nov 30
Jag blev mätt på novembers granitkarameller och gav mig på en feelgood-bok. Det är en genre som brukar irritera mig, men jag tycker Klara Gredes lättsamma språk och ironiska humor i kombination med Emma Peters uppläsning fungerar ganska bra. Jag skrattade inte, jag lärde mig inget, jag fick inget att fundera på men jag fick …
nov 20
Den unge mannen ryms på 36 små sidor. Det är en mycket skickligt skriven novell men den är varken suggestiv, tvetydig eller ”en nyckel” som det påstås på baksidan. Den handlar om en kvinna på 54 år och hennes affär med en manlig student som är cirka trettio år yngre. Jag läste nyligen Moral som …
nov 16
På en av mina tidiga sommarjobb gick ryktet att en sommaranställd låg med chefen (en gift man). Det skiljde tretton år mellan dem, jag blev äcklad och tappade respekten för honom. En gång satt jag i samma longtail-boat som en ung kille och en gubbe. De tog i varandra på ett sätt som gjorde mig …
okt 05
Ödesgudinnorna i antik grekisk-romersk tro var tre. Urd (det förflutnas gudinna), Skuld (framtidens) och Verdandi (nuets) var deras namn i fornnordisk mytologi. De vise männen var tre och det var också familjerna i Tolstojs roman Krig och Fred. Inspirerad av den ryske belletristen och med hjälp av tretalsmystik skapar författaren med tre namn en bred …
sep 30
Att vara barn och inse att man är en egen person, själv ansvarig för sitt liv och att ens mamma är en annan person som dessutom – om man har tur – kommer att bli gammal och dö, det utlöste en saftig kris hos mig. Jag behövde en vecka hemma från skolan för att gråta …
sep 23
Låt mig presentera fjädern i hatten, Boken med stort B, grädden på moset, stjärnan i toppen. Tänk er boken i Platons idévärld som alla andra böcker i sinnevärlden är ofullständiga kopior av. Den är guttare än kräm, och kräm som är så herrans gutt. Den är roligare än att leka med poliser eller dansa mazurka. …
sep 10
Alla läsare har en individuell relation till giganten Simone de Beauvoir, menar Åsa Moberg som 1996 skrev om ”sin” Beauvoir. Tillsammans med @lasenar__ och @stellamarin reflekterar jag över detta tveeggade dubbelporträtt. Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning …
aug 30
Voila! Låt mig bjuda på en liten aperitif, en aptitretare för dig som inte smakat Proust än. Novellen Slutet på svartsjukan är som ett preludium till På spaning efter den tid som flytt. Jag känner igen författarens psykologiska skarpblick med vilken han iakttar människans inre nöjesfält som verkligen inte bara erbjuder kärlekstunneln, om man säger …
aug 28
Det här är en historisk, feministisk och finsk roman, ganska precis som Bomullsängeln faktiskt – fast sämre. Till och med den negativa kritiken jag gav Susanna Alakoski är nästan samma. Det känns som att karaktärernas utformning får bjuda till för att passa historiska fakta, istället för tvärtom. När jag läser Brudar i svart l ä …
aug 21
Jag har påbörjat den sjudelade västerbottenpajen om när ”Öfvre Norrland” får järnväg. Men så långt kommer vi inte i den här första delen som utspelar sig i slutet av 1800-talet, i byn Lillvattnet. Där bor huvudpersonen Didrik Mårtensson som tillsammans med byns karlar deltar i det hårda arbetet med utdikning, för att nya vägar ska …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer