Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok av Naja Marie Aidt

Den här (ljud)boken om det värsta som kan hända har hypnotisk effekt på mig. Jag sugs in i Marie Richardsons röst som läser den här poetiska texten väldigt fint. Omtagen laddade med mer detaljer och starkare känslor för varje gång. Oerhörd smärta. Panik. Rädsla. Vrede. Och sorg förstås.

C.S. Lewis skriver i Anteckningar under dagar av sorg: Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. Jag är inte rädd, men upplevelsen påminner om rädsla. Panik som en gejser i kroppen. Den skjuter sitt giftiga vatten upp från urgrund till kräldjurshjärna.”

Författarens son dör 25 år gammal.

Naja Marie Aidt söker tröst i litteraturen och delar frikostigt med sig av de mest fantastiska citat. Det här är en liten bok men en stor och drabbande läsupplevelse.

Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. Av Joyce Carol Oats

”Jessalyn är fast besluten att aldrig vara dyster. Eller ge intryck av att vara det. För vem vill ha en dyster hustru?”

Jag är fast besluten att aldrig mer läsa något av Joyce Carol Oats. Eller ge intryck av att vilja göra det. För vem vill vara en dyster hustru?

Jessalyn (vad är det för ett namn ens?) är en UNDERBAR hustru som känner ansvar för sin man – patriarken Whitey – till och med efter döden. Hon visar sig aldrig offentligt utan smink. För henne går alltid uppfostrad artighet före de egna känslorna. Hon får dock diarré på grund av sorg efter sin man, vilket jag trodde skulle kunna rädda den här mastodantromanen från lägsta möjliga betyg. Men nej, nu när jag lyssnat på hela vet jag att lägsta möjliga betyg måste det bli.

Jag blir enormt irriterad på henne och på alla(!) karaktärer i den här romanen som har det gemensamt att de är orealistiska och totalt dumma i huvudet. Jag tycker inte om dem och jag bryr mig inte om hur det ska gå för dem. De är korkade, giriga, rasistiska, egoistiska, mår skit och förmår inte ta ansvar för sina egna känslor utan skyller på varandra eller ännu hellre på sin ”estetiska” bror Virgil (den enda ”kloka”) som är lika orealistisk han. Jag befarar att författaren vill påvisa hur tokigt det kan bli ”när tuppen lämnar hönsgården”.

Ett tag trodde jag att det här skulle vara en slags utvecklingsroman om den uppoffrande livegna kvinnan som blir fri (från sin man) och slutar bry sig om vad andra tycker. Hon skippar sminket, hårfärgen och klackskorna, hon vill bli av med sin minkpäls, hon orkar inte vara mormor, men sen stagnerar det. Så var det nog inte. Men vad var det då?

Splittrat och alldeles för långt.

Jag förstår verkligen inte alls poängen. Finns det någon? Det är så mycket som är konstigt. Exempel på konstigheter: En uteliggare som blir inbjuden i huset visar sig vara en galning, varför? Det beskrivs som olidligt smärtsamt att göra mammografi. Eh va?

Språket är bedrövligt (kan delvis bero på översättningen) och den mångordiga adjektivrika massan bara vägrade att ta slut (ljudboken är 30 timmar). Exempel på irriterande språk: ”Hennes alldagliga, tuffa, älvlika ansikte.” Eller ”De växlar blickar av manlig bestörtning”.

Det är förstås jättebra att lyfta problem med polisbrutalitet mot svarta, är det vad hon vill? Varför i så fall på detta sätt genom att en vit man också blir misshandlad? Eller vill hon informera om trikotillomani? Har Oats fullständigt förlorat tron på mänskligheten och vill smitta sina läsare? Får hon betalt per sida? ELLER VAD? (Hon ska ju vara bra, jag läste Blonde och Fallen en gång och har för mig att de var bra.) Har hon tappat det?

”Man är inte lyckligare än sitt minst lyckliga barn.” Kanske det enda vettiga jag tar med mig från den här jävla boken.

Ja, jag har ett litterärt självskadebeteende, borde naturligtvis inte lyssnat klart. Ska undvika amerikanska mastodantromaner i fortsättningen och böcker från HarperCollins.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

”Man bör aldrig bli helt frisk från passionen.”

Hon är 19 år, från överklassen och förälskad i mannen hon är förlovad med när han på en bal väljer bort henne till förmån för en vacker främling. Hon känner inte direkt någon smärta men tio år senare förstår vi att hur hon blev ratad tog henne mycket hårt. Hon är gift med en annan man och har tre barn men är deprimerad, känner varken smärta eller glädje. Lols hänförelse – som titeln belyser – pekar på vännen Tatiana Karl och hennes älskare som möts på ett hotell. Lol blir voyeur vilket går helt i linje med hennes alienation till omvärlden. Och helt i linje med vad det verkar Duras idé att meningen med livet är passionen, inte långvariga relationer eftersom de stagnerar (jämför De små hästarna i Tarquinia).

Förutom passion är det är smärta, rågfält, hotell och stora känslor som leder till att kvinnor svimmar. Kärlekslösa äktenskap och passionerad men omöjlig kärlek bredvid – som sig bör i en Duras-roman. Berättandet pågår främst via dialoger, mellan män och kvinnor (som inte är gifta) medan de dricker sprit och svettas.

Jag gillar det osäkra och hemliga berättarjaget. Han är bekant med Lol förstår man, men vem det är förblir osäkert ett bra stycke in i romanen. Berättaren erkänner sin osäkerhet och att han emellanåt hittar på vilket inbjuder läsaren till en lek med sanningen som intresserar mig. Handlingen fokuserar berättarens (resultatlösa) försök att förstå sig på Lol. Ingen känner henne, kanske inte heller hon själv. Det är tydligt att för Lol är det inte bara svårt att vara kvinna – utan människa.

”Hon betraktar stötvis, hon ser dåligt, sluter ögonen för att se bättre, öppnar dem igen.”

Den här romanen pågår i två nivåer; en fysisk och en metafysisk. Det är främst den sistnämnda som intresserar Duras. Romanen saknar dramatisk kurva, klimax och upplösning. Men den är ändå dramatiskt från början till slut, och intim. Enormt intim. Boken är ”bara” 170 sidor men Lols deprimerade person påverkar mig så starkt att det blir liksom kvalmigt. Jag vill därifrån, andas frisk luft.

Det är rent märkvärdigt hur hon kan gestalta och skapa emotioner i läsaren. Och hur hon kan skriva eggande och sexigt utan att det blir obehagligt explicit. Jag tror mycket ligger i att hon är sparsmakad och lämnar utrymme åt läsaren att fylla i luckor. Det känns som att jag kommer att minnas vissa av scenerna för alltid exempelvis när Lol ligger i ett hav av råg, vilsen i sina minnen och i sin sorg. Fantastiskt fin feelbad.

Galatea av Madeline Miller

Tänk ändå va, att få mejsla fram sin kvinnas drag och kroppsdelar just som man vill ha dem. Och hon skulle vara evigt ung. Aldrig skulle hon gnälla, tjata, bli besviken eller kränkt utan alltid vara sval som marmor. Inte heller skulle hon svettas, lukta, säga nej eller ens säga något alls.

En incels dröm? Inceln i den här mytiska berättelsen som Ovidius från början är upphovsmakare till är Pygmalion – kung på Cypern. Han tycker att prostituerade är obscena och han äcklas av kvinnor. Men han vill ändå ha en, dumfan, därför skapar han en kvinnostaty i elfenben. En i hans ögon perfekt kvinna som han förälskar sig i. Han ber till kärleksgudinnan som ger statyn liv – Galatea är född. Tillsammans får de dottern Pafos och lever ”lyckliga”.

Att den här misogyna sagan har romantiserats och låtit inspirera filmer som exempelvis Pretty Woman har irriterat Miller och därför ger hon i denna fantastiska novell Galatea upprättelse. Åh det är så härligt! Slutet är underbart hemskt och tillfredställande.

Den här lilla novellen skulle kunna fungera som en lättillgänglig och informativ första läsning med syfte att få insikt i mäns våld mot kvinnor. Här finns det gamla hederliga kvinnohatet med våld, infantilisering, kontroll, idéer om renhet, sexism, svartsjuka och objektifiering.

Pygmalion framför sin sköna staty, på en målning av Jean-Baptiste Regnault (1786)

Mr Högavlönad av Sally Rooney

Sally Rooney kan åstadkomma långt mer på 23 små sidor än vad andra kan få fram på hundratals. Hon har ett jädrans sug i sitt språk och hennes karaktärer är levande. Mr Högavlönad är en fulländad novell som bjöd mig på en epifanisk stund. Ni måste läsa den och det innan ni läser mina avslöjande reflektioner. Rooney överlämnar åt läsaren att tyda vad det handlar om och min tolkning verkar skilja sig från somliga andras varför jag anser det vara min plikt att avslöja hur jag tror att författaren har tänkt.

Sukie är en ung kvinnlig protagonist som fokaliseras via sitt jag. Texten filtrerad genom hennes modus försätter läsaren i ett särskilt tillstånd, jag ”är” Sukie och har samtidigt tillgång till min kritiska hjärna. Jag älskar det perspektivet.

Sukies mamma dog vid födseln, hennes pappa Frank missbrukar och är nu sjuk i leukemi. Utan anknytningspersoner faller Sukie fritt genom livet och utgör ett utmärkt offer för pedofiler och sugardaddys. Nu är hon dessutom extra sårbar på grund av hennes pappas sjukdom. Nathan kommer in i bilden när han blir ombedd av släkten att ta emot 19-åriga Sukie i sitt hem. Han är 15 år äldre och passar på att utnyttja henne a la Humbert Humbert.

Märkligt nog tycks många läsare helt blinda för vad Nathan är för typ och vad han egentligen håller på med (grooming). Kanske tycker man att en föräldralös 19-årig flicka är vuxen och får ta fullt ansvar. Kanske beror det på att de luras av baksidestexten som utlovar: ”kärlek med förhinder och nervkittlande sexuell laddning”. Kanske glömmer de att kritiskt granska den unga opålitliga berättaren. Jag älskar att Rooney lämnar tolkningen åt läsaren för det visar sanningen om vår (pedofil)kultur. Just som Heidegger menar att ett konstverk kan göra.

Rooney ger oss många ledtrådar som styrker min tes: Sukie blir trött i Nathans närhet, han röker gräs med henne, testar henne genom att skämta om att han har flickvän, han kysste henne först, han hatar hennes ex, hon vill få vara nära honom men utan laddad uppmärksamhet, de hamnar i säng etcetera.

Det fina i kråksången är också att Rooney låter Sukie – just som Lolita – vara sexuellt intresserad av sin förövare och uppfödare Nathan. Kanske är det vad som lurar vissa läsare, de har en idé om att Sukie borde vara avvisande. Jag tror att Sukie förstår vad Nathan vill med henne och som barn brukar vara lojala med sina föräldrar är Sukie med Nathan. Han är den ende mannen som någonsin brytt sig om henne. Dessutom lever vi i en kultur där kvinnor helst ska vara kåta, glada och tacksamma om man vill ta dem bakifrån. Sukie är en duktig medborgare som gör helt rätt. Detta är mycket realistiskt och viktigt eftersom det är starkt förknippat med skam och skuld. Jag tänker på exempelvis Elaine Eksvärds berättelse om hur hon också på vissa sätt tyckte om vad pappan gjorde med henne. Sukie behöver en trygg vuxen som finns för henne, i brist på det en vuxen som finns för henne och genom att locka Nathan med sin unga kropp säkrar hon det.

Jag försöker undvika att texterna på den här bloggen handlar om mig och mitt liv, men eftersom det nu är elva dagar sedan jag miste min pappa i leukemi och Sally Rooney skriver några rader som träffar mig precis mitt i prick vill jag föra in dem här:

”Sen Frank fått sin diagnos åtta veckor tidigare hade jag ägnat min lediga tid åt att inhämta en encyklopedisk kunskap om kronisk lymfatisk leukemi. Det fanns snart sagt inte längre någonting jag inte visste. Mina studier sträckte sig långt bortom sådana broschyrer som fanns upptryckta till patienter och vidare till torra medicinska texter, nätbaserade diskussionsforum för onkologer, pdf:er med nyligen expertgranskade studier. Jag inbillade mig inte att detta innebar att jag var en bra dotter, eller att det ens var av omtanke om Frank som jag gjorde det. Jag var lagd så att jag när någonting plågade mig gärna inhämtade stora mängder information, som jag genom intellektuell dominans kunde bli herre över plågan. Det var på det här sättet jag förstod hur osannolikt det var att Frank skulle överleva. Det skulle han aldrig ha berättat själv.

”Vid kronisk leukemi kan cellerna utvecklas delvis men inte helt. […] Sådana celler kan se något så när normala ut, men det är de inte.” På samma sätt är det med ett barn som saknar trygghet, de kan inte utvecklas helt, de kan se något så när normala ut som vuxna sen, men det är de inte.

Konstverkets ursprung av Martin Heidegger

”Konst är tilltal till människan och är aldrig utan henne.”

Martin Heidegger (1889-1976), tysk filosof vars föreläsningar om konst och estetik (konstens filosofi, varseblivning) anlade ett nytt paradigm. Den tidigare konstteorin (från de antik grekerna) proklamerade att konsten härstammar från en ontologisk (vad som existerar och vad det betyder att någonting existerar) grund. Heidegger hävdar att grunden istället är epistemologisk (kunskapsteoretisk). Konsten är enligt Heidegger inte mimetisk, inte imiterande eller avbildande, den är.

Det här är det första jag läser av Heidegger och kanske det sista. Det var svårt och det var fan vad dryg och elitiskt han var:

”Alla verk uppvisar denna tingmässighet. Vad vore de utan den? Men kanske stöts vi bort av denna ytterst grova och ytliga uppfattning av verket. Denna föreställning finner vi kanske hos åkerifirman eller städerskan på museet. Vi måste emellertid ta emot verken på så sätt som de möter dem som upplever och njuter av dem.”

I Konstverkets ursprung (1935) försöker Heidegger förklara konstens komplexa väsen med hjälp av begreppen:
ting – död materia
form – tingets utseende
don – redskap, format stoff, till hälften ting och till hälften ett konstverk
verk – ett dött ting som associeras med det levande och har en form
väsen – bortom form och materia
sanningsskeende – det varandes sannings sig-sättande-i-verket, den sanning som konstnären och betraktaren står som upphovsmakare till
jord – sluten, motsats till värld. jorden förvandlas och ges gestalt i form av en värld
värld – rörlig, transcendent, öppen. Det vi inte kan se t.ex. sanningen som uppenbarar sig när en människa konsumerar ett konstverk. Det skeende som stiftas genom konstverket och som betraktaren blir inbegripen i.
ljusning – kan liknas med ”värld”, öppnar upp för ett historiskt rum där människan kan bli synlig för sig själv och existera i sanningen.

”Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Något annat förs i konstverket.”

Konstverk är inte bara representationer av hur saker är, utan producerar en gemensam förståelse. Konst uttrycker sanningsskeendet i en kultur, omskapar och avslöjar det. Ett nytt konstverk förändrar innebörden av vad det är att existera i den kulturen. Estetik är någonting som förändras genom tid och historieförlopp.

”Vad som kännetecknar det sköna låter sig inte påvisas som bestämda igenkännbara egenskaper hos ett föremål, utan ger sig tillkänna genom något subjektivt: stegringen av livskänslan i den harmoniska sammanstämningen av inbillningskraft och förstånd. Det är något som livar upp alla våra andliga krafter, deras fria spel, som vi erfar i det sköna i naturen och konsten.”

När människan tittar på en tavla föreställande exempelvis ett par skor (”don”) associerar hon hermeneutiskt vilket gör konstverket levande och ”sanningen” uppenbarar sig för henne. Genom tavlan får vi tillgång till vad skornas ”sanningsskeende”, det vill säga den visar fram den ”värld” där skorna hör hemma och den ”jord” de tillhör.

Den rörliga ”värld” som uppstår tack vare tolkningen av det hantverksmässiga konstverket uppstår inte när en person går omkring med ett par riktiga skor. Så länge skorna används och fungerar registrerar vi dem som ”don” som tillhör den stumma ”jorden”, de är osynliga och vi kommer inte att analysera dem.

Målning av Vincent Van Gogh 1886

”Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det.”

Heidegger såg tavlan med skorna och ”världen” öppnade sig för honom. ”Ur den dunkla öppningen till skodonets utslitna inre stirrar arbetsstegens möda. Uppdämd i skodonens styvnade tyngd finns segheten hos den långsamma gången genom åkerns vidsträckta och alltid liknande fåror, över vilka en snål vind viner.”

Kände nu när jag skrev det här att det var ju intressant och faktiskt värt mödan. Jag tror jag ska läsa Varat och tiden så småningom.

Detransition, baby av Torrey Peters

”You must be this trans to ride this ride.” Skriver Torrey Peters och hade jag inte läst så många jublande recensioner om denna hade jag funderat på om man måste vara trans i någon mån för att uppskatta den här boken. Åtminstone sexpositiv, i ordet politiska betydelse.

Jag är förstås i helt fel stämningsläge just nu för den här typen av läsning. Maken till sexfixerad författare har jag aldrig stött på. Freud kan slänga sig i väggen!

Vi följer tre karaktärer i en fragmentariskt berättad dieges som utspelar sig i ett modernt New York. Det är transkvinnan Reese (30+) som längtar efter barn, hennes ex Amy numera Ames som detransitionerat och nu lever som man och hans nuvarande chef och flickvän Katrina som blivit gravid med Ames.

Det är en välskriven roman men den klatschiga och aggressiva tonen som säkert ska uppfattas som humoristisk stör mig. Det handlar om sex, sex, sex och feminism, familjebildning, normer, samhälle – allt kopplat till socialt och materiellt kön. Det finns utan tvekan intressanta uppslag men jag upplever texten vara skriven i affekt. Och den typ av moraliserande och så kallat konservativ och materialistiska person som affekten tycks riktad mot, känner jag igen mig i. Författaren verkar vilja säga till läsaren: var inte sån! Men jag är sån; radikalfeminist som ringaktar alla könsidentiteter lika mycket. Jag vill behålla det som skiljer ut människan från övriga arter och som vi är indoktrinerade med; artigheter, kläder, omklädningsrum, samtyckeslag etcetera. Jag tycker inte att sex är något bagatellartat som att kamma sig. Att läsa den här boken känns antagligen som att se Naked attraction, helt fel. Att läsa om förnedring, masochism och våld i samband med sex gör mig nedstämd. Att likna spänning vid strypsex är ett vulgärt exempel:

”De messade hela veckan och det var som strypsex – ett ständigt hot om att kvävas mellan varje pling av dopaminskänkande kommunikation.”

Jag gillar tydligen inte det som Peters kallar transkultur (som ska skiljas från människor som är trans). Jag tror inte att det har så mycket med kön att göra utan mer med personlighet och politisk övertygelse. Jämför Catherine M:s sexuella liv.

Jag håller med författaren om att många cispersoner lever i en könsrollsteater, kanske än mer i USA. Jag uppskattar att hon punkterar normer, för vissa kan romanen säkert vara en ögonöppnare. Peters tycks proklamera en sexpositiv särartsfeminism som erkänner patriarkatet och som strävar efter att upphöja kvinnliga värden. Men här är de kvinnliga värdena stereotyper som hör samman med genus det vill säga det sociala regelverk som jag i min feminism vill bryta. För Peters verkar det handla om att förstärka skillnaderna mellan män och kvinnor, men inte baserat på våra materiella kroppar utan på våra personligheter som enligt henne hör samman med vilket kön vi identifierar oss som. Jag tror tvärtom att personlighetsdrag (känslig, dominant, modig, omhändertagande osv) inte bör kopplas samman med varken genus eller kön. Däremot är de materiella skillnader som våra kroppar innebär reella, kvinnor menstruerar, kan bära och föda barn exempelvis. Jag och författaren har antagligen vitt skilda politiska åsikter inte minst i det att hon verkar anse att prostitution är ett arbete som alla andra.

”Så här går det till när de enda offentliga transrösterna tillhör de gapigaste skrikigaste tjejerna som ständigt publicerar dogmatiska grundkurser i transkunskap för att tillrättavisa den breda cisallmänheten.” Skriver Peters och det är väl kanske just vad som hänt här.

När berättelsen handlar om Amy förklarar Peters att dissociation är en ”metod” för transpersoner som inte kommit ut att kunna ha sex. När Amy fortfarande uttrycker manligt kön och har sitt första samlag med en kvinna fantiserar hen om att det är hen som är kvinnan. Gott så. Problemet för mig är att hen också fantiserar om att hon som kvinna då, är ”ägd”, att hon tillhör den andra som en sak, att hon är en slyna att ta strupgrepp på, en tillfångatagen duktig flicka som man tar för sig av. Jag anser det vara oerhört problematiskt att koppla ihop underlägsenhet med kvinnlighet och sen dessutom kalla det för en liberal eller rent av progressiv syn på kön. Ett annat exempel på Peters stereotypa och konservativa syn på genus är: ”Alla kvinnor i rummet har ett favoritklagomål om sin kropp som de inte kan låta bli att döma andra kvinnors kroppar utifrån.” En man å andra sidan antas sakna känslighet men ha förmågan att vara stoiskt som Wim Hof.

Könsdysforins nycker är enligt Peters ett hopkok av skönhetsnormer, konsumism och frikostig doser självförakt. Och vad det verkar tyvärr också en stereotyp syn på socialt kön.

”Ett rörligt intellekt kan alltid hitta de politiska argument som krävs för att rättfärdiga sin egen själviskhet.”

Tack för recex Albert Bonniers!

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist

Inte visste väl jag att jag var så intresserad av kinesisk kultur! Förtjänsten är förstås Cecilia Lindqvists (1932-2021) – en av Sveriges bästa Kina-kännare. I Tecknens rike delar hon på ett lättsamt och inspirerande sätt med sig av sin gedigna kunskap om kultur och konst ur ett historiskt perspektiv och kopplar det till kinesiska skrivtecken. Det är helt underbart att få grotta ner sig i fysiska och praktiska spörsmål som berör kinesisk natur, djur, fordon, tyg, bambu, hus, böcker, instrument mat med mera och slippa politik, krig och makthavare för en stund. Det är först i slutet som det handlar om teori och abstrakta begrepp.

”Vi håller hund och katt. Kineserna håller guldfiskar och fåglar. Och alldeles som vi går ut med våra hundar så går de ut med dina fåglar. I gryningen medan morgondimman långsamt viker, samlas äldre män i parker och promenader längs gatorna och hänger upp sina fågelburar i träden.”

Vad jag lärde mig? Oj, det är mycket. Men följande fastnade jag extra för:

  • Kinesiska är det äldsta av alla nu levande språk.
  • Befolkning heter människomunnar.
  • ”Har du ätit” och ”vad du har blivit fet”, är vanliga hälsningsfraser och den skrattande Buddhan är från Kina. Det anses ändå som här ”fult” att vara fet.
  • Tecknet hashtag betyder brunn.
  • 1989 bodde 40 miljoner människor i grottor i Kina.
  • I traditionella kinesiska böcker löper textraderna lodrätt uppifrån och ner, från höger och äldre kartor är orienterade åt söder.
  • Sköldpaddan uppfattades av forntidens kineser som en kvinnlig varelse och symboliserade barnuppfostran och universum.
  • Det är ganska mycket som skiljer mellan Kinesisk och Svensk kultur men en sak är de rörande överens om: patriarkala normer.
  • Smurfarnas hus är inte ett verk av fantasin utan de kallas rundhus och beboddes av kineser i yngre stenåldern.

”I kinesiska intellektuellas förhållande till naturen ingick en god portion mystik. Med vad de sökte var inte förening med Gud eller något annat högre väsen utan gemenskap med allt levande. […] Människan var inte naturens herre, hon ingick på samma villkor som allt annat i himmelen och på jorden i Den stora enheten och den dominerandes av kosmiska krafter, som man kallade Yin och Yang. De förutsatte varandra som natt och dag, som vinter och sommar, som liv och död. De var aspekter av samma verklighet och upprätthöll i dynamisk jämvikt harmonin i universum. Allt förändrades, omvandlades och återkom i nya konstellationer i evigt flöde. Ingenting var konstant utom denna ständiga, långsamma förändring.”

Jag har ingen aning om hur relevant boken är så här 33 år senare, men jag finner i vilket fall stort nöje i läsningen. Jag rekommenderar tecknens rike.

Utmaningen #augustprisprojektet – som jag påbörjade förra året tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur – är genomförd. Jag har nu läst alla 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. Hur många har du läst?

2021 – Eufori av Elin Cullhed
2020 – Samlade verk av Lydia Sandgren
2019 – Osebol av Marit Kapla
2018 – Aednan av Linnea Axelsson
2017 – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
2016 – De polyglotta älskarna av Lina Wolff
2015 – Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
2014 – Liv till varje pris av Kristina Sandberg
2013 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson
2012 – Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
2011 – Korparna av Tomas Bannerhed
2010 – Spill. En damroman av Sigrid Combüchen
2009 – De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
2008 – Ett annat liv av Per Olov Enquist
2007 – Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
2006 – Svinalängorna av Susanna Alakoski
2005 – Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
2004 – Gregorius av Bengt Ohlsson
2003 – Skraplotter av Kerstin Ekman
2002 – Den vidunderliga kärlekens historia av Carl Johan Vallgren
2001 – Underdog av Torbjörn Flygt
2000 – Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
1999 – Livläkarens besök av Per Olov Enquist
1998 – Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström
1997 – Aprilhäxan av Majgull Axelsson
1996 – Sorgegondolen av Tomas Tranströmer
1995 – Hummelhonung av Torgny Lindgren
1994 – Synden av Björn Ranelid
1993 – Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
1992 – Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
1991 – Livets ax av Sven Delblanc
1990 – De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin
1989 – Tecknens rike av Cecilia Lindqvist 

Bäst av de 16 böcker jag läst och recenserat här på Karenina var Spill. En damroman av Sigrid Combüchen, Ett kort uppehåll av Göran Rosenberg, Skraplotter av Kerstin Ekman och Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark bäst.

Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom

Den åttonde juni 2022 dog min pappa (efter åtta månaders sjukdom). Dagen innan började jag lyssna på Tisdagarna med Morrie. Jag tänkte väldigt mycket på döden vilket var precis som det skulle och därför valde jag en bok på temat. Samtalet mellan sportjournalisten och den i ALS döende sociologiprofessorn kommer för mig att förknippas med pappas död vilket är på både gott och ont.

Gott därför att boken proklamerar en livsfilosofi jag gärna skriver under på. Att man ska leva med kranarna påslagna och bada i känslor. Istället för att bemöta stora livshändelser med rädsla, bör man försöka gå in i känslan och våga vara sårbar. På så sätt kan man bättre tackla sorgen och njuta av kärleken vilket möjligen gör livet mer fullvärdigt. Det är skrämmande och smärtsamt att vara med en människa som snart ska dö, men det är ändå där man ska vara. Det är fruktansvärt att se personens kropp smärta, tyna bort och förlora sina funktioner men det är ett sämre alternativ att titta bort. Dessa visdomsord träffade mitt i prick och hjälpte mig känna att jag var på rätt plats och gjorde rätt saker.

Men egentligen har Albom samma tonläge som i en självhjälpsbok. Han undervisar läsaren om hur hen ska leva sitt liv, som om han hade facit. Han upprepar det som jag upplever som uttjatat; pengar och karriär skapar inte lycka, att vara med sina älskade och att fokusera på vad som är viktigt gör det, att vara beredd på att dö gör att man är mer engagerad i sitt liv etcetera. Dessa vedertagna sanningar tillsammans med klyschiga aforismer som dessutom upprepas onödigt många gånger imponerar inte på mig.

Jag uppskattar inte heller det dokumentära anspråket. Det känns väldigt överdrivet och tillrättalagt att den sjuke gamle mannen är helt igenom klok och perfekt. Han ska lära sin gunstling att bli en mjukare och bättre man som kan gråta och som ska prioritera sina relationer. Men tydligen har ju dessa två män arbetat på den här boken tillsammans under Morries sista tid, vilket är självmotsägande. Hela grejen är väl att det är först när döden närmar sig som vi kan ta till oss dessa levnadsregler. Men inte har väl alla lust att prata allvar och gråta den sista tiden i sitt liv, kanske vill man hellre hitta saker att skratta och glädjas åt. Människan känner sig själv bäst tänker jag, bättre än Mitch Albom och Morrie Schwartz.

Exempelvis föreslår Morrie att man istället för att peka finger (?) till den som kör om en i trafiken, ska le och vinka. Han prisar äktenskapet och barnalstrandet men dissar ungdomar. Bitvis har han ganska trist attityd faktiskt. Jag upplever mig bli serverad något storartat som sen egentligen innehåller mest luft och ger en klibbig översöt eftersmak, som en spettekaka.

Charlotte Löwensköld (#2) av Selma Lagerlöf

I den här fristående fortsättning på Löwensköldska ringen är det passion och psykologi (istället för spökerier) som står för spänningen. Charlotte Löwensköld är ett makalöst relationsdrama som väcker samma förhöjda livskänsla jag upplevde som barn när jag såg Varuhuset, Rederiet eller Tre kronor. Alla som älskar Austins verk måste ju älska Lagerlöfs tänker jag mig. I detta triangeldrama mellan Charlotte, Karl-Arthur och Schagerström är karaktärerna livs levande. Vi får lära känna dem på djupet. Deras kärlekstrassel är av storlek delux och vändningarna är omöjliga att förutspå. Berättarglädjen är på topp, humorn och språket likaså.

Främst är det förstås Charlotte själv som fängslar mig. Hon är frispråkig och humoristisk, egensinnig och impulsiv, snäll och kärleksfull. Med tanke på att hon kom till 1925 står det klart att hon är en karaktär som står för progression. Hon kämpar emot tron på gamla straffdomar, obegripliga otyg som gud eller ringar, för detta blir hon dömd och illa bemött av omgivningen. Men hon står på sig. Hon vägrar låta sig beses som en häst på en marknad och revolterar barnsligt men med charm mot normer och överhet. Hon vill tro att eget förstånd och det man själv gör i livet har betydelse. Charlotte är en imponerande jag-stark person som agerar efter eget huvud.

Lika mycket som jag älskar hur Lagerlöf skapat Charlotte älskar jag hur hon låter Karl-Artur stå som hennes motsats. Han är allvarlig, hjälplös, lättkränkt, med själskval och nästan löjligt idealistisk (pietist). Han är också rättrådig och god när han exempelvis stoppar en barnauktion. Hans sårbarhet är både en svaghet och en styrka vilket är rent fantastiskt att se i en manlig karaktär. Han är kuvad av sin mamma på ett sätt som får mig att tänka på Morrhår och ärtor (lilla mamma hit och lilla mamma dit), och jag tycker mycket om hur han använder sin fromhet som verktyg för revolt och frigörelse från krav på karriär och försörjning.

Lagerlöf tycktes ha oändligt antal livsöden och karaktärer att berättar om, och alla framstår som lika levande. Scenen med sockerskålen, när Charlotte klipper lockarna av Thea, eller raljerar över sig själv inför Schagerström i vagnen samt barnauktionen är av den sortens kvalitét som man aldrig glömmer.