dec 01
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil. Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” – en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men …
nov 19
Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill …
nov 13
Det här dagboksanteckningar från slutet av 2019 till mitten av 2021. Det börjar med att Alexander Mahmoud får fast jobb – äntligen – som fotograf på DN. I samma veva börjar covidpandemin. ”- Är det jobbigt?– Nej det är bara jobb.” Du vill inte mer är varken peppig eller sentimental – det är positivt. Men …
sep 29
Det här är en bok för unga autister om oss ”vanliga människor”, icke-autistiska så kallade neurotypiker (NT), ”en autistisk guide skapad av en autistisk guide.” Kul att författaren ”vänt på perspektiven”, det vill säga förmedlar minoritetens och sitt eget perspektiv. ”Att vara neurotypisk betyder att ens hjärna har utvecklats på ett speciellt sätt. Det gör …
sep 10
Alla läsare har en individuell relation till giganten Simone de Beauvoir, menar Åsa Moberg som 1996 skrev om ”sin” Beauvoir. Tillsammans med @lasenar__ och @stellamarin reflekterar jag över detta tveeggade dubbelporträtt. Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning …
jul 21
”Den som lutar sig över det alldagliga blir förvånad” Alltså Göran Greider… denna egensinniga gigant bland giganter. Hur ska jag ens förklara hur starkt och varmt jag känner för dina välgörande essäer som i det här verket faller in under rubriken trädgård? Av de ekon som du hör där i Dalarna, skapar du ett rum …
jun 16
Proust mastodantepos är slut och jag har hamnat i den omtalade öken post På spaning efter den tid som flytt. Jag blev väldigt nyfiken på Albertines perspektiv efter att ha läst Rymmerskan och skulle egentligen bara bläddra lite i Anne Carsons Albertineutredningen. Men så kunde jag inte sluta. Den är så liten också, det blev …
jun 15
2005 gjorde den trädgårdsintresserade författaren en vandring i Himalaya. Syftet var att skriva en reseberättelse och att samla blomfröer att ta med hem till den älskade trädgården i Vermont. I år har Bland blommor (och blodiglar, som den skulle kunnat heta) översatts till svenska. Det som lockar mig mest är att få reda på hur …
maj 25
En bok kommer lastad! Med vad då? Skuld och själväckel. Antigua är en liten plats i Västindien, dit vita semesterfirare kommer dragandes med slappt hull och feta plånböcker. I den här essän från 1988 riktar författaren sin speciella röst direkt till oss vämjeliga turister. Vi från Europa är värst. ”Det du alltid har misstänkt om …
maj 17
Böcker kan vara så mycket. Dörrar till nya världar, utvecklande, utbildande, tidsfördriv, källa till glädje, tröst och igenkänning. Böcker kan också vara subversiva, förändra individer och hela samhällen. Vårt folk är av den senare varianten. Jag måste dock varna för en oerhört explicit och brutal bok som jag flera gånger vill kasta ifrån mig. Tarmar, …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer