De fattiga i Lódz av Steve Sem-Sandberg

Den här romanen fick Sem-Sandberg Augustpris för 2009 och därför är den med i min läsutmaning.

Lódz är namnet på en stad i Polen där ett judiskt ghetto och arbetsläger inrättades under andra världskriget. Det här är med andra ord en roman om förintelsen. Men hör och häpna! Den här berättelsen är uthärdlig och till och med bitvis rolig. Läsaren vet att alla kommer att dö, men ändå skulle jag vilja påstå att De fattiga i Lódz till stor del handlar om hopp.

Den bygger på en drygt 3000 sidor lång gettokrönika, från vilken författaren hämtat information och underlag. Krönikan skrevs av anställda i gettot, den bevarades och utgavs i Tyskland 2007. Som en röd tråd genom hela den långa berättelsen får vi följa Rumkowski. Han fanns alltså på riktigt, och utsågs av tyskarna till judarnas ledare i lägret. Annars är det här en kollektiv skildring som handlar om många olika karaktärer. Författaren lyckas väcka dessa personer till liv i all sin mänsklighet som innebär mycket mer än att vara offer. Det slår mig hur märkvärdigt det egentligen är att ingen gjort detta tidigare. Alltså skrivit om de fängslade judarna som de komplexa människor de var, som alla andra. De gör bra och dåliga saker, de är sunda och har storhetsvansinne, de är modiga och fega, en är pedofil. De lider givetvis, men de skojar också, de spelar musik och teater, de hallucinerar, de gör motstånd. Många hoppas och många ger också upp.

Humorn, hoppet, motståndet tillsammans med det fragmentariska upplägget gör att läsningen blir måttligt känslostark. Att författaren själv saknar personlig koppling till karaktärerna kan också vara ett skäl. Tack vare författarens inlevelseförmåga och gestaltning lyckas han få läsaren att känna med karaktärerna. Desperationen på grund av fattigdom, svält, slavliknande förhållanden och inte minst instängdhet. Men de vet ju inte att transporten från gettot går till gaskammaren. På samma gång som jag känner distans blir jag påmind om att alla dessa porträtt faktiskt bygger på människor som funnits.

Mösstanten och Kicki är också med i utmaningen att läsa alla Augustprisade skönlitterära verk.

Trygghetsnarkomaner av Vita Andersen

Den här diktsamlingen är (Håll käften och var söt-författaren) Vita Andersens debut. Den publicerades 1977. Jag tycker det här är en samling helt fantastiska och begripliga dikter. Extremt feelbad. Hon skriver verkligen med hjärtat i handen och gör inget för att dölja sin sårbarhet. När jag läser det här försvinner allting runtomkring.

Ur Arkitektens specialitet: ”Hon frågade aldrig / hade alltid tid när han ringde / ville vara helt annorlunda än hans fru / sexig, härlig, rolig, spännande / varje gång bestämde hon / vad hon skulle vara / och det var inte svårt att falla in i rollerna / det var faktiskt hon”

Det handlar om utsatta barn och kvinnor. Om vuxna som sviker, om att må skit och sexualitet, allt ur ett klass- och kvinnoperspektiv. Hon skriver otroligt klarsynt om det obehagliga i vardagen att inte känna att man duger exempelvis eller en dålig relation, men också om grava trauman. Det är bitvis väldigt tragiskt. Men här finns ett eggande motstånd och en humor som lättar upp.

Ur Det krävs goda bröst: ”det är inte som förr i tiden / du sade att jag hade världens härligaste bröst / nu rör du aldrig vid dem / jag har försökt ta din hand / lägga den på mitt bröst / då tar du bort handen igen med detsamma / men ibland hämnas jag / jag låter bli att röra vid din kuk / fastän jag vet att du älskar det / och jag också tycker om det / då lägger du min hand på din kuk / och jag flyttar bort handen lika fort / när jag blir riktigt ilsken / nyper jag dig i ena ballen / och du jämrar dig och säger va fan / och jag säger helt oskuldsfullt vad då”

Stilen är som en mix av Sonja Åkessons och Kerstin Thorvalls. Andersen skriver också om det man vanligtvis inte skrev om. Hur det var och inte hur man ville att det skulle vara. Givetvis blev hon kritiserad för detta. Förmodligen är hon realismens danska drottning.

Jag älskar ABC-ramsan om Adda som äter sårskorpor och Belle som river av sina ögonfransar. Men jag kan ju inte citera hela boken, Jag tycker verkligen ni ska läsa den här.

Kerstin livet och döden (#3) av Helena Hedlund

På den här, tredje boken om Kerstin, hade jag och nioåringen höga förväntningar eftersom vi tyckte väldigt mycket om de tidigare. Även den här gången känner vi igen oss, och det är inte alla gånger vi i den här familjen känner igen oss i barnkaraktärer vill jag lova.

I den här boken kommer Pavel in i bilden. Han är Gunnars kompis vilket gör Kerstin svartsjuk. Kerstin fyller år och alla i klassen står upp och sjunger för henne vilket får henne att tappa lusten för att fylla år. Vi får följa med när Kerstin går på cirkus med sin morfar vilket gestaltar hur osäkert det kan kännas att vara med en vuxen man inte är anknuten till. Barnen har olika epitet på vissa av grannarna, de man vet minst om, och här sker en undersökning av om människorna lever upp till öknamnen. Vi får också vara med när Kerstin möter nya liv och när gamla liv tar slut.

Min dotter saknar färg på illustrationerna. Annars tycker hon att boken är spännande. Hon kommer på mycket att prata om när vi läser om Kerstin. Hon ger boken betyg 4/5.

Jag tycker att det är fantastiskt att läsa om en en känslig men samtidigt trygg unge som Kerstin. Hon gör sig inte till för sin omgivning utan kroppen agerar i enlighet med känslorna. Vi får ta del av hur hon tänker och förstår hennes starka reaktioner på vad vuxenvärlden kan uppfatta som ”småsaker”. Det blir tydligt hur barn tvingas navigera i förhållande till vuxnas beteenden och utsagor, vilket många gånger ökar klyftan mellan barn- och vuxenvärlden. Kerstin tänker ofta i termer ”aldrig mer” och ”för alltid” vilket jag minns att jag också gjorde. Författaren har ett pricksäkert språk som bär upp barnets känslor och stämningar på ett mycket realistiskt sätt.

Ljudet av fötter (Första Monikabok) av Sara Lövestam

”Familjer är som fötter. Stinkande och smärtsamma ibland, men skulle inte ha varit där man är utan dem.”

I första boken om Monika är hon ”jaget” som talar till ett du, hennes efterlängtade barn. Ett mycket berörande grepp. Det är på samma gång en släktkrönika, en uppväxtskildring, en historisk roman och samtidigt är den i allra högsta grad modern. Lövestam har en bifokal blick på omvärlden som implicerar hur social miljö (språk och bemötande) påverkar utan att för den skull förneka biologins betydelse. Det gillar jag. Hon lyfter hur viktigt det kan kännas att ta reda på information om sina biologiska släktingar, vilket bidrar till att bredda förståelsen av hur adopterade kan känna.

Signifikant för Sara Lövestam är hennes humoristiska skildringar av viktiga saker. Hon tar de marginaliserades parti, arbetarklassens och ungdomarnas. Hon gör upp med klyschor och fördomar, förenklingar, ogenomtänkta uttryck och ”sunt förnuft”. Hon är noga med språket. Att jag äntligen fick läsa om ett sexuellt tillfälle mellan lärare och elev omnämnt som övergrepp var tillfredställande.

Till stor del handlar romanen om ofrivillig barnlöshet, (en av mina värsta mardrömmar). Vi får lära oss om hur provrörsbefruktning fungerar. Om hur det är att vara en fyrtioårig kvinna utan barn och få frågor, ”goda råd” och upplysningar om den biologiska klockan.

”Lite om min gråt. Jag har en gråt som låtsas att den inte finns. Den yttrar sig i grunda andetag och oförberedda skott mot hjärtat, magen, lungorna, men den har lärt sig att inte pressa vätskan för hårt mot ögonen. Jag har inte råd att gråta varje gång någon får ett barn, har ett barn, bär ett barn, talar om ett barn. Jag har inte råd att vara en alien. Jag sväljer inte gråten, jag trycker tillbaka den med min hårda andning. Min gråt sitter i musklerna som packad snö.”

Det är en intressant och mycket sorglig roman, skriven med en lätthet. Lövestam förmedlar hoppfullhet och en positiv grundsyn på människan, vilket smittar av sig. Författaren ger konkreta och adekvata förslag på hur man som vuxen kan bemöta tonåringar och göra skillnad för dem. Hon beskriver människors utseenden utan att anta en mesig ton men lyckas undvika stereotyper.

Lövestam är en kompetent och insiktsfull författare som levererar en mogen och nyanserad berättelse. All denna etiska korrekthet gör dock tyvärr att det känns en aning sedelärande.

Tack Pirat förlaget! Jag ser fram emot del två.

Min första kärlek eller När jag älskade Shirley Temple av Kerstin Thorvall

Som titeln indikerar handlar den här lättlästa boken om Kerstin Thorvall som barn och hennes kärlek till barnstjärnan Shirley Temple. Kerstin skriver ett brev till henne och får ett foto som svar, vilket jag antar är det som pryder framsidan. Shirley kommer till staden Kerstin bor i och det finns chans att få möta henne. Men Kerstins pappa är skeptiskt då han anser att militären använder barnstjärnan som propaganda. Kerstins mamma har svårt att glädjas med sitt barn och framstår som mycket ängslig. Det här är den första barnboken jag läst av Thorvall som inte slutar lyckligt.

Thorvall beskriver väldigt väl krocken som uppstår mellan barnets starka känslor och mamman som invaliderar och försöker tysta ner. Det är en dålig idé att ogiltigförklara barns känslor och det budskapet utgör väl egentligen fundamentet i Thorvalls texter. Detta sätt att försöka lugna ner, med vilket mamman förstås tror att hon gör något bra, tycks vara Thorvalls svar på varför skamkänslan tog sin makt över henne som barn.

Nu har jag plöjt igenom 52 av Thorvalls totalt 69 böcker. Det är alltså fortfarande 17 böcker kvar som jag vill läsa. Problemet är nu att få tag på dessa då de inte finns att låna på Gotlands bibliotek. Jag ber därför om hjälp! Om någon vill låna ut eller sälja någon av följande titlar, vänligen hör av er till mig:

Förstå mig
För henne
Dubbelroll
Andra boken till dig
Jag vill dansa
Anders och hans stora bror
Det var inte meningen
Anders leker kurragömma
Resan till Italien
Sergio i Chile
Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse
Sara
Det ska vara en farmor i år
Mer on Sara
Anders hittar en kattunge
Doften av pion
Kärleksdikter

Om könets existens av Kajsa Ekis Ekman

”Då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.”

Jag har läst denna vattendelare till bok. Att den inte brändes i mina händer då jag höll den?

Eftersom jag är insatt i hur människor, främst kvinnliga feminister, numera brukar bemötas när de intresserar sig för teorier om kön, vill jag förtydliga att man kan göra detta utan att vara transfob. Jag har i och för sig full förståelse för ilskan. Inte att man sprider hatfulla kommentarer till eller om enskilda individer, men att man blir arg när man upplever sig själv eller ens vänner hotade. Jag misstänker att jag själv varit orimlig i diskussioner om ras och rasism och säkert ”dragit rasistkortet” i affekt. Men ju äldre jag blir, ju mer komplex framstår sakernas tillstånd. Det är snart ingen ordning på allting, förutom en sak. Diskussioner, samtal, undersökningar och berättelser är alltid av godo. Att man skulle sluta intressera sig för diskursen kring kön och genus eller att inte reagera på en ny teori om kön, för att inte riskera såra transpersoner anser jag vara en orimlig begäran. Jag har ju faktiskt också ett kön.

”Den nya berättelsen om kön behåller grundläggande feministiska begrepp men fyller dem med sin motsats. Begreppet social konstruktion blir kvar och signalerar tillhörighet till feministisk samhällskritik och begreppet medfött kön är kvar och signalerar något fast och evigt, bara att de har bytt plats med varandra. Nu är det alltså könsrollen som blir det verkliga könet. Kvinnlighet är inte längre en livmoder, utan rosa rosetter och dockor, manlighet är inte längre en penis, utan krig och maskiner. Och könsrollerna, sägs det, är vi födda med.”

Jag har i min iver att ta transpersoner på allvar och vara inkluderande och tolerant inte direkt gett mig in i debatten om trans. Jag har varit nära några gånger men låtit mig tystas innan jag ens börjat. Jag har aldrig förstått begreppet könsidentitet i teorin, men släppt det. För att jag accepterar och respekterar transpersoner som människor. Och jag lider med de som lider. Men den nya berättelsen om kön som identitet kan vara problematisk, inte minst för barnen.

Tur att Ekman som har ett av Sveriges skarpaste intellekt tar sig an denna fråga. Och som hon gör det. Hon tar oss upp ur den intellektuella dödsdalen som könsfrågan har kommit att bli. Hon höjer nivån på debatten och argumenterar sakligt och på goda grunder. Boken har en gedigen källförteckning. Det här är oerhört intressant och välskrivet.

Jakten på vad jagets kärna är, har förmodligen pågått så länge människan funnits, diskussioner om medvetandefilosofi återfinns i skrift redan från Platon. Frågan om hur kropp och själ förhåller sig och vad identitet är, lär vi få fortsätta att diskutera. Den mest troliga förklaringen ligger i ett dialektiskt samspel mellan natur och kultur. Därför är påståendet att könet skulle vara en medfödd del av en individs identitet kontroversiellt. Somliga förespråkar att könet sitter i hjärnan, trots att vetenskapligt stöd och empiri för detta påstående saknas. Vad könsidentitet egentligen är, är mycket oklart. Däremot vet vi, att kromosomerna xy och xx hör ihop med specifika könsorgan, könskörtlar, förmåga att bygga muskelmassa, anlag för hårväxt med mera. Hur postmodernistiskt bevandrade vi än är, kommer vi inte ifrån den materiella verkligheten av kön. Språket påverkar, men är inte det enda som finns. Könsorgan är inte identitet, de är kroppsdelar för reproduktion, lust, urinavgång.

”Könsrollerna är tillbaka utan att vi har märkt det! Men kön och genus har bytt plats. Genus är nu det verkliga, kön det overkliga. Kön sägs vara något som ”tilldelas” vid födseln, det vill säga en social konstruktion som samhället lägger på barnet. Könsidentiteten, däremot, sägs vara medfödd. En genusessentialism: genus som essens oavsett kropp.”

Jag är av åsikten att en individ har rätt att utrycka sig hur den vill, vuxna människor genomgår vilka behandlingar de vill, det angår inte mig. Men den teoretiska, strukturella, samhälleliga och juridiska synen på kön angår mig. Att medicinera och skära i friska kroppar bekymrar mig, oavsett om det gäller könsbekräftande behandling eller att släta ut åldrad hud. Att medicinsk behandling kan ordineras till barn som upplever sig trans, är att passera en gräns. Det är ett svek mot barnen. Jag är skeptisk till hormoner som medicin per se, oavsett om det är i p-piller, för klimakteriebesvär eller som könsbekräftande behandling.

Identitetspolitiken är en produkt av vårt nyliberala klimat där varje individ ska ha rätt till allt genom fria val, även nu gällande kön. Men vad kan detta få för konsekvenser?

Homosexuellas och kvinnors rättigheter går sakteligen framåt efter många och långa kamper. Men tranståget går i rasande fart, det kan befaras ha med läkemedelsindustrin att göra. Eftersom transpersoner som kunder är en utmärkt grupp i behov livslång medicinering. Damidrotten lär dö ut eftersom kvinnor inte har någon chans mot transkvinnor. Det här kan vara början på en backlash jämställdhetsmässigt och vad värre är katastrof för många individer. Studier har inte kunnat påvisa att könskorrigerande behandling förbättrar unga transpersoners psykiska hälsa. Däremot är det risk för att reproduktionsförmågan skadas för livet. Som Christian Rück klokt framställde tror jag att oro, osäkerhet, nedstämdhet, känsla av att inte duga och passa in sällan är en fråga för medicinsk sjukvård. Unga transpersoner trivs inte med sina kroppar. Vilka gör ens det? Protest mot puberteten är en klassisk kvinnlig genre i ett sexualiserat patriarkalt samhälle. Ett samhälle som allt mer profiterar på framförallt kvinnliga kroppsideal. Att uppleva sig alienerad från sin kropp är inte ovanligt. Övergrepp, sexualisering, utseendekrav kan vara orsak till den enorma ökning av framförallt unga tjejer som vill genomgå könskorrigering. Samma orsaker som föranleder psykisk sjukdom, skadebeteenden och aneroxi exempelvis. Det kan mycket väl vara något i samhället som gör att unga flickor inte vill växa upp till kvinnor.

Jag tolkar det som att Ekman inte vill att unga personer ska behöva ändra på sig. Hon vill att samhällets normer ska ändras så att människor känner att de får vara som de vill. Vi löser inte problemet på orsaksnivå genom att mildra symtomen.

Ekman listar många olika exempel och fallbeskrivningar för att påtala riskerna med transition och självidentifikation gällande kön. Vissa fall tycks vara extrema och jag gillar inte när man försöker vinna en argumentation genom att ta motståndarsidans största misslyckanden som exempel. Jag hade välkomnat några goda exempel också, det hade gjort texten mer nyanserad. Men jag vill ändå ge Ekman rätt när hon menar att det är inte bara enskilda fall. Tillsammans utgör de själva fundamentet som teorin om könsidentitet vilar på. Exemplet med kriminella fängslade män som vill byta kön för att få flytta till kvinnofängelse är extremt, men ändå relevant, med tanke på att det inte finns ett enda känt fall där det varit tvärtom.

Det som 0,5% av befolkningen har problem med, kräver lösningar för alla vilket i slutändan riskerar att begränsa kvinnor. Det vore kanske bättre om lagförslagen gällde för de vuxna som genomgått transition.

Ekman går igenom hur synen på kvinnan, könen och feminismen förändras genom historien. Tydligt är att den postmoderna fasen som bland annat Butler var med och sparkade igång, där ingenting ”är” utan allt görs och skapas via språket, varit på sin absoluta topp. Med den nya teorin vänder det. Åter är kön något fast och bestämt, men nu inte materiellt via kroppen utan via hjärnan. Och det som är stabilt är könsidentiteten. Essentialismen är tillbaka, en biologism utan biologi, och kategorin kvinna riskeras att luckras upp. Perfekt vapen mot feminismen, inte sant! Den patriarkala logiken och allt vad den innebär, kvarstår dock oavsett synen på kön och könsidentitet.

”… frågan om nakenhet i omklädningsrum. Den urpatriarkala och mycket ologiska regeln vad gäller nakenhet är: en man vill se nakna kvinnor, en kvinna vill inte se nakna män. En man vill också visa sig naken för kvinnor, medan en kvinna inte vill visa sig naken för män. Den gamla manliga praktiken blottning har fått ett uppsving i och med nätet, där miljoner män ogenerat skickar bilder av sina kön till kvinnor de aldrig träffat och njuter av tanken på att kvinnor ser deras penis. När hon ser hans penis, lyder den patriarkala logiken, har han makt över henne. Men även då han ser henne naken har han makt över henne. En man som ser en kvinna naken kan störta hela hennes liv. […] En kvinna har dock ingen makt över en man hon ser naken: hennes enda klena tröst är att sprida ryktet att han har en mikropenis.”

För Ekman framstår den här nya teorin om kön som fullständigt orimlig. Även för mig. Hur kan könsorganen å ena sidan inte ha med kön att göra, å andra sidan måste de korrigeras för att ”matcha” könsidentiteten? Tyvärr håller författaren en onödigt raljant ton och ibland anger hon sina skäl oegentligt. Hon skriver exempelvis att vårdguiden föreslår att vi ska undvika att använda ordet kvinna. Men att ordet man aldrig ska undvikas. Men det stämmer inte. Det står faktiskt också att vi ska undvika ordet man. Men i stora drag anser jag att hon har rätt.

Jag tar nu ställning i denna liberala nypatriarkala backlash som kommit i egna kläder. Den fick mig nästan på fall genom att använda tolerans och modernitet som grepp. Men den rasar nu tack vare Ekman. Den förhoppningsvis korta avstickaren med epitetet icke-man lägger vi bakom oss. Kanske även cisbegreppet. Det implicerar att som cisperson är man priviligierad och nöjd med det kön man fötts in i. Men feminister har sedan 1700-talet försökt påvisa att könsrollerna är socialt konstruerade och alltså inte till belåtenhet, minst sagt. Det var därför jag blev feminist. Och det kommer jag fortsätta att vara.

Tack Polaris!

Tacka och ta emot av Kerstin Thorvall

Novellsamling från 1987. Berättelser om kärlekens förvillelser. I år har jag läst mängder med böcker av Kerstin Thorvall – själens vivisektör – men jag är fortfarande inte immun mot hennes lysande stilistiska förmåga. Hon kunde sannerligen gestalta känslor och komprimera dem i bara några få meningar. I de här novellerna står kärleken, sexet och framförallt lusten i fokus. Vissa av dem är närmast att genrebestämma som icke explicit erotik. Ett boktips till Helena i Dag före röd dag, som skulle må bra av att hitta lusten.

De första novellerna är ganska försynta, som vore de skrivna av Thorvall före 1976 (Det mest förbjudna). Flera av novellernas tematik känns igen från tidigare texter. Femtonåringar som är i glappet mellan barn- och vuxenliv. Som både dras till och skräms av den vuxna mannen. En handlar om besvikelsen som riskerar uppstå på bröllopsnatten.

Den femte novellen i boken heter Min syster från Paris. Systern är en utlevande, ”karltokig” kvinna som skulle kunna vara Thorvalls persona. Den systern tar sitt liv. Det ligger nära till hands att tolka det som att Thorvall försökt trycka ner den delen av henne som gillar snusk. Men det lyckades inte, ha ha. Novellerna som kommer efter sen blir allt mer explicita och den kvinnliga protagonisten besvärligare. Hon är otrogen, efterhängsen och ligger med yngre män.

Det är befriande och härligt med kvinnliga karaktärer som beter sig apart. Men det allra bästa är hur hon lyckas beskriva den rusiga känslan av frigörelse, när hon plötsligt inser att hon duger, ser sitt värde. Thorvalls kvinnliga karaktärer når utan undantag detta tillstånd i samband med manlig uppmärksamhet. Det känns väl inte helt modernt och förhoppningsvis speglar det inte sanningen heller. Men som Thorvall skrivit tidigare, var hon redan fullt nöjd med sitt intellekt och sina prestationer, det var just kroppen hon uppskattade och sökte bekräftelse för. Dessa män gav henne en kropp.

Olyckliga i paradiset av Christian Rück

Varför mår vi så dåligt när allt är så bra? Frågar sig psykiatern och författaren Christian Rück, och inte bara han förresten. Det är väl närmast en hjärtefråga i vår tid när över en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Att den psykiska ohälsan ökar tycks vara en konventionell uppfattning. Enligt forskning stämmer detta när det kommer till unga tjejer, men i övrigt är det antal diagnoser som ökar, för att gränsen mellan friskt och sjukt har förflyttats.

Jag har längtat efter att få läsa något skriven av en sakkunnig om synen på psykisk hälsa och hur diagnostiseringen förändrats över tid. Here it is! Rück går igenom utbrändhet och stress, diagnosers syfte, autism och vad som avses med psykisk ohälsa/sjukdom. Han jämför med våra förfäders livsvillkor och lyfter på så sätt hur orimligt det är att dra slutsatsen att vi mår sämre för att fler människor har diagnoser och/eller medicineras.

Det mesta av vad som står i den här boken kände jag igen sedan tidigare men jag uppskattar läsningen inte minst för den väl avvägda svårighetsgraden, den hjärtlig tonen och det bifokala synsättet. Sen måste jag nämna det ursnygga omslaget av Lotta Külhorn. Wow!

Det jag uppskattar mest är när Rück diskuterar psykisk hälsa i förhållande till det svenska samhällets normer. Dels gällande utmattningssyndrom, som har hög status då det betyder att man är en person jobbar hårt och prioriterar prestationer. En utmattad medborgare är en duktig medborgare. Dels när han exemplifierar hur den privata vårdsektorn gör att diagnoserna skjuter i höjden med hjälp av att byta ut neuropsykiatriska diagnoser (add/adhd/autism) mot schizofreni.

”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta skulle bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”

Rück proklamerar med vetenskapligt stöd (och källhänvisningar givetvis) att varken den ”svenska ensamheten”, ökad skärmtid eller dålig kost kan ge svar på den inledande frågan. (Minskad fysisk aktivitet kanske?) Däremot att vi lever i en ”avförtrollad tid” det vill säga i en sekulariserad och individualiserad kultur. Vi har ett tekniskt och rationellt förhållningssätt till världen och oss själva. Många av de känslor som religionen tog hand om tidigare har blivit hemlösa idag. Anledningen att vi är inte nöjda är för att vi jämför oss med varandra.

”de stigande förväntningarnas missnöje” som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar.

Det skulle se annorlunda ut om vi jämförde oss med våra förfäder. Med hjälp av acceptans (ACT) kan vi lära oss att svåra känslor och lidande är en del av det friska livet. Ju fler som söker vård för normalt lidande ju mindre av vårdens begränsade resurser kan gå till de som är allvarligt sjuka.

Jag har själv blivit rådd av mer eller mindre välmenande vänner och bekanta att jag borde söka hjälp när jag varit ur humör. En gång föll jag till föga och träffade en psykolog. Som sa att jag kommit dit i ogjort ärende. Med risk för att ge David Ebenhard vatten på sin kvarn, instämmer jag i att vi borde nog påminna varandra om att det är normalt att vara låg och ledsen i perioder, istället för att råda om att ”söka hjälp” i första hand.

Dag före röd dag av Maria Frensborg

”Helena tänker ibland, […] att hon tillhör den procent av befolkningen som har fötts med speciella ögon, en blick som ser klarare än andras. Att människor runtomkring – inte alla andra förstås, men de flesta – har skyddande hinnor, filter som gör det möjligt att tugga på, att mata framåt utan att ständigt reflektera.”

Helena är protagonist i Maria Frensborgs vuxendebut Dag före röd dag. Hon bor i Stockholm, jobbar som skribent, närmar sig fyrtio, har två barn och en man. De sistnämnda vill resa till Mallorca. Det vägrar Helena eftersom hon inte vill belasta klimatet mer än nödvändigt. Hon vill vara en god människa, bra fru, rolig mamma, hälsosam, påläst, politiskt korrekt och solidarisk. I hennes tankar maler det ständigt om vilka uttryck som är godkända, vilka giftiga ämnen som bör undvikas, hur hon ska bemöta hen som sitter och tigger. Hon tycker det är så pass tungt att vara en priviligierad människa att hon nästan önskar sig något slags handikapp. Alltså funktionsvariation.

Helena skildras i tredjeperson, vilket förstås fungerar men gör att jag som läsare hålls på distans. Ändå blir jag fruktansvärt trött på att vara med i Helenas ångestridna medvetande. Förhoppningsvis är hon i en fyrtioårskris som snart ska gå över. Helenas problem kokar ner till att hon är en narcissistisk, identitetssökande, chimär som gått fullständigt vilse i det moderna ”fria” informationssamhället. Frihetens problematik igen. Det är inte längre press från arbetsgivaren eller högre instans som stressar, det är människan själv. Den nutida stressen kommer inifrån. Alla möjligheter tvingar medborgaren att välja hela tiden.

Det själviska oljudet som maler i Helena driver henne helt fel. Det förtydligas exempelvis genom att Helena tänker att ikväll ska hennes man få ligga med henne, eftersom hon vill vara en bra fru. Istället för att lusten får leda henne. I strävan efter att vara en god människa, missar hon att lägga energi på saker som gör henne glad och vara närvarande. Varje kapitel inleds med tre rader om väder och natur. Det får läsaren att förstå hur liten del av Helenas varande som fokuserar den yttre miljön.

Hon har en skruvad idé om relationen mellan tanke och handling. Genom att tänka att ”hon är inte en sådan som är otrogen, hon föraktar svek”, tycks hon tro att tanken fungerar som ett reellt skydd mot att hon skulle kunna svika. Hon menar också att tanken räknas för att hon tänkte hjälpa någon, men inte gjorde det. En intressant sak som förmodligen har med hennes tankesystem att göra är att hon är kristen. Det kan förklara hennes milda ordval när hon tänker dömande tankar om andra. Men det är oklart varför författaren har gjort Helena kristen. Hennes godhetsivrande kräver ju ingen religiös grund för att vara trovärdig. Men det är spännande att jämföra de kristna normerna om godhet med dagens sekulariserade politiska korrekthet. Och jag gillar att hon lyfter begreppet nåd som ju står i motsats till synd.

Det är SYND om ängsliga Helena samtidigt som det INTE är synd om henne. Vad värre är att jag känner igen mig jättemycket i det Helena tampas med.

Det här är en samtidssatir att ta på allvar trots sin humoristiska framtoning. Jag älskar temat och att Helena väcker många intressanta spörsmål. Men det är lite för milt och lättsamt, för min smak, lite för överdrivet och ibland nästan tramsigt och jag önskar att de filosofiska referenserna fått ta större plats. Trots att det här är feelbad framstår det nästan som feelgood.

Tack till Kaunitz-Olsson!

Sjön utan namn (#2) av Kjell Johansson

Sjön utan namn är en fristående fortsättning på Huset vid flon som jag tyckte mycket om. I den första var det Einar som berättade. Nu är det hans storasyster Eva. Boken utspelar sig under en helg hos ”kusinerna på landet” (dem, som citatet nedan syftar på).

”Framåtskridandet, som det heter, hade gjort dem arbetslösa. De hade hela tiden hängt i den yttersta svansen på Sveriges utveckling från fattig land till folkhem och välfärdsstat. Och till slut hade de tappat taget.”

Det här är en litterär uppgörelse med den så kallade klassresan. Om att ha sitt ursprung i trasproletariatet och att egentligen aldrig bli fri från det. En dyster berättelse om upprepningens lagbundenhet. Man kan, som i Evas fall, med utbildning lyfta sig ekonomiskt men man bär alltid sitt ursprung med sig. Debatten om samhällets exkluderingsmekanismer och segregation är ofta inriktad på flyktingar och nysvenskar. I den här texten gör författaren upp med maktstrukturerna klass (framförallt) och kön, som placerar människor i samhällets utkant, inte etnicitet. Det stora glappet mellan å ena sidan politik och byråkrati å andra sidan människors vardagliga liv. (Kom att tänka på en annan bra bok som utspelar sig i modern tid på samma ämne; Lite död runt ögonen.)

Jag tycker att Kjell Johansson bemästrar att gestalta Eva in ifrån. Hon är en komplex och realistisk karaktär som bland annat brottas med våld, män, psykisk ohälsa, abort, medberoende, övergrepp, missbruk. Författaren är uppenbart feministiskt bevandrad. Språket är osentimentalt och elegant, Jag uppskattar att det existentiella och filosofiska varvas med det vardagsnära.

Ett ämne som jag uppskattade mycket i första boken och som återkommer i den här är diskussionen om sanningsanspråk i minnen och berättelser. Eva kommer fram till att kärleken är viktigare än sanningen. En lärdom om att tolka sina minnen välvilligt.

Den här var inte riktigt lika gripande som första boken, men den slutar med en cliffhanger så jag ser fram emot del tre.