Orkansäsong av Fernanda Melchor

Vi är i en liten sorglig håla i Mexiko – förstörd av karteller och oljebolag – befolkad med ursinniga människor som lever i smuts och misär. Deras liv präglas av fattigdom, vidskeplighet, hetta, missbruk, hat, våld och övergrepp. Männen har det fruktansvärt, homosexualitet är mer föraktat än mord. Kvinnorna ännu sämre och allra mest utsatta är barnen.

Romanen är centrerad runt Häxan. Hon hjälpte till med illegala aborter, bjöd på knark, lånade ut pengar, men nu hittar man hennes ruttnande lik i floden.

Berättaren fokaliserar de mångsidiga huvudpersonerna en efter en, tätt inpå, och förmedlar en brutal verklighet som läsaren inte kan värja sig mot. Romanen pulserar från början till slut av en ihållande smärta. Som en orkan vräker den sig fram med våldsamhet och utan nåd. Texten är tät och väller över läsaren. Långa meningar som inte tillåter paus för varken andning eller avbrott utgör tillsammans en väldigt fin komposition. Språket är grovt och nästan outhärdligt explicit, som ett litterärt vredesutbrott.

Den som uppskattade En bön för de stulna och Obehaget om kvällarna gillar nog också den här. Känsliga läsare varnas.

Jag slarvar ofta med att lyfta fram översättarna men här kan det inte nog betonas. Hanna Nordenhök är inte bara en skicklig författare utan dito översättare.

På spaning efter den tid som flytt (#1) Swanns värld av Marcel Proust

Idag fyller karenina.se ett år och vad passar väl bättre än att fira detta med ett mastodantinlägg om Marcel Prousts fantastiska spaning. Målet är att under 2022 läsa 4000 sidor ”navelskåderi” av fransk död gubbe (född 1871). Jag har så här långt läst första delen; Swanns värld, som i sin tur är indelad i tre delar.

Det namnlösa berättarjaget ligger i sängen och försöker sova när vi först möter honom. Livet omger honom med en djupare tystnad vilket gör att han nu hör minnets klockor ringa. Han inleder med att ta oss tillbaka till den kväll hos morföräldrarna i Combray, då hans förtvivlan för första gången inte betraktas som något orätt utan som ett nervöst och sjukligt tillstånd som förtjänar tröst. Hans brott består i sökandet efter kärlek, närhet och uppmärksamhet av sin mamma i en godnattkyss eller två.

”Jag hade plötsligt nått ett slags sorgens pubertetsålder, en tårarnas emancipation. Jag borde ha varit lycklig, men det var jag inte. Jag hade en känsla av att mamma gjort en första eftergift för mig men att den åsamkade henne smärta; att det var henne största kapitulation i kampen för det ideal hon uppställt för mig, och att hon med all sin tapperhet nu för första gången var tvungen att erkänna sig besegrad.”

Del ett handlar om en pojkes högborgerliga uppväxt i Frankrike bland släktingar och bekanta däribland monsieur Swann. De är karaktärer präglade av realismens stränga öga och det står klart att Proust tyckte adeln i sin grupp för inbördes beundran var snobbig med sina koketterier, neurasteniska tillstånd, sitt kurtiserande, poserande och skvaller. Proust vill se bortom vanor och konventioner för att frilägga sanningen. Han synliggör maskorna i nätet av tankevanor och verbaliserar verkligheten från en högre dimension. Han sätter alla små erfarenhetskorn under lupp, fokuserar det immateriella, människans medvetande och allt vad det implicerar i form av tidsuppfattning, minnen, tro, känslor, drömmar, språk, vanor, ångest, kognitiva dissonanser, associationer, fantasi, tyst kommunikation, längtan, sinnenas samverkan och förmågan att spela teater. Liknelser och metaforer duggar tätt i hans ljuvliga lyrik. Skönheten i ett ting synliggörs i ett annat. Därtill är det många, detaljrika, vackra meningar om vad hans sinnen förnummit. Hans prosa är inte bara sensibel utan också visuell, med orden målar han fram böljande svarta sammetstyger, azurblå sparriskronor och kastanjer på våren likt i god tid klädda gäster som inte låtit avskräcka sig.

Del två i första bandet heter Swann och kärleken. Swann, vars besök i Combray gjorde att jaget blev utan sin godnattkyss. Berättarrösten ligger tätt inpå Swann vars hela värld kommer att kretsa runt Odette (som han tycker liknar Sippora). Här tar Proust itu med hur kärleken blir till en inoperabel sjukdom med symptomen besatthet och svartsjuka. Man säger att kärleken inte kan intellektualiseras, men Proust lyckas faktiskt att konkretisera och formulera vad bäraren förnimmer genom kärlekens glasögon, jag känner igen mig. Swanns kärlek och jagets mammalängtan tycks uppkomma ur samma källa av saknad.

”Ty en stark lidelse är som en tillfällig och annorlunda karaktär som träder i den andras ställe och sätter dess invanda uttryckssätt ur funktion.”

Sippora av Botticelli

På spaning efter den tid som flytt är som väntat en mycket långsam berättelse – berättarjaget ligger i sängen hela första delen – som pågår via jagets intellekt. I ramberättelsen ”händer” det ingenting mer än att han blickar tillbaka på sitt liv och funderar på varats olidliga tyngd och människans psykologiska komplexitet. Det helt makalösa språkarbetet och att Proust ger oss nyckeln till den svårfattliga och dunkelt anade sannings- och skönhetsvärden, är den stora behållningen. Det är mycket underhållande.

Detta litterära konstgrepp räknas till modernismens centrala verk tillsammans med bland annat Virginia Woolfs. De båda har rönt stora framgångar med medvetandeströmmens formexperiment. Prousts långa mustiga meningar vindlar som labyrinter – ibland känner jag mig vilse och undrar om utgången verkligen står att finna – är härliga att vara i, ger upphov till epifani när jag tagit mig igenom. Vad jag däremot inte väntat mig är den ironiska tonen som är riktigt rolig.

Det är en storslagen roman med högt stående ambitioner och som mytologiserar sina karaktärer, men prosan har också markkontakt. De vackra kvinnorna har röda blemmor, svartsjukan följer kärleken som en skugga och den manliga idolen lider av förstoppning. Jag får en känsla av att min hjärna ska gå ur led och ryser när jag läser om madeleinekakan, skrattar åt tant Léonies mardrömmar om att behöva ta en promenad, nickar instämmande när han låter Françoises manifestera människans förmåga att i fantasin uppleva vad vi i verkliga livet vägrar befatta oss med. Jag myser när han omgiven av skära hagtornsbuskar i skäraste vårskrud får syn på sin första kärlek Gilberte.

”Jag såg först på henne med en blick som inte endast var ögonens budbärare utan förde alla mina sinnens talan, då de ångestfullt och liksom förstenade lutade sig ut genom blickens fönster; en blick som skulle ha velat vidröra, betvinga och bortföra den kropp den betraktar, och själen med den.”

Läsupplevelsen beskrivs väl med det uttryck Proust frekvent plägar begagna sig av: mondän.

På äventyr i senkapitalismen av Tommy Sundvall

Allt börjar med att hyran och andra räkningar måste betalas och därifrån utvecklas fyra novellserier om vidriga arbetsförhållanden. Tre vänner försöker hanka sig fram med olika ”skitjobb”; voiarbetare, dödgrävare, mystershoppare och budkörare.

Tommy Sundvall ryter i sin debutbok ifrån, jag tror han skriker: anarki! Det är helt underbart. Mellan dessa pärmar finns ett rum dit jag kan gå för att slippa allt oväsen utanför. Här är det figurer ur prekariatet som har ordet, de är varken smarta eller snygga – men de får ta plats i alla fall. ”Mellisarna” (medelklassen) får på nosen, personen från HR blir utbuad och en svinig chef får vad han förtjänar. Ilska och humor i en befriande potpurri.

Hur kan man inte vara förbannad i denna bisarra tid där gigekonomi, nyliberalism och kapitalism sammansmält till en brunblå röra? Bemanningsföretagen konkurrerar ut fasta anställningar vilket skapar en underklass som tvingas börja konkurrera med varandra. Sundvall påminner om värdet av att gå samman och om fackföreningarnas viktiga arbete som måste värna arbetsrätten och stå emot den gigifierade arbetsmarknaden.

Sundvall är en proletärförfattare och hans lättillgängliga bok väcker känslan av att alla berättelser räknas. Att formen får stå tillbaka för budskapet är av godo. Han fyller ett gapande hål när han centrerar arbetets betydelse.

Men jag undrar, var är arbetarklassens kvinnor?

För vidare läsning rekommenderar jag Cykelbudet.

Tack Galago!

Autisterna – om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall

Här bjuder Clara Törnvall de kvinnliga autisterna upp på scenen, de som tidigare varit osynliga (fram till 1980-talet betraktades autism som ett tillstånd reserverat för pojkar). Hon har själv fått diagnosen högfungerande autism (tidigare Aspergers syndrom) i vuxen ålder vilket fick henne att gå från att vara ”en misslyckad neurotypiker till en vanlig autist”. Hon går med brusreducerande hörlurar, äter som en orm (ofta men sällan), går vilse i sin egen hemstad, kan inte läsa mellan raderna utan älskar klarspråk, hon har haft svårt med kvinnlig vänskap och har ett kraschat äktenskap bakom sig.

”Att ha vuxit upp med odiagnostiserad autism är att ha lidit av svårigheter som inte fanns. Kvinnliga högfungerande autister existerade inte som en kategori. Ändå var jag en av dem.”

Med en slående kombination av mycket välskriven sakprosa, intervjuer och personlig essä lyfter Törnvall hur autisterna representerats på film (Alice i underlandet), hon ger en historisk överblick (man trodde det berodde på känslokalla mödrar), hon går igenom myter och inte minst litteraturens framstående (förmodade) autister; Elin Jelinek, Birgitta Trotzig, Virginia Woolf, Emily Dickinson, Doris Lessing, Patricia Higsmith med flera. Det är makalöst intressant och underhållande! Jag tänker mycket på ”vanemässig varseblivning”, som både är en välsignelse med sin automatisering och ett hot då livets företeelser slukas och riskerar att försvinna obemärkta. En stor del av livets mening, tänker jag, är förmågan att förundras.

Trots att jag läst mycket om autism lyckas Törnvall hålla mig intresserad även under faktaavsnitten. Autism är biologiskt och ärftligt, det uppstår under fosterstadiet och är kopplad till hjärnans utveckling. Det finns ingen medicin och terapi hjälper inte, tillståndet är livslångt. Autistiska barn växer upp till autistiska vuxna. 75% har också andra diagnoser. Möjligen har de ett ökat avstånd mellan stortån och tån bredvid (?). Jag får lära mig skillnad på emotionell empati och kognitiv empati, autister har enligt Törnvall ofta svårt för senare. Eftersom flickor från tidig ålder tränas mer i socialt samspel än pojkar blir de ofta väldigt duktiga på att maskera sina tillkortakommanden därför brukar kvinnliga autister inte ha svårare att hitta en manlig partner. Hur det är för lesbiska autister nämns inte.

Därtill infogar hon en adekvat samhällskritik om vår tids normer som tack vare gigekonomi, tillfälliga anställningar, digitalisering etcetera kräver trevliga, multitaskande, strömlinjeformade medborgare. Algoritmer ersätter alltmer mänskligt omdöme vilket gör att utrymmet för olikheter minskar, menar Törnvall.

Det råder inga tvivel om att författaren är nöjd med sin diagnos då den hjälpt henne att förstå sig själv. Diskussionen om var gränsen mellan sjukt och friskt går tillfredsställer dock inte mig. Törnvall jämför autismdiagnosen med att vara 2,30 lång – det är normalt men leder till svårigheter med tanke på hur samhället är utformat. Christian Rück är inne på samma spår i sin bok Olyckliga i paradiset. Han menar också att diagnoser ställs alltför frekvent delvis på grund av att vårdsektorn har privatiserats. Å andra sidan kan autism ligga bakom ätstörningar och depressioner. Autister begår självmord i högre grad och har i genomsnitt 16 års kortare livslängd.

”Jag var autistisk och visste inte om det. Jag förstod inte att likhet inte är detsamma som närhet. Jag förstod inte att en kärleksrelation också är ett skådespel. Jag kunde aldrig lägga band på mig. Jag trodde att jag jämt kunde leva ut mina känslor i hans sällskap, oavsett arten av dem. […] Hur dödstrött man än är måste man ibland klistra på ett leende och knipa igen. Hålla god min och spela lite teater.”

Den riktiga solen av Peimaneh Mollazehi

Salman är en tolvårig svensk pojke vars föräldrar kommer från Iran. Han längtar efter solsemestern som är tänkt att gå till Spanien, men istället bär det av till den riktiga solen och släkten i Baluchistan. Regimen i Iran ser inte med blida ögon på Salmans föräldrar som lämnat landet. Läsaren får uppleva Iran, dess natur och kultur via Salman som också jämför den med svenska normer. Det är ett lyckosamt grepp som gör berättelsen både lärorik, spännande och sorglig.

Salman möter sin kusin Mahgol för första gången. Hon är en modig tjej som inspirerar Salman. Hennes pappa har utsatts för den korrupta regimen i sin strävan efter att bygga en skola.

Jag tycker att människorättsaktivisten Peimaneh Mollazehi lyckas riktigt bra när hon tar med oss till sin födelsestad och problematiserar den islamska regimens regelverk. Hon håller en fin balans mellan karaktärsutveckling och politiska spörsmål. Jag uppskattar trovärdigheten och att hjältarna i den här berättelsen framstår som mänskliga. Med den här debutromanen vann hon barnradions bokpris 2021. Det finns en lärarhandledning till boken som jag absolut tycker ska läsas i skolan.

Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv är en fristående fortsättning på Paradiset, som jag tyckte mycket om. Den stora behållningen med Abdulrazak Gurnahs böcker, skulle jag säga, är att vi får ta del av kolonisationens grymheter inifrån. Tyvärr gör Gurnah i Efterliv avkall på gestaltning och levande karaktärer till förmån för historiska fakta. Den här berättelsen är fragmentarisk – till hans försvar är det nog så han menar att människor är, inte minst människor som präglas av ofullständiga berättelser. Det är i och för sig värdefullt att få lära sig om det Tyska Östafrika som senare blir Engelskt och idag är Tanzania. Tidsintervallet börjar där Paradiset slutade och sträcker sig från tidigt 1900-tal till 60-talet.

Det handlar om föräldralösa Afiya som trotsar regelverket som gäller för kvinnor och lär sig läsa. Hennes bror Ilyas och Hamza (liksom Yusuf) deltar som askarier tillsammans med tyskarna (Schutztruppe) i utrensningen av ursprungsbefolkningen. Vi får också följa senare generationer som möjligen har likheter med författaren själv, men jag vill inte avslöja mer av handlingen för det här är en berättelse som till stor del drivs framåt via storyn. Gurnah är i vilket fall en manlig nobelpristagare som kan skriva om kvinnor utan att fastna med skägget i brevlådan – det är ett som är säkert.

Författaren sätter med sin lågmälda prosa ljus på hur krig skadar alla, både direkt och indirekt inblandande i stunden och även efterkommande generationer. Jag gillar när han utvecklar sina komplexa karaktärer med psykologisk ansats, men tyvärr är Efterliv lite för mycket en krigsskildring för min smak. Men det är ändå en läsupplevelse jag rekommenderar inte minst för att den ger en tillfredställande avslutning på Paradiset.

Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland och Emma Adbåge

Naima som bor med sin mamma, får en ny granne i Lisen. De är båda runt nio år och älskar käpphästar. Snacka om flyt! Dessutom visar det sig snabbt att de trivs ihop. Lisen ska välja ett rum i nya huset och för att göra det måste hon provsova dem alla. Tillsammans med Naima. Sen sover de i en massa olika rum och rider runt på sina käpphästar dag och natt.

Förutom en lillasyster som kommer bort och en hink med sniglar som mosas är det inga yttre händelser som väcker känslor i Ett rum för Lisen. Det är inuti Naima det brinner för hon blir kär i Lisen. Pluspoäng för lesbisk kärlek. Eller snarare barnkärlek – som jag har svårt med eftersom jag aldrig sett/hört någon uppleva det i verkliga livet. Kärleken framstår här som väldigt angenäm och problemfri, pirrig och skön. Det är positivt att karaktärerna slipper förhålla sig till störiga pojkar. Här finns bara en irriterad pappa, hans små utbrott är det som är mest realistiskt.

Jag saknar vardagsproblem, humor, sinne för verklighet och täthet i texten. Boken är för lång och tråkig tycker både jag och min tioåring. Jag saknar däremot inte pojkarna.

Hiroshima min älskade av Marguerite Duras

” – Jag har tvivelaktig moral, förstår du.
– Vad betyder det för dig?
– Att man tvivlar på andras moral.”

En fransk skådespelerska och en japansk arkitekt spenderar ett passionerat dygn tillsammans i Hiroshima. Det är intrigen i detta filmmanus som Marguerite Duras skrev som ett beställningsjobb, 1958. Det var tal om att göra (ännu) en dokumentärfilm om Hiroshima, men regissören Alain Resnais sa nej. Han lät Duras skriva något mycket större. Utan att ge vika för den dokumentära verklighet som atombomben medförde får Hiroshima min älskade i sin metakonstruktion också med japanernas synvinkel på just dokumentärfilmerna. Man kan läsa, tala, se bilder och filmer för att försöka förstå. Men det är i brist på annat, det räcker inte till. ”Du har ingenting sett i Hiroshima.” Säger han till henne, eftersom hon aldrig kan förstå hur det var att vara där när bomben fälldes. Om valet av den japanske skådespelaren skriver Duras:

”Valet av en japansk skådespelare av västerländsk typ bör tolkas på följande sätt:
En japansk skådespelare av utpräglat japansk typ skulle medföra risken att man tror att det i synnerhet är för att hjälten är japan som fransyskan dras till honom. Då skulle man, vare sig man vill eller inte, åter falla i exotismens fälla och i den ofrivilliga rasism som är en ofrånkomlig beståndsdel av all exotism.
[…] Om åskådaren aldrig glömmer att det handlar om en japan och en fransyska, existerar inte längre filmens djupare betydelse. Om åskådaren glömmer det, uppnås denna djupare betydelse.”

Jag läste manuset först, blev helt till mig. Sen såg jag filmen (från 1959), blev ännu mer till mig. Det här är en upplevelse jag varmt vill rekommendera. En av de komplexa teman som Duras angriper är språkets begränsningar. Jag har sällan upplevt det så starkt själv när jag nu ska skriva den här texten. Hur många ord jag än använder lyckas jag inte göra upplevelsen rättvis. Jag skulle lika gärna kunna skriva bara ett ord, vilket i så fall skulle vara: avstånd.

I staden förknippad med ond bråd död får de uppleva kärleken. Hon är där för att spela in en dokumentärfilm om freden. De är båda lyckligt gifta, men när kärlek uppstår framstår otrohet som en bagatell. Den kortvariga förbindelsen som kommer att upphöra när hon lämnar Hiroshima gör att hon vågar berätta om sitt trauma. Duras sätter fokus på människans villkor att leva med minnen, språk, drömmar och känslor samt hur vi tvingas förhålla oss till den outgrundliga tiden. En hel människa är både vacker och ful, Duras är väldigt bra på att skapa karaktärer som lever upp som hela motsägelsefulla människor. ”Du dödar mig. Du gör mig gott.” ”Jag ljuger. Jag talar sanning.” Säger fransyskan till sin japanska älskare.

Duras sätter ljus på hur språket ger oss begränsade möjligheter för att förstå varandra och hur exotismens problematik kan vara en del av det. Fransyskan ler när hon uttalar Hi-ro-shi-ma. När japanen med rynkade ögonbryn frågar henne hur hennes bild av staden var innan hon upplevde den, svarar hon att den hör samman med slutet på kriget. När han sedan njuter av att uttala hennes hemort Nevers och påtalar hur vackert det låter, blir hon illa till mods eftersom hon förknippar Nevers med sitt trauma. Jag blir yr när tänker på att nästan alla ord har olika konnotationer för olika människor. Fransyskan menar att vad kunde en internationell film som spelas in i Hiroshima annars handla om, om inte freden. Men för honom som är född där, som förlorat sin familj där, som lever sitt liv där är uppfattningen förstås en annan.

Här sätter författaren ord på en känsla som jag ju äldre jag blir, får allt svårare att slå undan: viljan av att beundra människan är berövad. Jag tror att andra världskriget berövade Duras denna vilja.

”Att kunna se på riktigt, det är något man kan lära sig.”

Och det var uppenbarligen något Duras lärt sig. Ett geni var hon. GENI!

En fruktansvärd grönska av Benjamín Labatut

Den fruktansvärda grönskan syftar kanske på det moln av klorgas som tyskarna använde under första världskriget. Det är med spännande fakta om gas och gifter som Benjamín Labatut inleder sin populärvetenskapliga bok om besatta män och vetenskapliga upptäckter. Det här är en ganska osammanhängande skara essäer presenterade i skönlitterär skrud.

”Atombomberna som slet sönder Hiroshima och Nagasaki utlöstes inte av någon generals flottiga fingrar, utan av en samling fysiker beväpnade med en handfull ekvationer.”

De fanatiska männen som det handlar om lever i vår tid eller tillhör tidigare generationer; Albert Einstein (relativitetsteorin), Shinichi Mochizuki (a+b=c), Alexander Grothendieck (matematiker som blev miljökämpe), Werner Karl Heisenberg och Erwin Schrödinger (kvantmekanik) med flera. Mestadels handlar det om förhållandet mellan Einsteins relativitetsteori och kvantmekanikens slumpmässighet som ledde fram till Schrödingers katt.

Författaren håller en fin balans mellan själva vetenskapen och fantasier kring geniernas närmast övernaturliga egenskaper. Det är en snärtig och rolig text, en fin kombination av naturvetenskap, filosofi och språk. Tyvärr existerar kvinnor inom den här bokens ramar enkom som fruar eller sexobjekt.

Hög intelligens verkar ligga nära vansinne, ”varje nytt framsteg […] tog honom längre bort från den verkliga världen”. Tyvärr är det inte bara desillusion som är baksidan av framgångsrik vetenskapsforskning utan också förgörelse. Denna bistra sanning tycker jag Labatut framför rättså snyggt.

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras

När jag läser Duras fantastiska gestaltning ÄR jag där protagonisterna är. På ett överfullt hotell i en liten stad i Spanien, en sen sommarkväll. Såar av vatten slår ner mot glastaket, luften är fuktig och doftar av lera, fotogenlampor sprider ett varmt ljus som ibland avbryts av blixtskenets vassa vithet. Dundret från åskan matchar Marias sinnesstämning. Hon ligger i en korridor tillsammans med sin man Pierre, deras barn samt Claire – Pierres älskarinna. På stadens i övrigt tomma gator patrullerar poliser på jakt efter en mördare; Rodrigo Paestra har skjutit sin unga hustru och hennes älskare. Han har begått ett crime passionnel – ”lidelsebrott” – en mans rätt att döda sin hustru om hon är otrogen. (Fram till 1970 kunde en man ostraffat döda sin otrogna hustru i Frankrike, men samma rätt gällde inte för en kvinna i samma situation.)

Vad som egentligen händer i den här alkoholindränkta feberliknande drömmen som dessutom utspelar sig i högsommarhetta står inte helt klart. Glasklar är däremot Duras blick för stämning och spänning som ger puls genom hela den här minimalistiska kortromanen. Hon dyker rakt in i en brännande situation och trots att läsaren blir utan bakgrundsinformation lever karaktärerna upp som realistiska människor. Jag känner mig som en fluga på väggen i rummet där människor upplever passion, hämndbegär, dödslängtan och det är alldeles underbart.

Det är alltså två parallella triangeldramer som filmiskt spelas upp här. Hur de relaterar till varandra kan man fundera mycket på, författaren lämnar det åt oss. Marias olycka och oklarhet inför vad framtiden innehåller med tanke på Pierre och Claires kärlek försöker hon hålla stången genom att koncentrera sig på mördaren. De är av olika kön nota bena, men båda försmådda. Att – i manlig stil – döda den som svikit tycks meningslöst. Det handlar egentligen om att stå ut med sina känslor, vilket berusningen underlättar. Jag skulle vilja påstå att hela boken, egentligen hela det mänskliga livet handlar om känslor och hur vi hanterar dem.

Läs den här, men hoppa över förordet (av Artur Lundkvist) som avslöjar för mycket.