Att förändras: en metod av Édouard Louis

Det här är – exakt som titeln belyser – en närgången och konkret redogörelse för hur och varför Eddy Bellegueule gjorde om sig till Édouard Louis. En del av metoden var att slå igenom som författare vilket han gjorde som 22-åring med Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Nu när han är närmare trettio, etablerad författare och färdig med sin förvandling, kommer fortsättningen på debuten.

”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”

Jag har läst (och minns faktiskt) hans tidigare böcker och känner mig därför bekant med den gräsliga uppväxten som innebar fattigdom, mobbning både i skolan och hemma, självhat bland annat på grund av att han är homosexuell. Hans erfarenheter bekräftar att klyschor ibland kommer till av en anledning, exempelvis att det är precis så hemskt som man kan föreställa sig att alltid bli vald sist på jympan eller att biblioteket med bibliotekarier kan utgöra ett utsatt barns tvibo.

”..jag hånade mig som jag hade gjort som barn när någon kallade mig bög och jag sedan upprepade glåpordet inom mig i timmar, som om den andre hade lyckats inympa Glåpordet i mig, som om mobbaren inte bara besatt makten att mobba utan också tvinga den mobbade att upprepa glåpordet för sig själv om och om igen och bli en medbrottsling, som om våldet i glåpordet också bestod i tvånget att spela med..”

För mig, som redan läst om hans hemska erfarenheter, är Att förändras: en metod främst ett sociologiskt lexikon över hela spektrumet med klassparametrar, från den djupaste botten (brist på mat) till den översta toppen (dricka årgångsvin i en soffa med isbjörnsskinn). Här delger han utan förbehåll sina gedigna och empiriska kunskaper som klassresenär. Han bryter ner de olika klassernas beståndsdelar och förtydligar det våld som klassamhället medför. Han förborgerligar sig själv genom att förändra skrattet (skrattar tystare), samtalsämnena (pratar ej om kroppen), dialekten (övar han bort), bordsskicket (ändrar grepp på besticken), tv-tittande (från åtta timmar per dag till noll) och så vidare. Han byter ut pastisen mot vin, stormarknaden mot opera som lördagsnöje, sportkläderna mot jeans och skjorta, jympadojorna mot klackskor, skränet mot tystnad och han möblerar med skrivbord. Han går ner i vikt, lägger hela lönen på vin i gå-bort-present, tandläkaren och böcker. Han klättrar med hjälp av kulturen och tränar upp blicken för skönhet.

”Man talade inte om sin kropp, sin mage, sina fysiologiska funktioner, kroppen skulle man inte låtsas om – och märkligast av allt var att ingen uttalade de reglerna, de bara fanns där.”

Från Eddy Bellegueule till Édouard Louis

Det är en oerhört informativ, tydlig och bra text (samt bilder) som kanske mer än någonsin behövs nu när man står med mössan i hand efter att högervindarna blåst den av skallen. Klassklyftor skapar en avgrund i samhället som successivt underminerar hela konstruktionen.

”Mitt privilegium var att ha upplevt ett liv utan privilegier.”

Som litteratur anser jag den vara något ojämn och bitvis övertydlig. En text som är stängd har redan fullgjort sitt syfte för författaren, då den skrivs. En text med luckor behöver mig som läsare, mina tolkningar. Det är lite för ofta den första varianten här. Jag uppskattar inte heller hur han riktar texten till ett du, först pappan sen Elena. (Elena är vännen som blev hans första kontakt med medelklassen.) Det känns lite krystat och felplacerat. Igen tänker jag att han glömmer sin mamma.

Samtidigt älskar jag den här skriften lika mycket som hans tidigare, och nästan lika mycket som Annie Ernaux böcker som verkar inom samma autofiktiva och klassmedvetna genre. Louis är förstås inte lika bra på att inkludera kvinnliga erfarenheter, däremot är han ännu mer bjussig. Han erkänner sina synder, skriver om sina fula sidor, om att han skämts för sina föräldrar, om lögnerna, han krälar i stoffet och ber läsaren och Elena att inte döma honom. Jag vill inte döma honom. Men kan inte helt låta bli. Det blir lite väl mycket självält. Det finns en tilltro till friheten och liberalismen som jag finner naiv, den sticker extra mycket i ögonen när han skriver om sina erfarenheter av prostitution. Finns det förresten ens någon kvinnlig erkänd författare som skrivit om sina egna erfarenheter av prostitution?

När jag läst klart boken tänker jag på vad ursprung egentligen är för något. Går det att påverka det inre (tankar, självkänsla) med teater, yttre attribut (tänder, dialekt, kläder)? Får man använda andra människor som språngbrädor och hur skiljer det sig egentligen från vanlig vänskap där man ”inspirerar varandra”? Jag tänker på hur det verkar lindra människans ångest att vara på resa, i förändring. Strebern mår gott så länge hon rör sig uppåt, men när hon är framme.. vad händer då?

Jag lider med författaren som redan nu vid trettio krisar och lider av att han inte kan leva i nuet. (Vem fan kan det?) Men jag ser också fram emot att läsa de böcker som ska komma ur hans fyrtiokris… –> Världens bästa bok om fyrtioårskrisen <–

En kort sentimental resa av Ettore Schmitz [Italo Svevo]

Det här är en hundra år gammal amuserande kortroman om livet, mansplaining, heterosexuella matrisen och Venedig som jag varmt vill rekommendera.

Tack vare Camilla Malmer fick jag nys om En kort sentimental resa som går till Italien och bjuder på många stunder av epifani. Jag skulle läsa Prousts mastodontepos i år tänkte jag, men det gick åt helvete. Fast vad gör väl det när det finns författare som är närapå lika skickliga hantverkare med örnblick för psykologiska detaljer, som också skriver om livet och människans beteenden men: KORTARE.

”Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam.”

Den något till åren komna Giacomo Aghios lämnar sin fru och vuxna son och reser ensam och ”fri” mot Trieste. På grund av hövlighetstvång (eller om man vill kalla det social kompetens) och för att han är en människa det vill säga ett socialt djur blir han aldrig just ensam utan börjar prata med främlingar ombord på tåget. Vi följer hans inre resa som i en medvetandeström, (dock är perspektivet tredjeperson singularis).

”om han hade blivit lämnad i fred skulle han har rest genom världen, inte för att betrakta den utan för att finna större motivation att ta avstånd från den, försköna den och fördunkla den.”

Det första som slår mig är förundran inför att jag kan känna mig förstådd och besläktad med en italiensk 1800-talsgubbe. Vi tycks dela humor, tankar, kärleken till hundar, frågor, svårigheter med mera. Att få barn tog bort vårt högmod, vi lider av redan nämnda hövlighetstvång och svordomar minskar vår smärta. Vi älskar ironi och ifrågasätter vissa (”manliga”) beteenden.

”Hon [kvinnan] är ett vackert men samtidigt svagt djur som man smeker om man får, och som man smeker ändå även om man inte får.”

Författaren liksom klämmer på den sociala varelsen människans blåmärken. Hur hon beter sig bland andra som hon står nära (partner, barn) och bland främlingar. Vilket av det man tänker kan man säga högt (utan att inkräkta) och hur mycket ljuger man? När ska man skoja och skratta? Hur mycket ska man lyssna på andra som ”predikar” och hur ska man stå ut med att höra sig själv göra detsamma? Vissa saker som främlingar gör ska man visst nonchalera (kvidanden) inser Aghios när det blir fel. Hur kan man egentligen veta vad som passar sig när och hur ska man orka hålla på? (Ibland tänker jag att det är en lika stor förbannelse att vara bra på det sociala spelet som att inte vara det.)

”Man skall inte gräla på någon, för sedan ångrar man sig bara. Den andra kan stå på sig, och det är inte bra. Eller så kan den andre ge efter eller anpassa sig efter vår befallande vilja, och det är ännu värre.”

Livet är att åka tåg genom ett landskap som ser ut att rusa förbi, utan möjlighet att se själva tåget. Sånt smart skriver han.

”Som med allting var det även med resor början som var det bästa.” Det gäller även för den här boken vars slut jag klurar ut tidigt, det är väl inte direkt en öppen dörr. Men det gör ingenting. Jag vill ändå inte stiga av det här tåget.

Ixelles av Johannes Anyuru

”Vi har ingenting, det är därför.”

Det är därför man ljuger om att man kommer från Djurgården istället för Botkyrka, eller som i Johannes Anyurus värld Ixelles istället för 2070. Det är därför man saknar hopp och drömmer om ingenting? Eller drömmer man om rikedom och hög status som kriminell? Det är därför man stjäl mopeder och säljer droger? Man kanske tycker att man har ingenting att förlora.

Om grannarna bär Moncler och kör Tesla så är Adidas och moped fattigt. Att folk svälter någon annanstans i världen hör inte till sammanhanget. Människan är ett flockdjur och närhetsprincipen gäller. Samhällets djupa klassklyftor är förödande även om båda grupperna har mer idag än tidigare. Att Janne Josefsson inte ser några fattiga barn är oväsentligt när skillnaden mellan människors tillgångar är stor. Den ena sidan kommer uppleva att de har ingenting. Ingenting att hänga upp livets möjligheter på. Ingenting är ett nyckelord med hemska följder.

Johannes Anyuru är en samtidens och mellanförskapets mästerförfattare. (Autokorrekt vill ändra mästerförfattare till mästerförfalskare, och det är just det – och tvärtom – som boken handlar om.) Hans stilsäkra Ixelles är en roman, ett pussel, ett rollspel, en metafor. En berättelse om berättelser. Det är också namnet på en rik förort i Bryssel som han aldrig varit i. Jag älskar att han låter boken vara en projektionsyta för fantasier på samma sätt som politiker när de pratar om förorten de aldrig varit i och således inte vet något om. Anyuru avstår dock förenklingar, teorier och råd om vilka tag som ska tas. Han sköter sitt arbete som poetisk författare exemplariskt och bevarar hela tiden suggestionen. Men jag hittar massvis med politik i den här romanen; systemkritik, problematisering av ”pojklekar”, etiken i enskilda individers val jämfört med politikens modeller. Att människan tvingas till självmotsägelser eftersom systemet hon lever i upprätthålls av och gör våld på densamma. För många människor står valet mellan nationalism eller rasism.

”..det stämmer helt enkelt inte att det skulle vara en lösning på brottsligheten att män lär sig gråta. Om något gråter manliga brottslingar mer än andra män.”

Ramberättelsen utspelar sig i en framtid där jobb och fritid är samma sak, man äter insekter och bär svarta smycken gjorda av avställda rymdfärjor. Fejk news, trollfabriker, propagandacentraler, reklam och PR-firmor har sammansmält till ännu en nivå av bedrägeri. Man dricker Jupiter vilket får mig att misstänka att Coca Cola Company har blivit uppköpt av Elon Musk. Ruth är huvudperson. Hon är poet och klassresenär, hon har lämnat 2070 för Ixelles och hon jobbar med att skapa fiktiva personer åt rika som vill påverka opinionen. Hon ljuger också om sin egen bakgrund för sin son Em. Hennes kille och Ems pappa Mio är död.

”Vi läser en bok och börjar gråta. […] Och det är inte för att personerna i boken är verkliga. Utan för att så mycket av oss själva är fiktion.”

Jag misstänker att författaren finns att finna i flera av Ruths angelägenheter inte minst när det kommer till intresset för språk, verklighet, fiktion, sanning och berättelser. Vad är vad och var går gränserna? När Anyuru skriver om poesin som kraft, uttryck, hopp, biljett bort, biljett hem njuter jag i fulla drag. Jag tänker på att Bibeln, Koranen med flera är tydliga bevis för människans oföränderliga behov av berättelser. Han påminner mig samtidigt om att det finns baksidor av ett ogudaktigt, modernt och kapitalistiskt samhälle där vi ljuger och skor oss på ränta utan dåligt samvete och från vars mark våra fötter svävar allt högre. Religion kan bidra med stabilitet och trygghet, en källa till tröst och ett rum där döden får plats. Att tro kan innebära att ödmjuka sig och att stå kvar med fötterna i myllan.

Ixelles är en väldigt smart och pretentiös roman som jag läser nästan enbart med huvudet. Dess korta avsnitt har skiftande perspektiv och kronologi. Det är ett imponerande intrikat romanbygge som ibland känns väl tekniskt och stolpigt. Jag får inte läsningen att flyta riktigt och jag tycker inte att jag kommer karaktärerna helt nära. Men ibland kommer avsnitt som berör mig ner i kroppen.

“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.

Ingenting är också ett land i fjärran, ungefär som en idévärld. Kanske är det dit man kommer när man dör? Mio är fysiskt borta men finns kvar i tankar, minnen, berättelser och hans röst finns på en guldskiva. Han finns också avmålad på ett av höghusen i 2070 som ska rivas på grund av gentrifiering. Men på avdelningen ingenting kommer han alltid att finnas kvar så länge man pratar om honom, tänker på honom eller skriver om honom. Det är tydligt att författaren vet vad det innebär att förlora någon, och att vilja hedra någons minne genom att förvandla det till guld. Filologiskt guld.

Åttonde huset av Linda Segtnan

Nej men usch, vad är nu det här, tänker jag. Jag gillar ju inte alls true crime. Och varför ska jag veta hur en gravid Linda Segtnan responderar på kaffe? Det här med att vi tidigare saknade ett namn på det kvinnliga könsorganet (snippa) och hur vi ska hantera våra söner i och med den våldsamma delen av mansrollen, det har vi ju ältat så mycket. Som grädde på moset är hon spirituell också, ryser av energivågor och sånt. Hörbart andetag!

Linda Segtnan är historiker och hennes jobb är att gräva i arkiv för att försöka koppla berättelser till verklig historia. Det är precis vad hon gör i den här debutboken som har fått fin kritik vilket är anledningen till att jag suckande fortsätter att läsa.

Åttonde huset är som en legering. Dels försöker författaren lösa gåtan med mordet på nioåriga Birgitta i Perstorp som skedde 1948. Detta ger dessutom ringar på vattnet och involverar fler olösta barnamord. Segtnan är klärvoajant och skriver fram en spökhistoria, (inte läskig alls enligt mig men ändå). Därtill bjuder hon på en öppenhjärtig berättelse om sig själv* och sin roll i en tvåbarnsfamilj utan att snåla med de tabubelagda delarna. Det måste verka märkligt, men det funkar. Det är en lyckad legering, med bra densitet och fin glans.

Jag tycker om hur hon väver samman autofiktion och känslor med true crime. Hon tittar på mordoffren lika mycket som eventuella förövare genom ett raster av normer och strukturer. Huvudmisstänkt för mordet på Birgitta är en fjortonårig pojke som döms på ett rättsosäkert sätt. En oerhört viktig sak att lyfta fram vilket fullkomligt överskuggar eventuella negativa känslor på grund av effektsökeri.

”Två veckor efter Sams födelse åkte vi på bröllop, Justus, Sam och jag. Det var för tidigt att göra något sånt men jag var ivrig efter att få vara som vanligt. Jag trodde att det var något som jag skulle få tillbaka, att graviditeten var en fas som nu var över. Jag förstod inte att graviditeter aldrig tar slut. De bara pågår hela livet från den stunden ett embryo har skapats.”

Störst avtryck gör helt klart prosan med vilken hon välkomnar läsaren att komma riktigt nära sitt porösa medvetande. Vi slipper skrytfenor och tvärsäkra utfall. Hon visar sig sårbar och ofullkomlig och ger läsaren ett förtroende att förvalta. Tack för det Linda Segtnan.

*Jag försöker att skilja ett författat jag från själva författaren. En text kan bidra med en mer autentisk och begriplig bild även om den inte återger ”sanningen”.

En eld av Megha Majumdar

Den här börjar så jädra fint. Jag hamnar i Indien, på heta gator som doftar av koriander och lök, med salustånd som erbjuder frukt, hyvlad apelsinis, puffat ris och pickles. Där finns de tre protagonisterna: Jivan; en muslimsk kvinna från slummen, Lovely; transkvinna (hijra) som vill bli skådespelare samt Magister Sir; läraren som blir politiker. Inledningsvis är den här berättelsen jätterolig. Jag skrattar och mår. Blir upplyft av att läsa om hinduisk mytologi som tillkännager transpersoner (i alla fall transkvinnor?) som en inkarnation av Gud. ”Hijras” kan därför tjäna pengar på att ge sina välsignelser, men utsätts tyvärr också för hat.

Som omslaget visar kretsar den här debutboken kring ett tåg. En tågattack i Kolkata (Calcutta) orsakar drygt hundra dödsfall. Jivan anses skyldig och hamnar i kvinnofängelse, delvis för att hon skrivit en regimkritisk notis på facebook men också för att hon är en fattig muslim.

Ganska snabbt är det slut på det roliga och det visar sig att En eld i första hand är en politisk bok. De tre karaktärerna känns konstruerade för att möjliggöra politiska poänger. Viktiga poänger i och för sig som handlar om nationalism, islamofobi, klass, att marginaliserade grupper uppmuntras klättra på varandra vilket lockar fram individualistiska medborgare som prioriterar att rädda sig själva och skita i andra, pöbelmentalitet skapad av sociala medier. Problem som är aktuella även i Sverige. Megha Majumdar sätter också strålkastarljuset på politikers maktbegär som tenderar att växa och får de moraliska kompasserna att flyga och fara.

Det är ändå en imponerande debut skriven med ett språk som tilltalar mig. Jag hoppas på mer belletristik och mindre politik nästa gång. Som här:

”När de närmar sig byn sänker jeepen farten och sädeskorn som byborna lagt ut på vägen krossas under däcken. En flicka sitter på huk och övervakar processen där de förbipasserande bilarna får agera kvarnstenar. Bakom henne rullar stubbåkrar bort från den asfalterade vägen, och de fortsätter ända till horisonten där en disig skog syns.”

Paola Persson Peroni – Älskar kanske (#3)  av Emi Guner och Maja Säfström

Äntligen är tredje delen här och trestegsraketen om Paola Persson Peroni lyfter nu mot oändliga höjder. Jag gillade ettan, tyckte mycket om tvåan och den här älskar jag.

Paola är en karismatisk tjej som funderar mycket och som gillar samma saker som pensionärer; korsord, gamla saker och museer. Kanske har hon blivit en tänkare för att hennes pappa är död? Hon tycker också om sin vän Sally och nu har hon nog blivit kär i Benji också. Hon är en karaktär för mig och många andra att känna igen sig i. Den fantastiska mormodern som dog i andra boken, finns kvar i minnet och i en medaljong på bröstet. Paola tror att en hundvalp skulle hjälpa mot det ledsna (det tror jag med).

Konflikterna och vardagsdramatiken som purrar läsaren här rör mänskliga relationer. Det handlar om att bemöta ”mobbarna” Natalie, Latifah och Olga, mammas gränslösa vän Camilla, syskonen Mille och Dani och sist men inte minst Benji. Emi Guner skriver mycket klokt om kärlek, vänskap och känslor.

”Viktig insikt: Tyvärr verkar det inte som att man kan bestämma vem man ska bli kär i. Det bara händer! Och det går inte direkt att stänga av det kära heller, fast man verkligen vill det ibland. Det är tydligen bara att försöka stå ut och vänta tills det går över.”

Sen har vi då den ödmjuka och skickliga illustratören Maja Säfströms bilder som är så rasande charmiga, söta och roliga att jag själv blir sugen på att rita. Men nu över till det viktigaste och avgörande med den här tredje boken: DEN ÄR JÄTTEROLIG! Se bara här:

”Likt ett nyfiket litet romantiskt babyspöke höll mina blommiga och ljusrosa trosor på att ta sig ut i världen, genom mitt byxben!”

Jag och min elvaåring skrattade så mycket när vi läste den här boken som visst ska passa till barn i åldersgruppen 6-9 år, men det lilla fruntimret Paola har lindat mig runt sitt finger och där tänker jag sitta kvar och vänta på del fyra.

Dzjamilja av Tjingiz Ajtmatov

Jag är ingen romantiker, snarare cyniker och realist. Jag är heller inte förespråkare av kategorisering av människor eftersom vi tenderar att förändras och vara komplicerade. I vilket fall lyckades den här kärlekshistorien skaka om mig. Den ofrivilliga romantikern föll dit så att det small om det.

Dzjamilja är en kortroman från 1958, översatt till nära femtio språk. Den utspelar sig på en kolchos i Kirgizistan under andra världskriget. Dzjamilja är gift med en soldat som är ute i krig, under tiden blir hon förälskad i Danijar. Deras kärlek bevittnas och berättas av soldatens yngre bror Seit.

”Kriget låg som levrat blod längst inne i människor hjärtat och det var ingen lätt sak att berätta om det.”

Dzjamilja sägs vara världens vackraste kärlekssaga, vilket är roligt eftersom det betyder att jag tillhör i världen. (Ibland när jag läser böcker som sägs vara världens bästa och sånt känner jag mig utanför.) Den här är lika bra och lika vemodig som omslaget lovar. Se bara hur stark och vacker målningen är, samtidigt enkel med bara tre färger och tydliga linjer. Den långa vägen som det resande paret lägger bakom sig är känd. Vad som händer i framtiden är ur bild. I detta nu sitter de tätt samman och har varandra. Lite synd är det att bara kvinnans ansikte är synligt, då det är väldigt typiskt. En anledning till att jag tycker mycket om den här kärleksromanen är att den skiljer sig från många andra klassiska verk om kärlek, då den INTE är sexistisk.

Jag skulle vilja påstå att det här är en feministisk kärlekssaga. De kvinnliga karaktärerna är subjekt, viljestarka, driftiga och aktiva. Gården är ett matriarkat, åtminstone nu när det är krig. Tjingiz Ajtmatovs fantastiska människoporträtt innehåller inga manschauvinistiska utseendebeskrivningar och han lyckas undvika stereotyper. Danijar är den sårbara, han är föräldralös, introvert, ensam och sårad soldat. Men han är också stark och envis. Alltså när han bär den tunga säcken känns det som att jag ska gå av på mitten.

Inte bara får jag vara med ryska muslimska bönder i Kirgizistan på fyrtiotalet, det hade nästan varit nog. Den här korta boken innehåller ofantligt mycket. Den är bara på drygt sjuttio sidor vilket gör den intensiv, tät och engagerande helt igenom. Att avsluta den är som att lämna festen när man ännu har roligt.

Den handlar om att våga gå emot traditioner och leva ut sin dröm, gå en egen väg. Om att vi inte vet vad människor döljer i sitt inre och att vi aldrig ska underskatta varandra. Boken medvetandegör det vackra omkring oss, skapar förundran över livet, konsten, naturen, skönheten, mänskliga sinnesförnimmelser, alla färger och känslor som trycker på och vill ta sig uttryck. Seit målar, Danijar sjunger och Dzjamilja skrattar. Kärlekens vilda ostoppbara kraft skildras precis som naturen utifrån vilket tycks vara ett lyckat grepp. Kanske är det därför jag aldrig finner det löjligt eller så blev jag just en romantiker?

Liftaren guide till galaxen av Douglas Adams

Jag har inte förrän nu – vid den mest passande åldern av 42 – läst denna fantasifulla och moderna sci-fi-klassiker från 1978. Eller jag har rättare sagt lyssnat på Johan Rabaeus uppläsning vilket kändes ungefär som att överhöra de intelligenta nördarna på gymnasiet. Den här extremt skruvade och omtyckta boken från 1978 är bara nästan värd sitt goda rykte, menar jag.

”Att flyga handlar bara om att kasta sig mot marken och missa”

Historien kretsar kring engelsmannen Arthur Dent, som en morgon vaknar upp bakfull med känslan av att han glömt något viktigt och som strax därefter med försvinnande liten marginal undkommer jordens undergång och dras in i en räcka bisarra rymdäventyr.

”Denna planet har – eller rättare sagt hade – ett problem, nämligen följande: de flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men det handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var de små gröna papperslapparna som var olyckliga.”

Jag tycker att författaren åtminstone delvis lyckas med konststycket att försätta läsaren i positionen att vara ny för världen. Jag gillar många av de filosofiska referenserna, vissa formuleringar, samhällssatiren och somliga figurer (valen!) får mig att skratta. Jag älskar att rymdskeppet drivs av ”oändlig osannolikhet” (livet är oförutsägbart) och att delfinerna är intelligentast för att de är hedonister. Men det är ju väldigt tramsigt det är det och jag är inte jätteförtjust i alla lustiga namn och löjliga ordvitsar. Rabaeus går lite i spinn när han läser vilket ibland blir ganska jobbigt att lyssna på. Upplägget är ganska tjatigt också. En figur säger något som Arthur inte begriper, och sen kommer förklaringen. Om och om igen.

”Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att snabbt förflytta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier om vad som är så fantastiskt med punkt A eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. De önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig för var fan de vill vara nånstans.”

Det finns visst fyra fem böcker till, en film, en radioteater, ett datorspel med mera men jag tror jag nöjer mig här.

42 är svaret, men vad är frågan?

En känslig själ av Jáchym Topol

Jag vill läsa mig jorden runt och kan nu lägga till Tjeckien på listan. Tyvärr höll jag på att förlora läslusten på köpet.

”Jag är också av den meningen att botemedlet mot existentiell ångest är att resa. Den oändliga färden.”

En känslig själ är någon slags sjaskig odyssé genom ett Europa i sönderfall. Det är en kollektivroman med absurda och satiriska inslag. Vi följer en familj som tvingas lämna England i och med Brexit. På sin resa mot Tjeckien träffar mer eller mindre utsatta och plågade människor. Det är inte bara fönstren som hänger löst på gångjärnen om man säger så. Texten är ett rörigt sammelsurium av dialog och sunkigt äventyr. Handlingen kretsar främst kring nihilism, missbruk, snusk, våld, misär, rasism, smuts och sexism.

”I slutändan är ju alla trasiga, man dör ensam och av sjukdomar, ingenting varar ju, vänskap, kärlek, det blåser bort, till slut finns bara döden och smärtan kvar.”

Jáchym Topol, Tjeckiens mest översatta författare framstår som en mix av Erlend Loe och Michel Houellebecq. Den norska snoppen och den franska gränslösheten vilar på en djupt allvarlig och existentiell grund. Det är förstås tänk att vara lite kul, men jag skrattar inte. Hans prosa med felstavat talspråk och könsord tilltalar mig (oftast) inte. Jag lär mig ingenting om Tjeckien (som jag hoppats). Jag kommer inte nära och känner egentligen inte för någon av karaktärerna, de lever liksom aldrig upp. Och sen dör de.

”Och om hon får barn så kommer hon bara fördärva dom och så får vi nya olyckliga varelser som irrar runt i världen. Och dom i sin tur kommer föda nya skadade stackare, liksom för att ha något att leva för, jorå. Jag ville hjälpa henne sätta stopp för det där en gång för alla, denna meningslösa stafett med cellernas fackla. Denna fåfänglighet.”

Avsikten med romanen är nog inte dum, men jag borde verkligen ha gett upp efter femtio sidor. Att vara i den här diegesen försatte mig i ett extremt olustigt och tvivlande tillstånd där jag ifrågasatte hela poängen med att läsa. Romanen är så mörk och deprimerande att hälften vore nog. Inget för en känslig själ! Och vad värre är, den är fruktansvärt tråkig.

När jag tänker på henne av Malin Wollin

Åh aj jäklar, den här visste var den tog! Jag trodde Malin Wollin främst jobbade med mörk humor men När jag tänker på henne är hard core feelbad om en familj som går i kras. Den är en litterär genomgång av det värsta som kan hända och en realistisk ventil för tabubelagda känslor som rör ett barn ingen kan nå.

Berättaren heter Sara och när vi först möter henne leker hon i en pool tillsammans med sin storasyster Linda. Sara är den som betraktar, beundrar och förhåller sig till Linda, exempelvis tror Sara länge att hon är en varm person tills hon inser att hon är kall – bara inte lika hård och kall som Linda.

Romanens ena ben vilar på temat om syskonet som hamnar i skuggan. Lindas urspårade och destruktiva leverne påverkar Sara som dels oroar sig för sin syster och dessutom mister omsorg och uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte mammans oro för Linda var som ett svart hål som slukar allt. Det svarta hålet är romanens andra ben, det är där jag lägger min vikt. Hur det känns, hur tankarna går, hur man beter sig, hur man lever vidare som förälder till ett barn som förstör sig själv och resten av familjen.

”Skulle det ha varit skadligt för det tonåriga barnet att veta att hon bar sin mammas psykiska ohälsa på sina axlar där hon redan balanserade sitt eget förstånd. Mamma avsade sig ansvaret eftersom hon tog för mycket skada. Linda tog det som inteckning för att hon var oälskad.”

Det här är en väldigt intensiv och rörande läsupplevelse om den tunna linjen mellan att älska och hata någon. Författarens prosa om maktlöshet, sorg och raseri vibrerar och får även mina celler i gungning. Jag tycker ofta att hon skriver bra om mänsklig psykologi, samtycke och känsloreglering. Jag gillar hur en diss av någons bil är en kärlekshandling och hur bilder av en beundrad klasskompis med persikohy och välsittande klänning kan slå ut egna viktiga minnen. Men alla bitar imponerar tyvärr inte lika stort. Det finns flertalet övertydligheter, att foton är skenbilder av lyckliga liv exempelvis.

Låt mig avsluta med avsnittet Fråga Sjukgymnasten. Vilken är förklaringen till att man gnuggar sig på ett ställe som smärtar? Portteorin.