Överallt och ingenstans av Oskar Kroon

Oskar Kroon, var har du varit i hela mitt liv? Jag visste inte att du fanns, plockade på mig den här boken för att biblioteket frontat den (TACK fantastiska bibliotekarier!) och så visar det sig vara en riktig fullträff. Jag älskar den här!

Sillen (Liselott) och Nikolaj är bästisar. Sillen lever med sin aktivt antifascistiska mamma, pedanta pappa och lillebror Birger som uttalar hennes namn Ullschutt. Hon gillar sport och att göra egna tidningar. Nikolaj rabblar fakta, svär och killgissar. Han är intresserad av kvarkar och Schröders katt.

Det är vardagsrealistiskt och humoristiskt med slående lite udda karaktärer och fint språk, dessutom finns här filosofiska och existentiella inslag. Nöjsam läsning för alla från lågstadiet och uppåt, tänker jag mig.

Men så blir kompisarna osams och Sillen får se en annan sida av Nikolaj. Farmor dör och pappa blir konstig och sjukskriven. Han tappar tålamodet ofta och ber om förlåtelse efteråt. Sillen stjäl nästan en grej.

Den här välskrivna barnboken är full med svordomar – och jag älskar det. Jag tycker det är bra förstärkningsord att krydda språket med och extra kryddiga blir de i en barnbok. Men alla ”språkvårdare” (Ulf Elfving med flera) kan vara lugna. Här finns en pappa som inte gillar svordomar, så den sidan finns också representerad.

Överallt och ingenstans är en förträfflig barnbok med extra allt. Både vuxen och barn kan känna igen sig, inspireras, lära sig saker och skratta. Fina illustrationer av Johanna Hellgren har den också. Jag ger den mina allra bästa rekommendationer. Själv ska jag genast låna hem Vänta på vind.

Sista rompan (Vargskinnet #2) av Kerstin Ekman

Helt underbart att vara tillbaka vid Svartvattnet igen. Nu har jag lite på fötterna när jag träder in i historien så berättaren talar till mig med en gång. Men även i den här delen är det ganska många karaktärer att hålla reda på och tidslinjen är inte kronologisk, så det gäller att vara alert. Min läsupplevelse har en del luckor att fylla, oklart om det är jag som inte lyssnar tillräckligt idogt eller om det är romanens uppbyggnad. I vilket fall är det helt okej, men samtidigt det som hindrar från att jag ger högsta betyg.

Precis som i del ett är det tre olika spår vi följer; Hillevis döttrar Kristin/Risten och Myrten (Myrt´n) samt Elis/Elias. Som tidigare berättar Kristin från modern tid. De två andra spåren utspelar sig mellan 1940-1970, och andra världskriget är ett faktum. Kristin och Elias bor då i Norge och blir direkt påverkade av kriget. Myrten bor i Stockholm och är jämfört med mamma Hillevi en ny generation varför hennes liv på många sätt givetvis är mer modernt. Men ändå är det kämpigt för kvinnorna just för att de är kvinnor. Jag är glad för att temat graviditet följer oss även i den här delen. Ekman ryggar inte för att skriva om ”obekväma” kroppsvätskor, vilket jag uppskattar.

Den här gången får vi möta (min älskade) Hillevi från ett utifrånperspektiv och då är hon inte alls lika lätt att tycka om. Just som det brukar vara.

Det obarmhärtiga livet har sin gilla gång, de parallella historierna vävs samman på ett elegant vis och sorgliga saker sker. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska etikettera den som feelbad eller ej. Romanen är nämligen bitvis också väldigt rolig. Jag skrattar ganska mycket när Helena Brodin läser/sjunger, fulla gubbars dialektala utsagor exempelvis.

Centrala teman som fortsätter från första delen och som jag älskar: tidens gång, konsten, kvinnolivet, samekulturen, relationerna. Den här romanen tar också itu med det att flytta från sitt hem, sin uppväxtplats.

Jag lärde mig att aldrig mer använda uttrycket ”omänskligt” om de grymheter som just människor gör. Otroligt dumt talesätt ju.

Och sen måste jag åter skriva en rad om de förstummande sexskildringarna. Tror eventuellt att de är de bästa i sitt slag. Ekmans språk på det hela taget är vackert och poetiskt oavsett om hon skriver om glasbruk eller smuts, Aristoteles formlära eller naturen. Hennes gestaltning beundransvärd.

”Människor som inte orkar med sina konstnärers bilder är en sorts frivilligt efterblivna.”

Jag skriver över ditt ansikte av Anna-Karin Palm

Det här är inte en bok primärt om Alzheimers sjukdom, som jag förväntade mig. Det är en biografi om författarens mamma innan, under och efter sjukdomen, deras relation och författaren själv. Jag var helt oförberedd på att bli så berörd som jag faktiskt blev av att läsa om den här mor-dotter-relationen. Det är nämligen inte temat om döden som skakar om mig mest.

Anna-Karin Palm beundrade sin mamma som började studera till läkare vid 38 års ålder med sex års folkskola i bagaget. Och visst är det beundransvärt att hon som trebarnsmamma skaffade sig ett eget rum att studera i. Hon drog med sin familj på en kulturell klassresa och vägrade foga sig i jantelag och kritik om att verka märkvärdig. Men hon styrde också familjen och lät sitt kontrollbehov och sina känslor gå ut över alla andra.

”Vi [Anna-karin och hennes syster] är båda mycket bra på att lyssna, läsa av och känna in andra människor. Vi är mycket bra på att ha överseende med andras egendomligheter. Vi har båda erfarenhet av psykiskt sjuka eller labila väninnor, vars mörka trollkrets vi dragit in i och som vi ofta utnyttjats av på olika sätt. Vi har lätt att glömma våra egna känslor och fokusera på andras. När det blir för svårt retirerar vi gärna, vi konfronterar inte men skyddar oss genom att gå iväg, lämna, dra oss undan.”

Här finns tankar och emotioner som jag tänker är speciella för mig, nedlagda av Palm. Och det är som om en hand kommer ut och tar min. Jag vet inte hur det kan vara att jag känner igen mig så starkt i det Palm nedtecknar. Kanske kan en förklaring vara att jag liksom hon är storasyster, liknande uppväxter eller mödrar har vi då i alla fall inte.

Naturligtvis är det i första hand Palms författarbegåvning som gör att texten slår an i mig. Hennes ömsinta röst, genuin och mogen tilltalar mig enormt. Språkbruk och stildrag faller mig precis i smaken. Läsupplevelsen är både sensorisk och intellektuell. Hon lyckas skriva om sig själv och de sina och ändå lyfta stoffet till en allmänmänsklig nivå. Jag känner för Palm och hennes mamma, och för mig själv och för hela mänskligheten när jag läser. Vetskapen om livets gång med döden som avslut (befrielse i vissa fall) uppfyller mig starkt. Vad vi kämpar och håller på allesammans. Det är fint och så hemskt sorgligt också. Tänker jag.

Porträttet Palm tecknar av sin mamma är uttrycksfullt och med försonande uppsåt. Det är en fördjupad bild skapad ur förstående och utan dömande blick men ändå komplex och verkligen inte unilateral. Läsningen satte igång tankar på min egen position som dotter och ännu mer som mamma. Hur svårt det är att balansera mellan att vara en slags förebild, ha ett eget liv och samtidigt vara intresserad av och engagera sig i sina barns liv. Det där att barnen måste frigöra sig från mig som mor, se mina baksidor och kunna kritisera mig är helt okej om jag bara fick ha kvar en nära relation till dem. Jag bli förtvivlad när jag tänker på att vi ska skiljas åt och leva separata liv. Som Palm gjorde med sin mor.

Trots det gravallvarliga ämnet finns här både humor och hopp. Demensen tycks faktiskt frigöra den styrande mamman och hon får uppleva lyckliga stunder i sin sjukdom.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Behovet av närhet… av Maria Jönsson

Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet, om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap. Det är titeln på den här eminenta djupdykningen. Inte så djupt i personen Thorvall som i hennes verk. Thorvall har skrivit 68 böcker i olika genrer, men med ett ovanlig konsekvent innehåll. Samma tema, motiv och stildrag återkommer, perspektiven och positioner varierar.

”Att läsa Thorvall är att inse att det förflutna är inte något vi lämnar bakom oss.”

Maria Jönsson närläser och tolkar hur åldrande, genus och sexualitet samverkar i Kerstin Thorvalls författarskap. Till sin hjälp har hon olika feministiska intressanta och passande teorier. Osamtidighet eller queert åldrande är nyckelbegrepp som Jönsson kretsar kring.

”Det är något så jävla festligt med mig.
Jag är femton år inuti
och femtio år utanpå.
Visst är det så att man kan skratta ihjäl sig.”

Det här är en akademisk text, en måste-läsning för alla som älskar Kerstin Thorvall och har läst flera av hennes böcker. Jag sträckläste den här med stort intresse. Boken är indelad i sju avsnitt och jag kommer att nedteckna mina tankar kring vart och ett.

I första kapitlet avhandlas det ambivalenta flickskapet och Thorvalls förmåga att försätta sina unga kvinnliga karaktärer i rus av glädje, skaparlust och sinnlighet. I motsats till kraven på mognad och respektabilitet.

Andra kapitlet handlar om tantblivandet. I en ålder av 52 stabila år skriver Thorvall Det mest förbjudna. Förmågan att njuta av sex och kroppsligheter upptäckte hon strax före hon blev tant.

”Subjektspositionen, den mänskliga positionen, är enligt Thorvall en i grunden omänsklig position för tanten, då det är en position fri från kroppen, begäret, könet och sexualiteten. […] Thorvall lyfter fram den ensamhet som följer när man som kvinna blivit ”mänskligjord”. [….] På flera ställen i sitt författarskap återkommer Thorvall till just detta, att den äldre kvinnan förlorar inte bara sitt attraktionsvärde utan hela sin status som tillhörig, som någon att räkna med, som motpart.”

Det är då reseskildringarna tar vid. Hon upprättar sitt subjekt på bekostnad av andra objekt, svarta män.

”I den Thorvallska världen inbegriper ett fullvärdigt subjekt också objektet – och kroppen. Det är kroppen och alla dess egenskaper som skapar själva individualiteten, som gör en till människa.”

Kapitel tre heter Pojkskildringen och relationaliteten. Thorvall var progressiv i det att hon förlade pojkarnas värld i hemmet i relation med mamman. Jämfört med pojkarnas värld signifikant för den tidigare pojkboksgenren, som tilldrog sig utomhus och där mamman försköts.

Något intressant som jag inte tänkt på är scenplatsen hallen som förekommer ganska frekvent i pojkböckerna. Hallen blir en gräns mellan det stora och lilla livet. Mellan äventyret och vardagen. Mellan gemenskap inne och individualitet ute.

”Hallen stänger inne och stänger ute, den är en kronotyp för väntan, förväntan, tvekan, avvaktan, vädrande i luften och avlyssnande.”

Det fjärde kapitlet som handlar om den skeva tidslinjen, inleds med den återkommande repliken från modern ”Vad söt du är. Det finns ingenting vackrare än en ren ung flicka”. Denna utsago som återkommer i Thorvalls verk medvetandegör karaktären om sig själv som en ”pastoralsymfoni”, kort och gott en barntant. Den mycket svåra puberteten kommer först i femtioårsåldern. Anna i Det mest förbjudna är en pubertetstant. Detta förklarar kanske varför Thorvall kunde gestalta ett så realistiskt inifrånperspektiv i sina barn- och ungdomsböcker. Det var hennes mentala ålder när hon skrev dem. Sen kommer ju då klimakteriet pang rakt in i hennes pubertet. Slutligen åldrandet utan lyckligt slut. Hon är ensam. Att leva queert med tiden kostade henne mycket.

Kapitel fem heter Liv, dikt och självbiografi och kretsar kring det dubbelkontrakt som råder i Thorvalls ekokammare. Hon både tar ansvar för att hennes böcker är självbiografiska, och inte. Eftersom samma händelser återkommer i flera böcker, breddas den hermeneutiska förståelsen för varje bok. Det är ingen slump att det är just Thorvalls bibliografi jag velat sluka hel.

Kapitel sex handlar om vilket mottagande hennes verk fått. Ett mottagande i affekt. Världen kunde inte komma över boken om det förbjudna. Thorvall blev efter den förknippad med fulkultur och osmaklighet. Även om recensenten hyllat någon av hennes böcker skrevs det med ett förbehåll i relation till föreställningen om Thorvall. Hon själv återkom med ironi till de etiketter som man försökte sätta på henne.

I det sjunde och sista avsnittet ger Jönsson uttryck för att Thorvalls författarskap till syvende och sist också handlar om att misslyckas.

”Tematiskt skildrar Thorvall det pris man får betala för att ha levt ett normöverskridande liv, för att ha prioriterat annat än det Halberstam kallar familjetid eller det Edelman kallar reproduktiv framtidslighet. I Thorvalls romaner gestaltas ett jag som väljer bort konsekvens, mognad och fördjupning till förmån för lust, glädje och extas samt ett närhetsbehov som går över alla gränser. Ett jag som inte är inriktat mot den framtid som ska komma, mot ett värdigt åldrande eller ett harmoniskt avslut med förlåtelse och försoning inom räckhåll, utan mot nuet. Halbergstam beskriver hur västliga kulturer präglas av hyllningar till långa, hållbara livslopp där mognad och vuxenblivande premieras medan andra sätt att leva patologiseras. Barnsligheten blir något självklart negativt, tonårstrots ett övergångsstadium. thorvall kritiserar konsekvent denna hållning. Det finns en frihetspotential i denna kritik, samtidigt som Thorvalls författarskap visar hur svårt det i själva verket är att gå fri – hur varje avsteg från livsmanuset bestraffas. Man blir ingen hjälte eller cool outsider genom att bryta mot livsmanuset – det är större risk att man blir en förlorare.”

Alltså jag blev så till mig av att läsa den här boken att jag fick lust att mata igenom Thorvalls bibliografi igen.

Allt vi inte sa av Sara Osman

”Män är korsdraget när man försöker jäsa en bulldeg.”

Sara Osmans debut är en samhällskritisk nutidsskildring som går i ett rasande tempo. Den handlar om tre tjejer (i cirka trettioårsåldern tror jag) som på ytan är vänner. Sara, vars föräldrar invandrat från Somalia, med muslimskt kulturarv, jobbar som jurist. Amanda, lider av psykisk ohälsa, självmedicinerar under täckmantel fest. Caroline, hoppade av juristutbildningen för att bli influenser men lyckas aldrig bli nöjd med antalet gillamarkeringar. Diegesen utspelar sig i Stockholm innerstad, och i skärgården på midsommar.

Osman skriver argt, feministiskt och antirasistiskt, cyniskt, rappt och roligt med en imponerande espiri. Det är åtminstone till en börjar härligt att få ta del av den verbala gallan som karaktärerna spyr över sånt som också retar mig; utseendefixering, rasism, klasskillnader, marknadshyror med mera. Osman gör upp med idiotiska samhällsnormer och orimliga mänskliga beteenden. Här får människans varg löpa fritt över boksidorna. Fula tankar, lögner, självömkan och avundsjuka härjar fritt utan självmedvetna tillrättavisanden eller ursäkter.

”Beyoncé har gjort en det buckla i den svenska snygghetsnormen.”

Mest handlar det om människors tankar, relationer och hur man stirrar sig blind på andras grönare gräs. Romanen befinner sig i klyftan mellan det som tänks och det som sägs. Men det finns en nerv här också, det är något som ska hända som skiljer delar av diegesen i ett ”efteråt”. Just den här delen av romanen är den jag gillar minst. Jag tycker Osmans underhållande språk räcker utan detta effektsökande spänningsinslag.

Fast efter 200 sidor ilska väl inbäddat i underfundiga formuleringar, tröttnar jag ändå lite. Karaktärerna sitter fast. Jag längtar efter förändring, kanske acceptans, att de ska ta sig samman. Men berättelsen fortsätter att excellera i osämja, fördömanden och raseri för att på midsommarafton brista i sitt crescendo.

Allt vi inte sa, med sitt snygga omslag, är en fin debut. Jag ser fram emot att läsa mer av Sara Osman. Jag hoppas att hon i fortsättningen i lite större utsträckning vågar lita på läsarens egen fattningsförmåga och ger utrymme åt interpretation.

Tack Albert Bonniers Förlag!

Mördarens apa av Jakob Wegelius

Det här är den tjockaste barnbok jag läst, hela 619 sidor. Det är många ja, men Jakob Wegelius lyckas faktiskt underhålla hela vägen med sin imponerande berättarteknik och eleganta illustrationer. Mördarens apa är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones (som jag inte läst, vilket inte heller störde). Den här vindlande äventyrsberättelsen utspelar sig över halva jordklotet i början av 1900-talet och består till stor del av alldeles fantastiska och exotiska miljöbeskrivningar som inbjuder till mentalt resande (i både tid och rum), mycket lämpligt i covid-tider. Mestadels befinner vi oss i Lissabon där vår huvudperson gorillan Sally Jones, den skickliga maskinisten bland annat får lära sig att renovera dragspel. Hennes vän Chiefen Koskela blir oskyldigt anklagad för mord, och lojala Sally Jones försöker bevisa hans oskuld.

Det händer en massa spännande saker, men Sally Jones bemästrar det mesta. Hon är vår hjälte och samtidigt en underdog. Prata kan hon inte, men det är hon som skrivit berättelsen. Med en utifrånblick på människan bidrar hon med intressanta perspektiv på såväl människans vilja att vältra sig i lyx som på jämlikhet och rasifiering. Till stor del handlar den här berättelsen också om vänskap på ett väldigt fint sätt. Det säger mycket om karaktärerna hur de behandlar en apa.

Trots en hel del ganska ingående beskrivningar av teknikaliteter och de många olika karaktärerna med ganska krångliga namn är det en lättläst historia. Mördarens apa är svår att genrebestämma då den i sin realism och avsaknad av pekpinnar sticker ut som barnbok. Vilket alltså är positivt, enligt mig. Den är lite utav en tungvrickare att läsa högt, men värd sin ansträngning.

Jag antar att det här är en slags modern Tintin i kombination med Jan Lööf. Alla som gillar äventyrsböcker (egentligen inte jag) måste nog faktiskt läsa den här.

Noveller av Tessa Hadley

Vilken enastående skicklig författare hon är Tessa Hadley! Men en imponerande iakttagelseförmåga och förståelse av människan som psykologisk och sociologisk organism skapar hon den ena intressanta karaktären efter den andra, nästan bara kvinnliga. Hon lyckas hitta unga kvinnors realistiska röster. Jag får en känsla av att hon skulle kunna skriva om precis vad som helst och jag skulle finna det fängslande. De här tio novellerna, alla skapade med intensiv rumslig närvaro och lysande stilistisk förmåga, gav mig stor läsglädje. Mycket förmedlas med få ord, gestaltningen sitter som en smäck och berättelserna är fullkomligt fria från förutsägbarhet.

Novellerna är alla formade runt mer eller mindre vardagsnära situationer och slumpmässiga möten människor emellan. Situationer som uppstår på grund av tillfälligheter i människors liv som varken leder till himlastormande eller fruktansvärda konsekvenser (som i så många romaner) utan här lunkar människorna på i samma takt, en erfarenhet rikare. Det låter enkelt men kräver sin författare då språket och berättarkonsten måste intressera läsaren mening för mening. Vilket är fallet här.

Fläcken, Ett bortförande, Erfarenhet och Flygresan är mina favoriter.

En lite roligare titel hade den här fantastiska novellsamlingen förtjänat.

Patient av Sofia Dahlén

Sofie Dahléns prosalyriska debut Patient vars framsida vackert pryds av Antigone och hennes döda bror Polykleitos, handlar om två systrar. Den ena har gjort fyra självmordsförsök och är tvånginlagd på psyk, den andra är där bredvid – både fysiskt och i tanken, maktlös. Sjukvården erbjuder mediciner i mängder och elbehandling, utan önskat resultat. Storasystern skulle gärna ta på sig ansvaret för att hålla sin lillasyster vid liv, men hur gör man det? Hon försöker dock, med alla medel, allt mer desperat. Logiken, fysiken, litteraturen, religionen, filosofin, myter, skrock, inget hjälper. Vartefter storasystern i sin gagnlösa kamp vindlar fram som genom Dantes helvetestratt smälter hon alltmer samman med systern öde och det blir oklart vem som drabbas av vad. Det förstärker förnimmelsen av hur den anhöriges eget liv utplånas, trots att hon fysiskt är kvar i livet.

”jag sa
-hade du tänkt att det var sista gången jag skulle få se dig
nyss när jag gick där ifrån dig nyss tänkte du så? farväl inte hej då det kunde du inte svara på”

Det här är oerhört drabbande om en av människans värsta mardrömmar, att vara anhörig till en älskad som inte vill leva. Huden knottrar sig när jag läser. Författaren lyckas förmedla den panikartade klaustrofobiska känsla som jag förstår att det handlar om.

”och de hade varnat mig du hade skurit dig men jag var inte där för att ta farväl den här gången heller jag var en banderoll i färg g r a t u l e r a r t i l l d i t t m i s s l y c k a n d e
-så roligt att du stannade”

Stilistiskt tonsäker och bitvis alldeles glimrande vacker, men också lite ojämn.

”ja det fanns en idé om att det vore en lättnad för dig om du var död förlåt oss för det”

Tack Albert Bonnier Förlag!

Två scener ur ett konstnärsäktenskap av Märta Tikkanen

”-Jag är svårälskad, sa Henrik en gång med en grimas.
Det är möjligt.
Men han var trots allt ännu svårare att sluta älska.”

Två scener ur ett konstnärsäktenskap (2004) är den självbiografiska varianten av den fantastiska diktsviten Århundradets kärlekssaga (1978), tillika berättelsen om Märta och Henrik Tikkanens tre decennier långa liv tillsammans. Den intelligenta, borgerliga och välutbildade Märta ingår likt Rödluvan äktenskap med Vargen och måste hela tiden kämpa mot att bli en skugga av sig själv. En av anledningarna till att jag älskar att läsa det Märta Tikkanen skriver är att hon, åtminstone i böckerna, aldrig förlorar sin agens och sin rättmätiga plats som huvudperson i sitt eget liv.

”Kärleken vissnar när hon inser att hon inte är arbetskamraten, intellektet, personligheten utan enbart trösterskan, orgasmen, applåderna.”

För mig handlar den här boken om kampen för kärleken. Med betoning på kampen. Inte för att hon accepterar normer som att man bör hålla ihop ett äktenskap, gömma undan det som är privat, inte överge någon som är döende eller tankar på omgivningen reaktioner, utan just för kärleken. Märta Tikkanen har en imponerande självtillit till sina egna känslor. Hon vet att hon älskar Henrik och hon vill kämpa. Därför stannar hon frivilligt i deras gemensamma helvete.

”Det fanns delar av mig som fortfarande lyssnade och inte genomskådade, tillvaron där mitt enda namn var Mamma och min enda funktion att tillfredsställa andras behov hade urholkat min identitet på ett sätt jag idag inte kunde tro var möjligtvis jag inte själv hade upplevt det. Trots att jag hade svårt att hitta motargument dröjde det länge innan jag slutade försöka. Också om det jag gjorde inte betydde nånting för någon annan så betydde det liv och död för mig, det räckte.”

Henrik är omnipotent och sårbar, initiativrik och i behov av omhändertagande, elak och kärleksfull. Han är otrogen, opålitlig och han låter Märta stå för hela markservicen och barnansvaret. Inte minst är han är alkoholist. Han dricker och Märta får huvudvärken. 1984 dör han i leukemi.

”…ansvaret var inte mitt, varken skulden för att han drack eller förtjänsten för att han inte gjorde det var mina. Vi hade varsitt liv hur nära varandra vi än levde.”

Jag är, som bekant, ett stort fan av Kerstin Thorvall. Märta Tikkanen är en författare som intresserar mig i samma höga grad. Dessa två har mycket gemensamt förutom att de är normbrytande, feministiska, modiga författare i ungefär samma ålder. De delar intresset för att utveckla barnkulturen som grundar sig i medvetenhet om barns kompetens. De lever med män och får kämpa för sin respekt och arbetstid samtidigt som de står för hela ansvaret för barn och hushåll (Thorvall dessutom för försörjningen). De har humor, intelligens och samhällsengagemang. Både vet de innerst inne sitt värde, de är geniala författare och vägrar låta sig tystas även när opinionen är emot dem.

”Är det så sällsynt att skapande kvinnor klarar att kombinera sitt yrke med en traditionell kvinnoroll, om en partner ingår i konstellationen? /…/ Var ska starka självständiga kvinnliga konstnärer hitta sina partners frågar jag mig, män som är beredda att stå i bredd med sina kvinnor och som inte översätter vår styrka till konkurrensbehov, vår självständighet till maktkamp, vår trygghet enbart till funktionen som morsa och blomkruka.”

Märta Tikkanen skriver ledigt med pondus. Jag njuter av hennes välkomponerade vindlande meningar även om de i den här boken i överkant fokuserar detaljer och namn. Utan att skygga delar hon med sig av privata pinsamheter, just som en självbiografi enligt mitt tycke ska. Hon lyckas ändå med bravur att komma åt den heterosexuella allmängiltiga konstruktionen och svårigheten med att leva jämställt.

”-Så mycket onödigt, sa han näst sista dagen. Du fanns ju där hela tiden. Att jag inte vågade tro på det.
Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.”

Anteckningar om sorg av Chimamanda Ngozi Adichie

”Sorgen var en hyllning till kärleken, de som kunde känna äkta sorg kunde skratta sig lyckliga över att en gång ha älskat.”

Jag har uppskattat alla Chimamanda Ngozi Adichies tidigare böcker så självfallet ville jag läsa den här. Även om jag egentligen känner mig ganska mätt på ämnet sorg efter Kristina Sandbergs senaste.

”Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. /…/ Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.”

Det här är vacker och genomklok och precis lagom tjock liten bok som handlar om sorgen efter att Adichies pappa – som hon verkligen avgudade – dog 10 juni 2020. Den värsta dagen i hennes liv. Den är aforistisk, välskriven med ett språk att njuta av. Väl avvägd angående detaljer. Varken praktiska ting eller ingående sjukdomsbeskrivningar innefattas. Adichie har kvar sin formidabla formuleringsförmåga när hon nedtecknar sorgens olika dimensioner.

”Det finns en nåd i förnekandet /…/ Det är en tillflyktsort, det här förnekandet, denna vägran att se efter. Ansträngningen blir förstås ett eget sörjande, därför icke-tittar jag i seendets dunkla skugga, men jag föreställer mig katastrofen som skulle följa på en rak och orubblig blick.”

”Under resten av livet kommer jag att leva med händerna utsträckta efter saker som inte längre finns där.”

På dessa 90 små sidor finns mycket att tillgodogöra sig, om Igbokultur, om kärlek, sorg och att inte skjuta viktiga saker på den osäkra framtiden. Det är inte säkert att den kommer.

Tack Albert Bonniers Förlag!