I det ockuperade Estland finns mannen (sovjetanhängare), bilen (en Pobeda), en sexårig pojke, kvinnan (pojkens mamma) och hans pappa (som försvinner). Mannen lurar pojken att avslöja hemligheter om sina regimkritiska familjemedlemmar. Jag intresserar mig stort för hur människorna hade det i …
jun 26
Det här är en prisvinnande historisk antikommunistisk roman som översatts till över trettio språk. Den börjar jäkligt starkt med berättelsen om Zulejcha och hennes femton år äldre man samt en elak svärmor. De är tatarer (muslimsk turkbefolkning) och kulaker (markägande jordbrukare) och det är trettiotal. Jag förstår tidigt att protagonisten är en hjältefigur och att …
jun 21
Alltså jag är inte den som är den, men att läsa Åsnesommar för mitt elvaåriga barn krävde sin möda. Berättaren och hennes vän Isora är runt tio år, så jag tänkte det skulle passa bra. Men Andrea Abreu vägrar att låta sig hämmas. Det är nästan så man kan tro att hon inte vill ha …
jun 07
”Barn går ju sällan djupare. De tittar inte längst in i skåp och lådor för att upptäcka lager av smuts och smulor. Fint på ytan, rörigt i skåp och garderober. Som Lilian själv: Bakom allt det påmålade, utanpåverket, var det kris bland de inre organen.” Lilian, det är mamman i den här skildringen och hon …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer