dec 31 2024

Utsidans klass av Anna-Karin Selberg

Det här ett modigt projekt vars ide får fem stjärnor av mig, men som roman imponerar den inte. Litteraturredaktör Lina Kalmteg menar att Anna-Karin Selberg kan skriva, men inte på ett sätt som tilltalar mig.

Selberg var en av arton kvinnor, hon anmälde Jean-Claude Arnault (”kulturprofilen”) som dömdes för våldtäkt. Utsidans klass är berättelsen om hennes liv, som offer och målsägande men också uppväxten och vardagen som mamma. Det är beundransvärt att hon håller sig från den smutsiga hämnden (till skillnad från Wallin, Frostensson och Virtanen) men å andra sidan brinner det aldrig till här.

Det visar sig att jag egentligen inte är speciellt intresserad varken av Akademien eller Selbergs liv. Jag snarkar mig igenom häxor och gengångare, sekter och kulturelit, psykoanalys och särartsfeminism och en ohemul mängd namn. Uppväxtskildringen är trist, springrundorna meningslösa, parfymallergier och andra vardagstrivialiteter tränger undan det som kunde varit en berättelse om människans förmåga att resa sig och skipa retrubitiv rättvisa samt hur vissa gör allt för att rädda sitt eget skinn. Tyvärr kan varken erfarenheter av mäns våld mot kvinnor eller det att hon möts av en arg omgivning som negligerar och försöker tysta ner henne väcka mig ur min blaserade känsla. Det är inte mycket här jag gillar att läsa om och prosan finner jag ojämn och vulgär. Därtill är boken åt helvete för lång (nästan 600 sidor).

När och vad hon handlar på Seven Eleven är ointressant av en kaliber som får Ulf Lundells vardagar att framstå som sprängstoff. Men värst av allt är det att hon felskriver att Ronjas mamma heter Unni!?! UNNI? Jag kan omöjligt ta någon på allvar som slarvar bort Lovis på det sättet.

dec 22 2024

Intermezzo av Sally Rooney

”Skarp huggande känsla”, ”brännande känsla”, ”blekt glimmande känsla”, ”märklig känsla och isande”, ”mäktig känsla”, ”kall känsla i magen”, ”vimmelkantig känsla, yr” ”fradgande känsla”, ”en chippande känsla”, ”sorgsen och varm känsla”, ”en intensiv stark och lysande känsla”, ”en fallande och nedåtgående känsla”, ”en varm, våt känsla inuti”, ”en skälvande känsla” och ”högtidskänsla” är några av alla känslor som Sally Rooney tyvärr inte gestaltar utan radar upp med alltför jämna mellanrum blandat med ”föråt” och ”åh gud”. Kan man stå ut med det, det kunde jag med påtagligt obehag, så kan man visst läsa Intermezzo. Men förväntningarna bör hållas nere.

Den handlar om två bröder som sörjer sin döda pappa. Storebror Pete, 32 år, vacker, advokat, tablettmissbrukare och lillebror Ivan, 22 år, har tandställning (=”ful”), spelar schack, autistiska drag. De är tillsammans med varsin kvinna med liknande åldersskillnad; Petes tjej är ett decennium yngre och Ivans äldre. Säkert önskar Rooney att läsaren ska tänka till kring hur vi dömer kvinnor och män olika om de är ihop med någon som är yngre/äldre. Vad riktig kärlek egentligen är (att önska någon lycka?) och hur det skiljer sig från åtrå samt om kärleken är möjlig att styra.

Jag är (var?) ju ett Rooney-fan men får tyvärr inga aha-upplevelser. Trots att här finns en frånvarande mor och ett ifrågasättande av vad sanning är. Trots att Pete som är socialt kompetent pratar vänligt men går igång på att förnedra till skillnad från Ivan som pratar misogynt men är väldigt noga med att inte skada. Trots att bröderna i sina kärleksrelationer faller in i vana roller som stor och liten bror. Rooneys karaktärer är komplexa och dynamiska, men jag blir ändå aldrig riktigt sporrad. Jag stör mig på dialogen och romanen känns för lång i relation till sitt innehåll.

En sak jag tar med mig, förutom besvikelse, är att precis som man aldrig bör ta några stora beslut när man har barn yngre än två år, bör man heller aldrig göra stora förändringar när man är i sorgintermezzo.

dec 21 2024

Löftet om en fest av Jennifer Clement

Möjligen håller Löftet om en fest vad den lovar för den som var med i New York på åttiotalet, fast det är tveksamt. För mig är det här långt ifrån en läsfest. Hade jag inte fått boken som recensionsexemplar hade jag avbrutit (vilket jag nästan aldrig gör). Jag tyckte mycket om En bön för de stulna och hoppades att den här skulle vara något i stil med Den ensamma staden, men det här är en fragmentarisk livsberättelse med tunt allmänintresse. Det mesta här säger mig just ingenting och väcker inte min nyfikenhet att ta reda på mer. Jag blir inte berörd och undrar inte vad som ska komma härnäst. Jag halvsover mig igenom dryga 300 sidor anekdoter och namedroping, knark, pälsar, tyll, läppstift, flärd, pseudopsykologi, häxeri, partyn och balla brudar. Doftkort på bio och Mexico Citys sista snö (1967) får mig att vakna till, kortvarigt. Ett tag är det irritation som håller mig vaken. Hon delger hur andra människor gör bort sig men visar själv ingen sårbarhet.

”Jag hade väntat mig en vanlig gul taxi men Suzanne hämtade mig i en svart limousine. Hon hade en jättelik svart stråhatt som nästan var som ett paraply på huvudet. Jag hade en lång svart sidenblus över blåjeansen och en blå och svart mexikansk rebozsjal och stora mexianska örhängen från Oaxaca.”

Jag är inte intresserad av mina egna gamla dagboksanteckningar, varför jag skulle vara det av Jennifer Clements har hon inte övertygat mig om.

nov 28 2024

Sanningsberget av Therese Bohman

Jag älskar ofta inte berättelser om stora ting utan föredrar författare som lyckas göra små saker intressanta. Therese Bohman genomför detta med bravur trots en plott som påminner om spänningsromanens. I en perfekt balans mellan det metafysiska och kroppsliga, mellan det vardagliga och förhöjda mellan instinkt och psykologi, mellan det futila och storslagna får hennes sparsamma och stämningsfulla prosa mig att sväva. Konst och kultur har en given plats i Sanningsberget och här beter sig människorna som jag känner dem och livet är varken mer eller mindre.

Huvudpersonen heter Hanna och det är hennes bror som försvinner i en grotta. Hade det inte varit för grottans rafflande symbolik skulle jag finna plotten överflödig. Undrar om det inte är något djupt mänskligt i att fascineras av grottor. Platon gjorde det och själv bor jag i en socken känd för sin grotta. Urbergens hålrum rymmer hårresande historia och grottan i Sanningsberget sägs sluka lögnare (som Monte Veritá). Jag får en känsla av att Bohman vill bekämpa lögnare och att hon gör sitt yttersta för att det hon skriver ska kännas sant. Jag tror på vartenda ord hon skriver om sorg, existentiell olust, utanförskap, relationer med mera.

”Vi blev ensamma allihop, det var en hemsk insikt att livet fungerade så. Att vad som helst kunde hända, och när det hänt gick det inte att förutse konsekvenserna av det, och det var nästan lika otäckt som det som hänt.”

Det här är en konstnärsroman och en uppväxtskildring som börjar i slutet av åttiotalet och utspelar sig i författarens uppväxtort Kolmården. Vi som var med på den tiden känner igen de tidstypiska markörerna. Men det som framförallt fastnar hos mig är det Bohman skriver om berg.

”När jag lärde mig att prata om mina berg beskrev jag först molnen som deras kontrast. Jag sa att molnen var flyktiga och förgängliga, och att det var därför så många konstnärer hade velat måla dem. Det fanns en lockelse i att fånga det undflyende. Till och med så här långt efter kamerans genombrott, när det var hur lätt som helst att måla av ett foto av moln, framstod det som mer imponerande att måla moln än att måla berg berg.
Bergen verkade träiga i jämförelse. De låg där de låg. Som om de skulle sakna den själ och espiri som man lätt tillskrev molnen
Det är ett misstag, sa jag. Det är samma misstag som man ofta gör med människor. Man dras till de omedelbart charmerande. Men många charmerande människor är precis som moln. De kommer att lösas upp med tiden. Ju mer man lär känna dem, desto tydligare inser man att de saknar substans. Människor som är som urberg däremot. Dem ska man hålla fast vid. Och hoppas att de vill hålla fast vid en också.”

Jag kommer att hålla fast vid Therese Bohmans författarskap.

nov 26 2024

Pythian pratar av Liv Strömquist

Som ett ankare i tidens malström fungerar Liv Strömqists böcker, den senaste inget undantag. När jag läser Pythian pratar ryser jag och känner mig mer levande, vilket – ska det visa sig – är just vad densamme handlar om.

”Från att ha varit en bödel har döden förvandlats till en fångvaktare.”

Människan vet att hon och alla hon känner ska dö, förmodligen är det väl ur denna ångest som self care-kulturen kommit. Men i vår jakt på den hälsosamma och ultimata livsstilen som har till syfte att minska dödsångesten bjuder vi in fanskapet istället. Det senkapitalistiska samhället har överlevnaden som högsta prioritet, det goda livets narrativ saknas. Dock inte i Strömquists bok. Men hjälp av sociolog Hartmut Rosa får jag både uppleva och lära mig om ”resonans”; en oplanerad icke kontrollerbar känsla som kommer till en som en gåva i form av rysningar, skönhetsupplevelser eller tårar i samband med konst/litteratur/musik/natur-upplevelser. Här får vi förklaringen till varför charterresan, julafton och andra situationer där man försöker framtvinga lycka (resonans) kan leda till besvikelse. Resonansupplevelsen är själva livet i hur den sätter ens inre i rörelse, menar Rosa.

”Mitt begär är den Andres begär” /Jacques Lacan

Vår tids digitalisering, individualisering och personkult har utmynnat i ett överflöd av influensers och coacher vilka sätter käppar i allas våra hjul. Influensers är för unga idag vad tjejtidningarna var tidigare, fast långt mer påträngande. De stimulerar jämförelser, stress, press, avundsjuka och falska dubbelpersonligheter samt sätter ner förmågan att tänka och känna själv. De ökar det negativa inflytande som strukturalisten Lacan kallade ”den store Andre” och som motsvarar den yttre ordningen i from av normer. Här visar Strömquist det jag väntat på att få se på pränt; att GE råd är härligt och givande, ett sätt att boosta sig själv, att ta emot råd däremot är att få ett straff i present.

Pythian var en rådgivare i det antika Grekland som till Cicero, 83 fKr sade: ”Låt din egen natur, inte råden från andra, vägleda dig genom livet.”

I vårt senmoderna samhälle verkar vi tro att meningen med livet finns inuti oss själva istället för i världen utanför. Negativa känslor är tabu samtidigt som ett självhjälpsnarrativ råder vilket går ut på att alla människor är sjuka/traumatiserade och behöver terapi. Vi ska alla utvecklas och självförverkliga oss, ta hand om oss och finna vårt autentiska jag. Istället för att acceptera livets normala sorger, besvikelser och misslyckanden anses dessa känslor vara individuella och möjliga att kontrollera. Den duktiga samhällsmedborgaren är inte bara hälsosam, självupptagen och extremt noga i alla sina val utan också traumatiserad. Hen går i terapi men är glad och tacksam (utåt) och ger gärna råd till andra (om att gå i terapi).

”Nästan är och förblir en orörlig, ogenomtränglig, gåtfull närvaro som hysteriserar mig.” /Slavoj Zizek

Jag älskar den här boken. Den finns också som teater på SVT-play.

nov 09 2024

Den förlorade sonen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

”Vad ska vi göra med alla 40-åriga kvinnor. Mammamagar i mammajeans. De kan inte föda barn och ingen gillar en kvinnlig chef.”

När jag var ung och utan mammamage sökte jag svar. Nu i medelåldern uppskattar jag bra frågor. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis (f. 1980) nya diktsamling bidrar med utmärkta spörsmål om kärlek, föräldraskap, sorg, skilsmässa och förlåtelse. Här finns allt som är viktigt.

”Jag höll min lilla dotter i handen och lämnade henne på dagis. Hon sa gå inte när jag gick. När kommer du tillbaka, frågade hon. Tidigt sa jag. 10? sa hon. 4, sa jag. Hon blev lugn. Hon kan inte klockan.”

Den förlorade sonen (2024) är en diktsamling konstituerad som en berättelse, det är ljuvlig läsning för mig (som helst inte läser poesi). Den handlar om en desorienterad kvinnas odyssé i vår samtid som börjar med att hon tvingas föda fram ett dött barn. Det är en av flera förlorade söner i detta ekvilibristiska verk som liknar en magisk fusion av klassiskt mästerverk och stand-up. Det är modigt, generöst, nattsvart och nära döden, lindat i vardagens mjuka trådar och knutet med stor humor. CRFN gestaltar som en gudinna och är en av mina absoluta favoriter, trots detta lyckas hon imponera mer och mer för varje bok. Jag älskar hennes explicita och direkta prosa som skiner av intelligens, djup, charm och fräschör. Hon är mogen och samtidigt väldigt modern och lyckas få mig, som ofta hatar det moderna, att trivas.

”Den dödes privilegium är att vara tyst
Den dödes hastighet
är baklänges.”

Det är sjukt att hon inte får mer positiv uppmärksamhet. Allt hon gör blir guld; romaner, serier, podd och nu lyrik. Ge henne priser och pengar för satan! Jag vet att hennes verk kan göra verklig skillnad för människor. Hon skriver om lidande som alla kan känna igen sig i och därför känna sig mindre ensamma. Den psykiska ohälsan är hög och det pratas om hur vi ska komma åt den: att läsa CRFN´s böcker är en metod jag vill rekommendera. Hon kommer upp bredvid och erbjuder sin hand till oss ensamma vandrare som mödosamt vadar fram genom den mänskliga varseblivningens gåtfulla träskmarker. Hon leder oss genom farliga platser och tabubelagda tankar. Sorgen är universell, men alla som är i den känner sig ensamma. Alla som har tappat fotfästet någon gång, gjort och sagt saker de ångrar, kanske orsakat en skilsmässa eller på andra sätt svikit sina barn får här ett rum att vila i.

”Jag har funnit kärleken. Jag vågar inte skilja mig. Jag är rädd att min make tar döttrarna. Vet att det låter skrytigt, men jag har två döttrar. Glänsande kalufser. Ögonfransar att dö för. Hela paketet. Och på ett bevis jag beställde från Skatteverket står det att jag är vårdnadshavare. Jag förtjänar inte det så klart. Ingen ska behöva kalla mig mamma, men en flicka kan drömma och jag drömmer om er. Hur ni inte försvinner. Hur vi drar anekdoter på tunnelbanan och skrattar åt hur små ni var alldeles nyss och bet mig i bröstvårtan.”

Det klassiska Pietáamotivet, (modernt färgsatt) på omslaget föreställer Maria som håller den döde Jesus i sin famn. Jesus är en förlorad son, som uppmanade människorna att förlåta varandra. Jag hör hur CRFN uppmanar oss att förlåta oss själva. Vi är alla den förlorade sonen.

”Chillande sfinx
Jag vann parterapin”

”Att älska sitt barn är att vara med det.”

nov 01 2024

Om uträkning av omfång [#4] av Solvej Balle

Det har nu gått snart tio år sedan Tara fastnade i artonde november, den här boken rymmer drygt fyra av dem. I Bremen börjar ett mindre samhälle utveckla sig befolkad av människor med samma enahanda tideräkning. Nu är Tara del i ett kollektivt vi och det blir tydligt hur flockdjuret människan med hjälp av språk organiserar, planerar, skapar rutiner och samarbetar i arbetsgrupper för att skapa bästa möjliga förutsättningar. En människa som bokstavligen lever för dagen, är det ens en människa? Tara funderar på om de håller på att förlora sin mänsklighet utan karriärjakt, konkurrens, tillväxt och framtidsplanering.

Jag gillar fortfarande att följa Solvej Balles undersökning av vad en människa är, men i den här fjärde delen råder stiltje. Det är först på sidan 55 när diskussionen om ”Ego-bilen” avhandlas som mitt intresse vaknar. Men sen tycker jag inte heller den scenen är eklatant nog. Kanske börjar Om uträkning av omfång bli alltför politisk för min smak. Det verkar som att Balle fastnat med blicken på folket (”årstidsmonstren” =vi som inte nöjer oss med det klimat vi lever i utan reser och idkar resursslöseri) och att makthavare och industri hamnat i döda vinkeln.

Avslutningsvis placerar hon mig hängande på klippan och givetvis ser jag fram emot nästa del i Balle-septologin.

okt 21 2024

Hackendahl ger sig aldrig av Hans Fallada

Eftersom jag fick mina litterära önskningar uppfyllda av Ensam i Berlin hoppades jag på samma lycka med Hackendahl ger sig aldrig. Men så blev det alls icke. Ensam i Berlin handlar om nazistmotstånd och kärlek, den här om anpassning och hat.

Hackendahl ger sig aldrig är en episodisk familjekrönika och mastodontroman på 700 sidor som utspelar sig i Tyskland under och efter första världskriget. I centrum står den girige, argsinte patriarken Gustav Hackendahl vars person är löst baserad på en verklig person (Hartman?). Gustav har fru, barn och ett bolag som hyr ut hästar och droskor, allt ska komma att gå under.

Hans Fallada (1893-1947) hade erbarmlig otur eftersom han levde på fel plats i fel tid vilket antagligen har del i den självmordspakt och missbruksproblematik som följde honom genom livet. Trots detta lyckades han skriva flera bra böcker och han är en av Tysklands mest kända författare. Men den här historien om Hackendahl och hans stackars familjemedlemmar är tradig, stereotyp och dessutom vad det verkar påverkad av nazistledningen.

En sensmoral som jag plockar med mig är att barn bör vara försiktiga med att lyda sina föräldrar.

okt 05 2024

Den första boken av Karolina Ramqvist

Den här enastående romanen skulle jag vilja analysera på detaljnivå men eftersom jag (ännu) inte läst Karolina Ramqvists debutroman More fire saknar jag mandat. Jag får istället framföra min djupaste beundran och varmaste rekommendation; Den första boken är en given favorit.

Som hon skriver denna briljanta belletrist! Det är sinnligt, intelligent och berörande. Hennes text slår upp dörrar och fönster, det känns friskt och fräscht och öppet. Det finns just ingen plot men en jävla massa vibe. Jag är som fastlåst mellan sidorna, vibrerande.

I princip hela den här vemodiga boken utspelar sig i en säng i Jamaica. Där ligger huvudkaraktären, en medelålders(?) svensk kvinna, och bredvid ligger Paul, en i princip jämnårig jamaican vilka har en sexuell relation. Den mjukt böljande prosan för oss fram och tillbaka mellan tid och rum, minnen och skeenden som handlar om deras relation. Hur de träffades, då hon var otrogen, gjorde en olaglig abort med mera.

Romanen skildrar en chanslös förälskelse som kanske uppstår i viljan att bli någon annan. Om hur maktpositionerna kön, ras och klass samverkar och på ett intrikat sätt påverkar karaktärerna (och alla människor). Hon är recessiv, säger varken ja eller nej, han är bestämd. Hon blir ansatt av insekterna och solen bränner sönder hennes hud, hon är i fel klimatzon. Hon är i hans land, på en farlig plats, i hans kultur, på hans mark. I hans våld? Hon älskar när han kallar henne ”man”, det är ett könlöst ord. Först trodde jag att Ramqvist skrev fram en klockren allegori för patriarkatet men eftersom platsen är ett turistmål för vita kvinnor som vill köpa sex ställs allt på ända och det här blir något mycket bättre, en ypperlig diskussionsbok.

Den första boken är som en förädlad version av (skit)filmen Pretty Woman, utan stereotyper och förenklingar. Den rike vite mannen är ersatt av en ung vit kvinna utan ekonomi att skryta med. Horan är den svarte mannen som får andra män att framstå som löjliga. En annan, kanske bättre jämförelse är med Marguerite Duras verk Älskaren och Hiroshima min älskade.

Ramqvist är Sveriges Duras som trollbinder läsaren med sin högklassiga litteratur och samtidigt undersöker aktuella och allmängiltiga ämnen. Hon kommer med nya infallsvinklar och breddar läsarens förståelse av vad det är att vara människa.

okt 03 2024

Tänkarens testamente av Jessica Schiefauer

Cogito, ergo sum – jag tänker, alltså finns jag! Det är jag mycket glad för men det kan också vara jobbigt med alla tankar på mig och mitt varför ett avbrott är välkommet. Glad i hågen färdas jag med Jessica Schiefauers tidmaskin som tar mig till 1600-talets Centraleuropa, samtida med Galileo och René Descartes. Där spenderar jag sedan en upplyftande stund med Tänkaren.

Han är liten till växten, opraktisk och ”bögig” (OBS positivt!) och hans inre är oändligt. Han ärver pengar och behöver inte arbeta utan kan – trots att det är förbjudet – ägna sig åt att fundera över naturens lagar, själen som en del av Guds ljus i människan, kroppen som en förrädare och cartesiansk dualism.

Tänkarens testamente är en roman fritt baserad på den franska filosofens liv och filosofi, alltså blir slutet ingen överraskning (lunginflammation i Sverige). Men det är inte upplösningen som är mödan värd utan själva resan, som förresten inte är någon möda. Det är bara att åka med och njuta av Schiefaures berättelse (perfekt uppläst av Reine Brynolfsson) som är oupphörligen intelligent och sinnlig, balanserat kryddad med torr humor och berörande allvar.

Jag delar Tänkarens häpnad och frustration över det autonoma nervsystemet som kan framkalla avslöjande rodnad, illamående och tårar men också resa en penis och få en förälder att göra vansinniga saker för sitt barn. Författarens förmåga att gestalta känslor imponerar; den omkullkastande kraften i kärleken till ett barn och vanmakten och sorgen det innebär att förlora någon.

”..men dessa mäktiga män gjorde mig mycket besviken. Deras yttre var påkostat men deras inre var skralt. Samtalen med dem blev aldrig annat än rundgång, en promenad i cirklar utan framåtrörelse. Jag lämnade deras bjudningar med en känsla av att ha konverserat en degklump eller en tegelvägg. Vid nästa inbjudan tackade jag nej.”

När resan når sitt slut sitter jag här igen, med tankar på människans vilja att kontrollera allt även döden. Människor tycks lida av en slags gemensam osläckbar urtörst efter kunskap vilken får både behagliga och obehagliga konsekvenser. Denna törst rasar även i mig varför jag uppskattar när tänkare som Jessica Schiefhauer påminner om att man faktiskt inte kan elda med prat och tankar.