10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak

Det begynner den tjugonionde november 1990 i en soptunna i Istanbul. Där ligger Leila och dör. Under tiden hennes medvetande sakteligen tystnar efter att hjärtat slutar slå passerar hennes liv i något som liknar revy. Romanens obducent hänvisar till forskning som visar att det har hänt att medvetandet överlevt kroppen ända upp till 10 minuter och 38 sekunder.

Första delen utgörs av Tequila Leilas minnen av barndomen (1950), hennes udda vänner (med töntiga smeknamn) och tiden som prostituerad. I andra delen utvecklas Leilas död till en mordgåta/äventyrsroman (suck). Det här är en alldeles för lång roman sprängfylld med hemskheter med orealistisk feelgood-stämning, där vänskap står för ljuset i mörkret så som det aldrig tycks göra i verkligheten. Tyvärr.

Jag ÄLSKAR dock att den utspelar sig i Istanbul – staden som är en illusion, ett trolleritrick som gått snett, en dröm. När Elif Shafa skriver om Istanbul njuter jag. Det finns egentligen mycket som intresserar mig här, demonstrationen på Taksim-torget 1977, moderskap, barnlängtan, månggifte, religion, gentrifiering, arbetsplatsolyckor, migration, vidskepligheter, hbtq, politik, korruption, kremeringsförbud och andra turkiska seder.

Med full respekt för en författare som utnyttjar sin plats i rampljuset åt att proklamera mänskliga rättigheter, måste jag tyvärr tillstå att det blir för mycket av det goda. De många olika ståndpunkterna som manifesteras (bla genom vännerna) kastar ut mig ur diegesen. Ramberättelsen faller mig inte i smaken heller, upplägget påminner om en skoluppsats från högstadiet. Att låta en mördad prostituerad kvinna verka som subjekt har Sara Stridsbergs gjort långt mycket bättre. Prosan är övertydlig och ojämn med ömsom fina formuleringar men som vartefter alltmer liknar klyschor. Men det finns absolut avsnitt jag gillar, exempel beskrivningen av bordelmamman:

”De utstående ögonen satt brett isär och fick henne att se oupphörligt överraskad ut, vilket hon i själva verket sällan blev. Ett nät av ytliga blodkärl bredde ut sig över den enorma nästippen, som floder som letar sig nedför en bergssluttning.”

Det här är den andra boken på kort tid som innefattar att någon halkar ner i en grav. Inte min humor. Men det jag stör mig på allra mest är den fullkomligt orealistiska manshjälten; Ali som inte har något alls emot att Laila är prostituerad (yeah right).