Räddningsavstånd av Samanta Schweblin

När jag häromdagen såg filmen The Zone of Interest tänkte jag på att jag älskar konst som låter sig färdigställas av människan som tar den i anspråk. Filmen skakade verkligen om mig och var djupt obehaglig men innehöll inte enda explicit våldsam eller blodig scen, inget vapen syntes i bild. Det räckte att se koncentrationslägrets murar för att avgrunden skulle öppna sig inom mig. Hade jag inte haft några förkunskaper om förintelsen hade filmen förmodligen knappt påverkat mig alls. Upplevelsen av konst, filmer och böcker blir som starkast när mitt medvetande får känna sig fram på egen hand. Om upphovspersonen tvärtom serverar mig hela den eländiga bilden brukar jag bli motstridig, då går jag i försvar och stör mig på att våldet reproduceras.

Samanta Schweblins debutbok är just ett sådant konstverk. Hon bygger upp en jävla stämning avhängig läsarens egna rädslor. I samma stund jag förstår att räddningsavstånd avser det avstånd mellan förälder och barn som möjliggör att föräldern kan avstyra en olycka, blir jag på helspänn och paranoid. Sen sträckläser jag boken för jag kan helt enkelt inte sluta.

”Jag är som fången i den här berättelsen. Jag vet att det är så, men ibland är det ändå svårt att fortsätta framåt. Kan det ha något att göra med det som sköterskorna injicerade?”

Det börjar in media res med pojken David som pratar med den dödende Amanda om maskar. Det är oroande, det är bråttom, det är oklart om vi kan lita på vad de säger och diegesen rullas upp baklänges. Det tycks handla om miljöförstöring.

Författaren är från Argentina och som så ofta i böcker från den delen av Amerika finns inslag av magisk realism. Men de övernaturliga inslagen kan tack vare de stora och väl valda luckorna i texten finna en lämplig förklaring i varje läsare.

Det här är en mycket suggestiv och intensiv kortroman som förmodligen kommer att älskas av dig som gillar att läsa mellan raderna och öppna slut. Den är översatt av Lina Wolff vilket väl egentligen säger allt.

Survilo av Olga Lavrentieva

Survilo är en vacker grafisk dokumentär om en sovjetisk by och mormor med samma namn. 1937 blev Survilos pappa oskyldigt anklagad för förräderi och bortförd. Detta följer henne genom livet under Stalin som en sorg, en obesvarad fråga och hon straffas också för att hon är sin fars dotter.

Barbarnet, författaren och konstnären Olga Lavrentieva (f 1986) berättar med gripande svartvita kolteckningar om sin mormors upplevelser av bland annat andra världskrigets fasor. Survilo arbetade på ett sjukhus under Leningrads belägring då tusentals dog varje dag.

Yxan av Gary Paulsen

Jag recenserar inte ofta barn- och ungdomsböcker men den här är – för mig – unik i sitt slag.

Yxan (Hatchet) är en ungdomsroman från 1986 med överlevnadstema. Passande nog heter den trettonåriga huvudkaraktären, med ögonbryn att begapa, Brian Robeson. Han kraschar tillsammans med en plötsligt avliden pilot i en sjö belägen i Kanadas vildmark. Brian lyckas ta sig in till stranden och där lär han sig att leva med djur och natur, till hjälp har han en handyxa som han fått av sin mamma.

Gary Paulsen (1939-2021) var en amerikansk ungdomsförfattare, mest känd just för Yxan. (Han skrev fyra böcker till om Brian, som jag inte läst). Paulsen var en ”luddit”, det vill säga han motsatte sig ny teknik. Hans prosa är faktiskt ingen höjdare. Det är väldigt många upprepningar och en del märkliga ordval, (vilket kanske beror på Louise Moëlls översättning?).

”Kommer att dö, tänkte Brian. Kommer att dö, ska dö, ska dö – hans hjärna skrek orden i den plötsliga tystnaden.
Kommer att dö.”

Varför då detta ståhej? Jo, det här är verket som högg upp en öppning in till böckernas storartade värld. Jag var tolv år då. Jag läste Yxan och blev bergtagen. För första gången var det lika spännande att läsa som att se en film. Jag läste den för andra gången som vuxen tillsammans med mitt äldsta barn när han var tolv, han satt upp i sängen och med händerna på huvudet. Nu har jag läst den en tredje gång med mitt yngsta barn som är tolv. Hon gillade den också.

Förutom spänningsmomenten som utgörs av kraschen, Brians möten med farliga djur och förhoppningen om att bli hittad redogör författaren för en ekocentristisk hållning. Det sistnämnda är bokens stora behållning för mig som vuxen läsare.

”Han kände sig konstig när han höll geväret i handen. På något sätt kom han långt bort från allt som omgav honom. Utan geväret måste han passa in, bli en del av allting, förstå det och använda det – hela skogen, alltihop. När han hade geväret behövde han plötsligt ingenting begripa längre; han behövde inte vara rädd eller försöka förstå. Han måste inte komma nära en dumfågel för att kunna döda den..”

Jag vill varmt rekommendera den här, främst till barn och ungdomar. Varmt rekommendera.
Rekommendera.

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Jag har en känsla av att Inger Edelfeldt har en stabil och trogen skara läsare som uppskattar hennes ”skörstarka” kvinnliga karaktärer, fantasivärldar befolkade med häxor och drakar, speciella humor och rika språk. Jag älskade Kamalas bok, men inser under läsningen av Om snö och guld att jag inte är en i skaran.

Det börjar bra, de första hundra sidorna är jag helt med lilla Miranda i hennes utbrott, tvångstankar med böner, oro och existentiella huvudbry. Jag tänker att en del av det påminner om mig som barn. Men sen börjar djävulsdansen med mamma Gerda spåra ur. Främst modern men även dottern framstår som alltför ensidiga karaktärer för att jag ska tro på dem. Psykologin haltar. Gerdas kärlek och omsorger når Miranda förvrängd, som gift. Den typen av misslyckat moderskap gestaltas mer i min smak av Hila Blum.

Det är Miranda som berättar och jag misstänker att läsaren ska känna sympati med henne, det har jag problem med. Huvudpersonen är märkligt jagsvag och har på samma gång hybris och narcissistiska drag, lite som en person med borderline. Hennes identitet är den som alltid blir sviken, ganska precis som sin mamma. Hon går i terapi som författaren själv också gjort. Jag har ju börjat tillbe arv-guden på sistone och avfärdar övertro på terapi vilket bokens ton ”stackars mig” bekräftar.

”För när jag inte var uppslukad av min bildvärld höll rädslan – chocken – mig i sitt grepp. Den dubbla rädslan, både för vad som kan hända utanför en, och vad som kan hända inuti. Rädslan för den yttre världen och rädslan för ens egen upplevelse av den; för ens egna reaktioner, känslor. Det blir verkligen en förlamning.

Tur då att fantasin finns. Men en snart artonårig människa måste också vara beredd på annat. Måste snart ut i världen. Blotta tanken fyllde mig med så stor fasa att jag bara ville gömma mig under täcket och aldrig komma fram igen.”

Men visst skriver hon väl bra Edelfeldt. Och för mycket. Boken är alldeles för lång och handlar inte sällan om samma saker, men språket är inte upprepande. Det är barnsligt, för mycket av stora känslor men samtidigt lite ytligt och stereotypt, navelskåderi bitvis och värst av allt är häxorna och drakarna som jag nästan inte uthärdar.

Staden och hundarna av Mario Vargas Llosa

Det här är en debutbok som ”har ballar”. Den bearbetar den schablonmässiga manlighetskulten men den egentliga sensmoralen är mjuk och bräcklig som en luden pung. Det lär ha krävts reellt mod att skriva och publicera detta verk 1962 som blev en skandalsuccé och hamnade på bokbål.

”..en karl ska vara mera rädd om pungen än om själen.”

Mario Vargas Llosa (f 1936) från Peru är en nobelprisad författare som gick i bräschen för spridningen av latinamerikansk litteratur på 60-talet. Han har en helt egen stil som testar läsarens tålamod, det är inte magisk realism tack och lov. Staden och hundarna är en fragmentarisk kollektivroman som ändå bildar en välgjuten helhet. Berättarperspektivet och fokaliseringspersonen växlar likaså tid och rum. Det tar ett tag för mig att komma in i boken, jag är inte alltid på det klara vem berättaren är. Det är lite irriterande men ändå okej.

”..för soldaten är hans vapen lika viktigt som ballarna.”

Författarens våldsamme och auktoritäre far tyckte att han var ”fjollig” som gillade litteratur och därför skickades han till militärinternatet Leoncio Prado i Lima. Där fick han inspiration till den här romanen. Enligt det fina förordet (som jag rekommenderar att man läser sist) är det karaktärerna Slaven och Poeten som återspeglar författaren. Här finns också Jaguaren, Boa och jättemånga flera.

Tyvärr är det väldigt våldsam läsning detta, i klass med Björnjägarens döttrar och Ondskan. (Förresten tror jag att Jan Guillou har inspirerats väldigt mycket av Llosa.) De unga pojkarna mobbar och misshandlar varandra och djur, förnedrar, kissar och dödar varandra. Varför vill man läsa något sånt här grymt, tänker jag i början och mår ganska dåligt. Men jag märker snart att mellan och på raderna finns också mjuka värden. De karaktärer jag namngett lever upp för mig som riktiga människor i hela sin sårbarhet. Författaren är feministiskt medveten och därför skulle jag inte kalla Staden och hundarna en ”mansbok” det vill säga att teori, detaljer, action och/eller fakta är huvudfokus. Tvärtom är det humanistiska ämnen, känslor, psykologi och relationer som utgör lejonparten.

Det här är ett individuellt och strukturellt fadersuppror, en uppgörelse med militarismen, den våldsamma manligheten och idén om att fosterlandet är en moder. Fosterlandet. Har. Inga. Sönder. Fosterlandet är en nationalistisk idé. Mödrar har söner som de älskar och skyddar men enligt uppfattningen som Llosa vänder sig mot måste pojkar – för att inte bli veklingar, utan riktiga män – separeras från sina biologiska mödrar och adopteras av fosterlandet Peru. (I vårt fall Moder Svea.) Llosa visar att män som fostras utifrån idéer om heder och territorium som ska försvaras, är offer och förövare i en och samma pungbeklädda kropp.

Att läsa den romanen får mig att hoppas att jag aldrig mer behöver höra hur ”dålig stämning” det kan vara i en grupp med ”bara” kvinnor. Att prata skit om andra är ett civiliserat och sunt känsloreglerande beteende. Män borde verkligen ägna sig åt skitprat istället för att förnedra, slå och ta livet av varandra.

Den mest uttalade och återkommande symboliken som går som en röd tråd genom boken är förstås hunden. Det slår mig att vi å ena sidan säger att ”hunden är vår bästa vän” men vi har också uttryck som ”hundår” och ”hundväder samt idiomen ”slita hund”, ”bära hundhuvudet” och ”här ligger en hund begraven”. Hunden förmedlar något dåligt, undergivenhet, någon som kan domesticeras. Pojkarna på skolan ska lära sig att lyda husse, bita de svagaste och utstå kränkningar.

Den här författaren fick inte Nobelpriset (2010) för inte. Han klarar att problematisera mansrollen utan att idealisera kvinnor. Här finns mödrar som ”tröttnar på hundlivet” och överger sina barn. Fattigdomen är kittet som fogar samman delarna i den specifika ordning som råder. Alla har det mer eller mindre skit i den här pessimistiska boken.

När den mest känsliga och fredliga killen, han som följer regler, vägrar att slåss, vågar visa sin sårbarhet och vara autentisk begravs i en kista läser jag det som en allegori över den militära manlighetens möjligheter till mänsklighet. Eftersom det ingår i hierarkiska machonormer att aldrig erkänna sina fel kan ingen förändring eller förbättring ske. Befälen ger sig på kadetterna (hundar för dem), som ger sig på de som går i lägre årskurser (hundar för dem), som ger sig på på de riktiga hundarna i en våldsspiral utan slut. Llosa darrar inte på manschetten när han pekar på hur idiotiskt och självmotsägande systemet är. Jag är öppen för att läsa fler böcker av honom.

Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En ”sensationell debut” omtyckt av oerhört många och såld till sjutton länder. Jag fattar att folk gillar den, men jag är inte lika imponerad.

Bo är gammal. Han bor tillsammans med sin hund Sixten, dit hemtjänsten och sonen Hans kommer med jämna mellanrum. Han ringer sin vän Ture ibland. Frun Fredrika har flyttat till ett demensboende. Det är till henne berättelsen riktar sig, i ett ”du”.

Tranorna flyger söderut jämförs av förlaget med Löpa varg. Den senare är skriven av den erfarna belletristen Kerstin Ekman som föddes 1933 och sedan länge växt ur det naiva synsätt som Lisa Ridzén (f 1988) gör gällande i sin debutbok. Karaktären Bo är en fiktiv karaktär som utstyrd i sin skapares föreställningar består just fiktiv för mig, till skillnad från Ekmans Ulf som känns sann. Jag menar inte att det finns något som heter litterär appropriering, alla får skriva om allt tycker jag, men det är ju inte säkert att det blir bra. Vad jag förstår har Ridzén dels arbetat med hemtjänst och dels forskat på manlighet och känslor. Ett av mina yngre jag känner starka band till författaren. Jag hade nog älskat den här boken för tio år sedan. Men efter att själv suttit på en dödsbädd och tagit avsked av min far, ger den här typen av tillrättalagda berättelser mig ingenting.

Ni kommer att invända. Nej men inte romantiserar Ridzén, hon skriver om både kissblöja och slemhosta, illamående och smakförvrängning. Ja, det stämmer att Bo kissar på sig flera gånger. Även om jag inte uppskattar att läsa om det, tycker jag att författaren framställer kroppens förfall hyfsat realistiskt. Men Bos åldrade själ, ger jag inte mycket för. Bos tankar utgör merparten av diegesen. De handlar ofta om känslor och rannsakan, han är arg, han skäms och han tänker att han borde säga si och så. Jag tror att hela poängen med människor som Bo, som inte ”sätter ord på sina känslor” är att de inte kan eller vill sätta ord på sina känslor. Inte att de gör det i huvudet. Bos tankar på det förflutna med sin far (gubben) och mor, sin son och fru är idealiserade. Här finns en övertro på orden och en psykologisk självrannsakan som jag tror hör vår generation till, inte Bos. Han tänker precis så som en ung kvinna vill att en gammal man ska tänka, men aldrig så som jag tror är mest förekommande: vi är alla resultat av vår tid. Bos beteende på dödsbädden vittnar om att han känner sig fridfull men han rannsakar sig själv och det förflutna utan acceptans. Han vill säga de där ”viktiga” avslutande orden som skall visa hans tacksamhet och kanske släta över det som varit dåligt. Jag tror tvärtom att en gammal och vis människa inser att man på många fler sätt än med ord visar sin tacksamhet och kärlek, att ens älskade mor exempelvis vet att man älskar henne även om man inte sagt det rakt ut. Men Bo är så där filmiskt perfekt som människor aldrig är, att han på sin dödsbädd helt plötsligt kan säga orden han aldrig tidigare fått ur sig.

Jag funderar på varför man vill upprätthålla en sådan idealiserad bild av människors död. Min poäng är inte att det gör mig ledsen för att jag själv inte fick höra de vackra orden. (Min pappa sa inte ett ord som avslöjade att han var medveten om att han höll på att dö.) Poängen är att man tror innan att kärleksorden som ska knyta ihop säcken hör till när någon dör, men när man väl sitter på dödsbädden är ord det som betyder minst av allt. Ord är ingenting.

Det här är ingen sågning, men jag har ändå mera klander. Inte bara Bo utan även de andra karaktärerna är stereotypa. Fredrika och Bos mamma har varit perfekta kvinnor och mammor som aldrig blivit arga eller ens höjt rösten. Favoritpersonalen i hemtjänsten är gudomlig av absurda mått. Att Ture är gay och att barnen som kommer förbi är samer, spär på den tillrättalagda känslan. Hemtjänstens anteckningar ska väl ge läsaren en utifrånblick, men de är för mig helt överflödiga. Jag saknar gestaltning, det är för mycket tell och för lite show. Den här romanen varken lenar eller upprör, den får mig inte att skratta eller gråta, den är för mig varken som en spegel eller ett fönster, den är en stängd dörr. Men den är för den skull inte dålig.

Tranorna flyger söderut är feelgood som bättre kan jämföras med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om en alternativ verklighet, som påminner om den vi lever i men är sminkad. När det kommer till känslor kring en dement fru förordar jag Ingvar Carlssons I sällskap med döden.

Mjölkat av Sanna Samuelsson

Ellen har lämnat stan och är tillbaka på barndomsgården från vilken familjen flyttade när hon var sexton. Det har gått femton år och det bor andra där nu som inreder med plastfrukter. Mycket är dock sig likt och för varje objekt ett ilande minne. Den tafatta och vänliga grannpojken Max med mjukisbyxorna bor kvar och klär sig likadant. Det doftar och smakar sur sommar och koskit.

”Vem äger en plats? Vem har tillträde? Är det de som har pengarna eller de som har lagt ner arbetet, grävt dikena och svettats ner i jorden, brutit spetten, skrubbat knäna?”

Det finns en smärta här som klättrar i tarmluddet och försöker få uppmärksamhet. Är det ensambarnets sorgesång om tidens gång? Eller har Ellen dåligt samvete för hur hon nonchalerade Max för att slippa dömas för de brott de båda begick i barndomens domstol eftersom deras föräldrar var bönder. Inte för att hon är nära att be om ursäkt, tvärtom. Medan jag söker efter lidandets uppkomst och försöker förstå mig på Ellen får jag lära mig om mjöldryga, galna kosjuka och annat som relaterar till mjölkning, gödsel och lantbruk.

”Begäret har en elak syster som heter behovet.”

Debutanten Sanna Samuelssons (f 1987) prosa är påhittig, pigg och fräsch som sig bör, men också ojämn och tappar mot slutet. Hon skriver mycket skickligt om sex. Jag har en fin läsupplevelse men tycker att porträttet av huvudpersonen är tecknat med för svag blyerts.

Tunga av stövlar lögnar vi fram.”

Stötestenen är människans problem med vem hon var som barn och vem hon är nu. I Ellens fall verkar detta försvåra nära relationer. Bokens andra stjärna Diana, har lämnat henne. (Både Ellen och Diana betyder lysande.) Ellen försöker sammanfoga det janusansikte som uppstod i barndomens utanförskap med storstadsmänniskans. Jag skulle gärna läsa mer om hur det går med den saken.

Djävulsboken [#2] av Asta Olivia Nordenhof

Förväntningarna är höga efter Pengar på fickan men sjunker när jag inser att Scandinavian Star, del tvåDjävulsboken inte är någon egentlig fortsättning på berättelsen om mordbranden på passagerarfärjan där 159 personer omkom 1990.

”Så länge jag hade fått betalt hade jag inte blivit förödmjukad.”

Med liknande skärpa och generiska ansats som jag uppskattade i Moral (av Lyra Ekström Lidbäck) fortsätter Asta Olivia Nordenhof sin undersökning av hur kapitalet styr människors konkreta vardag. Vårt moderna, sekulariserade och liberala samhälles maxim tycks vara att en tillräckligt bra lön kan förlåta allt. Till och med – det allra heligaste – en moder kan berövas sitt barn så länge hon får betalt. Nordenhof visar med detta lilla konstverk hur pengar är motsatsen till kärlek.

”Ni tror att ni kan komma in i mig, men jag är helt borta. De kalla rum ni vandrar igenom, det är era egna. Din kuk, din dödstomma tingest, den går rakt igenom mig. Det du vill ha, det kan du få, men när du får det förstår du att du är fullkomligt ensam. Jag är den djävul som påminner sig om att det bakom ditt ansikte finns åter ett ansikte, och också det är ditt eget och också det är övergivet.”

”Vad är det här för något konstigt äventyr”, tänker den prostituerade jagberättaren när hon säljer sig till djävulen. Samma tanke uppstår i mig när jag handlöst sugs in i den tunnel av intelligens och flammande prosa (och poesi) som Djävulsboken utgör. Det är en klaustrofobisk skildring i fyra avsnitt om hur tillgången till och bristen på pengar isolerar människor i små mörka celler vars vadderade väggar tystar ekot från den egna unika klangbottnen. Huvudpersonen är dessutom fysiskt isolerad i olika hus. Det första försöket att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen är kanske bland det bästa jag läst i år. Under titeln Djävulen i höghuset avhandlas vem den egentliga djävulen är; den prostituerade kvinnan, den rike mannen eller pengarna. Det finns utrymme för olika läsningar av hur makt, klass, politik och kön samverkar.

”.. den plats jag intog i patriarkatet – horans, den som spelar kvinna så hårt att hon nästan blir en man..”

Jag hade haft sönder mig själv med mitt eget samtycke, och det var helt i enlighet med lagen.”

”Ute på balkongen satte jag mig i det gung-ägg jag dittills hade hållit mig ifrån i avsmak för konceptet.”

”Kvar fanns att spela spelet som kvinna, underkasta sig och hoppas att det i underkastelsen ska uppstå en spricka, igenom vilken man kan föra sin djävulshand och gripa sin bödel om hjärtat.”

Resterande tre försök älskar jag inte riktigt lika mycket som det första, men jag är givetvis jättenyfiken på kommande fem verk. Men först ska jag läsa Goethes Faust.

En kropp att sörja av Tsitsi Dangarembga

Det här är en av två fristående fortsättningar på den delvis självbiografiska romanen Rotlös, om den egensinniga Tambudzais uppväxt. Tsitsi Dangarembga (f 1959) var den första svarta kvinnliga författare från Zimbabwe som skrev på engelska. I den här romanen, skriven trettio år senare, har den kvinnliga antihjälten och huvudpersonen blivit närmare fyrtio år. En kropp att sörja utspelar sig, i slutet av nittiotalet och tycks emanera från författarens frustration över hur hennes land utvecklats.

Det går inte alls bra för Tambudzai. Hon säger upp sig från sitt arbete som copywriter och får så småningom ett nytt arbete på resebyrå. Där möter hon den absurda turismens trop med bland annat svenska semesterfirare som under parollen ”ekoturism” utlovas få del av det ”exotiska och traditionella” Afrika. Som reseledare är hon den ”perfekta afrikanen”, svart men med brittisk accent.

Jag upplever texten som ett skrik som blivit till ett ett ironiskt skratt. Titeln påminner oss om att vissa kroppar sörjs mer än andra men känslan som förmedlas är inte ledsam, snarare barockt humoristisk. Huvudpersonen är egentligen ett offer eftersom hon fötts som svart kvinna i en hemsk värld som rasifierar och våldför sig på människor, men hon framstår som en tuff och besvärlig människa, ingen man gillar. Hon misshandlar bland annat en elev som får bestående men.

”Du borde bara ha stått ut när de vita männen satte sina namn på dina slogans och jingeltexter.”

Jag gillar att författaren valt att skriva om nästan bara kvinnor, till och med krigsveteranen som förlorat sitt ena ben är en kvinna. Men du-perspektivet som författaren valt stör mig ganska mycket och jag tycker att samhällskritiken och politiken liksom överskuggar gestaltningen. Trots spännande kontext tappar jag intresset emellanåt.

Jag hade så mycket av Trude Marstein

Namnet Monika har oklar etymologi, kanske kommer det från grekiskans monachós som betyder ensam. Huruvida huvudpersonen Monika är ensam och hur ensamhet hänger ihop med frihet är ledmotiv i Jag hade så mycket.

Läsaren lär känna jagberättaren Monika som trettonåring och följer henne sen genom många decennier på 460 sidor. Du kvinna som gillar Khemiris Systrarna, Franzens Vägskäl eller McEwans Lektioner kommer troligen att älska den här. Jag tycker nämnda män är helt okej vardagsskildrare av medelklassen men de saknar den finess som Trude Marstein besitter. Den här bränner mer, är tätare och psykologiskt mitt i prick. Inte i klass med de ryska prototyperna Tolstoj och Dostojevskij kanske, men jag har nog aldrig känt mig så förstådd av en bok.

”Tänker jag på det nu är det som om jag bara ville ha vad andra hade, utan att tänka på om det var något jag verkligen ville.”

Det är bara ibland jag känner igen mig i den irriterande protagonisten. Lillasyster Monika vill frossa i allt vad livet kan erbjuda som en riktig hedonist. Hon varken kan eller vill göra val med tanke på risken att gå miste om något annat. Hon är otålig, impulsstyrd och självupptagen. Smart och dum. Genom hennes modus gestaltar och diskuterar Marstein mänsklig ontologi; vad det innebär att leva som människa, åldrande kvinna och sexuell varelse, partner, syster, vän och mamma. Det är inte väldigt humoristiskt, inte otroligt smart, inte fräckt eller humanistiskt varmt heller, absolut inte sentimentalt eller navelskådande, så vad är det då? Perfekt!

Marstein fångar det ovanliga i vanligheten. Hon gör det obekvämt för läsaren, jag känner mycket för och med och mot Monika och hennes anhöriga. Det är intensiv läsning, samtidigt väldigt komfortabel på grund av textens lättillgänglighet. Prosan flyter lätt men tullar aldrig på komplexiteten, detaljerna är lagom många, mitt intresse är på topp från början till slut. Marstein ställer inga frågor, ger inga svar och bjuder inga moralkakor. Hon gestaltar liv, som en riktig belletrist. Jag lär mig saker.

Det händer inte mycket. Mest handlar det om kärlek och relationer, att som kvinna försöka ta makten över sitt eget liv. Marstein imponerar stort med sin psykologiska klarsyn. Hon vågar skriva om föräldraskapets känsligaste problem; barn och övervikt, tristess, kontrollförlust, när ens barn är elakt och besvärligt. Marstein sätter ord på många grejer som jag liksom har snuddat vid men inte formulerat. Man kan vara invaderande omsorgsfull. En skilsmässa är kanske inte problematisk för barnen förrän en förälder bli nykär och galen vilket gör barnen till oönskade hinder. Missförståndet med en gåva som blir något man tar; när vuxna barn överlåter ansvaret för sina barn till mor- eller farföräldrar som en kärlekshandling, men den äldre generationen uppfattar det som ett arbetsamt krav.

”Jag föreställde mig mamma säga: Jag har alltid älskat er som ni är. Jag har aldrig tänkt så mycket på era prestationer. Jag har aldrig haft förväntningar ni inte har infriat. Jag har aldrig varit riktigt besviken eller riktigt orolig över någon av er.”

Monika, född 1960 – livskonstnär, eller precis tvärtom? Hon är 13, hon är 27, hon är 50 och alltid (o)lyckligt kär eller bara (o)lycklig? Vi följer henne in i varje ny relation som börjar med glädjerus, vin och sex på udda platser för att snart övergå till tysta måltider med fryspizza och sen gräl. Hon inser att hon gått från något dåligt till något sämre och det blir ytterligare en separation. Hon hittar inte balansen mellan att ge och ta och hon verkar aldrig bli riktigt vuxen. Avvisningsångesten leder henne in i nya relationer gång på gång.

Han ser på mig som om jag vore ett barn som vill ha tröst efter att ha förstört sin egen födelsedag, men nej, dessvärre, det där barnet kan inte tröstas, det är ohjälpligt. Han fortsätter bort på Grensen, en våg av förtvivlan far genom kroppen, och sedan en ny våg, och en till.”

Det är som att hon inte kan få till stavningen av den kära leken. Antingen är det något som fattas som i kälek. Eller skriver hon kärrlek med ett extra R för Roar, den gifta otillgängliga älskaren som är 19 år äldre. Roar är beviset för att begräsningar tillför människan något. Att ha tillgång till allt jämt gör oss inte gott. Det är väl genomgånget i kulturen hur begränsningar i kärleksrelationer (som i att behöva smyga med sin kärlek) kryddar. Personligen är jag mer traditionell som föredrar att begränsa mig till en partner. Så här långt.

’Men skulle du vilja ha tillbaka honom?’ säger hon. ’Om du kunde?’
Jag nickar, skakar på huvudet, nickar igen.”

Men vem är jag (”bara” 44) att döma Monikas livsval och frihetsivran? Jag vet inte om det är hennes styrka eller svaghet som gör att hon inte lägger sitt eget liv i en annan persons händer. Jag ska aldrig lämna dig kan innebära att jag inte vågar lämna dig eller att jag inte vill. Det kan finnas något klaustrofobiskt och låst i relationer, kanske framförallt för kvinnor, detta får Monika se på nära håll hos sina föräldrar. På vissa sätt påminner den motstridiga Monika om kärleksmissbrukaren Lucy i Fiskarnas tecken. Är det tragiskt att bli ensam kvar i berg-och-dalbanan när kompisarna en efter en kliver av? Utseendemässigt lyckade människor som kan välja och vraka mellan partners borde kanske njuta av förälskelsens sötma gång på gång så länge det är möjligt. Vem vill inte plocka russinen ur livets kaka? Bara de då avstår från att skaffa barn. Men även snyggingarna bli rynkiga och sladdriga i hullet.

”Vad är det jag vill ha? Jag visste inte hur jag skulle göra mig själv lycklig eller ge mig själv ett så bra liv som möjligt, jag kände att jag hade missat något verkligt stort i livet, eller att jag oavbrutet missade något, att jag inom mig hade förmåga till mycket starkare känslor än jag hade gått genom livet och känt.”

Uff! Det snurrar i pallet. Jag tänker så att det knakar på livets olika faser och livsval. Marstein får mig att ifrågasätta allt. Är i själva fallet de som röker lyckligast eftersom de har förmåga att tränga undan oron? (Monika är rökare.) Dö ska vi ju alla ändå en dag. Att vara rökare är på sätt och vis att leva i nuet. Att leva i nuet är att inte spara barnens teckningar eftersom man inte kan föreställa sig att tiden går. Att leva i nuet är att inte planera för framtiden. Att leva i nuet är att ha sex med grannen istället för att gå in till sin man som kanske är en god vän men inte spännande. Det kan i sin tur leda till skilsmässa. Att leva som skild är att leva med barn som längtar efter – eller skäms för att hen inte längtar efter – sin andra förälder.

”Så mycket tid jag har gjort av med under årens lopp, med all min intellektuella och emotionella insikt, all kunskap och erfarenhet, på att tänka mig fram till exakta sanningar om mig själv […] Jag har sökt mig fram, hittat eller följt ett intrikat mönster, men i samma stund som tankarna faller på plats, rationella och lättbegripliga, är det bara banala, generella sanningar som alla känner till och som kan gälla nästan vem som helst. Som: Jag längtar efter att bli sedd, efter uppmärksamhet, men när jag till slut får den vill jag ändå inte ha den. Och: Det var först när jag såg mina föräldrar bli sjuka och dö som jag förstod att det även skulle hända mig.

Marstein skriver in sig i mitt hjärta. Det känns som att jag har fått en ny vän.