Meningarna av Johanna Ekström

”Jag längtar efter att inte spela teater i mitt eget liv.”

Meningarna handlar om författarens liv och hennes mamma Margareta Ekström som också var författare och översättare (av bla Virginia Woolfs verk). Johanna var bara tjugo år när hennes mamma fick en stroke med afasi som följd. Det handlar om språk.

Två saker ekar i mitt medvetande under läsningen: Vilken stilkänsla Johanna Ekström har! Hade. Jag tänker också på att hon dog. Hon skrev en bok om sin mamma och döden 2020 (den här), året efter dog mamman. Året efter det, bara 51 år gammal, dog hon själv i cancer.

Bortsett från de brackiga divalaterna är det här en fantastisk läsupplevelse. Ekström gör sig sårbar och låter läsaren komma nära. Hennes skira prosa är byggd i korta luftiga avsnitt på små sidor. Lättläst kan man tro, men på samma gång som att ligga under ett tyngdtäcke en kvalmig dag.

Jag läser poesi om mödrars händer, deras godhet, deras läkande kraft. Jag lyssnar till berättelserna om mammorna men jag hör inte min egen mamma beskrivas i dem. De andra tycks bo i ett landskap av moderskap. En gemensam sfär. Min mamma ville inte vara en mor bland mödrar.”

Det här är feelbad om att ha en mamma som inte alls stämmer överens med normativa förväntningar och om sjukdomen stroke. Den här mamman beträder förbjudna områden; hon vill bli buren av sin dotter, vara hennes vän, ta över hennes pojkvänner. Den här mamman är en belastning, en black om foten, ett ”mammabarn”. Man förväntar sig en superhjälte till mamma som ska veta och råda bot på alltifrån hunger till existentiell ångest, ensamhet, smärta och rädsla och vad får man? En vanlig dödlig människa med brister och behov. Ibland tror jag att det är de orimliga förväntningarna som är problemet, inte de dåliga mammorna. För mor och dotter Ekström var det dock stroken.

”Mellan oss har nästan aldrig någonting brutit ut. Vi har aldrig övat oss. Vi har aldrig synbart haft sönder något. Aldrig heller lagat.”

Kommentera