apr 25 2024

Mors dag av Klara Wiksten

Jag läser andra böcker nu och skulle bara bläddra lite i den här grafiska novellsamlingen. Men den gick ju inte att lägga ifrån sig sen, jag fick lova att sträckläsa.

De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)

Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.

En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.

Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik mot vårt ”svenska” sätt att (inte) hantera döden.

Det är Anna som försöker festa bort sin sorg och Fanny som tänker på hur hon som tonåring grälade med sin mamma och mamman sa ”du tar livet av mig” kort innan hon dog. Det är Lasse och Matte som delar sina helt olika mommie issues på psyket. Sorgen letar sig fram mellan garven. Miriam upplever gång på gång sorgen som nioåring när hon blir lämnad av sina killar. Magnus får diagnosen ADHD men kommer på att det är undanträngd sorg som är problemet. Sorgen behöver klappas medhårs och rastas regelbundet, som en hund. Ankans liv handlar om att springa. Linda letar efter vägen ut ur mammalabyrinten men kan leva okej i den också. Sabina är arg istället för ledsen. David har problem med att passa in i den normala världen. Bodils mamma var solen i solsystemet som höll de andra himlakropparna på plats med sin gravitation. När hon försvann blev allt kaos. Lidia saknar sin mamma på ett nytt sätt när hon själv blir mamma. Thomas har aldrig pratat om sin sorg.

Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.

apr 24 2024

Alla nattens älskare av Mieko Kawakami

Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt som lägligt dyker Mieko Kawakamis nya drömroman upp som handlar om just ljus och kärlek.

Gör dig själv en tjänst och läs boken innan du läser resten av min text, jag har redan avslöjat för mycket.

Vi har att göra med en jagberättare som är 34 år och heter Fuyuko. Hennes namn betyder vinterbarn och hon firar mycket riktigt sin födelsedag på julafton. Den natten brukar hon spendera promenerandes, ensam. Hon älskar den japanska vintern, kanske på grund av svalkan och – gissar jag – för att det är en mörk årstid.

Fuyuko är helt och hållet introvert. Hon är innesluten i sig själv, har svårt att prata och är därför en väldigt ensam person. Läsaren får dock dela hennes inre monolog. Hon arbetar ensam också, som korrekturläsare. Det är ett arbete som kräver att hon kan hålla fokus på den faktiska texten utan att sjunka ner under ytan och dras med i handlingen. Det klarar hon alltför väl även när det kommer till hur hon lever sitt liv.

”Min upprymdhet höll i sig ett tag medan jag vaggades fram på tåget, men där jag satt alldeles stilla mitt bland en massa människor som nästan alla var leende och såg glada ut i det sköna försommarsolskenet som flödande in i tågvagnen, kom min blick att vändas mer och mer neråt utan att jag egentligen märkte när den började göra det, och den där känslan som jag tveklöst hade haft när jag gick ut från förlaget vecklade snabbt och taktfast ihop sig med buller och bång.”

Det är för ljust för min älskade Fuyuko, för mycket, för många människor, som är för glada, för runda och bär för många kassar. Folk är alltför påträngande, ber henne att lämna blod exempelvis och hon säger inte nej. När hon får syn på sin spegelbild ser hon en bedrövlig gestalt, fruktansvärt smal med insjunkna ögon. Hela hon är som ett hålrum med ett hopklumpat medvetande. Som att någon slagit av strömbrytaren.

Detta vinterbarn absorberar ljuset som vore hon en absolut svart kropp. Hon är en måne utan sol. Hon förmår inte reflektera energi och kan därför heller inte påverka eller komma samman med andra människor. Hon vågar inte och tycks inte stå ut med att dela med sig av sig själv. Allt som händer är att hon blir varm och svettas.

För den som vill, en liten fysiklektion: Ljus är en sinnesupplevelse och elektromagnetisk strålning i form av fotoner (som orsakar sinnesupplevelsen). Fotonerna som strålar från exempelvis solen är ljusenergi med olika våglängder. När dessa krockar med något kan de reflekteras eller absorberas. Ljuset och färgerna vi ser är reflekterade fotoner. Vita och ljusa färger reflekterar mest medan mörka färger absorberar mer. Absorberade fotoner omvandlas till värme. Vit och svart är i själva verket inte färger utan svart är avsaknaden av reflekterade fotoner och vitt är summan av dem. När ljus till exempel träffar ett grönt blad studsar endast de gröna strålarna tillbaka och in i våra ögon. Bladen absorberar alla fotoner utom de med en våglängd mellan 520–565 nm. Saker vi ser som gröna är alltså sådana som reflekterar grönt ljus.

”Jag reste mig upp och tog fram en ny flaska sake ur kylskåpet, sedan lade jag mig ner igen och lyfte bara på huvudet och drack långsamt.”

Fuyuko lyckas förändra sitt beteende genom att använda alkohol som medicin. Djärv i sinnet kastar hon en burk i papperskorgen så att det skramlar. När hon är full trubbas hennes sinnen av, hon vågar möta och prata med, det vill säga reflektera en annan människa. Hon blir bekant med Mitsutsuka (mitsu betyder ljus och tsuka chef). Det är han som lär henne om ljus. Han är observant och fångar upp det lilla ljus vår mörka huvudperson ändå utstrålar. Och sen reflekterar han tillbaka det till henne via sina glittrande ögon. Han ”tänder” henne. Det är kärlek.

Som ting kan absorbera eller reflektera ljus och framträda i sina färger, kan människor. Det gäller att hitta en person som inte absorberar all energi utan reflekterar tillbaka. Så ser vi varandra. Så älskar vi varandra. Det handlar kanske mer om att reflektera varandras energier än att ”vara på samma våglängd”. Jag älskar hur Kawakami gestaltar vad kärlek är.

”Jag hade varit ensam mycket länge och borde mycket väl veta att jag inte kunde bli mer ensam än vad jag redan var, men ändå kände jag mig verkligen väldigt ensam just där. Bland alla dessa mängder av människor, mängder av platser att gå till och oräkneliga ljud och färger som blandades samman, fanns inte en enda en som jag kunde sträcka ut handen till.”

Den här ljusmetaforen går också att använda samhällskritiskt. Den trångbodda, naturfrånvända, urbana, moderna människan drillas att bli en absorberande kropp som bara tar för sig med syfte att fylla sitt eget hålrum. Alla dessa val, strävanden och marknadsföring av sitt eget jag handlar om att tända upp i sitt eget mörker. Ett ljuskänsligt vinterbarn har inte nog med ljus för andra att hela tiden ta för sig av utan att reflektera tillbaka. Vissa är solar och lyser för starkt, de bländar vissa och bränner andra. Somliga är månar som reflekterar väl. Författaren dömer varken den ena eller andra sorten (Hijiri betyder helig man). Vi är olika men måste vara lyhörda och generösa mot varandra. Kärlek och energi växer ju mer vi ger.

Haha herregud vad jag snöade in här nu. Hur som helst. Det här är en helt igenom underbar läsupplevelse med luckor som varje läsare kan fylla med sitt. Stillsam och melankolisk med ljusglimtar som riktigt bländar och värmer mig. Lite humoristisk och feministisk också med ett fenomenalt slut. Kawakamis prosa är för mig som sirenernas sång för Odysseus, jag älskar varje ord. En stor eloge till översättaren Vibeke Emond. Ni bara måste läsa den. Om det är för lång kö på Alla nattens älskare och du inte redan har läst Bröst och ägg av samma författare, ta den så länge.

apr 21 2024

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.

”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”

Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utav helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.

”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”

Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!

apr 20 2024

Om uträkning av omfång [#3] av Solvej Balle

I septologins tredje del får Tara äntligen sällskap. Nu är det inte bara Tara i den artonde novembers upprepning, utan Tara och Henry. Solvej Balle övertygar när hon beskriver den väsentliga skillnaden mellan att vara fast i tiden ensam eller tillsammans med en lekkamrat. Jämför filosofen Martin Bubers lära om det mänskliga mötet mellan två människor, hur Jag och Du (till skillnad från Jag och Det) innebär att vi ingår en relation med oändlig innebörd. I ett möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet, hen är ett subjekt som är med och skapar mitt ”jag”, liksom jag deltar i skapandet av ett ”du”. Att vara ensam som Tara varit i de två tidigare böckerna, är nästan omänskligt eftersom människan är en social varelse.

”Vi ställer frågor. Vi utbyter erfarenheter. Vi överväger och speglar och jämför våra upplevelser i den artonde november. Vi pratade om tingens opålitlighet, nattens övergångar, vår förvåning och de små striderna med den artonde novembers fenomen.”

Om den första bokens modus operandi var ensamhet och den andra ensamhet och klimatkris så är det nu dialektik och digitalisering som står i fokus. Men varje bok har trots sitt nätta omfång stort och brett innehåll där grundfundamentet består i vad det är att vara människa, filosofi och historia. Med den enkla idé som Balle fick när hon tappade sin väckarklocka 1987 för hon samman sinnen, idéer och det levande livet, och hon gör det bra. Ibland ler jag stort när jag läser hennes prosa för den är så löjligt bra.

Tara och Henry lever i ”en värld som ömsar sitt digitala skinn varje natt”. ”Försvinnandet i det digitala intet” skriver Balle ”var alltför likt tillvaron före den artonde november”. Mobiltelefonerna är opålitliga, likaså den ström av bilder och tecken som forsar fram på internet. Ting – som inte är digitala – går att behålla från en artonde november till en annan om de används eller ligger med i sängen. Det får mig att tänka på alla saker jag samlar omkring mig men som jag egentligen inte använder.

Det är svårt för oss att se det som finns mitt framför näsan, det vi är vana vid. Hur märkligt det är egentligen att vi föds och dör exempelvis. Kanske krävs något lika besynnerligt som ett stopp i tiden för att vi ska kunna få syn på vår plats i historiens malström. Tara läser om det fallna romarriket och funderar på om deras misstag var att de valde bort råg som energikälla. Kanske är vi mitt i fallet?

Ungdomens springbrunn av Lucas Cranach (1472–1553)

Jag uppskattar allt Balle skriver, inte minst det om feminism, konst och historia. Via Tara framför Balle ett brandtal varför kvinnor bör intressera sig för historia. Exempelvis var världens första författare (som vi känner till) en kvinna från Mesopotamien (Irak). Hon hette Enheduanna och levde för cirka 4 000 år sedan. Detta säger Tara i ett svar till Henry som ”försökte förklara min värld för mig genom att klättra över på min sida av staketet, men jag tyckte att det var ett staket som han själv satte upp medan han klättrade”.

Skolan i Athen av Raffaello Sanzio (1483-1520)

Sen möter de ytterligare två som fastnat i tiden och det innebär ännu fler sätt att tolka och hantera situationen de hamnat i. Tara och Henry ser sig som monster som parasiterar på jordens resurser. De försöker orsaka minsta möjliga skada genom att äta mat som ändå ska slängas exempelvis. De andra två ser sig som utvalda för att göra skillnad, de vill förbättra den artonde november genom att förhindra olyckor. De har fortfarande hoppet kvar om att det en dag åter ska bli den nittonde.

Jag hyser också stort hopp, om en spännande fortsättning!

apr 18 2024

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

”Ingenstans är Sverige så likt Grekland som här. Samma ljus, samma kalkrika jord, samma vindpinade tallar. Och havet.”

Theodor Kallifatides (f. 1938) har sommarhus på Gotland. I Ännu ett liv (2017) blickar han tillbaka på sjuttiotalets Fårösund med tre banker, tre livsmedelsbutiker, en bokhandel samt 650 militärer. Då fick ”utlänningar” inte äga mark och inte bo i Fårösund utan att få godkännande från överstelöjtnanten (eller liknande). På gotlandsbåten såg han Olof Palme sitta i skräddarställning och äta Lisbeths smörgåsar. Nere på bildäck stod Ford Taunusen fullpackad med bestick och annat som man behöver i ett sommarhus som inte är utrustat. De hade bara en uppsättning på den tiden.

”I min ungdom var jag en äkta Othello. En gång hade jag sett min flickvän i Athen le mot en annan och jag svimmade av smärtan. Det var slut med sådant. Nu orkade jag inte ens svimma.”

Allt var inte bättre förr även om mycket av det Kallifatides blickar tillbaka på skimrar nostalgiskt. Minnen samsas med filosofiska och politiska utläggningar i denna bok som också handlar om och kommer ur skrivkramp. Den drabbade honom 2015 tillsammans med letargi och en känsla av att inte längre vara en människa bland människor.

”Seglarna talar om förlig vind, att skriva är som en sådan. Man dras med. Berättelsen väljer sina vägar och stigar, allt kan hända från en mening till nästa. Jag längtade så mycket efter det.”

Språket och skrivandet är förstås livsviktigt för honom och dess drivkraft tycks komma ur kosmisk fåfänglighet. Han vill bli uppmärksammad och ihågkommen efter sin död. En kompis till honom har sagt att:

”Du min vän skulle springa till din avrättning om de lovade dig att det skulle stå en skylt om det på den platsen. Hon hade inte fel.”

Det är dock inga vassa kanter på minnesspillrorna han drar fram. Han är oväntat rolig och inte mer sexistisk i sina formuleringar än jag kan tåla (numera). Det här är en mysig bok.

”Ibland tror jag att meningen med ålderdom är att skämmas över sin ungdom.”

Han omfamnar ordet ”gnällspik” som lämpar sig väl för honom (och mig) när det kommer till Sveriges migration – och flyktingpolitik med stängda murar, sverigedemokrater och hotad demokrati. Han är trött på ”nyliberalismens matadorer” och vill utöka lagen om förbud för hets mot folkgrupp. Han tycker att säga är samma som att göra. Det håller jag inte med om.

Idag finns bara en livsmedelsbutik i Fårösund. Där brukade jag ladda bilen i samband med att jag besökte den pojke jag var god man åt som kom dit från Afghanistan. Kallifatides känner igen pojkarnas defensiva kroppsspråk från när han själv var ny i Sverige och tryckte längs väggarna. Han lyfter fram den medmänsklighet som boende i Fårösund visade då 2015, och det gör han verkligen rätt i tycker jag.

apr 17 2024

Utanför revet av Veronika Malmgren

Ingen handling, bara stämning ”no plot, just vibes, kanske inte är helt korrekt genre för Utanför revet, men nära på. Det finns en handling här, i överkant till och med, det finns naturbeskrivningar att riktigt mysa med och en stämning som trots – eller snarare tack vare – en mycket stillsam och lågmäld prosa håller mig lika alert som en blixtbländad tacka.

Huvudpersonen är 39 år och heter Claire. Hon har tre barn; Ellie, Flo och bebisen Ava, tillsammans med Paul som är marinbiolog. De har nyligen lämnat London för Isle of Mull på Skottlands västkust för att Paul fått forskningsanslag. Där bor de i ett jättestort och lyxigt hus tillsammans med barnflickan Krystyna (en present från Pauls föräldrar). Claire är ledig från jobbet som curator. Det är en modern familj tillhörande en hög klass vi följer genom 410 sidor. Eller hur modern är den egentligen?

Trots att berättarperspektivet är första person singular känns det inte som att det är Claire som berättar. Hon är distanserad och sval, som bedövad. Hon ser givetvis Skottlands vilda vatten, höga berg och karga heder men det påverkar henne inte särskilt. (Mig däremot!) Hon har fördomar om invånarna och tänker på vildkattens ohyra istället för att charmas av dess gullighet.

Tidigt i boken förstår jag att det är en begåvad författare jag har att göra med. När Veronika Malmgren beskriver hur Claires blixt skrämmer fåret, hur gästerna funderar på om det är toppen av Ben Nevis de skönjer och hur djurskötaren Nialls konststudier förvånar, gestaltar hon Claire på ett sätt som imponerar. Malmgren berättar precis lagom mycket med tonträff. Claire lever upp för mig som en människa av kött och blod, jag känner med henne och irriterar mig på henne. Som det brukar vara med människor. Malmgrens prosa spänner en båge genom de första 390 sidor. Jag är på min vakt eftersom det finns ett alltjämt överhängande hot om att den här bubblan ska spricka.

Man styr inte över kärleken sägs det. Kanske håller Malmgren inte med? I vilket fall är jag glad för att hon ställer frågan och överlåter svaret åt läsaren.

Boken heter ju faktiskt Utanför revet och där håller Claires lillebror till. Han är missbrukare och har ingen egen familj. Läsaren förstår revet som en ram som bildar en pool i vilken Claire simmar. Revet är för mig också en metafor för gränsen som håller Claire på plats. Så länge hon håller sig innanför följer hon normer och förväntningar på henne som monogam, mamma i en kärnfamilj.

Femtiotalets hemmafruar var en statussymbol, men alla vi som läst om Sandbergs Maj vet att det var, om inte alla gånger en fysiskt, så alltid en mer eller mindre psykiskt, utmanande position. Att lämna arbetet och kollegorna för att tillbringa sina dagar i hemmet passar somliga bättre än andra, oavsett kön. Hur mycket hon än älskar sina barn blir hon inte stimulerad av att rulla mjuka bollar och bygga torn av klossar. Claire lever i en tid åtta decennier senare, men fortfarande råder förväntningar på att kvinnan ska vara hemma med sina barn.

Paul är också mycket realistiskt framställd. Han är ansvarstagande när det gäller barnen, alltid respektfull och trevlig. Men han är också mycket engagerad i sitt arbete. Det är han som drar in pengarna, han som valt platsen och han som bestämmer när de ska åka tillbaka till London. Man kan tro att de rådgör tillsammans, men det är han som har makten. Även detta perfekt gestaltat. Jag vill också nämna Malmgren smakfulla sätt att skriva sms-konversation och hur mobiltelefonen har en stor del i vår vardag. Det enda jag egentligen ifrågasätter är att Claire kan simma i kallt vatten utan att vara rädd för mjölkstockning.

Det här var riktigt bra, jag vill läsa mer av Veronika Malmgren. En roman ur Krystynas perspektiv hade varit något.

apr 15 2024

De kom från öar [#1] Malin Haawind

– Naj hu för karlar, säger Hulda från Slite på gotländska. Och det är väl en rimlig inställning på 40-talet kan jag tänka.

Den rakryggade och lite plumpa Hulda är min favorit i den här berättelsen som sätter präktiga Dagmar i fokus. Jag tror att Dagmar är baserad på Malin Haawinds mormor vilket kan förklara den mesiga tonen. Jag väntade mig lite kaxigare prosa av en författare som tidigare skrivit Ät din jävel, Sluta skrik för fan och Dra åt helvete.

Hulda är den av Dagmars tre systrar som flyttat ifrån mamma Vera som hakat upp sig på småfolket (demens?) och pappa Birger som jobbar på cementfabriken – som så många andra män i Slite. Dagmar själv jobbar på hotellet Slitebaden och det är där hon möter sin kärlek i sjömannen Holger.

Vi får följa de här karaktärerna under några år och stöter då också på den glada och kurviga Karin, hotellföreståndaren som utsätter sina anställda för sexuella övergrepp, dans i Hejnum och vad-ska-folk-tro-mentalitet. Det är lite feministiskt och lite anakronistiskt. Lite intressant och väldigt lite realistiskt. Mer som en saga faktiskt. Helt utan luckor. Allt står i texten, jag som läsare behöver inte tänka. Det tycker jag är synd för jag gillar att tänka. Jag gillar också ordet ”kondis” och undrar varför det inte finns med?

I övrigt en rar romandebut.

apr 14 2024

Kentukis av Samanta Schweblin

”När allt kom omkring älskade folk begränsningar.”

I vad som är mitt års tredje Samanta Schweblin, undersöker hon digitaliseringen och globaliseringens framfart och konsekvenser för människors livsvillkor och samvaro.

”Böckerna låg ju ändå där, så slitna och eviga att Martin ibland lekte att de var reliker från en tidigare civilisation.”

Kentuki är en rörlig mjukdjursrobot med filmkamera som är uppkopplad mot internet, har ljudupptagning och översättningsfunktion. I den här kollektivromanen följer vi människor världen över som antingen äger en kentuki eller styr en. De som är matte eller husse till en kentuki följs ständigt av en främ­lings blick. De som istället styr en har full insyn i ­någon annans vardagsliv.

”’Reglera’ innebar inte att styra upp en gemensam ordning, utan att anpassa reglerna till fördel för ett fåtal. Företagen skulle snart ta kommandot över hela den bakomliggande businessen med kentukis..”

Schweblin har verkligen tänkt till och visst är det här en intelligent dystopi. Prosan är bra också. Men det blir lite väl tekniskt för min smak, allrahelst i början när läsaren ska begripa sig på kentukis funktioner. Kanske att det fragmentariska upplägget också bidrar till att jag känner mig långt från karaktärerna. Men sen bränner det i alla fall till mot slutet. Jag uppskattar författarens medvetenhet om klass, kön, ras och makt när hon låter sina karaktärer leva i ett allt mer tekniskt och digitalt samhälle där gränsen mellan det privata och offentliga suddats ut. Man skulle kunna se Kentukis som en modern variant av Canettis Förbländningen och dess huvudfråga: Är världen i ditt huvud eller utanför.. eller i en tredje värld som finns på internet?

”Ingen städar lika bra som efter sin egen skit.”

apr 13 2024

Borde vara tacksam av Sonia Hussain

Det här är en omtyckt debutbok om en far- och dotterrelation, mellanförskap och att hitta sig själv ”sent” i livet.

Borde vara tacksam är en parallellberättelse om pappa Misan och dotter Nadira. De tänker på varandra och sörjer den bortgångna frun och mamman Sofia, död sedan tolv år, på olika håll. Han i en svensk småstad, ensam, hypokondriker, skeptiskt till att prova nya saker, går motvilligt i samtalsterapi på Nadiras inrådan. Hon runt trettio, i London, nybliven singel efter att ha lämnat Klas och hans exklusiva hudvårdsrutin. Hon är osäker på vem hon egentligen är och äger inte ens bestick.

Protagonisterna fokaliseras omväxlande i varannat kapitel vilket berättar om hur de feltolkar och missförstår varandra. Stundtals något tillspetsat, ofta väldigt likt verkligheten, vid några enstaka tillfällen berörande. Jag skrattar och var tvungen att gråta en skvätt till och med.

Hussain skriver insiktsfullt om rasism, kulturskillnader, ensamhet och sorg. Jag uppskattar samhällskritiken och med vilken värme hon presenterar sina karaktärer.

Borde vara tacksam är ett stycke trevligt tidsfördriv.

apr 10 2024

Ånger: ett reportage inifrån transvården av Carolina Jemsby och Karin Mattisson

Huruvida könet sitter i hjärnan eller i kroppen – en ickefråga enligt mig – diskuteras inte i den här reportageboken som snarare är en rasande anklagelseakt mot de svenska läkare som medverkat till att under begreppet ”könsbekräftande transvård” experimentera och skada unga transpersoner. Det är några få – och hemska – fall journalisterna fokuserar på men även om bevisföringen är anekdotisk, är den övertygande om vad som händer när lobbyism styr, politiker och myndigheter tappar huvudet och läkare bryter mot patientlagen:

”7 §  Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66).
8 §   När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”

Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?

Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.

Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)

Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.

Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.

Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.

Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.

Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.

För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.

17 april 2024 ska det röstas om lagändringar som har till syfte att förenkla processen könsbyte.