I den här välkända essän från 2006, som bland annat delats ut till skolungdomar, bygger Amos Oz ett medmänskligt fredsbevarande resonemang på grunden att människan bär på en fanatisk gen mot vilken vi behöver försvar i form av:
– sinne för humor
– förmågan att föreställa sig den andre
– erkänna individens rätt att vara en halvö
”..ingen människa är en ö, men alla är vi halvöar, kopplade till fastlandet men till hälften vända mot havet, till hälften bundna till familj och vänner och kultur och tradition och land och nation och kön och språk och mycket annat, och till hälften vända mot havet och ensamheten.”
Människor både i grupper och som individer behöver på samma gång höra samman och lämnas i fred. Det tycker Oz att vi ska tänka på innan vi försöker forma varandra och få personen intill att vända sig åt vårt håll, fast hen egentligen behöver vända sig mot havet ett tag. Det låter förståndigt men jag får känslan av att han inte arbetar efter egen devis.
Vidare hävdar han klokt att fanatismens motsats är kompromissen. Oz menar att kompromiss är synonymt med liv. Det finns dock inga lyckliga kompromisser, det är en oxymoron.
Fanatismen präglar bland annat en av världens svåraste konflikter, den mellan Palestina och Israel, vilket är ämnet för essäns andra del. Oz menar att starten för ”konflikten mellan rätt och rätt” beror på de arabiska regeringarnas handlade 1948 då hundratusentals palestinier och orientaliska judar förlorade sina hem. Den sista och tredje delen ska handla om hans skrivandet men är mest tugg om hur bra han är. I ett avslutande postludium informeras vi om Teskedsorden (konkursade 2021) som handlar om hur varje människa kan dra sitt strå till stacken mot rasism och fanatism.
Oz proklamerar inställningen pro fred istället för pro Palestina eller pro Israel. Det är bra förstås, men inte direkt anmärkningsvärt. Han presenterar det som vore det något epokgörande. Jag förstår faktiskt inte storheten med den här boken. Språket är bitvis märkligt. För mig framstår han som påträngande och skrytsam. Dessutom generaliserande på ett sätt som säkert underhåller en och annan men mest stör mig. Däremot gillar jag att han är ryter ifrån mot självgoda européer, han vänder sig till oss och säger:
”..konflikten i Mellanöstern är i sanning plågsam och blodig och grym och vansinnig, men det kommer inte att ta oss tusen år att få fram vår motsvarighet till euron i Mellanöstern, vi kommer att vara snabbare än vad ni varit och spilla mindre blod än vad ni gjort. Så innan ni ser ner på oss judiska idioter, arabiska idioter, grymma människor, fanatiska, extremistiska, våldsamma människor, bör ni därför vara lite försiktiga med att höta med fingret åt oss alla. Vår blodiga historia kommer att bli kortare än er blodiga historia.”
Uppenbarligen kan man vara självgod utanför Europa också.
Senaste kommentarer