Underdog av Torbjörn Flygt

Jag lyssnade till Underdog uppläst av författaren själv med skånsk dialekt. Det bidrog till en genuin känsla för malmöpågen Johan, som är vår protagonist och just underdog. Tillsammans med sin mamma Bodil och storasyster Monika utgör de familjen Kraft som står i centrum för denna uppväxtskildring.

Flygt tecknar fantastiskt fina och respektfulla personporträtt av den superbegåvade Monika som begraver sig i skolarbete då hon är mobbad, och av den närvarande mamman som sliter på en strumpfabrik. ”Pappa” Folke gästspelar bara med ett taffligt försök att ta upp kontakten med sin son.

Det här är i första hand en stark klasskildring. Den handlar om vad livet för barnen tillhörande ”stenkickarklassen” kunde innebära på 70-80-talen, och än idag. Hur klasstillhörighet förhåller sig till ambitioner, meritokrati och självförtroende. Det är exempelvis svårt för Monika från arbetarklassen att trivas i akademiska kretsar trots sin stora begåvning. Flygt lägger också stor vikt vid könsroller och feminism. Mamma Bodil som står ensam med ansvar för barn och försörjning, och som alltid håller rent omkring sig, tar också hand om sin egen mamma vilket hennes bror Leif förstås struntar i. Johan har sjå med att hitta rätt bland roller och attityder för att passa in som pojke och man. Att människan är en kollektiv varelse skriver Flygt fram snyggt genom att låta ett myller av bifigurer göra avtryck i huvudpersonerna. Det är mycket intressant och givande. För mig finns det också mycket att känna igen mig i.

Språket är intensivt och osentimentalt, maximalistiskt med en humoristisk underton. Det är härligt med berättarglädje men jag tycker stundvis att det blir lite för babbligt och för många övertydliga förklaringar.

Underdog är den 24:e Augustprisvinnaren jag läser i utmaningen augustprisprojektet som jag genomför tillsammans med Mösstanten och Kicki bokmal.

De sista tanterna av Fatima Bremmer

Det här är en jättefin genomgång av tanters olika sidor och perspektiv. Roligt att Bremmer tagit sig bort från Stockholm ut i landet till olika intervjuobjekt. Jag tycker författaren hittat en balans mellan att berätta om tanterna som individer och som del i ett politiskt samhälle. Med varm hand ger hon tanterna den upprättelse de så väl förtjänar.

Efter att i första kapitlet gått igenom vad en tant är för något – det vill säga en äldre kvinna i 40-årsåldern (!) och uppåt – återstår sju kapitel som avhandlar tantens förhållningssätt till kläderna, köket, håret, familjen, fritiden, jävlaranammat och tingen. Dessutom får vi en beskrivning av kvinnornas historia, folkhemmet, hemmafruideal och familjepolitik. Vi får möta några tanter som berättar om sina liv och se vackra foton på tanter tagna av fotograf Magnus Wennman.

På flera sätt kan jag känna större samhörighet med dessa tanter på 80+ än jag gör när jag läser om kvinnor (tanter?) i min egen ålder. De föredrar sparsamhet, artighet, rättvisa, långsiktighet, trygghet, enkelhet, tacksamhet, familjeliv och frikostigt med fikabröd.

Tanten är associerad med lågmäldhet och blygsamhet, att det är fult att framhäva sig själv. Bremmer menar att så är det lyckligtvis inte längre. Synd, tycker jag. Visst förtjänar tanterna att synliggöras och ska absolut inte tvingas slita i det tysta. Men inte är det något eftersträvansvärt med självhävdelse. Jag saknar tidigare generationers moral i vår samtid när det plötsligt har blivit okej att armbåga sig fram och skryta.

När man blivit uppskattad för sin duktighet bryr man sig inte om att man blir rynkig”, säger en av tanterna. Feminister har rasat mot normen duktiga flickor, med goda intentioner förstås men vad gav det? Att kvinnor ska vara mer ”som män” men samtidigt mycket ”feminina” och snygga (dvs inte rynkiga). Jag tror dock mer på att hetsa efter prestationer än operationer om man måste välja, och det måste man tydligen.

Kul var det att läsa om frufridagen som inföll den 24 januari 1954, initierad av Lennart Hyland. Tanken var att alla hemmafruar skulle få ledigt en hel dag och att deras män skulle sköta barn och hushåll. Ett recept på köttfärslimpa lästes upp i radio som hjälp till männen, och det sägs att köttfärsen tog slut i affärerna. Kvinnorna fick köpa tågbiljetter för halva priset. Initiativet föranledde naturligtvis debatt och protester. Tyvärr blev det ingen tradition.

Jag blev enormt upplyft och inspirerad av att läsa om de här kloka och kunniga tanterna med båda fötterna på jorden. Jag vill också bli tant.

Väderfenomen av Anna Fock

Väderfenomen är den först boken jag läser av Anna Fock. Men kanske inte den sista. Den här romanen är en släktkrönika och spänningsroman i ett, som kretsar kring kärnavfallsolyckan i Majas 1957..

Vi kommer in i diegesen 1982, då ska protagonisten Igor 14 år möta en vän som visar sig ligga död i skogen. Parallellt i korta analpeser redogör Fock för hemligheterna kring arbetet med kärnavfallet från 50-talet och framåt. Vi följer Igor som utbildar sig, blir kär, brottas med normer och Sovjetiska levnadsvillkor.

Anna Fock säger dig vara besatt av Ryssland, och det är uppenbart att gedigen research föregått nedtecknandet av den här romanen. Det är jätteintressant att läsa om Majak, jag gillar både idén och utförandet. Kul att följa många olika personer i olika generationer.

Men jag blir aldrig helt fängslad. Karaktärer och händelser ter sig bitvis förutsägbara och orealistiska. Igor är vår hjälte och hans kärleksrelation med Ljuba är idealiserad på ett sätt som inte faller mig i smaken. De blir aldrig irriterade på varandra, deras kroppar ”förändras i synk så att deras former passar varandra”. Va?

Skildringen av Ryssland upplever jag som typiskt utifrån. Jag saknar målande miljö- och kulturbeskrivningar. Det är mest ortsnamn och ryska personnamn som står för det ryska. Exempelvis beskrivs den lokala flygplatsen som ”sliten”, det är ingen vidare gestaltning och skapar inte inifrånkänsla.

Vidare är det små bagateller som stör mig, exempelvis: ”…handslaget var något fastare än det hade varit åtta år tidigare…” (sånt minns ingen).

På det stora hela en spännande berättelse med intressant huvudtema och fina karaktärer. Men den är lite onödigt lång och när alla trådar knyts samman avslutningsvis sker det på ett väl tillrättalagt sätt.

Är det barnen, baby? Av Kristofer Folkhammar

Men åh! Är det du, Kristofer Folkhammar? Är du min själsfrände? Eller är du bara fruktansvärt bra på att förstå och beskriva hur människor kan känna?

”Det var så typiskt mig att låta en vilja till respekt slå över i passivitet.” (Mig med.)

Jag har inte läst något av honom tidigare, men nu vill jag läsa allt han skrivit.

Att skriva är att omsluta ensamhet och en längtan efter att ingå.” (Att läsa också kanske.)

Är det barnen, baby? är en ömsint historia om bögars villkorade liv och relationer, om att bli förälder, om kärlekens beskaffenhet. Folkhammar berättar om någon som ”lyckats omvandla det homosexuella begäret från skam till njutning. Från sår till känslighet. Från mobbing till gemenskap”. Det är en brevroman där jaget skriver till en vän, ett du. Det är mycket intimt med känslor i fokus. Jag älskar det! Dessutom är den poetiska prosan helt underbar.

”När vi kom tillbaka till Malmö frågade en vän hur vi haft det. Julia rablade museer, en restaurang i Neukölln hon gillat, något om hur vädret varit. Jag berättade om hur trött respektive hur pigg jag hade varit, att vi inte varit helt i sync men att vi är så pass avslappnade med varandra att det inte gör något om vi emellanåt delar upp oss.”

Det finns så många passager i den här som jag vill minnas, och citera här. Men det blir alltför många. Den här boken borde jag inte lånat på bibblan, det här är en bok att äga. Läsa igen. Bläddra och slå upp i.

”Jag har hört många människor med generell ångestproblematik uttrycka sig så, hur det att få barn fick dem att sluta vara så upptagna av sina egna känsloliv. På sätt och vis har jag känt igen mig i det.” (Jag med.)

(Andra boken i rad där filmen Moonlight nämns. Måste se den.)

”Kärlek till ett litet barn är ett hantverk. Hygien och rutiner, som hela tiden måste förskjutas och göras om. Ett arbete som tar tid och energi i anspråk. Sandra [bebisen] överlever inte för att jag sitter och är kärleksfull.”

Flicka, kvinna, annan av Bernardine Evaristo

Flicka, kvinna, annan är som en novellsamling snyggt sammanflätad till en roman. 12 olika kvinnor (varav en transperson) står som protagonister i varsitt kapitel. De kommer alla ur den afrikanska diasporan men de tillhör olika generationer både åldersmässigt och som invandrare. Den nutida scenen är England. Fördelarna med många olika protagonister är att läsaren får träffa flera olika intressanta och i och för sig komplexa karaktärer, hur de och deras livsvillkor relaterar till varandra och att vi också får ta del av andras utifrånblickar på dem. Nackdelen är att mötena blir aningens forcerade. Det avgörande och mest storslagna i deras liv avhandlas, vardagsrealismen ryms inte. Jag saknar att känna starka känslor, komma nära och karaktärsutveckling.

Den börjar starkt med revolutionära lesbiska kvinnor vars mål är att leva som slampor. Men sen dalar mitt intresse successivt för att mot slutet vara väldigt svalt faktiskt.

Det jag har mest problem med är att texten är i för hög grad sedelärande. Författarens tycks sträva efter samma position som romanens första protagonist Amma som likt en ”överprästinna i Samhällsförändringarnas kapell predikar från Den politiska osynlighetens predikstol för De marginaliserade och redan omvändas församling”. Vi får lektioner i hur det är att vara svart i England, om rasifiering, feminism och vad vi bör tänka om transfrågan. Viktiga ämnen, och för all del delar jag författarens åsikter, men det kräver stor finess att kunna väva in informationen i en spännande dieges. Jag tycker nog att författaren lyckas sådär. Hon är lite för konstaterande gällande vad som är rätt och fel. Inga luckor för läsaren att fylla i själv så att säga.

Språkligt helt ok, punktering saknas, inget att klaga på men heller inget himlastormande.

Jag gillade framförallt läraren Shirley/mrs King (kallad Fuckface av eleverna). Hon kommer som nyutexaminerad på 1980-talet med höga ambitioner att hjälpa de eleverna som behöver det bäst, att motverka ojämlikhet. Sen kommer styrdokumenten, grupperna ökar i storlek, mängder med formulär för lärarna att fylla i, digitaliseringen, de alldeles för många mötena och sen Thatcher, friskolorna och där någonstans är vi inne på 2000-taket och hon hatar sitt jobb och många av eleverna. De elever som möter henne som luttrad, bitter och barsk förstår ju inte hennes historia.

På ett ställe lyckas författaren plita ner en bra sammanfattning vad som är mina bästa råd: att bli en person med kunskaper, inte bara åsikter. Studera nu och skörda fördelarna resten av livet. Sök en partner som behandlar dig som en jämlike, som är ansvarsfull och har en försörjningsplan, som inte dricker för mycket, är rök- och drogfri, och som inte spelar om pengar. En som inte tror på att ta risker.

Plus för mångsidiga skildringar av lesbiska relationer. Minus för de sista två kapitlen där säcken på ett föga realistiskt sätt knyts ihop.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Jag har läst den här boken som en del av #augustprisprojektet, som också Kicki och Mösstanten deltar i, vilket innebär att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 stycken. De 23 jag läst hittills har hållit en otrolig hög kvalitét.

Dock är Den vidunderliga kärlekens historia (2002) den första som jag inte älskat. Genren kärleksroman, som utspelar sig på 1800-talet, med hög abstraktionsgrad, enormt ordrik med långa adjektivapäckade meningar och dess råhet faller mig inte i smaken.

En slags mix av Skönheten och odjuret, Dvärgen och Frankensteins monster är det. Jag får känslan av att ha läst det här förut. Och kan inte låta bli att fundera på hur en berättelse om en missbildad ful kvinna som trånar efter en oerhört vacker man skulle te sig.

Den börjar dock väldigt starkt. Hercule Barefuss föds samma natt som Henriette Vogel, deras båda mammor var prostituerade. Hercule är missbildad, dövstum och han kan läsa tankar/förflytta sitt medvetande in i andra varelser. Han älskar den vackra Henriette, som naturligtvis är storslagen och välskapt helt igenom. De kommer ifrån varandra och Barefuss söker efter Henriette samtidigt som han utstår stor grymhet. Men historien som utlovas handla om kärlek tycks mest fokusera hämnd. Efter ungefär 100 sidor har jag tröttnat på brutaliteten och det bombastiska språket. Demoner, osynliga och enögda eggar mig föga. Karaktärerna är stumma och jag känner ingen längtan efter att få veta hur det slutar.

Inslagen av religion, vetenskap och filosofi uppskattar jag mest. De bibliska allusionerna är av godo. Barefuss kan möjligen liknas vid Jesus. En annan bra sak är att teckenspråket får ta plats. Men de absurda inslagen ökar tyvärr vartefter diegesen närmar sig sitt slut.

Vänta på vind av Oskar Kroon

Vänta på vind vann Augustpris i kategorin Barn & ungdom 2019. Såklart gjorde den det!

Jag skulle vilja påstå att det här är en perfekt bok som innehåller allt jag kan önska presenterat på ett närmast genialt sätt. Dramaturgin, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, det lilla mänskliga livet i förhållande till det stora världsliga. Kroons inlevelseförmåga möjliggör ett språk som når hela vägen in i läsaren. Paradoxalt nog eftersom det handlar om svårigheten att klä tankar i ord. Det är poetiskt och vackert, charmigt och stämningsfullt.

Vinga är vår protagonist som befinner sig i stormens öga. Hon håller på att växa ur barndomen, hennes föräldrar är mitt i en skilsmässa och hon ska börja i en ny skola. Men nu är det sommarlov och det spenderar Vinga tillsammans med sin morfar på en ö omringad av det spännande havet. Vinga har ingen bästis, hon opererar inte på samma våglängd som de normstyrda klasskompisarna, men av sin morfar känner hon sig förstådd. På ön möter hon den jämnåriga Rut som eggar Vinga nästan lika mycket som ensamheten och havet.

Den där fantastiska morfadern får mig att fälla en tår. Jag är djupt betagen av mor/farföräldrar som har starka relationer till sina barnbarn. Kanske är det så att dessa relationer kommer ur bristande närhet mellan förälder och barn? Som en plan B.

Det här är en sådan vacker hyllning till naturen – havet, fåglarna och vinden. Till det praktiska arbetet, att ha något för händer. Till arbetaren som utan akademisk skolning men med stor praktisk erfarenhet besitter all klokhet man behöver. Till den tysta inåtvända personen som har ett vindlande eldorado på insidan. Samt till det kompetenta barnet, som exempelvis vet att det inte är hennes fel att föräldrarna skiljer sig.

Hur kan man tackla förändringens vindar, den skrämmande urladdningen som alltid kommer tillslut? Åskan och stormen som kommer efter värmeböljan, uppbrottet som kanske kommer efter grälet, eller att sommaren är slut och man ska börja i nya skolan. Vissa menar att väntan är värre än när det jobbiga faktiskt händer. Snacka om att människans medvetande kan straffa sig.

När livet är tryggt kan tanken på det till synes eviga havet och himlen te sig skrämmande. Men när ens trygga vardag är i gungning kan oändliga vidder ge tröst. Så är det för Vinga.

Extra plus får Kroon för att han lyfter problemet med vuxna som pratar bebisspråk med stora barn. Och svordomarna.

Jag blev så till mig över den här läsupplevelsen att jag fick lust att bjuda på en bonusbild på min egen favoritö; Lillgraut.

Att leva med hund av Per Jensen

Per Jensen är professor i etnologi, och han har ett sätt att uttrycka sig som jag faller pladask för; Ödmjukt, med reservationer och medvetenhet om allt vi inte vet. Dessutom verkar han vara en typ av hundägare (om det nu finns olika typer) som jag gillar. Det är inte så jäkla noga med lydnad alltid, han har hunden i sängen och tycker det är spännande att iaktta hundens ursprungliga beteenden.

Det här är en bok som i första hand avhandlar den forskning som finns kring hundars beteenden. Bara i små inslag nämner författaren sina egna erfarenheter. Det lyser ändå väldigt väl igenom vilken kärlek och glädje han finner i samvaron med hundar, vilket smittar av sig på läsaren. Om jag hade läst den här boken innan jag hade hund hade jag nog velat skaffa mig en. Nu har jag en valp (Sonja) på fyra månader och är redan kär och förtrollad.

Boken är indelad i fjorton kapitel som går igenom hunden från spermie till dess död samt vad det innebär att äga en hund, olika raser samt problem som kan uppstå. Eftersom jag inte längre är helt novis åtminstone när det kommer till teoretiska kunskaper kring hundar var det väl inte så jättemycket nytt för mig.

Jag lärde mig att överge den gamla mytomspunna idén att hundar ska veta vem som är överhuvudet och att de kommer att försöka klättra i rang om man inte sätter dem på plats. Jag fick lust att aktivera mig och Sonja efter att ha läst om Jensens presentation av rallylydnad och så fick jag tips på fler övningar att göra med valpen.

Det här är en perfekt första-bok för den nyblivna hundägaren.

fröken Märkvärdig och Karriären av Johanna Rubin Dranger

Den här lilla boken har tjugo år på nacken, men den har tyvärr inte alls mist sin relevans. Bäst vore nog om jag läst den då, när jag själv var 21. Då hade den stackars huvudpersonen, som i panik över att inte veta vad hon ska arbeta med drar på sig en depression, kanske kunnat lätta min egen ångest. Inte för att jag trodde att jag var helt ensam om att mest ängslas över att ha ”hela livet” framför mig. Men igenkänningslitteratur är alltid av godo. Dranger lyckas med precision formulera problematiken och känslorna den ger upphov till. Att säga farväl till sina snorhöga förväntningar, mål och ambitioner kan vara ett sätt att ta sig ur. Jag bara valde en utbildning på måfå tillslut, så kan man också göra.

Att söka efter någon slags identitet, halvt duka under av prestationsångest och ständigt nedvärdera sig själv är vad fröken Märkvärdig håller på med och unga Nina känner igen sig. Att läsa den här boken var som bläddra bakåt i min egen historia, (bortsett från krävande föräldrar och illustrationsambitioner). Jag har en känsla av att vårt meritokratiska, nyliberala samhälle där man ska marknadsföra sig själv spinner vidare i fel riktning vilket gör att kraven på dagens unga är ännu högre idag än för tjugo år sedan. Efter gymnasiet räknade jag iskallt med arbetslöshet, men kunde i alla fall hitta boende. Idag står unga som saknar kontakter utan både arbete och bostad. Hepp!

Det finns säkerligen många (nyare) böcker på det här temat, men jag tycker ändå att alla tjugoåringar ska läsa den här. Eller varför inte se filmen.

Den passus som avhandlar hur föga troligt det är att psykologen kan lösa problemet gillade jag extra mycket.

Påminnelsen om att identitetssökande är ett problem för priviligierade, är viktig!

Skraplotter (Vargskinnet #3) av Kerstin Ekman

Augustprisade Skraplotter är tredje och sista delen av Kerstin Ekmans fantastiska berättelse om Hillevi (del ett), Myrten (del två), Risten/Kristin (alla delar) och Ingefrid (del tre). Kristin är mellangenerationen och det berättarjag som följer genom hela trilogin. Historien börjar med Hillevi på 1800-talet vid Svartvattnet i Jämtland och det är också där vi slutar, men nu i del tre har vi kommit fram till modernare tider och globaliseringen har tagit fart. Plötsligt är Europa och Indien platser som man faktiskt kan ta sig till.

Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, är protagonist i en av berättelserna i Skraplotter. Hon är präst och har växt upp i Stockholm men när Myrten dör ärver hon mark och fastigheter i Jämtland varför hon åker dit. Hon har en son som är adopterad från Indien. På ett komplext och tankeväckande sätt lyfter Ekman spörsmål om biologisk tillhörighet och adoptionens olika sidor. Det inre sökandet som människan håller på med inkluderar biologi, relationer, konst, natur med mera. Ingefrid med erfarenheter från storstaden förändras när hon möter landsbygdens människor och leverne. Det är väldigt intressant och spännande att följa hennes tankegångar kring bland annat gudstro, tidens gång och psykologi:

”Ibland tyckte jag att man kunde bli så… ja att man kunde använda den där psykologin till att utöva makt. […] Man kunde manipulera helt enkelt. Så här, man får en fråga som gäller mycket, någonting alldeles avgörande för den som frågar. Man upprepar frågan, nästan ordagrant, fast med en liten liten manipulering. Är det så du frågar, säger man. Och så tystnar det igen. […] Och i den avgrunden, i den hemska tystnaden försöker den där människan hålla sig flytande. Inte gå under av alla självförebråelser, all skuld. Av skammen. Av allting hon inte orkar. Framför en människa som egentligen bara ska ge henne hjälp.”

Även Risten/Kristin – som nu har blivit gammal – har varit fosterbarn. Hon har samiskt påbrå och tack vare henne får vi höra om hur samerna blev/blir rasifierade och förtryckta. Här får vi andra sidans åsikter om rättigheten att skjuta varg jämfört med PO Enqvists.

På ett väldigt elegant sätt binder Ekman ihop säcken kring temat om att föda fram liv och livets gång genom att låta fåren ge nytt liv med hjälp av Myrtens dotter på på samma gång som Risten allt mer förlorar sitt liv. Och som hon skriver Ekman! Hon gestaltar, bygger komplexa karaktärer, väver in historia och lyckas skildra de värdsliga livens villkor med bravur. Hela tiden med en poetisk och vacker prosa. Bitvis också med humor. Jag vill varmt rekommendera denna trilogi, låt dig icke avskräckas av att den kan kännas rörig från början. Det ger sig!

Skraplotter är den 22:a av 32 böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur, som jag läst. Mösstanten och Kicki är med i utmaningen som innebär att läsa alla 32.