Åh William! [Amgash #3] Av Elizabeth Strout

Den här är – till skillnad från de två tidigare böckerna i serien – inte indelad i kapitel om olika personer, utan här är det författaren Lucy Barton som berättar om sig och sin exman William i ett enda flöde. Hon är väl närmare sjuttio eller något och har nyligen blivit änka efter sin älskade (andra) man, David. Hon berättar i första person och eftersom hon, som alla andra levande människor, dras med ”blind self” blir hon en opålitlig berättare, som alla andra som berättar alltså. Hennes två vuxna döttrar, exmannen William och andra personers utsagor får läsaren att förstå att Lucys självbild inte alls stämmer med andras bilder.

Det här är en realistisk roman om klass (ekonomiskt och kulturellt kapital) och mänsklig psykologi om vilket Elizabeth Strout utan tvekan vet asmycket. Hon skriver avspänt och opretentiöst. Protagonisten Lucy öppnar sig för läsaren som vore vi vänner, om vad som varit svårt och hur hela livet egentligen är en övning som handlar om att göra fel, göra fel igen, göra om och göra rätt. Och man slutar visst aldrig lära sig.

Hennes uppväxt var fattig och svår, hon har gjort en klassresa och lider av PTSD och panikattacker. I början tänker jag att det är väl märkligt att hon är så bra på nära relationer (med exmannen och döttrarna) med tanke på hennes svårigheter men vartefter klarnar bilden. Hon liknar fattigdomskomplexet med obesitas, båda gör en människa osynlig, att hon inte tas på allvar. Men på samma gång sticker den skamliga kroppen i andras ögon. Författaren jämför trauma med att vara halt. Det är väl därför Lucy efter William, fastnar för en man med en höftskada – en jämlike. William var tvärtom en biljett bort från barndomen, i Lucys ögon en klanderlös, rik och trygg person med pondus. Fast hon som var ung och inte visste vad trygghet var felbedömde förstås. Det får mig att fundera på hur många det är som blir kära i en strålkastare? Eller en biljett bort?

Jag tycker jättemycket om Strouts verk vars prosa underhåller och tröstar, fördjupar förståelsen för klass och problematiserar klassresan och den amerikanska drömmen. Givetvis ska jag läsa den fjärde boken i serien också.

Sommaren av Elin Persson

Minns du din barndoms somrar? Sommarlovet med kalla bad och sand mellan tänderna pågick i vad som kändes som en evighet. Någon kompis man var med betydde allt och det övriga livet med vännerna och skolan i stan bleknade. Elin Persson bjuder här på en åktur tillbaka till de intensiva känslorna av spänning, lätthet och glädje men också maktlöshet och stumhet som jag tror kan förklaras av barnets bristande förståelse för sammanhang. Den här kortroman har en stämning så stark att när jag kliver in i diegesen tystnar allt runtomkring. Jag är bergtagen. Jag är inte längre bara jag, jag är också Lea.

Lea, tolv år är egentligen inte speciellt lik mig, men Perssons mästerliga gestaltning inifrån förvandlar mig till en duktig hästtjej med långt blont hår, bra betyg och ensambarn till separerade föräldrar. När Leas pappa träffar en ny polsk-svensk kvinna blir hennes dotter Jelena Leas storasyster. Jelena är högljudd och utmanande och det tar inte stor stund innan Lea är som lera i hennes händer. Faktiskt lite som i ett djävulsgrepp.

”Hon tog mina händer och snurrade mig runt. Vi buggade och hon sköt ifrån mig hårt, så att jag sedan flög mot henne. Hon ökade takten och rummet blev suddigt och avlägset.”

I den här dansen är det den äldre Jelena som för i den takt hon är van vid. Lea sätter inte emot när Jelena flyttar fram sina positioner. Jelena är som ett gift för Lea, hon gör gott och hon gör ont och tomheten utan henne är outhärdlig. Att beundra en människa, bli som beroende, besatt, att vilja vara med den personen hela tiden och svartsjukan när hen ägnar sig åt någon annan. Är det inte kärlek så säg?

”Det var en känsla av att solen lyste starkast där vi var, och att det var mycket varmt.”

Samtidigt. Det här är en ”coming of age”-historia och det vet vi ju alla hur förvirrande det är att vara tonåring, på samma gång stor och liten. Kanske hade de flesta tackat ja till möjligheten att hoppa upp på ryggen på en äldre, coolare person. Dröm ju att bli buren av någon som vet vart man ska gå, vad man ska göra och hur man ska vara. Föräldrar har man som bekant ingen hjälp av, de fattar noll (tror man). Leas pappa är dessutom nykär. Han är ”snäll” visserligen. Han gör saker som han tycker verkar bra men hans föräldraskap utgår inte ifrån Leas nuvarande situation. Barn får följa med sina pappor till skillnad från mammor som följer med sina barn. Bara det att Leas mamma är hemma hos sig.

Jag slits mellan euforin i de nya upplevelserna tillsammans med Jelenas person och kropp. Åh som det kittlar! Och samtidigt är jag konstant på spänn, känner obehag. Vägen är mäkta bred för unga personer, vart bär den med dem undrar man? Inga staket tycks finnas så rätt vad det är åker de väl av? Men en vas kan tippa utan att gå sönder, man ställer upp den igen bara. Ungdomens viktlöshet – både en gåva och en risk, är oerhört väl framskriven av Elin Persson.

Sommaren handlar om klass och makt men utan politik eller pedagogik (en vuxenbok alltså). Här finns bara en gripande prosa, starka känslor och himlastormande läsglädje.

Absint av Niklas Rådström

”Ibland går det inte att komma undan känslan av att det är bråttom trots att egentligen inget finns att hinna. Ju närmare det levande och växande vi kommer desto tydligare blir upplevelsen av en oundviklig brådska. Och ändå finns ingen dagordning, inget schema, ingen arbetsbeskrivning. Till sist knappt ens något att hinna med. Det var som om brådskan inte gällde något annat än sig själv. Det som var så viktigt att hinna var inget annat än en räcka oväsentligheter bortglömda så snart de utförts. Glaspärlor som vår självuppfattning förvandlat till juveler.”

Så börjar boken där Niklas Rådström varvar filosofiska betraktelser och maximer med praktiska förehavanden som gäller en av herr och fru Rådström omhändertagen fågelunge. Fågeln är en blåmes, de namnger den Absint, men det är inte den som berusar mig – även om den är på god väg med sin vackra sång (jag lyssnar på ljudbok). Det är Rådström själv som stiger mig åt huvudet. Jag har tidigare läst hans bok Medan tiden tänker på annat som vann Augustpris 1992. Jag var inte förtjust prosan han skrev då. Men nu. Åh jäklar, nu har han mig som frivillig i sin bur.

”Det finns de som inte tycker att man ska mata småfåglarna runt huset. De brukar påstå att det är skadligt för fåglarna att vänja sig vid att ha för lätt att hitta mat. Det där liknar mest missnöjespolitikers gnäll över socialförsäkringssystemet. De flesta av oss ser det som naturligt att ge till den som så behöver.”

Det är som att han sträcker ut en hand för mig att hålla i. Som att han möter just min blick. Som att han läser för mina öron. Att det här han kommit på, gäller just mig. Jag känner igen mig.

”Det har påståtts att människan inte är annat än fånge i meningslösa språkspel och att all meningsfull kommunikation mellan människor är omöjlig. Och samtidigt denna nyfikenhet när det gäller spekulationer i andra arters möjliga språktillägnelse. När Wittgenstein säger att om det som inte går att tala måste man tiga så menar ju han trots allt också att om det som går att tala går det faktiskt att tala. Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på känslan av att redan ha sagt för mycket. Endast den som vet sig vara vacker kan hänvisa till sin brist på skönhet. Endast den som är bildad kan kokettera med sin brist på kunskap.”

Människan är en grandios och grym varelse. Vi krigar, förintar, utnyttjar, kapitaliserar, kolonialiserar, mördar, mobbar, våldtar och torterar. Men vi har förstås också godhet i oss. Vi tar exempelvis gärna hand om en fågelunge och våra egna helt hjälplösa avkommor. Det här växelspelet mellan ondska och godhet är väl känt men nu påtalar Rådström också hur människan generar sig genom sin försmak för sentimentalitet.

”För det går inte att komma ifrån att vi människor gärna i naturen läser in bekräftelse på att den förhåller sig till oss på samma egentligen sentimentala sätt som vi till den.”

Jag älskar hur han filosoferar om människosläktet och andra arter, det stora och lilla livet, nuet, kunskap, klassisk musik med mera. Det här är en fantastiskt fin bok helt enkelt. Vacker för örat som ljudbok och säkerligen för ögat som pappersbok.

”Vi säger att de där tre stjärnorna är stenarna i Orions bälte. Vi säger att vi hör en lärka drilla från skyn över fälten. Vi säger det därför att vi vill tro att vi har någon sorts insikt och förståelse om vår plats i världen. Det har vi naturligtvis inte. Varken stjärnbilden eller fågeln har någon kännedom eller än mindre något intresse om vad namn vi givit dem. All vår kunskap är preliminär, knappt något mer än en skiss eller fiktion. Det är ingen anledning till att förkasta eller förminska vare sig kunskapen, skissen eller fiktionen. Kanske tvärt om. Ibland måste vi dock trots det förstå, att kunskapen, skissen och fiktionen bara är till för vår skull. Det är ofta mycket nog. Men det måste sägas. Inget annan bryr sig.”

Älven av Rosa Liksom

”Människan klarar av naturkrafterna när hon lyder dem.”

Älven är en eldig naturkraft i sig. Det är fysiskt en förhållandevis liten bok (259 sidor) men som en istapp gör den stor inverkan när man får den i huvudet. Som vinden sveper den över allt som är viktigt och som fågelsång väcker den mig ur själslig slummer. Det är en flickas odyssé från hemlandet Finland, över Torne älv (och det som varit statsgränsen sedan 1809 då Sverige förlorade kriget mot Ryssland), till flyktingläger i Sverige. Vi följer henne under året 1944 då Lapplandskriget pågår vilket inleddes med att 60 000 civila, samt boskap, evakueras till Sverige. Älven är en krigsskildring som inte utspelar sig vid fronten bland män och soldater, utan bland kvinnor, barn, djur och civila.

Bild från Lapplandskriget. Källa: svenska.yle.fi

Det är med ett stilsäkert och övertygande inifrånperspektiv som Rosa Liksom framför denna Askunges berättelse. Flickan är tretton när hon som sista person lämnar gården tillsammans med andra ungdomar och sina vänner korna. Hennes pappa är iväg som soldat och hennes gravida mamma har åkt före tillsammans med Farbror. Flickan är van att arbeta hårt, hon är rådig, sund och nyfiken med en lättsamhet som lämnar sorger bakom sig. Hon lever i samklang med djur och natur vilket hjälper henne ta sig igenom migrationens olika svårigheter.

”Den mörkblå himlen kantades av lågt hängande, blygrå moln, men av åskvädret fanns bara en liten regnunge kvar. Det kändes ödsligt och fuktigt. En sorgmantel slog sig ner på min arm. Snart lyfte den vingarna och fladdrade iväg. Himlen klarnade plötsligt och jag såg att jorden var en god plats.”

Liksoms prosa är rak och stilegen, ibland explicit, ibland med filosofiska ansatser, alltid realistisk. Men aldrig att hon frossar i trauma och elände. Det händer givetvis hemska saker men mer i förbifarten, läsaren får själv föreställa sig. Det är ett mycket lyckosamt grepp. Därtill gör den vilda, fantastiska naturen, Månen och Solen i kontrast till människans krigande mig mycket berörd.

Älven delar flickans universum i två och skapar spännande antagonister. Å ena sidan öst/Finland/salt/surmjölk å andra sidan väst/Sverige/socker/chokladmjölk. Egentligen är det samma folk på båda sidor, de är släkt och talar samma språk; meänkieli. (Rosa Liksom har skrivit boken på meänkieli/tornedalsfinska.) Det är myndigheterna som talar svenska, intresserar sig för raser och nazism. Någon menar att det är bättre att vara sjuk i väst än frisk i öst, men det motsätter sig flickan. Hon är stolt och förförs inte lättvindigt av guldknappar med tre kronor på. Det är ett intressant perspektiv som skiljer sig från exempel Susanna Alakoskis protagonist som utan tvekan byter bort öst mot väst. Men egentligen handlar det kanske mer om, i båda fallen, att ta avstånd från sin mor.

”Jag räknade ut att om man förflyttade sig ungefär trehundra meter österut, så fanns där ingenting, medan här fanns allt i överflöd. Nyfikna åskådare hade samlats längs vår färdväg. Fruarna fläktade med vita näsdukar framför sina ansikten, beskärmade sig över vår fattigdom och vände sedan bort huvudena precis som om de var rädda att fattigdomen smittar. […] Jag tog skydd bakom ryggen på vad som verkade vara en vanlig piprökande gumma. Någon kom fram och frågade, hyyr haar nii kommit hiit. Till det sa gumman att tyskarna har tagit vår mark, bränt våra hem och fört iväg våra döttrar, ryssarna har dödat våra män och pojkar, ni tog slutligen och stal våra småungar av oss redan innan kriget började på riktigt”

Bild från Lapplandskriget. Källa: svenska.yle.fi

Flickans mor är en källa till spänning och suggestioner. För att få klarhet i vad det är med henne måste man läsa hela boken och fundera lite (kring abort exempelvis). Jag uppskattar att författaren litar på att läsaren kan tänka själv och undviker att skriva på näsan.

Det lyckade inifrånperspektivet ger läsaren en utifrånblick på Sverige och hur det är att vara migrant i landet med det vita brödet och den blågula flaggan. Flickan står utanför i kylan tittar in: ”På bordet i baracken brann ett ljus. Det gula skenet genom den immiga glasrutan blandades med den falnande dagens blå.” Migration är för övrigt ett evigt tema varför Älven är dagsaktuell men också värdefull ur ett historiskt perspektiv. Liksom tycks vilja säga att det är svårt och sorgesamt att tvingas lämna sitt hemland men det kan också öppna dörrar till nya världar och erfarenheter. Livet kan bli bättre efteråt. Hon passar också på att skarpt kritisera inskränkandet av flyktingars frihet genom karantäner och inhägnade läger vilket tyvärr pågår även i vår tid.

Ni som gillat Löpa varg och Stöld, missa inte den här.

Sent på dagen av Tessa Hadley

Som ett fyrkantigt segel fungerar den här gruppen om fyra huvudpersoner. De är två gifta heterosexuella par samt fyra vänner sedan unga år. När en knutpunkt försvinner blir det obalans i hela stycket. Det fladdrar för vinden och slits sönder.

Det är Alex och Christine, Lydia och Zachary. De är i medelåldern när den sistnämnda plötsligt avlider. Detta sker i diegesens inledning. Den attraktiva och storstilade Lydia blir änka. Alex är intellektuell, författare, tilldragande, gift med och blind för sin fru Christines talanger. Hon är konstnär.

”Äktenskapet innebar kort och gott att man höll fast vid varandra genom dessa på varandra följande metamorfoser. Eller misslyckades med det.”

Det här är dels fint tecknade och hyfsat komplexa porträtt av tre personer i en intressant generation, de var unga på 60- och 70 – talen. Men det är också en berättelse om den självupptagna medelklassens otrohetsdrama och navelskåderi. Jag gillar när Tessa Hadleys intelligenta prosa handlar om identitetssökande, idén om livets ”sanna” form och klass. Men jag uttråkas av den stora mängd utseendebeskrivningar och ”spänningen” som råder i de så kallade vänskapliga relationerna. De som inte är gifta med varandra är otrogna med varandra. Jag fattade direkt att det skulle bli så. Vänskap (utan sexuellt begär) över könsgränserna fungerar ju sällan. Det blir en jävla sörja av brunst, svartsjuka och gyckel för att imponera på varandra.

Sent på dagen kan nog vara något för den som är sugen på den vita medelklassens skådespel. Jag tycker författaren på ett ganska intressant sätt fångar hur klass, kön, talang, utseende med mera avgör personers möjligheter till makt över sitt eget liv. Men jag irriterar mig asmycket på Alex och Lydia och jag funderar på hur vanligt det egentligen är att två gifta par håller ihop som intima vänner i över tre decennier.

Tyvärr är jag inte imponerad av uppläsaren av ljudboken heller.

Röst ur djupet av Nawal El-Saadawi

Låt mig presentera en för mig ny bekantskap: Nawal El-Saadawi (1931-2021). Hon var en egyptisk rebell, författare och läkare. Hennes politiska aktivism gick ut på att ifrågasätta patriarkala, kapitalistiska, koloniala och rasistiska normer samt religiösa traditioner, för detta fick hon utstå förföljelse och fängelsestraff, sen tvingades hon fly landet. Än så länge har jag bara läst den här pamfletten Röst ur djupet (1983). Eftersom den i princip klubbade ner mig, är jag nyfiken på hennes bibliografi som innehåller ytterligare sju översatta böcker.

Röst ur djupet är med sin kraftfulla och poetiska prosa en blandning av SCUM-manifestet och Kamalas bok. Den är koncis och skoningslös, hardcore radikalfeministisk. Budskapet är nattsvart; endast döden kan befria en kvinna från livet i denna förljugna värld. Det råder inget tvivel om att det är en rasande person som hållit i pennan.

Berättarjaget har i likhet med författaren psykiatriska kunskaper. Hon besöker ett kvinnofängelse i Kairo för att intervjua en fånge; Firdaus (vars namn betyder paradis). Den huvudsakliga diegesen utgörs av Firdaus berättelse i jag-form.

Före nitton års ålder har hon blivit omskuren, bortgift, misshandlad, våldtagen och utnyttjad flera gånger om. Först tror hon att hennes mamma ska skydda henne, men det är hon som ombesörjer klitoridektomin. Hon hoppas på att en utbildning kan trygga henne. När hon inser att hon inte får läsa vidare trots toppbetyg, hoppas hon på att arbete, pengar, kärlek kan göra skillnad. Målet är att ha makt över sig själv, sin egen kropp och sitt eget liv. Men all makt ligger hos männen. Hur hon än gör behandlas hon som en kropp, en vara.

Hon kommer fram till att eftersom hon inte kan bryta sig ur systemet kan hon spela med och likaväl få betalt för det som ändå ska ske. Respekterad kommer hon ändå aldrig bli eftersom hon är kvinna. Hon väljer själv att gå på gatan som är den minst otrygga platsen och hon blir så småningom framgångsrik som prostituerad. Först då vågar hon neka och får större möjligheter att välja vem som ska få tillgång till hennes kropp. Firdaus menar att alla kvinnor är prostituerade åsatta olika priser.

”Det var männen som tvingade kvinnorna att sälja sina kroppar i utbyte mot lite pengar. Lägst värderade av alla var hustrurna. Alla kvinnor tvingades till prostitution i en eller annan form. Eftersom jag är intelligent och medveten föredrog jag att vara en fri prostituerad framför att vara en förslavad.”

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren

Ronja Rövardotter håller jag högst av alla Astrid Lindgrens fantastiska verk. Ronja blev författarens sista roman, hon var var 72 år gammal när hon skrev den, 1981. Detta chef‑d’oeuvre är översatt till 49 språk och med sin drabbande förmåga och humoristiska lättsamhet vill jag påstå att det har oerhört mycket att komma med för både gammal och ung, vilket jag hoppas min analys ska visa.

Feministisk genusanalys av Ronja Rövardotter
Till att börja med har boken en kvinnlig huvudperson och titeln är hennes namn. Statistik tjugo år efter att Ronja publicerades visar att barnböcker oftare handlar om killar, på åttiotalet lär det ha varit ännu vanligare. Hon pryder omslaget och hon heter Rövardotter, och inte Mattisson.

Huvudkaraktärerna av båda könen är komplexa och har egenskaper som sträcker sig långt mycket vidare än könsstereotyper. När Ronja föds blir hennes pappa stolt som en tupp. ”Jag har fått en unge,” skriker han halvt hysterisk, uppenbarligen inte besviken över att ha fått en dotter. Flickan växer upp till ett nyfiket och modigt barn som vill ge sig ut i skogen vilket också hennes mor tycker är lämpligt. Mattis är den som oroar sig. Väl där möter Ronja Birk, den fredliga pojken med rött lockigt hår och fräknar. Han är mer tillbakadragen och försiktig än Ronja som är mer självsäker och transparant med sina starka känslor. Birk gråter aldrig vad vi vet, det gör däremot Ronja flera gånger. Barnen möter grymma vildvittror och de underjordiska som har kvinnliga genus. Undis attityd skiljer sig stort från Lovis trots att de båda är mödrar. Birk verkar inte ha upplevt samma omtanke från sina föräldrar som Ronja. Till och med kvinnors villkor angående att säga nej finns med: ”När Ronja säger nej då är det nej, det har hon efter mor sin.” Lindgren lyckas i sin berättelse visa att femininitet kan vara på många olika sätt.

Lovis (vars namn påminner om kärlek) är lugn, stadig och stark som klippan själv, trots att hon är ensam kvinna bland ”manfolk”. Hon är urmodern som aldrig tvekar eller tappar ansiktet. Hon gestaltar många traditionellt kvinnliga, starka och bra egenskaper. Hon tar hand om Ronja, Mattis, alla rövarna, djur och hushåll. Hon kan trösta, omvårda och inge trygghet, hon sjunger Vargsången. Brödet de äter är ”Lovis bröd” och det är mer guld värt. Rövarna som är lite dumma, blinda, lytta, halta och stumma lyder henne och Mattis. Lovis är klok och förklarar saker för Ronja och Mattis om döden exempelvis. Hon har makt, men inte alls lika mycket som alfahannen. Mattis är oerhört barnslig, korkad och lättkränkt, han är en fysiskt stark och lynnig patriark som styr med sitt humör. Han värderar sin egen ställning så högt att han motsätter sig Skalle-Pers död och han backar inte för att kidnappa och skada ett barn. Mattis är en auktoritär ledare, en blödig pappa, ett barn och ett djur i ett.

Filosofisk analys av Ronja Rövardotter
Vi har lämnat Descartes dualism som proklamerade att bara människan har ett medvetande. Arten Homo sapiens är också ett djur med begränsat förnuft. När Ronja aktar sig för farligheter i skogen blir hon till sist ”som ett friskt litet djur, vig och stark och inte rädd för nånting”. Mest djurlik är ändå Mattis. Han omtalas som en best (”vem vet vad den besten tänker”), han plågas ”omänskligt”, hans armar är ”björnramar”. ”Vilddjursmöte” kallas fighten mellan Mattis och Borka. Men det sker glädjande nog en utveckling av besten. Med tiden och med hjälp av Ronjas revolt samt Lovis och Skalle-Pers vishet förstår Mattis att ändra sig och omfamna det vi slarvigt brukar kalla mer ”mänskliga” egenskaper (språk, medvetande och självmedvetande samt rationalitet). Han mognar.

Döden är ett tydligt ämne i Ronja Rövardotter, dels framfört med klarspråk då Skalle-Per dör men också med vintern som metafor. ”I elva vintrar har jag levat men den tolfte blir min död”. När vintern kommer är det slut, tänker Ronja gång på gång och vemodet intar henne (och läsaren). Vintern är liksom döden, slutet som stundar för oss alla. Våren och sommaren står som motvikt, värme och ljus konnoterar glädje och liv vilket vårskriket gestaltar. ”Glöm dina vintrar nu söstra min det är sommar nu!”

Skalle-Per är gammal och vis vilket är väldigt hoppfullt eftersom vi förstår att även han varit en medelålders dum rövare. Det finns alltså hopp för mänskligheten. Ronja växer om Mattis i mognad innan hon är tolv. Barnen är klokare än vuxna vilket skulle kunna vara ett argument för att människan föds med moraliska färdigheter. Det här är också en ”coming of age” – berättelse. Ronjas närmar sig tonåren och frigörelsen sker tillsammans med kompis (Birk) utanför hemmet (borgen, i skogen).

Den varma och trygga borgen står för det mänskliga, där pågår kultur (berättelser, sång, dans, rutiner med mera) och där är man ”trygg som räven i lyan och örnen på klippans topp”. I skarp kontrast till borgen står den lockande och farliga skogen, naturen och friheten. ”Hit med lite farligheter! I morgon kommer jag!” När barnen påbörjar sin frigörelse ger de sig ut ur borgen för att utforska omvärlden, lära känna sig själva och växa genom naturen. Scenen med Ronja och Birk som tämjer vildhästar är ett exempel på när kultur och natur möts och för att det ska fungera krävs lyhördhet och respekt. Människorna kan hjälpa ett sto med ett sår, i gengäld får de mjölk av hästen. En huggorm som ligger och solar lämnas i fred vilket gestaltar vikten av att inte störa naturen. Det kan också vara ett sätt att ge den bibliska berättelsen om Adam och Eva ett finger. För människor gäller det att hitta balansen och växelspelet mellan natur och kultur. Barnen behöver tillgång till både skogen och borgen för att må bra. Naturen kan gärna ta emot människor om de visar hänsyn.

Ekokritisk analys av Ronja Rövardotter
Berättelsen är en tribut till den förunderliga och storslagna naturen och dess makter. Pastorala naturbeskrivningar vittnar om stor kärlek till djur och miljö. Det första som händer är att blixten (naturen) klyver den förhållandevis lilla borgen (kultur) mitt itu. Lindgren gestaltar människans maktlöshet i förhållande till den vilda, vackra och farliga naturen och gör därmed upp med den antropocentriska trop som sätter människan i universums mitt. Man lever i samklang med årstiderna, naturen bestämmer och människan följer.

Ekokritiken fokuserar relation mellan människa och natur. Människan är en bräcklig varelse i naturen och i Ronjas vuxenblivande ingår att hon måste lära sig att handskas med djur och natur på rätt sätt. Stormar, kyla, forsar, helvetesgap, snömängder, farliga djur och skumfolk måste hanteras och respekteras. Diktatorn Mattis har influerat Ronja att kalla skogen ”min” men Birk påtalar det ekocentristiska synsättet: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna. Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.”

Politisk och religiös analys av Ronja Rövardotter
Mattis är en auktoritär ledare i sin Mattis-diktatur. De bor i Mattisborgen som ligger i Mattis-skogen. Där finns bland annat björngrottan som han menar är hans. De tolv Mattisrövarna, följer honom och är uppenbart rädda för honom. Man kan väl egentligen inte vara säker på att de är där av fri vilja. De är för övrigt samma antal som Jesu lärjungar. Matti är dock antites till Jesus, vilket kan läsas som blasfemi. (Satan och helvetet nämns många gånger men aldrig Gud eller himlen.) Rövarna strider tillsammans med sin ledare mot fogdeknektarna som vill tillfångata dem. Man förstår att Borkas rövarband är upplagt på samma patriarkala sätt. När soldaterna blir för svåra sluter de två rövarbanden samman i en allians och mängden fiender minskar.

Rövarna livnär sig på att ta från de som är rikare och det är ett bra uppslag för diskussion. Man kan jämföra deras förfarande med Robin Hoods men också med gängkriminella. Vad är egentligen skillnaden? Ronja och Birk tar i vilket fall avstånd från rövandet. De vill inte göra individer ledsna.

Analys av kärlek och känslor i Ronja Rövardotter
Det är en känslosam historia detta med en mångfacetterad bild av kärlek. Stark kärlek kan ligga nära hat vilket är fallet för framförallt Mattis och Ronja. När Ronja blir arg känner hon starka hatiska känslor gentemot exempelvis Mattis och Birk. Starka känslor förmedlas realistiskt med svordomar och elakheter. I mina sämre pms-stunder känner jag mig ibland som Mattis eftersom han tappar huvudet och hans känslor bär iväg med honom. Den dramatiska kurvan stiger när Ronja ifrågasätter Mattis och han avsäger sig henne i sin kränkthet. Deras återförening utgör sedan peripetin. En pappa får inte avsäga sig sin dotter, men människor som älskar varandra grälar och det kan gå riktigt osnyggt till. Det är i alla fall mitt livs scen när far och dotter blir sams igen, gråter av lycka och Mattis skriker att ”jag har mitt barn”. En pappa som gråter efter sitt barn, söker upp sitt barn, visar sig sårbar och ställer till rätta är kanske det finaste och mest rörande jag kan tänka mig.

Den icke-romantiska agape-kärleken finns också mellan Mattis och Skalle-Per samt mellan Ronja och Birk. Barnen älskar varandra som syskon. Men det är ändå svårt att låta bli att jämföra med Romeo och Julia vars kärlek var omöjlig av liknande skäl.

Lovis och Mattis stormiga äktenskap tål att tänkas på. Till att börja med undrar man ju hur de träffades. Är Lovis i själva fallet en träl som Mattis rövat (han rövar ju människor)? Hon håller om honom och hon skrattar när Mattis lyfter upp henne, annars inga spår av kärlek makar emellan. Men det är ju egentligen inga bevis för något. De är i vilket fall motsatser (som människor ej kön). Det är alltid Mattis som gråter och ska tröstas, det är han som gör fel och får skämmas. Men han utvecklas och kan som en pappa till en annan trösta Borka: ”Man kommer ingen vart med barnen nu för tiden, det är bara att vänja sig.”

Efter att ha framställt den lilla uppsats om Ronja Rövardotter inser jag att den här romanen är 100% perfektion.

Lektioner i kemi av Bonnie Garmus

Ge mig sinnesro att acceptera att jag inte kan förändra vad andra människor tycker om böcker jag inte gillar.

Jag var verkligen tveksam, tramsvarningslampan blinkade frenetiskt, men så var det flera stycken (vanligtvis kloka) bokslukare i mina flöden (ni vet vem ni är;) som lovordade den. Den har vunnit priser och är dessutom högt rankad på goodreads. Äsch, nu ska jag inte vara så stel och tråkig, jag ger den en chans, tänkte jag.

Det borde jag inte ha gjort. Eftersom jag inte kan lämna böcker oavslutade har jag i fjorton timmar haft Lena Endre på speed i öronen. Hon läser fantastiskt bra även i hastighet 1,5. Den här romanen ska vara rolig, men det är inte min humor. Milt sagt.

Jag må framstå som en realistjunkie, men det är inte hela sanningen. Jag kan visst tjusas av sagor och magi, men premisserna för diegesen måste stämma med sitt eget regelverk, alternativt bryta mot den på ett underfundigt sätt. Den här romanen är full av anakronismer och utger sig för att vara feministisk men gör misstaget att med hjälp av stereotyper höja upp en kvinna på bekostnad av andra. Jag kallar det för ”Millafeminism”. Låt dig inte luras av namnet, det är mer likt misogyni än feminism.

Begreppet Millafeminism kommer från boken om Alfons och Milla av Gunilla Bergström (1985). De andra pojkarna retar Alfons för att han leker med en tjej. Men Milla ”är ingen tjej, hon är Milla”. Milla är nämligen cool, modig och rolig, hon gråter inte för småsaker och är på inget sätt lik andra tjejer. Milla besitter med andra ord egenskaper som traditionellt brukar förknippas med pojkar. Millafeminismen tar avstånd från och bjuder in till att se ner på feminina egenskaper och uttryck.

Den ozannolika Elizabeth Zott är kemist på 50-talet. Givetvis är hon vacker och smart, händig och intelligent. Och hon svettas inte! Konstigt nog är hon ändå helt ensam, utan relationer med familj eller vänner. Hon lyckades redan som tioåring genomskåda sin pappa som lögnare trots att han försörjde hela familjen på att lura andra vuxna människor. När Elizabeth väl pratar med exempelvis grannen blir de omedelbart förtroliga. Eftersom människor börjar omedelbart älska henne undrar man ju varför hon inte har några vänner. Andra kvinnor i romanen (Mads lärare och mammor till andra barn i klassen exempelvis) skvallrar och beter sig dåligt på olika sätt.

Elizabeth vill inte gifta sig och inte ha barn, hon vill göra karriär. Ovanligt bland amerikanska kvinnor på 50-talet, skulle jag tro. Men okej, hon är väldigt vacker/talangfull/perfekt och självklart fanns det sådana som vågade lita till att deras förmågor var tillräckliga för att kunna försörja sig. Men att en så pass ensam person lyckas motstå ett frieri från en man hon också högaktar och älskar, finner jag osannolikt. Han är roddare och får Elizabeth att börja ro också (mer feministiskt hade det ju varit om han hade följt med henne på något istället). Hon blir naturligtvis enormt bra på att ro (erga), så bra att ett manligt roddarlag absolut vill ha med henne, när hon är nyförlöst!?

Som grädde på moset finns här också en hund som heter Halv sju vars medvetande den allvetande berättaren förtäljer. Antropomorfismen får mig att bokstavligen grina illa. Hunden är också jävla smart. Sen kommer ungen, naturligtvis överbegåvad. Det är som att huvudpersonerna som läsaren ska ha sympati med måste vara perfekta. Jag tänker på vad Schunnesson skrev om misslyckanden, endast tillåtna som avstickare på vägen mot succé. Olyckliga äktenskap bryts upp (i verkligheten var väl skilsmässor knappast en grej på femtiotalet), intelligenta läser vidare, upprättelse skipas och orättvisor utplånas. Den ensamme får vänner, ovänner blir sams, barnet har mamman som idol och hunden biter aldrig sönder något. Just så som livet väldigt sällan är.

Feel-goodlitteratur tycks ha omvänd effekt på mig, den glättiga känslan som smetas över skildringen gör mig snarare nedstämd. Dels för att jag själv framstår som en fullkomligt värdelös människa i jämförelse med karaktärerna, dels för att budskapet blir att negativa känslor inte får finnas. Lektioner i kemi innehåller sexuella övergrepp, självmord, orättvisor, övergivna barn och död men ändå går folk bara vidare och lyckas och lyckas och lyckas.

Det som är lite kul är de kemiska kunskaper som författaren förmedlar. En annan bra sak är försöken att avdramatisera uteblivna lyckokänslor för nyblivna föräldrar. I övrigt, zå trizt!

Tone tur o retur av Tone Schunnesson

Tone Schunnesson – Mediesveriges coolaste katt – älskar jag för att hon är rolig, ödmjuk, rebellisk, smart och skriver svinbra. Jag ser henne som en slags professionell syster till Caroline Ringskog F-N. eller som en dotter till Unni Drougge. Tone tur o retur är en samling krönikor från 2016-2022, framställda med feministisk penna. Hon yttrar sig om politik, #metoo, förlåtelse, utseende, makt, misslyckande, klass, sex, pengar, språk och litteratur. Det är klokt och underhållande, frispråkigt och öppenhjärtigt.

”Det är sjukt att vara kvinna, för på ett sätt betyder det allt och på ett sätt betyder det ingenting, och ibland känns det som att mitt sätt att vara bara är reaktioner på vad som hänt mig.”

Det handlar ganska mycket om det politiska läget i dagens högersverige med främlingsfientlighet och unga människor som dör. Det är bara så jävla sorgligt! Jag har blivit politiskt deprimerad och orkar nästan inte läsa trots att hon skriver precis om det som jag vill att politiker ska ägna sig åt, minska klassklyftorna. Jag är förtvivlad över det haveri som jag tycker att nästan hela det politiska etablissemanget med Sverigedemokraterna i spetsen, har blivit. Gång på gång spottar de i motvind och blir förvånade när de blir träffade.

”Gemensamt för politiker från samtliga partier är att det dödliga våldets lösning blivit något att gå till val på och lösningen är, nästan uteslutande, repression. Övervakning, visitationszoner eller att utse organiserad brottslighet till inhemsk terrorism. Reaktionära krafter har bestämt vad det dödliga våldet är för något: något främmande. Och de andra hänger på. Kultur och mentalitet, som Sverigedemokraterna säger. Något som ska rökas ut, enligt Socialdemokraterna. Gemensamt är att våldet inte är vårt. Våldet är något som inte har med oss att göra.”

Schunnesson håller sig ajour med vad som händer i USA också, hon skriver om Hilary Clinton, Weinstein och Britney Spears. Jag älskar Britney men är annars inte jätteintresserad av vad de sysslar med over there. Som tur är finns här också flera intressanta texter om litteratur och författare; Elin Wägner, Hiromi Itõ, Jane Eyre och Chris Kraus.

”… misslyckandet är skuggan till kapitalismens och nyliberalismens krav på framgångsnarrativ. I nyliberalismen finns misslyckandet inte i egen rätt, utan är bara en avstickare på vägen mot succé. Då blir inte nederlaget estetik en strategi utan en dramaturgisk krydda i myten om alla människors individuella segertåg.”

Min favoriter är Misslyckandets estetik och Janes hemlighet om kvinnan på vinden som metafor för det som kvinnor helst vill dölja. Egentligen är ju alla texter bra, men jag blev faktiskt väldigt låg.

Konsterna av Elin Ruuth

Tack vare den begåvade Elin Ruuth slipper jag för en stund den grå och blåsiga gotlandsvintern. Jag reser till ett snickarglatt hus beläget på den småländska landsbygden. Där bor konstnärsparet Dagmar och Vilhelm i början av 1900-talet. Som gäst får man åka höskrinda och det gröna gräset välkomnar nakna fötter. Men midsommarstången och andra patriarkala medel punkterar den pastorala idyllen och ut pyser frustration.

”De tycktes alltid satsa fel, Vilhelm och Dagmar Dreyer. Sikta slarvigt och hamna snett. Illustrationer istället för konst, giftermål istället för uppbrott, Småland istället för vilken stans som helst.”

Till den här fantastiska berättelsen har författaren hämtat inspiration från Ester Ellqvist och sagokonstnären John Bauer. Ester Ellqvist gick på fruntimmersavdelningen vid konstakademin och det har även romanens Dagmar gjort. Sverige var det första landet i världen, som från och med 1864 kunde erbjuda kvinnor konstutbildning. Krokiövningarna fick dock inte genomföras med helt avklädda män, (men männen fick förstås tillgång till kvinnliga modeller helt utan kläder). John Bauer är upphovsperson till Tuvstarr, den lilla nakna prinsessan som uppmuntrar voyeurism. Antagligen var det hans fru som satt som modell. Och det är just om hur det manliga hör samman med profession, subjektivitet, möjligheter och frihet som den här texten handlar. Kvinnorna slutar måla i samband med giftermål och ägnar sig åt barn, marktjänst och att stå modell för männen.

”Där stod fruntimren efter examen vid sina plockbord, en smula artistiskt upplagda, men dukade med samma snittar som borgerlighetens alla fruar bjöd på.”

Men är det verkligen något att bli så till sig över, undrar ni kanske. För till mig är jag! Den patriarkala ringdansen går ju runt runt genom seklerna och verkar aldrig vilja upphöra. Om detta har det berättats, om och om igen. Men Elin Ruuth gör det häpnadsväckande bra. Och det handlar ju om kärlek, längtan och besvikelse också. Med en gång jag börjar läsa är jag fast och slutar inte förrän de 116 sidorna är slut. Prosan är som ett bubbelbad av pärlor, tidsenliga och mycket vackra. De manliga och kvinnliga karaktärerna är komplexa och dialogen realistisk. Det här är en helt fantastisk läsupplevelse.