Mitt ansikte för världen att beskåda av Alfred Hayes

Det är väl paradoxalt, men jag måste inleda den här recensionen med att berömma bokens enastående omslag som är så gäckande, snyggt och svårmodigt och på sätt och vis säger allt som jag hittar i boken.

En målning av Marta Mena-Bernal

Bildanalys: Det nakna paret som jag tolkar som en man och en kvinna befinner sig i något som liknar en cell. Längst fram i bild finns vinet och kvinnan målad i åtminstone delvis varma färger. Hennes kluvna ansikte är riktat mot mannen, boken och läsaren. Mannens kalla gestalt och ansiktslösa huvud, vars krävande hand försöker sno åt sig av hennes livsenergi är en slående bild av patriarkatet. Faktiskt tycker jag mig skönja hur hans fingrar väcks till liv genom kontakten med hennes hud. Kommer den kraften användas till att krama åt om hennes hals och kommer hon ges möjlighet att koncentrera sig på sin bok undrar jag.

Alfred Hayes (1911-1985) skrev Mitt ansikte för världen att beskåda 1958. Det är en filmisk kortroman i noir-tradition. Den utspelar sig i Hollywood, staden ”som liknade hur helvetet kunde sett ut med en duktig elektriker”. Berättaren är en namnlös man som inleder en relation med en namnlös kvinna efter att han ”räddat henne från att drunkna”. Han är manusförfattare, pappa och ”lite” gift med en kvinna han inte längre älskar. Hon är yngre än honom, vill bli skådespelerska och dricker för mycket.

”Det tycktes inte finnas något annat än äktenskapet när man tänkte på saken, och när man väl tänkte på saken, herregud, var det allt? Det, och att bilda familj. Det, och att tjäna sitt levebröd. Det, och att ringa begravningsbyrån.”

Jag älskar Hayes estetiska prosa som är sparsmakad och ändå lyckas väcka stora mörka känslor. Översättningen av Christoffer Stuveback och Maria Warnefors är klockren. Stämningen är djupt obehaglig och pessimistisk. Den generiska stilen håller mig på lagom avstånd och jag slipper bli engagerad till utmattning. Största anledningen till det är dock att berättaren som skriver i första person singular förtäljer föga om sina egna tankar och när han gör det råder kognitiv dissonans. Desto mer handlar det om kvinnans tankar som förmedlas med en modalitet som utelämnar alla tvivel. Hon är som ett husdjur, eller snarare en sommarkatt, som han tar vad han vill ha av och sedan lämnar. Hon har boken igenom absolut ingen egen agens utan kommer till liv på raderna endast genom berättarjaget. Att läsa den här boken är att genomleva patriarkatet, nyttigt och mycket frustrerande.

Sen handlar det om hur svårt och komplext det är att vara människa, om kärlek och relationer. Hur utsida och insida, makt och pengar, fördomar och självbedrägeri, fantasi och drömmar krånglar till det för oss.

 ”I detta nu var stan full av människor som låg i sina sängar och drömde om att bli berömda med en brinnande, en outtröttlig, en nästintill rasande lidelse, om de inte redan var berömda, och ännu berömdare om de var det; eller om att bli rika om de inte redan var rika, och ännu rikare om de var det; eller mäktiga om de inte var mäktiga nu, och ännu mäktigare om de var det.”

Kafkalungan av Cecilia Hansson

Franz Kafka dog 1924, drygt 40 år gammal i tuberkulos. Ett århundrade senare skriver Cecilia Hansson en slags essä om sig själv, sina sjuka lungor och om Kafka. Hon reser runt i europiska huvudstäder för att bokstavligen vandra i hans fotspår. Läsaren får ta del av minnet av en ungdom, sanatoriets historia, moderskapstvivel och Freuds teorier. Det är en hyfsat bra manusidé, jag vill gärna läsa om Kafka, men jakten på jaget känns något uttjatad. Tyvärr tycker jag inte att Hansson förmår nå djupet. Jag förnimmer hur hon kämpar men förlorar kampen mot flytkraften och dras ideligen upp till ytan. Jag får inga aha-upplevelse, jag lär mig inget nytt och jag upplever inte texten som speciellt intressant i egen rätt.

Kafkalungan är väldigt lik Utsidans klass och att jag läser dessa tätt inpå varandra kanske kan förklara min blaserade inställning. De är båda skrivna av personer som jobbar med media, bor i Sthlm och som omfamnar något jag vill kalla flummig andlighet. De skriver med en poetisk ansats som jag upplever som bitvis krystad.

Nej, det här var inget för mig just nu. Jag ska se serien om Kafka på SVT Play istället.

Jag tar inte farväl av Han Kang

Nu har hon fått sitt Nobelpris så inte behöver jag slösa med superlativen men jag vill ändå klargöra att för mig är Han Kang i en klass för sig. Jag som på sistone känt mig lite mätt på läsning och litteratur drabbas av ett omedelbart och ganska överväldigande sug när jag börjar i Jag tar inte farväl. Hon skriver poetiskt och vansinnigt vackert, en stillsam prosa, rik på symboler och samtidigt är det våldsamt Jag blir berörd men mest som hypnotiserad, lämnar min egen vardag och landar i Kangs skenvärld som är både drömlik och realistisk i en lycklig balans. När romanen är slut vill jag börja om igen.

Den första delen heter Fåglar och inleds med en beskrivning av ett drömlandskap med tungt fallande snö och planterade stockar. De svartmålade stympade stockarna utan varken rötter eller kronor påminner om några av de tiotusentals människor som dödades i Jeju-massakern 1948. Denna utrensning av vänsteranhängare och barn är något som länge censurerats i Sydkorea. Kanske är det därför Han Kang inte kan låta sin begåvade prosa vara bara behaglig utan hon måste ge efter för det historiska trauma som ärvs eller smittar människor och generationer emellan. I andra delen överlåter protagonisten Gyeongha ordet åt sin vän Inseon vars mamma var med om massakern.

Det är lite oklart vad som händer, vad som är minnen, dröm och verklighet. Det är lite oklart vad fåglar, snö, siffran två, fingrar med mera står för, det är upp till varje läsare att klura på. Trots dessa grumligheter finns det något viktigt här som är glasklart, någon slags essens som tycks nå mina sinnen bortom intellektet. Det är en smärta som nålar i sår, den finns som något naturligt i luften, som snön som kyler och kan vara livshotande om man lägger sig för att vila i den.

”Trots att jag har två tröjor och två kappor på mig känner jag mig frusen. Men det kyliga drag jag upplever verkar inte komma utifrån, det är snarare som att det kommer inifrån.”

Gyeongha blir ombedd av sin hesa vän att rädda vännens fågel. Fåglar som kan prata och sjunga dör i sin bur men lever upp igen precis som berättelser som reglerats av censur får vingar. Fåglar är ord som kan fastna i halsen, de är fjäderlätta men kan också väger tungt. Den här poetiska romanen är ett sätt för Kang att rädda fågeln och släppa den fri. Däri finns hoppet.

Titeln Jag tar inte farväl lär ha lika många betydelser som boken har läsare. Mest tänker jag på alla dem som dödades och inte hade chans att ta farväl av sina nära och kära. Gyeongha filar på sitt avskedsbrev men hennes ensamhet är så stor att hon inte vet vem hon ska ta farväl av.

Jag har fortfarande scener i huvudet från Vegetarianen, de lär få sällskap av några från Jag tar inte farväl. Jag smäller halvt av när jag läser om hur Inseons mamma i demensens slutskede fortfarande delar sin mandarin med sin dotter (som hon inte längre känner igen) och lämnar ifrån sig den största delen. Det är en bild av moderskap som träffar mitt i min prick. En annan beskrivning som träffar mig är hur ön Jejus språk tycks präglat av vinden, de sista ändelserna blåser bort (precis som i min dialekt gotländskan).

Det här är en utmärkt bokcirkelbok, för gotlänningar och andra.

Mikrokosmos [#3] av Tokuda Shūsei

I-romanerna är Japans motsvarighet till vår självbiografiska genre, med tonvikt på känslor. Tokuda Shūsei (1872-1943) började sin naturalistiska triptyk med angenäma Mögel (1911) och den tredje delen Mikrokosmos (1941) blev hans sista roman, den slutar med ett kommatecken. Under andra världskriget ville regimen censurera honom varför han valde att sluta skriva.

Det är till en början ljuvligt att åter befinna sig på bakgatorna i ett sedan länge svunnet samhälle. Tokyo på fyrtio och femtiotalen moderniserades, kapitaliserades och kommersialiserades snabbt men skiljer sig tillräckligt mycket från vårt nutida sammelsurium för att göra en läsare som mig lycklig för en stund. Jag trivs tillsammans med författaren Kinpei som jag tänker på som någon slags Cornelis Wreesvijk-typ och hans partner Ginko. Den osentimentala skildringen gör läsningen relativt lättsmält trots det allvarliga ämnet. Den motvilligt prostituerade Ginko öppnar nu ett eget hus där ”professionella” kvinnor/flickor får ”engagemang”, de är geishor som säljer sex och de sjunger en visa som lyder:

”Bli inte geisha, som en mås med bo i annan hus. En mås som flyger utan vila. Låt bli. Låt bli.”

Det patriarkala narrativet är alltjämt konstant men Shūsei skapar en oväntat feministisk kontext som jag inbillar mig måste varit rent märkvärdig på sin tid. Han moraliserar icke men lyckas beskriva utan kvinnoförakt. Ett tydligt exempel är beskrivningen av ett spädbarns grepp om en blåsvart bröstvårta. Kvinnan ges plats i den här författarens universum som en människa med kropp och själ.

Men jag tröttnar ändå lite på Ginko och Kinpeis mikrokosmos och jag tror inte att jag kommer minnas den här romanen.

Helga av Bengt Ohlsson

Det här är Bengt Ohlssons andra parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den första, Gregorius (2004) Augustprisbelönades med all rätta, den här om densammes fru, är också bra men imponerar inte lika stort. Helga är nominerad till Sveriges Radio romanpris (hoppas och tror att Den första boken vinner).

Det är trettiotal. Helga har åldrats och är inte längre någon skönhet, hon är omgift och hennes barn är vuxna. Pastor Gregorius, Klas Recke och doktor Glas ligger djupt begravna i minnesmullen men återuppstår när Helga får kännedom om doktorns gamla dagbok vars innehåll kan komma att avslöja Helgas mastodantlögn om sin dotters biologiska far.

”Men vissa barn tycks inte nöja sig med mindre än att de får full tillgång till en. Om det finns någon minsta enstaka händelse i ens liv som man vill behålla för sig själv då spelar det ingen roll hur mycket man försöker gottgöra det eller dränka dem i kärlek och uppmärksamhet. De ägnar inte en blick åt allt som man lägger för deras fötter istället stirrar de på den enda av alla dörrar som de inte fått öppna och sen släpper de den aldrig med blicken.”

Ohlssons prosa är högst trivsam. Jag gillar hur han berättar om sina karaktärer, om åldrande, familjerelationer, konflikter och hemligheter. Jag hittar en sensmoral här om att det som göms i tö kommer upp i tö, förr eller senare kommer sanningen fram och människor får vad de förtjänar.

Utsidans klass av Anna-Karin Selberg

Det här ett modigt projekt vars ide får fem stjärnor av mig, men som roman imponerar den inte. Litteraturredaktör Lina Kalmteg menar att Anna-Karin Selberg kan skriva, men inte på ett sätt som tilltalar mig.

Selberg var en av arton kvinnor, hon anmälde Jean-Claude Arnault (”kulturprofilen”) som dömdes för våldtäkt. Utsidans klass är berättelsen om hennes liv, som offer och målsägande men också uppväxten och vardagen som mamma. Det är beundransvärt att hon håller sig från den smutsiga hämnden (till skillnad från Wallin, Frostensson och Virtanen) men å andra sidan brinner det aldrig till här.

Det visar sig att jag egentligen inte är speciellt intresserad varken av Akademien eller Selbergs liv. Jag snarkar mig igenom häxor och gengångare, sekter och kulturelit, psykoanalys och särartsfeminism och en ohemul mängd namn. Uppväxtskildringen är trist, springrundorna meningslösa, parfymallergier och andra vardagstrivialiteter tränger undan det som kunde varit en berättelse om människans förmåga att resa sig och skipa retrubitiv rättvisa samt hur vissa gör allt för att rädda sitt eget skinn. Tyvärr kan varken erfarenheter av mäns våld mot kvinnor eller det att hon möts av en arg omgivning som negligerar och försöker tysta ner henne väcka mig ur min blaserade känsla. Det är inte mycket här jag gillar att läsa om och prosan finner jag ojämn och vulgär. Därtill är boken åt helvete för lång (nästan 600 sidor).

När och vad hon handlar på Seven Eleven är ointressant av en kaliber som får Ulf Lundells vardagar att framstå som sprängstoff. Men värst av allt är det att hon felskriver att Ronjas mamma heter Unni!?! UNNI? Jag kan omöjligt ta någon på allvar som slarvar bort Lovis på det sättet.

Intermezzo av Sally Rooney

”Skarp huggande känsla”, ”brännande känsla”, ”blekt glimmande känsla”, ”märklig känsla och isande”, ”mäktig känsla”, ”kall känsla i magen”, ”vimmelkantig känsla, yr” ”fradgande känsla”, ”en chippande känsla”, ”sorgsen och varm känsla”, ”en intensiv stark och lysande känsla”, ”en fallande och nedåtgående känsla”, ”en varm, våt känsla inuti”, ”en skälvande känsla” och ”högtidskänsla” är några av alla känslor som Sally Rooney tyvärr inte gestaltar utan radar upp med alltför jämna mellanrum blandat med ”föråt” och ”åh gud”. Kan man stå ut med det, det kunde jag med påtagligt obehag, så kan man visst läsa Intermezzo. Men förväntningarna bör hållas nere.

Den handlar om två bröder som sörjer sin döda pappa. Storebror Pete, 32 år, vacker, advokat, tablettmissbrukare och lillebror Ivan, 22 år, har tandställning (=”ful”), spelar schack, autistiska drag. De är tillsammans med varsin kvinna med liknande åldersskillnad; Petes tjej är ett decennium yngre och Ivans äldre. Säkert önskar Rooney att läsaren ska tänka till kring hur vi dömer kvinnor och män olika om de är ihop med någon som är yngre/äldre. Vad riktig kärlek egentligen är (att önska någon lycka?) och hur det skiljer sig från åtrå samt om kärleken är möjlig att styra.

Jag är (var?) ju ett Rooney-fan men får tyvärr inga aha-upplevelser. Trots att här finns en frånvarande mor och ett ifrågasättande av vad sanning är. Trots att Pete som är socialt kompetent pratar vänligt men går igång på att förnedra till skillnad från Ivan som pratar misogynt men är väldigt noga med att inte skada. Trots att bröderna i sina kärleksrelationer faller in i vana roller som stor och liten bror. Rooneys karaktärer är komplexa och dynamiska, men jag blir ändå aldrig riktigt sporrad. Jag stör mig på dialogen och romanen känns för lång i relation till sitt innehåll.

En sak jag tar med mig, förutom besvikelse, är att precis som man aldrig bör ta några stora beslut när man har barn yngre än två år, bör man heller aldrig göra stora förändringar när man är i sorgintermezzo.

Löftet om en fest av Jennifer Clement

Möjligen håller Löftet om en fest vad den lovar för den som var med i New York på åttiotalet, fast det är tveksamt. För mig är det här långt ifrån en läsfest. Hade jag inte fått boken som recensionsexemplar hade jag avbrutit (vilket jag nästan aldrig gör). Jag tyckte mycket om En bön för de stulna och hoppades att den här skulle vara något i stil med Den ensamma staden, men det här är en fragmentarisk livsberättelse med tunt allmänintresse. Det mesta här säger mig just ingenting och väcker inte min nyfikenhet att ta reda på mer. Jag blir inte berörd och undrar inte vad som ska komma härnäst. Jag halvsover mig igenom dryga 300 sidor anekdoter och namedroping, knark, pälsar, tyll, läppstift, flärd, pseudopsykologi, häxeri, partyn och balla brudar. Doftkort på bio och Mexico Citys sista snö (1967) får mig att vakna till, kortvarigt. Ett tag är det irritation som håller mig vaken. Hon delger hur andra människor gör bort sig men visar själv ingen sårbarhet.

”Jag hade väntat mig en vanlig gul taxi men Suzanne hämtade mig i en svart limousine. Hon hade en jättelik svart stråhatt som nästan var som ett paraply på huvudet. Jag hade en lång svart sidenblus över blåjeansen och en blå och svart mexikansk rebozsjal och stora mexianska örhängen från Oaxaca.”

Jag är inte intresserad av mina egna gamla dagboksanteckningar, varför jag skulle vara det av Jennifer Clements har hon inte övertygat mig om.

Sanningsberget av Therese Bohman

Jag älskar ofta inte berättelser om stora ting utan föredrar författare som lyckas göra små saker intressanta. Therese Bohman genomför detta med bravur trots en plott som påminner om spänningsromanens. I en perfekt balans mellan det metafysiska och kroppsliga, mellan det vardagliga och förhöjda mellan instinkt och psykologi, mellan det futila och storslagna får hennes sparsamma och stämningsfulla prosa mig att sväva. Konst och kultur har en given plats i Sanningsberget och här beter sig människorna som jag känner dem och livet är varken mer eller mindre.

Huvudpersonen heter Hanna och det är hennes bror som försvinner i en grotta. Hade det inte varit för grottans rafflande symbolik skulle jag finna plotten överflödig. Undrar om det inte är något djupt mänskligt i att fascineras av grottor. Platon gjorde det och själv bor jag i en socken känd för sin grotta. Urbergens hålrum rymmer hårresande historia och grottan i Sanningsberget sägs sluka lögnare (som Monte Veritá). Jag får en känsla av att Bohman vill bekämpa lögnare och att hon gör sitt yttersta för att det hon skriver ska kännas sant. Jag tror på vartenda ord hon skriver om sorg, existentiell olust, utanförskap, relationer med mera.

”Vi blev ensamma allihop, det var en hemsk insikt att livet fungerade så. Att vad som helst kunde hända, och när det hänt gick det inte att förutse konsekvenserna av det, och det var nästan lika otäckt som det som hänt.”

Det här är en konstnärsroman och en uppväxtskildring som börjar i slutet av åttiotalet och utspelar sig i författarens uppväxtort Kolmården. Vi som var med på den tiden känner igen de tidstypiska markörerna. Men det som framförallt fastnar hos mig är det Bohman skriver om berg.

”När jag lärde mig att prata om mina berg beskrev jag först molnen som deras kontrast. Jag sa att molnen var flyktiga och förgängliga, och att det var därför så många konstnärer hade velat måla dem. Det fanns en lockelse i att fånga det undflyende. Till och med så här långt efter kamerans genombrott, när det var hur lätt som helst att måla av ett foto av moln, framstod det som mer imponerande att måla moln än att måla berg berg.
Bergen verkade träiga i jämförelse. De låg där de låg. Som om de skulle sakna den själ och espiri som man lätt tillskrev molnen
Det är ett misstag, sa jag. Det är samma misstag som man ofta gör med människor. Man dras till de omedelbart charmerande. Men många charmerande människor är precis som moln. De kommer att lösas upp med tiden. Ju mer man lär känna dem, desto tydligare inser man att de saknar substans. Människor som är som urberg däremot. Dem ska man hålla fast vid. Och hoppas att de vill hålla fast vid en också.”

Jag kommer att hålla fast vid Therese Bohmans författarskap.

Pythian pratar av Liv Strömquist

Som ett ankare i tidens malström fungerar Liv Strömqists böcker, den senaste inget undantag. När jag läser Pythian pratar ryser jag och känner mig mer levande, vilket – ska det visa sig – är just vad densamme handlar om.

”Från att ha varit en bödel har döden förvandlats till en fångvaktare.”

Människan vet att hon och alla hon känner ska dö, förmodligen är det väl ur denna ångest som self care-kulturen kommit. Men i vår jakt på den hälsosamma och ultimata livsstilen som har till syfte att minska dödsångesten bjuder vi in fanskapet istället. Det senkapitalistiska samhället har överlevnaden som högsta prioritet, det goda livets narrativ saknas. Dock inte i Strömquists bok. Men hjälp av sociolog Hartmut Rosa får jag både uppleva och lära mig om ”resonans”; en oplanerad icke kontrollerbar känsla som kommer till en som en gåva i form av rysningar, skönhetsupplevelser eller tårar i samband med konst/litteratur/musik/natur-upplevelser. Här får vi förklaringen till varför charterresan, julafton och andra situationer där man försöker framtvinga lycka (resonans) kan leda till besvikelse. Resonansupplevelsen är själva livet i hur den sätter ens inre i rörelse, menar Rosa.

”Mitt begär är den Andres begär” /Jacques Lacan

Vår tids digitalisering, individualisering och personkult har utmynnat i ett överflöd av influensers och coacher vilka sätter käppar i allas våra hjul. Influensers är för unga idag vad tjejtidningarna var tidigare, fast långt mer påträngande. De stimulerar jämförelser, stress, press, avundsjuka och falska dubbelpersonligheter samt sätter ner förmågan att tänka och känna själv. De ökar det negativa inflytande som strukturalisten Lacan kallade ”den store Andre” och som motsvarar den yttre ordningen i from av normer. Här visar Strömquist det jag väntat på att få se på pränt; att GE råd är härligt och givande, ett sätt att boosta sig själv, att ta emot råd däremot är att få ett straff i present.

Pythian var en rådgivare i det antika Grekland som till Cicero, 83 fKr sade: ”Låt din egen natur, inte råden från andra, vägleda dig genom livet.”

I vårt senmoderna samhälle verkar vi tro att meningen med livet finns inuti oss själva istället för i världen utanför. Negativa känslor är tabu samtidigt som ett självhjälpsnarrativ råder vilket går ut på att alla människor är sjuka/traumatiserade och behöver terapi. Vi ska alla utvecklas och självförverkliga oss, ta hand om oss och finna vårt autentiska jag. Istället för att acceptera livets normala sorger, besvikelser och misslyckanden anses dessa känslor vara individuella och möjliga att kontrollera. Den duktiga samhällsmedborgaren är inte bara hälsosam, självupptagen och extremt noga i alla sina val utan också traumatiserad. Hen går i terapi men är glad och tacksam (utåt) och ger gärna råd till andra (om att gå i terapi).

”Nästan är och förblir en orörlig, ogenomtränglig, gåtfull närvaro som hysteriserar mig.” /Slavoj Zizek

Jag älskar den här boken. Den finns också som teater på SVT-play.