sep 23

Anna Karenina av Leo Tolstoj

Låt mig presentera fjädern i hatten, Boken med stort B, grädden på moset, stjärnan i toppen. Tänk er boken i Platons idévärld som alla andra böcker i sinnevärlden är ofullständiga kopior av. Den är guttare än kräm, och kräm som är så herrans gutt. Den är roligare än att leka med poliser eller dansa mazurka. Utan att ens risker att darra på manschetten utlovar jag en läsupplevelse utöver det vanliga. Bloggen är drygt två och ett halvt år gammal och nu kommer dess magnum opus; Anna Karenina i egen hög bok (runt tusen sidor).

Varför är det värt att läsa en så lång berättelse från 1877? För att Anna Karenina av Leo Tolstoj (1828-1910) är livets bok om människans ständiga kamp – förnuftet mot känslan. Boken har otroliga dimensioner, den försöker – och lyckas bannemig – vara lika komplex som livet självt. Tolstoj bjuder in oss till en värld befolkad av levande människor och vi får veta vad de verkligen tänker och tycker och hur det skiljer sig från hur de försöker framstå utåt. Anna Karenina är samtida och händelserik som en dokusåpa, lärorik som en historiebok och utvecklande som en filosofikurs. Med humor och ironi skriver Tolstoj enkelt, pedagogiskt och slående, aldrig banalt eller störande övertydligt. Nästan sllt jag behöver veta om människan finns i Anna Karenina.

Har jag övertygat er? Följ då med mig in i tidsmaskinen.

Vi landar i Moskvas societet i slutet av 1800-talet. Efter den berömda inledningen: ”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt” möter vi Dolly och Stiva Oblonskij. Stiva har varit otrogen med guvernanten och frågan är om den olycka hans fru Dolly känner verkligen är originell. Det är nog knappast ovanligt att rika män försummar sina familjer för arbete och älskarinnor. Den lättsinnige Stiva är den enda person som är glad genom hela boken. Han hade ansetts vara en fallen man om det fanns sådana. Varken hans arbete eller det faktum att han sårat sin fru påverkar hans sangviniska temperament. Stiva är författarens svar och exempel på frågan om man kan leva utan tvivel och bekymmer, utan att tyngas av frågor kring moral och meningen med livet. Så här säger han:

”Ettdera av två: antingen erkänner man att den rådande samhällsordningen är rättfärdig och förnuftig, och då håller man på sina rättigheter, eller också vidgår man att man åtnjuter orättfärdiga privilegier, som jag exempelvis, och njuter ändå med förnöjelse av dem.”

Hans fru Dolly Oblonskij är en balanserad karaktär som resonerar vettigt och sant mot sig själv. Efter otroheten älskar hon inte längre sin man som hon vill älska honom. ”.. att leva med honom måste nu bli en plåga för mig just därför att jag älskar min forna kärlek till honom” Hon känner lycka ibland och när hon inte gör det lämnar hon festen istället för att låtsas vara glad. Hon är sliten av att ha fött och tagit hand om tre barn och frågar sig vad hon egentligen fått ut av det. ”..jag har nött ut mig i hans tjänst och nu behagar honom naturligtvis en tom men ungdomlig varelse mer”. Hon fortsätter dock tillsammans med sin man, kanske för att det är mest gynnsamt för henne och barnen i den viktorianska tid som hon lever i.

Det är först drygt 70 sidor in i boken som självaste Anna Arkadjevna Karenina gör entré, klädd i svart med fylliga armar och kraftig hals. Detta sker ombord på ett tåg. Anna är Stivas syster och hon kommer från Sankt Petersburg till Moskva för att tala med Dolly och övertala henne att stanna hos Stiva. Läsaren blir varse hennes intelligens, elegans och vänlighet men också hennes förmåga till skådespeleri – en viktig egenskap i överklasskretsar. Hon lever med den högt uppsatte Aleksei Karenin i ett kärlekslöst konvenansäktenskap, har sonen Serjozja som är åtta år. Det här är förvandlingarnas bok och Anna är en av dem som ska förändras. Hennes första fas är Förälskelsens; och det är Alexej Vronskij som får henne på fall. Deras kärlek är en klyscha som uppfattas som sann. Förälskelsen påverkar Anna så starkt att den största kärleken hon kände till innan – till sonen – nu bleknar och hans uppsyn gör henne besviken. ”Hon hade tänkt sig honom finare och sötare än han verkligen var, hon blev tvungen att sänka sig ner till verkligheten för att njuta av honom..” Det stämmer nog som man brukar säga att kärleken är störst av allt och överlägsen förnuftet. Anna längtar efter kärlek och passion, men hon tycks också ha ett bekräftelsebehov. Kanske blir hon kär i Vronskij för att han sätter henne som medelpunkt i sitt liv. Det är något besvärligt men också mänskligt med bekräftelsebehov som vi alla behöver kämpa med, mer eller mindre. Kvinnliga 1800-talskaraktärer som inte är helt slut i huvudet brukar inte få ha det. Tolstoj var troligen särartsfeminist men jag tror också att när han skapade Anna plockade han delvis från sig själv. Kanske fick hon en del av de egenskaper som han själv stretade med.

Författarens nemesis torde vara Annas man Alexei Karenin. Hans röst är pipig och han gillar Shakespeare (det gjorde inte författaren). Alexei är kall och korrekt, prioriterar sin lyckosamma karriär och sin ställning. Han har absolut inte tid eller lust att vara med Anna. Alexei representerar förnuftet och börjar ett förspel, efter att ha tvättat och kammat sig, med att säga till Anna att ”nu är det dags”. Man tycker först väldigt illa om herr Karenin men när Anna blir dödssjuk får läsaren möta även honom som en dynamisk karaktär.

Alexeis nemesis är Levin Konstantin, 32 år, som är författarens alterego och på flera sätt också Annas motsats. Dock rodnar de båda ganska ofta. Anna Karenina handlar bitvis onödigt mycket om Levin och hans intresse för jordbruk, ekonomi och gudstro. Men han är också en intressant och dynamisk karaktär. Levin är handlingskraftig, bra på sport, gillar jakt men dålig på att småprata. Han trivs bäst på landet och varken kan eller vill spela det sociala spelet. Stiva säger till Levin: ”Du är en mycket helgjuten människa, det är din tillgång och din brist. Du äger själv en helgjuten karaktär och du vill att hela livet ska bestå av helgjutna företeelser. Men så är det ju inte. Hela mångfalden, hela tjusningen, hela skönheten i livet skapas av ljus och skugga.”

Levin ser sig själv som en ful kuf, fördrar ostmacka framför ostron och fördömer otrohet, det gäller också honom själv. Otrohet är som att efter ett restaurangbesök gå till ett bageri och köpa kringlor. Färska kringlor kan vara svåra att motstå, men motstå bör man. Dollys syster Kitty, 18 år, är föremål för hans kärlek, hon ger honom först korgen då hon satsar ”högre”, på Vronskij, men senare hittar de varandra. Levin skriver en bok och brinner för att förändra de ryska böndernas situation, men detta förefaller helt oväsentligt när Kitty är inom synhåll. Efter att han fått ja på sitt frieri vill han gifta sig dagen efter, eller max efter en vecka. När bröllopet väl blir av kommer han sent för att han saknar en ren skjorta. Levin är en grubblare som hittar gudstron mitt i livet, precis som författaren gjorde.

Tolstoj, liksom Levin vägrar blunda för obehagligheter, han ser livet i ögonen och det är motsägelsefullt. Den psykologiska skärpa med vilken författaren framför karaktärernas introspektion är imponerande och den största behållningen med verket. Dialogerna är inte direkt realistiska, de speglar inte hur folk talar, men de är ändå alldeles underbara. Ibland är texten så detaljrik att tiden stannar, eller snarare att jag glömmer bort att det finns sådant som tid.

Levin har en bror, Nikolaj, vars politiska åsikter går på tvärs med Levins vilket leder till hätska diskussioner om individen kontra kollektivet, avseende lantbruk, skatt, skola och sjukvård. Nikolaj går från hånad munk till att umgås med slödder, författaren gjorde själv en omvänd resa. Tolstoj spelade bort pengar i ungdomen för att till sist bli kristen och full asket. Han dog faktiskt på en järnvägsstation efter att ha lämnat sitt gods och sin fru på sin resa mot eremitlivet, 82 år gammal. Detta gjorde han trots att han hade ”hittat Gud”. Nikolaj dör på ett sätt som måste inspirerat Lindgren till Skallepers dödsscen, och hans död kommer med vad jag tycker är två stora poänger i berättelsen. En är att Levin och Kitty får träffa hans partner som är en prostituerad och trevlig kvinna och det andra är att Levin hamnar i existentiell kris:

”Här han hade just bringat lite klarhet i hur han skulle leva och så dyker denna nya olösliga fråga upp; döden.”

Döden spelar en viktig roll i Tolstojs roman. Den är sorglig och skrämmande men bringar också klarhet i livets villkor. Döden kan föra levande människor samman. Den påverkar människors känslor och indirekt handlingar och roller. Kitty får agens och växer i Levins ögon vid broderns dödsbädd. Människan använder döden i sin fantasi, som tröst och hämnd, men det är bara ordet döden och tanken på döden och rädslan inför döden. Dödens verkliga innebörd kan inte människan greppa.

”Levin hade plötsligt känt sig som en människa som i vinterkylan får sin päls utbytt mot en bomullsdräkt, och då kölden i all sin stränghet slog honom till mötes kände han för första gången, inte sitt förnuft utan fullständigt omedelbart, med hela sitt väsen, att han i detta tunna hölje var så gott som naken och att han ohjälpligt var hemfallen åt en kvalfull död.”

Alexej Vronskij framstod, innan han nobbade Kitty och bjöd upp Anna till sista mazurkan, som en svärmorsdröm. Han är mörk och stilig i uniform, världsvan, bra på att föra sig, har tydligen räddat någon från att drunkna och försökt överlåta ett arv till sin bror. En jesusgestalt, en ridderlig typ, militär som håller på med hästkapplöpning. Hans häst heter Frou-Frou (det betyder prydnadsföremål), och den är som metafor för Anna. Beskrivningen av hästkroppen är oerhört objektifierande. Frou-Frou tar Vronskij och sig själv över hinder efter hinder, Vronskij jagar på stoet för att vinna men han driver henne för hårt. På en tävling ser Anna genom en kikare hur hans häst brakar omkull i hög fart och Vronskij flyger av. Frou-Frou bryter ryggen och Vronski bär hela skulden. Anna befarar hans död och blir otroligt rädd. Men han reser sig upp utan en skråma. Detta mentala möte med döden får Anna att sluta låtsas och kasta sig ut. Hon avslöjar att hon är en person med sexuella begär, hon berättar om kärleksaffären för sin man. Alexei vägrar låta henne träffa sonen som hämnd. Han vill inte skiljas för att rädda sitt eget anseende. Anna är gravid. Hon och Vronskij åker till Italien tillsammans, men Anna saknar sin son, en sorg Vronskij inte kan begripa. Men det är först när paret återvänder till Moskva som Anna går in i fas två: Konflikten. Överklassens konventioner kan inte tillåta en kvinnas otrohet, det kan Anna heller inte själv. Överallt är också herr Karenin.

”..ingenstans vågade man gå utan att riskera att möta honom – så föreföll det i varje fall för Vronskij. Det var som med ett svullet finger: vad man än gör, hur försiktig man än är tycker man hela tiden att man stöter emot med det.

Observera att bokens enda lyckliga person Stiva – som är notoriskt otrogen, utan samvetskval, behåller sin frihet, ställning, sina vänner, sitt goda humör och sin fru. Anna straffas hårt och förlorar allt. Hon krossas mellan sin äkta man och sin älskare som båda heter Alexei/j. Namnet betyder ”till försvar för mannen”.

”Han såg på henne som någon ser på en vissnad blomma som han själv har pockat, och i vilken han med svårighet kan känna igen den skönhet för vars skull han har brutit och fördärvat den.”

Vronskij tycker att Anna ska hålla sig borta från det sociala livet för att inte förnedra sig, men Anna vill inte skämmas och gömma sig. Hon försöker att tänka förnuftigt, att inte bry sig om vad andra tycker. Författaren fångar kvinnans öppenhet, glasnost, förmåga att visa sig sårbar. Hon lider svårt nu och börjar knarka (morfin). Precis som Kitty efter att ha blivit nobbad av Vronskij kom över sina sorger med hjälp av samtal och systerskap, söker Anna upp Dolly för att söka tröst. Men det är för sent och tåget rusar vidare in i sista fasen: Katastrofen.

Tåget ja. Det tuffar på som en röd tråd genom berättelsen och är en symbol jag tycker mycket om. Annas resa börjar på tåget när hon möter Vronskij. Som pånyttfödd börjar hon livets resa. Tyvärr har tåget en slutstation.

”nu blir jag mig själv igen! Nu förstår jag allting igen, sade hon till sig själv så snart vagnen började rulla…”

Men Anna blir aldrig mer sig själv. Hon har sjunkit djupt ner i depressionen, hon känner inte igen sig själv i spegeln. På tågstationen letar hon efter Vronski men hittar honom inte. Vronskij är som en metafor för Gud i det att Anna söker efter tröst i Vronskij men enligt författaren borde hon ha sökt tron istället. Hon hittar till sist inget annat än mörker och då slänger hon ifrån sig sin symboliskt röda väska och kastar sig in under tåget. Hon vill bli fri från sig själv och hon vill straffa Vronskij. På sätt och vis straffar hon också Gud som enligt bibeln inte vill att människorna ska fly obehaget, det är en synd att begå självmord.

Anna är död men Vronskij lever vidare. Glansen han speglat sig i är borta och han står blek i jämförelse med den för tillfället storsinte Alexei. Detta får Vronskij att försöka skjuta sig, men han missar (kanske avsiktligt). Senare går han ut i strid – för att återupprätta sin manlighet – och man kan misstänka att hela affären med Anna handlat om äregirighet, Vronskij som utmatar Alexei.

Berättelsen fortsätter ett stycke till med Levins filosoferande kring meningen med livet och hur man bäst ska leva det. Han och Kitty grälar och brottas med svartsjukans onda ande. Detta överraskar först Levin som idealiserat Kitty och kärleken, inte heller att bli förälder motsvarar förväntningarna.

”Vad han kände för den lille var inte alls vad han väntat. Det fanns i denna känsla inte någonting av glädje, tvärtom – den innehöll en ny, alldeles säregen fruktan, erkännandet av en ny sårbar punkt. Och detta erkännande var i början så plågsamt, fruktan för att detta hjälplösa väsen skulle lida något ont var så stark att han själv inte märkte den meningslösa glädje, ja, stolthet som grep honom när hans lille son nös.”

Men Levin lär sig att acceptera livets förutsättningar med hjälp av gudstro. Om samhället inte hade olika regler för kvinnor och män hade Anna säkert också kunnat acceptera livet och kanske motstå frestelsen som hon ju visste skulle leda till skandal.

Anna Karenina är delvis ett romantiskt kärleksdrama i stil med Den unge Werthers lidanden, men samtidigt går Tolstoj i polemik med romantiken och gör verket till en realistisk tragedi. Hans budskap är glasklart: Människan måste tänka förnuftigt och stå emot känslornas infall. ”Lyckan ligger inte i tillfredställelsen av en åtrå.” Tolstoj intresserar sig också för klass och likt Proust ironiserar han över den ytliga och idiotiska adelns skenhelighet. Det är tjänstepersonalen som är de verkliga hjältarna. Om människan ska ha någon chans att må bra måste hon undvika storstaden och bo på landet, verkar författaren mena. Karriär och pengar gör ingen lycka det gör däremot mänskliga kärleksrelationer som bygger på kommunikation och ärlighet. Men för mig är det här mest av allt en utmärkt allegori över patriarkala strukturer. Kitty och Dolly är namn som påminner om dockor men beskrivningen av dem vittnar om att författaren såg dem som människor, som trots att de är kuvade under ett orimligt regelverk behärskar mänsklighetens viktigaste funktioner som empati, omvårdnad, kärlek och samtal.

Här kommer vi nu till varför jag känner så starkt för Anna Karenina. Anna är mannens drömkvinna, hon är vacker och intelligent, älskvärd och viktigast av allt – hon har med mina moderna mått hämningar. Män älskar kvinnor med hämningar. Hon skäms över att ha orsakat sin man skam och smärta, för att hon inte orkar älska sin dotter när livet är för tungt. Hon vill vara modig och gå sin egen väg bort från Alexei som hon inte älskar – och hon tar sig en liten bit när hon låter sig dras med i passionen för Vronski. Men sen knäcker patriarkatet henne. Det är både kvinnor och män som dömer Anna, men kvinnorna har inget val. Att stödja en fallen kvinna före emancipationen är att själv falla. När Tolstoj låter Stiva leva livets glada dagar och tar livet av Anna tolkar jag det som att han tar ställning mot samhällets misogyni. Någon kanske tolkar Anna som en passionerad hora-gestalt som Tolstoj vill straffa. Men om Anna är en hora så är Vronskij en djävul. Fast absolut, det ligger en hel del i den kopplingen med tanke på att idealhustrun Dolly (den heliga Madonnan) som strikt sköter sina plikter i hemmet får leva. Men om Anna påminner om en horagestalt är hon ingen stereotyp sådan, utan en mänsklig och komplex människa, som gör fel men som också har många fördelar – kanske faktiskt precis så som de flesta av oss är.

P.s. Jag tänkte att jag skulle se filmerna innan jag skrev den här texten men insåg att det är hela 17 stycken, bland annat en med lyckligt slut för amerikanarna. Jag såg i alla fall filmen från 1935 med Greta Garbo där Anna ser ut som Karin Forss i Varuhuset, som ju också dog förresten.

sep 20

Om uträkning av omfång (#1) av Solvej Balle

”November bjuder på karameller av granit.” /Tomas Tranströmer

Vem har inte en regnig och gråtrist novemberdag tröstat sig själv med att den snart är över. I morgon är en ny dag, säger man till sig själv. Men tänk om det plötsligt inte skulle vara det. För protagonisten Tara är det varje morgon när hon vaknar, som i Ulysses en och samma dag, den artonde november.

”Jag har kommit långt bort från den sjuttonde och jag vet inte om jag någonsin får se den nittonde. Men den artonde kommer om och om igen. […]
Det var därför jag började skriva. För att jag kan höra honom i huset. För att tiden har gått sönder. För att jag hittade en bunt papper i bokhyllan. För att jag försöker minnas. För att pappret minns. Kanske är det något helande med meningar.”

Vi kommer in i berättelsen (in media res) den artonde november nummer 121. Det är då hon börjar skriva om sin belägenhet och hur det hela började. Hon lämnade sin man Thomas och sitt hem för att åka på tjänsteresa den sjuttonde november. Den artonde genomförde hon bokinköp och träffade vänner, som planerat. Dagen avslutades med att hon kröp ner i sängen på hotellet. Vid frukosten ”morgonen efter” inser hon att allt omkring upprepar sig, vädret, människorna, tidningen visar att det åter är den artonde. Böckerna hon köpte är tillbaka hos handlaren. Alla andra tror att de upplever den artonde för första gången, bara Tara vet att det ständigt är samma dag.

Med en beskrivande detaljrik prosa som målar bilder och framställer ljud hypnotiserar den prisvinnande danska författaren Solvej Balle mig. Många upprepningar med små variationer håller spänningen vid liv genom hela det unika verket. Å ena sidan är det glasklart vad som händer och sker, å andra sidan är det fullkomligt obegripligt. Ungefär som med livet självt, gråzoner och obesvarade frågor hör till. Om uträkning av omfång är en existentiell och filosofisk mångbottnad roman om människans förhållande till universums märkligheter. Författaren överlämnar hela tolkningsarbetet åt läsaren. Tack för det!

Det ska – till min stora glädje – komma ytterligare sex böcker om Tara Selter. I den här första boken är hon helt fokuserad på revan i tiden och sin situation. Vi får veta väldigt lite om hennes tidigare liv och person.

När Balle skriver om Taras omständighet gestaltar hon enligt mig alienation, som i faktiskt utanförskap eller en känsla av detsamma. Således är temat något djupt mänskligt som rör oss alla. Som individ är du egentligen alltid ensam, det är bara du som är du, i din kropp, som tänker dina tankar och känner dina känslor. Att gång på gång behöva förklara för andra människor hur man har det och hoppas på att bli förstådd, men kanske aldrig fullt ut bli det, är allas vår verklighet. När Tara säger ”igår” avser ordets betydelse artonde november, till skillnad från Thomas tolkning av samma ord som betyder sjuttonde november. Jämför Sokrates påpekade att samma vind kan kännas varm för en person och kylig för en annan. Beroende på vad man ätit innan kan sött vin upplevas surt. Surheten är alltså en avkomma av två föräldrar, vinet och den som smakar på det. På sätt och vis är varje människa sitt eget individuella mått för det som är.

”Vi var inga tvillingar eller något hästspann, vi var inga skogsarbetare eller dubbla gulor i ett ägg. Om vi var i Mesopotamien hade floderna fått namn och runnit tillbaka i sina bäddar. […].. vi kunde inte hitta tillsammans..”

Det här är ett konstverk som för mig också handlar om förlust och ensamhet. Balle ger form åt två älskande som skiljs från varandra. Tidigare försökte de som sant vetgiriga människor att lösa gåtan med revan i tiden tillsammans, de gör om vardagsrummet till ett ”kontrollrum” (haha!) men när 76 dagar har gått och hon varje morgon förklarat för Thomas att tiden stannat, klarar hon inte av det längre. Avståndet har blivit för stort. Då är det som att hon kliver ut ur Platons grotta och ser verkligheten för vad den är. Efter det börjar hon på ett mer noggrant sätt lägga märke till rummet omkring sig, ljuden, sinnesförnimmelserna. Hon känner av sitt humör. Hon vänder blicken mot himlen, som de gamla filosoferna, för att söka svar i stjärnorna. Det ser ut som att stjärnorna vrider sig men det är ju jorden som snurrar.

Tara drar sig undan och lever mol allena i gästrummet. Thomas jämförs med ett spöke som går igen och igen. Hon själv känner sig som ett monster som äter av världen, som tränger sig på och invaderar. Acceptansen, hoppet, humöret växlar men alltjämt är det den artonde november.

Balle skriver att ”..våra förväntningar på världens konstans vilar på ett osäkert fundament.” Plötsligt kan förutsättningarna ändras. Det kan bli krig och pandemi – det är väl i princip lika stora ingrepp i individers liv som om tiden stannade. Men i denna kafkaliknande loop finns det ändå något som beter sig som förväntat; kroppen. Taras hår växer och sår läker. Den fysiska kroppens förhållande till tiden, åldrandet, tycks vara ett obestridligt faktum.

Människan räknar och mäter men transcendentala värden kan inte uttryckas i varken siffror eller ord även om meningar verkligen kan vara lugnande.

sep 17

Min bokvärld av Kerstin Ekman

Jag brukar tänka på Kerstin Ekmans författarskap som manligt. När jag nu träder in i hennes bokvärld möter den mig just så; lite torr och teoretisk, kunskapsrik och med en låst branddörr mot det hon kallar ”fruntimmersfjolleri”. Hennes bokvärld är byggd av 133 stycken verk, endast 28 av dem är skrivna av kvinnor (om jag nu räknat rätt). Av 98 stycken nämnda författare är 23 stycken kvinnor. Ungefär en femtedel av tårtan alltså. Ekman tycks i första hand intressera sig för traditionellt manliga saker; jakt, krig, mord, segling, skog med mera. Författaren Kerstin Ekman upplåter nästan ingen plats åt personen Kerstin Ekman. Det är inte per se något dåligt, snarare tvärtom. Vi behöver påminnas om vad integritet är för något och att skilja verk från person. Men jag kan ändå inte låta bli att leta efter henne. Kerstin… hallå?

Det är inte konstigt att hon har för vana att gömma sig. Att ta plats som honmänniska har inte direkt genererat goda karriärmöjligheter, (jämför Kerstin Thorvall). Om Kerstin Ekman som en ”Daddy’s girl” omhuldad av ”Big Daddy” (med Solanas ord) kastat lite skit på fjolliga fruntimmer, har det i alla fall gett oss en prisad kvinnlig författare och akademiledamot (född 1933!). Hennes enda karriärmöjlighet – förutom att vara en mycket skicklig författare – var förstås att appropriera den patriarkala hegemonin.

Hennes bokvärld börjar icke originellt med Odysséens sånger och ett fint citat därifrån ”Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr.” Sen fortsätter hon att gå igenom kända klassiska manliga författare och deras manliga verk. Flertalet har jag inte läst och jag blir inte sugen på att göra det. Det blir ganska mycket en redogörelse för verkens handling och för lite, i mitt tycke, av Ekmans reflektioner. Det finns bilder också, givetvis inte på författaren själv.

Kerstin… hallå?

Tillslut ger hon ändå ett pip, eller ett vrål kanske. Jag misstänker ett koleriskt temperament. Hon berättar om flytten till Ångermanland som syftade till att komma närmare skogen, Salman Rushdie-konflikten och hennes utträde ur Svenska Akademien. Hon påtalar att verklighet är ett oklart begrepp. ”Det finns ljudvågor på en frekvens som inte ens hundar kan höra. Ljus kan vara miljoner år gammalt när vi ser det och komma från slocknade stjärnor.” […] ”Den [verkligheten] är en överenskommelse mellan varelser som har sina sinnesorgan inställda på samma våglängder. Man ska helst också vara på samma sociala våglängd.” Jag uppskattar det hon skriver om ambra, om Camus mamma som var analfabet, om att 1700-talets brevroman möjliggjorde att redovisa diktade personers tankar (det var före medvetandeströmmen uppfunnits) och att grytlappar faktiskt är mandalas. Hon uppmanar till att läsa svåra böcker även om man inte förstår dem och sedan läsa om dem. Hon tycker dem ska läxas upp ”som istället för estetiska kriterier låter olika åsiktsriktningar, ideologier, grupp-, köns- eller rastillhörigheter bestämma vad som är god litteratur och därmed värd att läsa.” Instämmer! Hon bidrar till förkovran gällande litteraturtekniska begrepp som implicerad författare, analepser, kairos och media in res. Det sistnämnda är också ett skrivtips och här kommer ett till:

”man ska ha fan kvar i nöten. Som författare bör man inte ta hjälp av vare sig smed eller psykolog för att släppa ut honom. Han gör sitt därinne. Han håller en från beskedlighet och predikningar, från den gråtristaste realism och från litterära modetrender.”

Men så mot slutet tar det sig riktigt när hon försvarar Moa Martinsson och delger sin rädsla. Allt är förlåtet, känner jag då. Jag ryser och får en klump i halsen så fint det är.

sep 14

Dyksommar av Sara Stridsberg

Jag går en kortkurs om att skriva kritik. Vi har läst och diskuterat vad kritik egentligen är och jag har landat i att jag tycker bokrecensioner med rätta får vara allt; rationellt informativa och källa till kunskap samt personliga och känslostyrda vidareskrivningar, egna små konstverk gärna. Ingen press alls. Den här ska jag läsa upp i morgon.

Om Sara Stridsberg finns att välja, väljer jag alla gånger henne. Men nu är det också två intensivt blå ögon som väljer mig. Tjejerna som flyter ovanpå omslaget heter Zoe och Sabina. Jag dyker utan minsta betänklighet ner i deras värld. Och väl där känner jag igen mig, det här är Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj i barnformat. Här finns också simningen som i Happy Sally, feminismen som i Drömfakulteten, längtan till havet och galenskapen som genomsyrar hela hennes välrenommerade författarskap. Tillsammans med Sara Lundbergs stämningsfulla målningar (snygg parafras på Den döende Dandyn bla) sällar sig Dyksommar till de andra mästerverken. Den nominerades till Augustpriset 2019.

Zoe som kanske för att intyga sanningsanspråk tittar upp till vänster, är vår berättare. Nu är hon vuxen men historien återberättar hon ur barnets perspektiv. Det börjar den dagen hennes pappa försvann. ”..det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.” Han visar sig vara på det som kallades mentalsjukhus, där finns också Sabina som blir en vän till den handlingskraftiga och modiga Zoe. Sabina är sjukhusets drottning, hon kan gå i alla riktningar och passera gränser mellan fantasi och verklighet. ”En flicka kan göra allt hon vill”, säger hon. Sabina fäster sin stadiga blick på läsaren och kräver att bli sedd och respekterad som en människa bland andra med fördelar och brister. Hon må vara inlåst men gömma sig tänker hon icke göra. Hon är blå som sin badrock men glöder också som sin röda baddräkt. När jag möter hennes blick är mina ögon fuktiga. Zoe somnar ibland när hon och Sabina ligger i gräset, barnet är tryggt, men hon har förstås också sina funderingar…

”En dag vill inte min pappa att vi ska komma längre.
’Hej då’, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
’Vill han inte bli frisk längre?’ frågar jag.
’Jag tror att han har glömt vad frisk är’, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?”

Språket är om vartannat tilltalande poetiskt och naivistiskt precist. Pappan säger att han har förlorat sina vingar, Zoe berättar att han inte vill leva längre och att folk på sjukhuset verkar ”skitkonstiga”. Hennes berättelse är trovärdig, osentimental, rolig och hoppfull, men förstås också mycket berörande eftersom ämnet är mörkast tänkbara. Det är dystert (men inte ovanligt och verkligen inte alltid kopplat till sjukdom) när ett barn får söka sin pappas uppmärksamhet, istället för tvärtom. Men å andra sidan, intygar Zoe som vuxen, gick det ganska bra för honom ändå.

Det här är en barnbok för vuxna att läsa med eller utan barn. En berättelse om hur sjuka vuxna påverkar barn. Det är en normalisering av vemodet. En fördomsfri och avdramatiserad skildring av psykisk sjukdom. Det är en tröst för anhöriga och en förklaring om att svar till relevanta frågor ibland saknas. En hyllning till fantasin och en konstnärlig källa vars vatten är djupt och lockande men också obehagligt.

Jag är nöjd och lättad att efter ett snabbt dopp kunna bryta trollbindningen, kliva upp, torka av mig och lämna deras verklighet. Men jag lämnar förmodligen blöta spår efter mig.

sep 13

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Ibsens Nora är del i ett så kallat dockhem, en fasad. Charlotte Brontës galna kvinna på vinden – Bertha Mason inlåst av sin man Mister Rochester – betalar priset för Jane Eyres lycka. Jag tror att från bland annat dessa två fantastiska klassiker har Claire Messud hämtat inspiration till sin berättelse om kvinnan på övervåningen. Låter det inte ljuvligt.

Men det ljuder tyvärr så falskt att det skär i mina öron. Jag sökte en själ och fann en kvinna utan – jag är besviken.

Jagberättaren Nora är – enligt egen utsago – en som sköter sitt och inte tar någon plats, en ”duktig flicka” och lågstadielärare. Hon är runt fyrtio år, utan barn och partner. Hon hade konstnärsambitioner en gång, av det kvarstår att hon bygger små minihus på fritiden. Det börjar en ny pojke i hennes klass och Nora blir närmast besatt av honom och hans föräldrar.

”Vi är heller inte den galna kvinnan på vinden – hon får alltid mycket uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vi är kvinnan på övervåningen. Vi finns alltid en trappa upp. Vi är den tysta kvinnan i lägenheten längst bort i korridoren, hon som alltid sopsorterar, som ler och hälsar glatt i trappan och bakom vars stängda dörr det aldrig hörs ett knäpp. Vi lever våra liv i stilla förtvivlan, vi kvinnor en trappa upp, med eller utan en satans katt eller odrägliga flåsande labrador, och inte en själ märker att vi är rasande. Vi är fullständigt osynliga.”

Nora representerar vad Messud kallar ”kvinnan på övervåningen”. Likt den galna kvinnan befinner hon sig i utanförskap, av vilken orsak är upp till läsaren. Kanske menar författaren att Nora inte vågar eller tillåts ta plats, som konstnär exempelvis, på grund av patriarkatet, eller för att hon är ”rädd för livet”. Det kanske stämmer i USA. Jag tror tvärtom att många kvinnor är på övervåningen för att de vill vara där, och det är inte säkert att de kommer ner när man ropar. Nora kommer däremot med dunder och brak nerför trappan när familjen Shahid kallar på henne. Men vänta nu! Så går väl inte en duktig och vän varelse ner för en trappa. Nej, just det. En välvillig läsare förstår att Nora har oerhört taskig självbild. Hon är ingen duktig flicka, varken vänlig eller osynlig. Hon är en skamlös parasit som eventuellt har fel i huvudet, hon vill vara mamma till pojken, vän med mamman och fru till pappan. Hon ber verkligen inte om ursäkt för sig och är synnerligen handlingskraftig; hon ligger med sin ”älskade” väns man.

Min största invändning är att Messud glömmer kvinnorna som inte vill ha onödig uppmärksamhet, som på eget initiativ gått upp till övervåningen för att läsa, lösa korsord, handarbeta, umgås med vänner, natta barnen etcetera. Som är trygga och nöjda där uppe utan karriärstegen och utanför rampljuset. Jag upplever att Messud stämmer in i det nutida narrativet som går ut på att kvinnor ska slå sig för bröstet, ta för sig, sälja in sig själva och skapa uppmärksamhet utan att skämmas. Att man ska tänka på sig själv först och främst. Jag tänker att de på övervåningen har det bäst. (Nora platsar ju inte alls där men som tur är går hon ju ner.) Där finns de bästa människorna, de som ödmjukar sig, som har självinsikt, som visar sig sårbara, som står tillbaka och släpper fram andra och som lyssnar mer än pratar. Om Nora varit intresserad av något annat än sig själv och slutade skylla sin konstiga personlighet på sin mamma, hade hon inte behövt vara ensam tror jag. Hon, dumfan, tänker saker som:

”Den livslånga hemliga övertygelsen om min egen utvaldhet, min dyrbara, dolda utvaldhet, väcktes och närdes av dem, kunde inte få nog av dem.”

Jag valde den här boken för att jag läste någonstans att den har ett fantastiskt slut. Redan några sidor in förstår jag att det här är inget för mig. Alls icke för att huvudkaraktären är omöjligt att tycka om, utan för att hon inte går ihop. Hon är ungefär lika mänsklig som Gollum. Kvinnan på övervåningen saknar gestaltning och plot. Det ska vara en bok om vrede men den förmedlar lika mycket känslor som ett kylskåp. Språket är babbligt och övertydligt. Det är alldeles för många beskrivningar av saker som inte hör hemma någonstans. Liknelser och metaforer upprepas. Pojken som mobbar är ond och tjock. Den fattige har svart tandkött. Barnen i den här märkliga världen hänger mycket på Facebook(?) och Nora (ensamstående 40+) är mörkrädd.

Exempel på för mycket och ointressant information: ”Jag stannade på vägen och köpte pioner (min mors favoritblomma) och en sockerkaka (under större delen av mitt liv bakade min mor kakor åt moster Lillan, men jag åkte till det bageri vid Coolidge Corner som hon hittade när de flyttade till Brookline och hon inte längre kunde laga mat) och så körde vi norrut mot Cape Ann.”

Jag hade föredragit: Jag stannade på vägen och köpte en sockerkaka och min mors favoritblommor; pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare: en morgon, när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion eller om bladen smög sig ut. (Vem skriver så fint om pioner tror ni?)

Jag tycker att folk ska läsa Kerstin Thorvall istället för Claire Messud. Slutet brände visserligen till en aning, men absolut inteså att det var värt det på något sätt. Den som inte vill veta hur det slutar ska sluta läsa här.

SLUTET: Sirena smygfilmar Nora när hon är full och endast i underkläder och använder det i sin konst. Det blir det mest eftertraktade konstverket. Alltså blir Nora utnyttjad ”igen”, men den här gången blir hon så arg att hon ”slutar vara rädd för livet”.

sep 11

Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff

Det där Frostmofjället har väl många av oss hört talas om, men hur många har läst boken? Första svenska realistiska roman för barn, publicerad 1907, tydligen mycket uppskattad. Den finns också som film från 1945. Men sista tåget från Frostmofjället har gått. Ni har inte missat något.

Jag tror vi får börja med författarens efternamn som verkar märkligt för en kvinna från Sollefteå. Laura Fitinghoff (1848-1908) var dotter till en kyrkoherde (Runsten), gifte sig med en brukspatron och fick sitt adliga efternamn. Patronen spekulerade bort sina slantar och Laura Fitinghoff fick själv försörja sig och dottern Rosa. Det gjorde hon som författare, delvis under pseudonymen Eli Heiki.

Jag tänkte läsa den här gamla klassikern för min dotter men tji fick jag, det visade sig vara ett omöjligt projekt. Den dialektala dialogen är inte för elvaåringar, om jag säger så, inte för 43-åriga gotlänningar heller. För att inte tala om den religiösa och sedelärande förnumstigheten som den här romanen vältrar sig i. Tåget stannar och står stilla i flera omgångar och det känns som att jag aldrig ska komma fram.

Diegesen är busenkel. Det är i slutet av 1860-talet och nödår på Frostmofjället. En syskonskara på sju blir föräldralösa och för att undvika att hamna på fattighuset eller bli bortauktionerade till lägsta pris, beger de sig iväg på en mödosam vandring. Med sig har de geten Gullspira som bidrar med värme och mjölk (och som gett namn åt ett filmpris). Ett efter ett får barnen stanna hos snälla familjer i gårdarna som de passerar.

”Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas ”födorådstagare” eller ”gammelfolk”, när de lämnar från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla får sig tillräknat och utmätt, vad de ska ha av mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Är inte barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så har de det svårt, de gamla.”

Som ett historiskt tidsdokument fyller verket en funktion. Svält, hög dödlighet, alkoholism och gudstro är centrala teman. Barnen följer ”bältgubben” (Orion) istället för gps. Fitinghoff behärskar miljöbeskrivningar på ett sätt som imponerar. Lite spännande är det när Magdalena bär tändstickorna som den sista droppen vatten och faktiskt lyckas få till en eld strax innan kölden tar dem. Och ett stort pluspoäng av mig får Fitinghoff när ett av barnen upprepar vad en dräng sagt: ”Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen.” Tänk ändå att i en barnbok från 1907 få läsa så ljuva svordomar, det säger mycket om Laura Fitinghoff, mycket gott.

”Ängarna stod som brudar i skrud av blommande klöver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea. Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna.”

På ett – för vår tid högst diskret men ändå – tydligt sätt gör hon detta till en feministisk berättelse som vill skildra människor utanför stereotyper om kön och klass. Berättelsen är 100% fri från våp. Väldigt mycket handlar det om pojkars löjeväckande försök att fylla ut den stereotypa mansrollen. När kloka Anna-Stina kommer med såpan flyr pojkarna. Författaren tar strid för religiositet, nykterhet, renlighet, djurrätt och fattiga barns rådighet. Hon skriver också om samerna (”lapparna”) i positiva ordalag.

Men. I övrigt är det här en fullständigt förutsägbar och med mina mått orealistisk och dötrist berättelse med sockersött slut. Karaktärerna är antingen onda eller goda och inte alls som människor är i verkligheten. Geten talar och björnen skäms för att den är ett vilddjur, kanske de sämsta exempel på psykisk antropomorfism jag någonsin läst. Boken predikar åt helvete för mycket och ofta genom den äldsta trettonåringen Ante. Honom vill jag nästan ge en hurring. Men istället lägger jag ner boken och suckar, signalfel igen.

sep 10

Simone och jag av Åsa Moberg

Alla läsare har en individuell relation till giganten Simone de Beauvoir, menar Åsa Moberg som 1996 skrev om ”sin” Beauvoir. Tillsammans med @lasenar__ och @stellamarin reflekterar jag över detta tveeggade dubbelporträtt.

Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Jag upplever att Moberg klistrar på mig förklaringen; ”Våra starka läsupplevelser bygger på att vi projicerar våra egna liv på hennes liv och verk.” Men min Beauvoirvurm beror inte på att jag hittar mig själv i hennes texter, för det gör jag inte. Och förresten ännu mindre i Mobergs som betecknar sig som likhetsfeminist och predikar ”allas” rätt till hushållerska, (förutom hushållerskorna själva då).

”Simone de Beauvoir hävdade att feminismen med nödvändighet är en vänsterrörelse. Det är jag inte så säker på..”

Moberg komparerar sina egna och Beauvoirs idéer och erfarenheter beträffande feminism, bildning, moderskap, sexualitet, sanning, Lilla sjöjungfrun, kärlek, depression, döden och kanske mest av allt mannen. Mobergs privatliv intresserar mig föga, hennes psykologiska förklaringar tråkar ut mig. Det var ett bra tag sedan jag övergav förklaringsmodellen ”mamma är facit”. Jag tycker Moberg upprepar sig, att hennes prosa saknar humor och att slutledningarna känns något banala. Resonemangen om jämställdhet känns trötta så här snart trettio år senare. Hurra för det! Mobergs slutsats är att män och kvinnor i heterosexuella relationer omöjligen kan vara jämställda och i de fall kvinnorna säger att de lever i jämställda relationer med män inbillar de sig eller ljuger på grund av skam. Jag menar att Mobergs feminism utan klass- och rasperspektiv har förlorat sin udd, dessa avsnitt har inte åldrats väl. Däremot kan Simone och jag vara en fin ingång för den som vill ta sig an belletristen Beauvoir.

Allt om Simone de Beauvoir intresserar mig stort. Hon föddes in i en rik familj 1908. Hennes barndom präglades av en kontrollerande mamma. Hon bodde en stor del av sitt liv på hotell, på så sätt slapp hon hushållssysslorna. Hon hade en öppen relation med Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre.

En sak värd att lyfta (incels se hit!) är att Sartre var kort (drygt en och femtio), ful och vindögd med tunt hår och gula tänder, men att ”alla” kvinnor ändå ville ha honom. Who needs the looks, when you’ve got the books! Han föresatte sig att bli den som visste mest om allt i världen som gick att få någon kunskap om och det gick hem hos tjejerna.

Som Proust och Tolstoj hade även Beauvoir svartsjuka som ett centralt tema i sin texter. Det tycks vara Sartre som utgör orsak till svartsjukan men han skulle lika gärna kunna vara en täckmantel. Moberg försöker komma åt sanningen om Beauvoir genom skönlitteraturen, dagboksanteckningar samt intervjuer med anhöriga. Det är inte svårt att tänka sig att Beavoir egentligen var lesbisk. I vilket fall upplevde hon lidande i form av svartsjuka och otrygghet. Hennes idé om att man kan bestämma över sina känslor fungerar dåligt. En öppen relation – där man också ska berätta om sina upplevelser med andra – påminner om ett förhållande med en som misshandlar, det gör ont och sen är det skönt. Upplevelsen av det sköna blir större när det gjort ont innan men snart kommer det att göra ont igen. Frågan är on hedonisten skulle vara nöjd, om njutningen väger upp för all smärta? Det är knappast en slump att otroligt många människor världen över föredrar monogama relationer.

”…endast den som står ut med att ha tråkigt kan bli lycklig.”

Simone de Beauvoir, Åsa Moberg, Märta Tikkanen, Unni Drougge… Listan över feministiska konstnärer som propagerar för emancipation och samtidigt är tillsammans med en man som kontrollerar, dominerar, slår kan göras lång. Dubbelmoral, menar någon, men snarare en patriarkal bekräftelse menar jag. Varför skulle man agitera för frihet om man redan hade den? Moberg beskriver det feministiska budskapet som en utopi, en dröm att sträva mot. Ingen lyckades förverkliga den som helhet då, men tack vare kvinnorna som gått i bräschen, Simone de Beauvoir bland annat, kan jag njuta av att leva drömmen idag.

Men hur fick de kraft att gå emot sin tids konventioner?

”Att inte vara ensam är ännu viktigare för en kvinna än för en man. Det finns ett psykiskt överlevnadsrum för ett ensamt manligt geni, som mot omgivningens vilja fortsätter arbeta med ett egensinnigt storslaget projekt. För ett kvinnligt geni som ägnar sig åt något avvikande finns inget motsvarande utrymme. […] En skapande kvinna måste ha stöd för att kunna fungera. Det kan vara en annan kvinna, eller en kvinnogrupp.”

Kanske tänker du som jag på Hilma af Klint och Virginia Woolf, som mycket riktigt hade stöd i sina grupper. Apropå Woolf gör Moberg en snygg jämförelse där Woolf tilldelas pessimistens roll och Beauvoir optimistens. Den sistnämnde tror på mänsklig kontakt, på kommunikation. ”I Mandarinerna talar människor med varandra i avsikt att göra sig förstådda och de lyckas ofta. De får kontakt. De blir sedda: bekräftade eller avvisade, men alltid uppfattade.” Jag hade gärna sett fler av den här sortens analyser.

Beauvoir ville leva i sanning, utan självcensur och fick ångest inför det icke sagda, det är en bra grund för intressanta böcker. Jag får tvärtom ångest av det jag säger. Jag tänkte tidigare att idealet torde vara komplett sanning gentemot de man älskar, men har kommit fram till att det är inte kompatibelt med mänskligt beteende. Nu strävar jag istället efter att försöka handla sant, vad jag (och andra) uttrycker med ord har sekundär betydelse.

”Att leva är att ljuga.”

Jag förnimmer en naivitet och hybris hos både Moberg och Beauvoir som jag tror hänger samman med att de inte har barn, och som irriterar mig lite men som jag också tror är en tillgång att avundas.

Supersugen nu på att läsa fler böcker av Beauvoir!

aug 31

Vinterdagbok av Paul Auster

2011, när Paul Auster var 64 år gjorde han en inventering av erfarenheterna som livet inneburit så långt. I den här så kallade dagboken som mer liknar ett sakligt bokslut, riktar han sig till ett du som är han själv. Han redogör för barndomens slagsmål, föräldrarnas skilsmässa, de tjugoen olika hemadresserna, flickvännerna, åren i Frankrike, panikångesten, resorna, farorna, maten, könssjukdomarna och livet med hustrun; den begåvade författaren Siri Hustvedt (”slank, en och åttio lång blondin med långa fantastiska ben och handleder tunna som på en fyraåring”).

Åtminstone inledningsvis tycker jag han är riktigt rolig, men skrattet fastnar i halsen när den ”lille brandmannen” antar sig först ett och sedan flera uppdrag med prostituerade. Berättarjaget påminner mig om tjejtjusaren Sune, fast ”vuxen” (men ändå inte vuxen). En sådan som ”älskar kvinnor” som jag älskar lakrits typ.

Men hur höga krav kan man ha på en vit man och amerikan född 1947? Han verkar vara vänster och antirasist och sexist. Jag älskade New York-trilogin och kände efter den att jag ville läsa allt av författaren, utan genusglasögon. Han var ung på det dionysiska sextiotalet och berusade sig med tobak, alkohol, böcker och ”flickor”. I Vinterdagbok saknas briljansen som i New York-trilogin väger upp för sexismen. Att rada upp var han bott, vad han drack, vilka godissorter han gillade och så vidare är inte helt lyckat. Jag brukar uppskatta att slippa det spektakulära, men det här blir lite väl alldagligt och minimalistiskt. Jag tycker att han fjärmar sig ytterligare med det valda berättargreppet. Han skriver dock bitvis en fantastiskt fin prosa vilket gör det här till en ojämn läsupplevelse.

”Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta någonting än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans gentemot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det.”

aug 30

Slutet på svartsjukan av Marcel Proust

Voila! Låt mig bjuda på en liten aperitif, en aptitretare för dig som inte smakat Proust än. Novellen Slutet på svartsjukan är som ett preludium till På spaning efter den tid som flytt. Jag känner igen författarens psykologiska skarpblick med vilken han iakttar människans inre nöjesfält som verkligen inte bara erbjuder kärlekstunneln, om man säger så. Proust tecknar aristokratins nedgång och medelklassens uppgång med humor och fermitet. Den stereotypa manligheten får sig en välriktad känga. Och förstås undersöker han den smärtsamma delen av kärlekens fenomen; svartsjukan. Här hymlar han inte med vad han kommer fram till.

”Om jag måste dö, kommer jag inte mer att känna någon svartsjuka, när jag är död. Men hur blir det innan jag är död. Så länge min kropp lever, kommer jag att ha svartsjukan inom mig. Men jag är ju bara svartsjuk på njutningen, det är ju min kropp som är svartsjuk, jag är inte svartsjuk på hennes hjärta eller lycka..”

Afrodites son Eros är kärleksguden som fått ge namn åt den begärande kärleken. Den som innebär längtan och lidelse och som hämtar sin näring i kroppen. Proust menar att eros förhåller sig till svartsjuka som solen till värme. Om solen inte värmer är det inte solen, utan en helt annan himlakropp, månen. Belägen bakom en molntung himmel kan månen likna och av en lekman förväxlas med solen. Jag tänker mig att Proust går i polemik med självutnämnda experter, affekternas dilettanter som hävdar att svartsjuka är något abnormt. Eros ska inte förväxlas med agape, den icke sexuella kärleken. Den som man känner för medmänniskor, barn, föräldrar, vänner och som är fri från svartsjuka. Så länge solen värmer, så länge den förälskade människan är vid liv kommer hon att vara svartsjuk.

Formel för kärlekens astronomi
eros = kärlek + svartsjuka = gul himlakropp + värme = solen
agape = kärlek – svartsjuka = gul himlakropp – värme = månen

Ingen kan som Proust skildra slaveriet under Eros. Tänk om jag hade läst hans verk i mina unga, förvirrade och svartsjuka år och fått veta att Proust var med mig, till skillnad från tjejtidningarna. På den tiden avfärdade jag gamla döda gubbar utan att ge dem en chans. Det var dumt. Det är ju inte känslan som är farlig, däremot kan svartsjukebeteenden vara det.

aug 28

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen

Det här är en historisk, feministisk och finsk roman, ganska precis som Bomullsängeln faktiskt – fast sämre. Till och med den negativa kritiken jag gav Susanna Alakoski är nästan samma. Det känns som att karaktärernas utformning får bjuda till för att passa historiska fakta, istället för tvärtom. När jag läser Brudar i svart l ä s e r jag verkligen Brudar i svart, jag känner inget, jag lever mig inte in. Det är en himla massa ord bara, dock inte adjektiv, men beskrivningar av saker som jag finner irrelevanta. Jag är inte imponerad av hur kärleken mellan protagonisterna skildras. Diegesen är för långsam i mitt tycke, i mitten tappar jag lusten helt och på slutet blir jag nästan lite sur när en före detta stram person plötsligt öppnar sig och förklarar varför hon varit som hon varit. Jag har svårt för orealistisk knyta-ihop-säcken-smörja. Karaktärerna i den här romanen påminner inte helt om människor, de är inte trovärdiga, psykologin haltar. Författaren är historiker och det märks, om man säger så.

Jag ville hemskt gärna tycka om den här. Jag menar finsk historia och kultur, kvinnors liv och frigörelse, kommunism, barnlängtan, klass är alla fina ämnen. Men tyvärr frågar jag mig gång på gång varför man egentligen ska läsa den här boken.

Kanske för att läsaren ska tänka på hur lyckliga vi är som slipper censur och fängelsestraff för politiska åsikter, har lagar om arbetsrätt, preventivmedel och möjlighet att ta ut skilsmässa. Historiens svarta brudklänningar som arbetarkvinnorna hade, är en talande symbol för hur ”kul” det var för kvinnor att ingå äktenskap. Kanske för att det tydligen är sin egen mormor författaren berättar om. Kanske för att romanen tycks inspirerad av Anna Karenina, denna svartklädda namne som också träffar en människa på ett tåg vars bekantskap ska visa sig vara livsomvälvande. För Anna i Brudar i svart är det inte en förälskelse utan en vän och början till frigörelsen. Denna emancipation som jag antar ska fortgå i Kuopioseriens övriga åtta (!) delar. Men jag tror jag stannar här.