Förvillelser av Hjalmar Söderberg

Den här debutromanen som utspelar sig i Stockholm publicerades 1895 och handlar om tjugoårige Thomas Weber (jag tänker på Goethes Werther). Han är en läkarstuderande flanör med livsleda, han strövar utan mål och mening mellan krogarna, röker cigarr och dricker sprit, lever över sina tillgångar och träffar två flickor samtidigt varav en blir gravid. Boken väckte häftig debatt på grund av dekadens, erotiska skildringar och protagonistens omoraliska karaktär. Författaren Hjalmar Söderberg kallade den själv pikant moralisk.

Det är en utvecklingsroman vars syfte tycks vara att säga hur det är istället för hur man (kyrkan) vill att det ska vara. Den påvisar en människans svaghet inför samhällets normerande krav på exempelvis karriär och familjebildning. Det finns inga idealiska människor med vita själar, bara levande människor av kött och blod. Dessa spörsmål förlorar förmodligen aldrig sin aktualitet, kanske inte heller den här romanen. Söderberg har en fantastisk förmåga att i sitt skrivande blanda vemod och lekfullhet, allvar och kvickhet, melankoli och skärpa vilket sammantaget gör det här är till en riktigt bra bok.

”Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han vara en berömd läkare med en tjugotusen kronor om året; men han kunde mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de skulle ge… Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister.”

Staty Hjalmar Söderberg i Humlegården, Stockholm

Jag älskar metaforerna som döljer sig i väderomslag, en inburad kanariefågel, de röda handskarna som lyser trotsigt och den gröna absintens förvillande förmåga. Med färgerna röd förmedlar han kärlek, liv och lust men också skam, medan grön tycks stå för ungdom, vårlig grönska, rus och dekadens, avund och ångest. Stämningen går parallellt med årstiderna. Den är munter i april då Thomas köper de röda handskarna för att bli alltmer vemodig då vintern närmar sig och han inhandlar en revolver.

”Thomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde inte ta ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita…
– Hur mycket är klockan? Frågade Elle.
Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskande bönfallande i hennes öra:
-Era armar – jag vill se era armar…”

Kärleken skildras kraftfullt, som ett andrum där livskraft och positiva känslor slår ut livsledan. Men bloddroppen som rinner på den åtrådda kvinnas hals implicerar det korta avståndet mellan erotik och fara. När han är kåt tappar han omdömet helt enkelt. Oavsett om det är menat som en ursäkt för män som inte förmår äska samtycke eller inte, är det realistiskt. Män tvingar sig på kvinnor och därför bör det också representeras i litteraturen.

Kan man ha överseende med att kvinnan skildras som ”flicka” med ”flickmage”, att hon menar ja fast hon säger nej, att övergrepp begås utan att det diskuteras om det var ett övergrepp ”nästan med våld” – då rekommenderar jag den här romanen om starka känslor och stora drömmar som går i kras.

Passionen av Jeanette Winterson

”Jag berättar sagor. Tro mig.”

Passionen är historisk fiktion med klassikerstatus från 1987, som utspelar sig bland musher, vitt puder, piratskjortor och ansiktsmasker (1800-talets början). Den romantiska eran gör sig gällande med en känslans estetik, hjärta och smärta, äventyr och diktaren själv som subjekt. Mystik, myter och fantasi lämpar sig väldigt väl i Wintersons texter då hon också utmanar stereotypa uppfattningar om kön och sexualitet. Hennes ton är varken sedelärande eller moralistisk, snarare magisk. Trots titeln och en manlig och en kvinnlig protagonist är berättelsen varken förutsägbar eller klyschig. Här är det över herrarnas bakdelar jackorna stramar.

En tråd drivs framåt av franska Henri som av kärlek till den store lille ledaren tar värvning och blir Napoleon Bonapartes kock. Han avhandlar kyckling och ond bråd död, Napoleons uppgång och fall. Henri upptäcker att det saknas både monster och djävlar i krig, det som finns är människor.

En annan tråd följer italienska Villanelle, hon är en bisexuell croupier och missbrukande jesusgestalt med simhud mellan tårna som får sitt hjärta stulet av en kvinna och tvingas prostituera sig. Henri och Villanelles trådar nystas samman, de drar till Venedig där bra och dåliga saker händer.

”Nånstans mellan skräck och sex finns passionen. Passion är inte så mycket en känsla som ett öde.”

Det handlar om filosofiska och religiösa oriktigheter, om risk, tro och förstås om passion. Passion kan som bekant vara kopplad till kärlek, men här gestaltar den sig också som en drivkraft, ett begär efter makt, efter närheten till gud eller mammon, efter kunskap, berömmelse, nationalism såväl som feminism. Den kan slå ut förnuftet och bli till besatthet. På grund av passion riskerar vi det som är värdefullt, inget liv utan risk. Passionen kan foga in oss i ett sammanhang, eller få oss uteslutna. Den är människans livslust och den kan bli hennes död. Inför passionen är alla människor lika.

Precis som den makalösa Fyrväktaren var en hyllning till fantasin och berättelserna är Passionen, dock inte riktigt lika bra. Det röda hårburret, katolicismen, utanförskapet, föräldralöshet och en både stark och skör frihetsivrande kvinnlig protagonist är exempel på andra saker som förekommer i båda böckerna. Jag älskar att Winterson skriver en roman som utspelar sig i Venedig – en plats hon aldrig besökt annat än i just fantasin, och att hon ror det i land. Skrivandet är det som gör något verkligt, säger postmodernisten.

”Jag har torkat nog många golv” – En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink

Jag tycker jättemycket om att läsa om modiga, självsäkra kvinnor (Karin Blixen, Birgitta Stenberg, Mia Kankimäki exempelvis) vars liv påminner om ett äventyr. Dock är de för mig inga källor till igenkänning. Maja Ekelöf (1918-1989) är inte en av dem. Mod och skinn på näsan hade hon visserligen men hon hade också ensamt försörjningsansvar för fem barn (mannen lämnade familjen för en yngre kvinna). Trots att hennes hårda låglöneliv skiljer sig stort från mitt, vi tillhör olika generationer, känner jag igen mig i självkritiken, ängsligheten, vetgirigheten och läshungern. Förklaringen finns i klasstillhörigheten.

Maja Ekelöf är städerskan som över en natt 1970 blir rikskändis då hon vinner en romantävling med sin bok Rapport från en skurhink (rekommenderas). Den här biografin handlar om hennes liv, texter och engagemang. Om hennes förfäder, uppväxten i Karlskoga – den blomstrande industristaden vars framgångar berodde av Bofors vapentillverkning, militärskjutningen i Ådalen, andra världskriget, folkhemmets framväxt, abort, resan till DDR, USAs bombanfall i Vietnam, kommunismen och vägen fram till författarskapet.

”En ovilja till artigt kallprat ställde krav på omgivningen, och gav Maja en aura av integritet och auktoritet. I hennes närhet blev människor tvungna att skärpa sina sinnen, det gick inte att komma undan med klyschiga fraser. Maja Ekelöf var intresserad på riktigt av andra människor.”

Den tysta fattigdomen tog sig ton genom Maja. Hon blottlade maskorna i Sveriges utåt sett perfekta välfärdsnät genom vilka ensamstående mödrar – strävsamma eller ej – föll (faller) igenom. Maja hade flera jobb men kunde ändå inte klara sig utan bidrag.

Nina van den Brink skriver väldigt klokt och bra. I några korta personliga avsnitt får läsaren förklaringen till den empatiska inställningen. Jag får en hel del goda uppslag som exempelvis värdet i att sjunga för sina barn och ge dem en visskatt – oavhängigt sångröst. Eller att en blick för det sociala spelet gör det enklare att smälta in men svårare att uthärda.

Berättelsen om Maja implicerar nästan inget om kärlek, sex eller manliga partners. Här är narrativet istället sådant att barnen är en tillgång för den ensamstående mamman. De stöttar hennes skrivande, är hennes danspartners, de är politiskt intresserade och diskussionspartners som hjälper sin mamma framåt. En annan sak som inte heller finns och som inte saknas i berättelsen är förbarmande. Det här är inte en bok i genren feelbad, tvärtom. Majas glöd värmer läsaren.

Apropå påståendet om att polariseringen i samhället är större än någonsin: ”det fanns en politisk laddning i kvällstidningarna. De som handlade på Konsum läste Aftonbladet, medan de som handlade på ICA läste Expressen.”

Vi hade behövt Majas röst idag. Och 2007 när bidraget för Rengöring, Underhåll och Tvätt kom. RUT-bidraget motverkar jämlikhet och finansieras av skattebetalarna. Klasskampen måste fortsätta!

Stäppvargen av Hermann Hesse

”..jag inbjuder er till en liten underhållning, inträde endast för förryckta, priset är förståndet, är ni med på det?”

Vill jag yla? Ja faktiskt! Jag har hittat min stora kärlek. Eller ja, en kärlek TILL. Den här är från 1927, lite grå, flummig och dekadent – alls icke perfekt. Men vem bryr sig om perfektion när upplevelsen av att förstå och bli förstådd äger rum, och inte minst: epifani. Detta sker när han bjuder upp, stäppvargen. Oohh jag ryser, säg det igen. S t ä p p v a r g e n ! Han hänger mestadels i de ryska bergen, att träffa på honom är en ynnest.

Okej, ska försöka komma till sans. Det här är en expressionistisk klassiker, en idéroman marinerad i existentiell nihilism, kryddad med ett mästerligt språk. Herman Hesse var en citatmaskin. Stäppvargen är en förhållandevis kort roman med ett svindlande innehåll om letandet efter andlighet och om utanförskap. Som en antik grekisk komedi, fast tysk. Ett tankeexperiment i tre delar som tar itu med nationalism, dualismen kropp (varg/instinkter) och själ (medvetande/människa) och hur man ska leva. Det är en så kallad menippeisk satir som förenar löje och moralisk sanning. Givetvis finns här gott om utrymme för tolkningar, för mig är Stäppvargen en hyllning till livet, sinnlighet, konst och kärlek samt en uppgörelse med skuldkänslor, romantik, idealism och regelstyrd fromhet.

Det handlar om en femtioåring; Harry Haller, svinlik författaren. Han skild och ensamvarg, han är plågad och lider av livsleda, är självmordsbenägen. Det är mellankrigstid. Men så träffar han en tjej, Hermine, hon lär honom dansa och totar ihop honom med en ung vacker Maria (icke jungfru). Intellektet förlorar en brottningsmatch mot sinnligheten och vinsten är livslust. Harry lär sig skratta och njuta (=meningen med livet enligt Hesse).

Eller vänta, egentligen handlar det om en man som också är utgivaren. Han hittar ett manuskript hos sin fasters besynnerliga hyresgäst, honom de brukade kalla Stäppvargen. Den texten innefattar i sin tur ”Traktat om stäppvargen” som Harry har hittat. Traktatet tycks handla om honom själv (precis som den här boken delvis tycks handla om mig). En berättartekniskt imponerade labyrint som lockar till att springa flera varv.

”Stäppvargens blick trängde igenom hela vår tid, hela dess beskäftiga strävan och tomma fåfänga, all den självbelåtna och osunda intellektualismens ytliga narrspel – ack, den gick ännu djupare, gällde inte bara vår tids brister och hopplöshet, tomheten i vår kultur och vårt andliga liv. Den trängde ända in i mänsklighetens hjärta, och i en enda sekund talade den länge om en tänkares, kanhända en verkligt vetande människas hela tvivel på människolivets värdighet och meningen överhuvudtaget. Denna blick sade: ”Titta, sådana narrar är vi! Sådan är människan.””

Harry har en borgerlig bakgrund vilket medför inre motsättningar eftersom borgerlighet naturligtvis är något att förakta. Borgaren med sitt blott rudimentärt utvecklade jag försöker leva i ljum medelmåtta. ”Aldrig ger han [borgaren] upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen, aldrig blir han martyr, aldrig går han med på sin egen förintelse – tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande, hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen, det absoluta är honom motbjudande, han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset, han vill nog vara dygdig men också göra det lite trevligt och bekvämt för sig. Kort sagt, han försöker slå sig ner mittemellan ytterligheterna, inom ett område av måttfullhet och trevnad, fritt från stormar och häftiga oväder, och det lyckas honom också, fast på bekostnad av den livets och känslans intensitet, som ett liv inriktat på absoluta och extrema mål skänker. Leva intensivt kan man bara på bekostnad av jaget.”

Det är uppenbart en villrådig person vi har att göra med här. Är det dubbelmoral? Är det schizofreniskt att känna sig kluven, att infoga sig i ett samhälle som man samtidigt kritiserar? Nej, jag tänker att det är mänskligt. Människan är i vilket fall inte en dualistisk varelse utan mycket mer komplex, snarare som ett schackspel med många personligheter. Att cyniskt betrakta det tyska samhället i en tid mellan två krig, och att med samma misantropa blick titta på sig själv som fåfängd vit man, tycker jag verkar tyda på sundhet. (Det skulle också kunna vara så att HH har ångest på grund av att han valt bort sin familj.) Flockdjuret människan kan inte må bra varken i eller utanför ett samhälle som premierar ytlighet, pengar och makt och som utestänger mer otämjda dimensioner. I alla fall inte utan droger – enligt Hesse. Man kan dock komma en bra bit på vägen med kärlek, konst och musik. Det handlar om att hitta sin väg, att göra sig oberoende av normer och religiösa dogmer. Värna fred, frihet och mellanmänskliga relationer.

”Människan besitter ingen överväldigande grad av tankeförmåga. Och även den mest bildade och intelligenta människa betraktar alltid världen och sig själv genom naiva, förenklade och förfalskade formlers glasögon. Men allra mest sig själv. Det förefaller nämligen vara ett medfött och absolut ofrånkomligt behov hos alla människor, att föreställa sig sitt eget jag som en enhet. Man må aldrig så ofta eftertryckligt slå ner på denna vanföreställning, alltid sticker den upp huvudet igen. Domaren som har mördaren framför sig, och ser honom in i ögonen, och för ett ögonblick hör honom tala med sin egen, domarens röst, och känner igen alla hans reaktioner, förutsättningar, möjligheter från sitt eget inre, är i nästa ögonblick åter ett, han är domare, drar sig blixtsnabbt tillbaka inför skalet i sitt inbillade jag, gör sin plikt och dömer mördaren till döden.”

Innehållet i all ära (tankarna går till Kafka), men egentligen är det i första hand språkets stilistiska briljans som överväldigar mig. Och hur Hesse lyckas förmedla känslan av ensamhet och förtvivlan. Det euforiska teaterbesöket i slutet imponerar inte, drogliberalism tilltalar mig inte. Däremot gillar jag att det finns utrymme för vänskap mellan kvinna och man och att Hermine tycks representera den kvinnliga sidan av Harry. Hesse leker med könsstereotyper och sexualitet på ett sätt som imponerar stort (bortsett från hur han behandlar prostitution) med tanke på kontexten. Hermines död tolkar jag (feministiskt) som ett ratande av kvinnliga värden, förlust av människans fredsbevarande sidor vilket mycket riktigt resulterar i ett andra världskrig.

Det som allra mest slår an i mig är hur ungdomens naiva ideal i takt med åldrandet byts ut mot cynism och misantropi. När perfekt musik (Conserto Grosso av Händel) strömmar ur den bristfälliga radioapparaten representeras avståndet mellan idévärlden och den riktiga världen. Vi måste alla acceptera att ideal och romantik är illusioner. Verklighetens människor är inga hjältar utan banala borgar-wannabes. Humorn kan hjälpa oss att hantera den absurda existensen, vi bör skratta åt eländet. Och det har jag gjort tillsammans med min kärleksmums Stäppvargen.

”Ack, det är så svårt att finna detta gudaspår mitt i det liv som vi lever i, mitt i denna belåtna, borgerliga, andefattiga tid, med denna arkitektur, dessa geschäft, denna politik och dessa människor ständigt för ögonen! Hur skulle jag kunna vara annat än en stäppvarg och avsigkommen eremit mitt i en värld av vars mål jag inte ett enda, av vars glädjeämnen inget enda tilltalar mig! (Jag håller inte ut länge vare sig på en teater eller en biograf, kan knappt läsa en tidning, sällan en modern bok, jag kan inte förstå vilken lust och glädje människorna söker i överfulla järnvägskupéer och hotell, i överfulla kaféer med kvalmig och påträngande musik, i de eleganta lyxstädernas barer och varietéer, på världsutställningar, praktgator, idrottsplatser och föredrag för bildningstörstande – jag kan inte förstå, inte dela alla dessa nöjen, som ju finns inom räckhåll och omkring vilka tusentals andra människor knuffas och trängs.) Och vad som däremot händer mig i mina få glädjestunder, vad som för mig är hänryckning, upplevelse, extas och uppbyggelse, det känner och uppsöker och älskar världen på sin höjd i dikten, i livet finner man det förryckt. Och när allt kommer omkring, om världen har rätt, om denna kafémusik, dessa massuppbåd i den amerikanska stilen av människor med så små anspråk har rätt, då har jag orätt, då är jag förryckt, då är jag verkligen Stäppvargen som jag ofta kallat mig själv, djuret som förirrat sig in i en för honom främmande och oförståelig värld, som inte längre kan finna sitt hem, sin lust, sin föda.”

Kvinnomanualen av Anna Björklund

Pass opp! Nytt begrepp coming up: postfeminism. Tokigt att jag inte tänkt på det tidigare när jag tafflande försökt beskriva hur mina tankar skiljer sig från exempelvis Bianca Kronlöfs. Begreppet som sådant är förstås inte nytt, men det är nytt att jag känner igen mig i det. Tack för det Anna Björklund!

Inledningsvis tror jag att Björklund och jag inte har en enda likhet (bortsett från det uppenbara). Hon är född på Östermalm, ett decennium efter mig, hon är en mediaprofil som tar snygga selfies, gillar mode och skönhetsprodukter, Kardashians, knäppa personer och Kringlan Svensson.

”det var en sorts tjej som gått ut gymnasiet med bra betyg, pluggat, gjort rätt, resterat på jobbet, varit duktig duktig duktig, och sedan någon gång under resan förstått att nej, så himla mycket fetare än såhär blir det inte.”

Men sen minskar avståndet mellan oss. Jag inser att det här är en kritisk genomgång av det moderna samhället inklusive feminismen och några kommer säkert att uppfatta Björklund som bakåtsträvande (vilket jag också uppfattar mig själv som). Vi var båda i ungdomen likhetsfeminister och högpresterande som ”siktade på karriär”. För henne gick likhetsfeminismens idéer i stöpet när hon blev mamma och jag har också landat i att det inte går att socialisera bort någonting. Barn och familj fick oss att inse meningen med livet.

Kvinnomanualen består av åtta essäer om: mat (alla är ätstörda), sex (ensam är inte stark), arbete (kan göra människan till ett monster), kläder (syr hon själv), moderskap (viktigare än karriär), skönhet (betyder allt), hushåll (kvinnorna gör fortfarande mest men det gör typ ingenting) och lycka (kan uppnås om livet innehåller problem som går att lösa). Hon tar avstamp i egna erfarenheter och jämför med moderna, historiska och bibliska ideal.

”jag är knappast ensam om att försöka hitta ett sätt att, genom hårt arbete, ta mig ur modernitetens svek. Den som lockade med förenkling men flyttade det svåra in i huvudet, den som skulle ge trygghet och tillväxt men som också gjorde väldigt många människor svårt sjuka.”

Kvinnomanualen är smart och rapp, rolig emellanåt, men framförallt ungdomlig och liksom modern på ett sätt som inte faller mig helt i smaken. Jag är nog för gammal (eller övermätt och less) för syntetdiskursen där filtrerad internetpersona och Kardashians fejkade operabla skönhet anses mer jämlik än att bara de som haft tur i genlotteriet ensamma ska vinna fördelarna av ett vackert utseende. Den här tanken att alla kan vara snygga är nyliberal och problematisk. Dels för att det gör samhället mer ytligt och fokuserat på just utseende, dels för att utseendet ju ändå beror av plånboken. Det är dyrt med nyttig mat, kan vara dyrt och tidskrävande att träna, dyrt med säkra operationer och produkter. I klassperspektivet går Björklund vilse tycker jag. Det är i och för sig kul och kaxigt när hon ynkar sig själv som tvingades bära prassliga skidkläder i fjällen, men ändå. Det är som att hennes värld enkom består av medelklassens mediamänniskor i centrala Stockholm och på internet.

Och det är nog främst till människor i den sfären eller de som vill dit som den här boken riktar sig. Hennes krassa samtidssyn som visserligen är realistisk men som jag gör allt för att fly, lider jag faktiskt av att läsa om. Jag gillar bitarna om hur vi kan minska avstånd mellan kropp och själ, hur vi vill svepas iväg av en mänsklig helhet och hur vi ska kunna få fler mått på stocken än bara tillväxt och effektivitet. Och jag älskar att hon påminde mig om unabombaren.

Tack Bazar!

Att läsa Proust av Olof Lagercrantz

”om man inte läser Proust har man dåliga förutsättningar att uppfatta mer än skummet av den litteratur som skrivs i västerlandet idag.”

Under året 2022 – hundra år efter Prousts död – satsar jag på att läsa På spaning efter den tid som flytt. Jag har bara läst tre av sju delar så här långt men Olof Lagercrantzs bredvidläsning är tyvärr redan slut. Det är väl inte att föredra, jag tycker nog att man ska läsa verket innan man läser verket om verket.

Men jag kunde inte hålla mig. Det är nämligen ren lyx att få smaska i sig de välvalda russinen som Lagercrantz plockat ur kakan; intressant och ibland ganska snaskigt stoff i en lättläst och välstrukturerad form. Av läsaren krävs ingen ansträngning. Jag älskar ofta verk om verk och det här är inget undantag. Den hade gärna fått vara längre än dess 210 sidor. Jag är mycket glad för att Lyckans gåta ännu ligger framför mig.

Lagercrantz bästa spaningar:

  • Céleste Albaret (en flicka berättaren möter i Balbec i del fyra) bär samma namn som Prousts vårdare. Hon har gett ut en bok om hur det var att arbeta med den tyranniska herren.
  • Markis Robert Saint-Loup har samma förnamn som Prousts bror och ”loup” betyder varg vilket var smeknamnet brödernas mamma hade på sina söner.
  • Robert och Alberte är samma person.
  • Vinteuil är tillsammans med baron de Charles och Albert Bloch förhemligade porträtt av Proust.
  • Dödade Proust sin mor? Fick hon ett slaganfall då hon bevittnade Proust i armarna på en man?
  • Kärlek blir till idel smärta hos Proust, svartsjukan kan aldrig stillas. Älskaren (Swann i del ett, berättaren i del två) begär det ouppnåeliga – något utanför tid och rum. Är det svartsjukan älskaren älskar?
  • Den alltjämt blonda berättaren har plötsligt svart hår i fjärde delen.
  • Proust skriver i något av alla sina brev angående sin ”bristande moral” som alltid allierar sig med den i underläge ”det mest triumferande ögonblick förstörs därför att det alltid är någon som lider.”

Jag hade hoppats på att Lagercrantz skulle våga sig på någon negativ kritik, men här finns bara hyllningar och geniförklaringar.

Klarsynen (#2) av José Saramago

Som jag har kämpat! Med minimal lust och stor vilja har jag tagit mig igenom 300 sidor ultrakompakt prosa. Jag vet att Jose Saramago har mycket att säga, synd bara att han inte alls pratar med mig. Så här lite bergtagen har jag inte varit sedan jag läste Bergtagen.

Klarsynen utspelar sig fyra år efter den fantastiska Blindheten, i ett modernt Portugal där 83% av huvudstadens invånare röstar blankt. Det är upprinnelsen till en dieges – som likt Blindheten men väldigt mycket tristare – handlar om människor som sätts i karantän och en maktelit och militärstyrka som vänder sig mot folket.

”Ibland blir man närsynt av att befinna sig för nära centrum för besluten, man ser inte lika långt längre, svarade den första med hjälparen visst, Du menar att om vi en vacker dag kommer att inneha en verklig befälsställning, som chefen, då kommer det samma att hända oss, frågade den andra medhjälparen, I det hänseendet finns det ingen anledning att tro att framtiden blir annorlunda en nuet”

Det här är en politisk allegorisk berättelse om att makt korrumperar, om hur lätt demokratin kan urholkas och om hur media och populism tar över till förmån för andlighet, moral och idealism. Tyvärr alltför aktuell. Här är orden ”blank” och ”vit” förbjudna vilket kan jämföras med det moderna Ryssland som förbjuder ”invasion” och ”angrepp”. Klarsynen är en satir, med referenser till Machiavelli och med en andlig nobless som påminner om Tolstoj.

Men. Texten som är fullklottrad med kommatecken är rent av läsovänlig. Det är lika glest mellan punkterna som mellan nittiovägarna på Gotland. Obegripligt varför han valt att skriva på det här sättet, den är tungläst helt i onödan. Romanen granskar och diskuterar strukturer, bokstavligen. Huvudperson saknas och karaktärerna är inget mer än sina yrkesroller. Det blir aldrig direkt spännande, vi får inte komma karaktärerna nära. Det känns inte som att Saramago på något sätt försökt göra texten sugande.

Det är mest tråkigt, nästan hela tiden, varken humorn eller obehaget når fram till mig. Lite fint är det dock att läsa om författarens hoppfulla inställning till folket.

Jag uppskattar författarens pacifistiska och maktkritiska hållning, men kan ändå absolut inte rekommendera den här. Blindheten däremot – den måste ni bara läsa.

1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk

Titeln förtäljer egentligen ganska precis vad läsaren kan förvänta sig. Har man läst humanisten Helena von Zweigbergk tidigare vet man dessutom att en realistisk berättelse är att vänta med komplexa karaktärer, avspänt och intelligent språk vars innebörd vittnar om psykologiskt kunnande.

Hon är antagligen Sveriges bästa författare när det kommer till att sätta ord på det stora och lilla som sker i heterosexuella relationer. Utan att överdriva eller försöka ta enkla poänger går hon igenom hur relationer förändrar människor som individer och i förhållande till varandra, över tid. Hon tycks använda både lupp och kikare för att studera manliga och kvinnliga normer, traditioner, ideal och förväntningar. Utan att döma eller kasta skit på varken den ena eller den andra redogör hon för svårigheter, missförstånd och fällor som jag tror många av oss känner igen.

Trots att den här historien utspelar sig i slutet av femtiotalet är den anmärkningsvärt aktuell. Det har von Zweigbergk ordnat genom att göra protagonisterna till ”moderna” människor som vill ha möjlighet att styra sina egna liv, leva jämställt och utan rädsla och våld. Men teori och praktik, vad man tänker och hur man handlar går inte alltid i linje tyvärr. Kodord: paternalism. Det är väl knappast goda nyheter att en realistisk berättelse om jämställdhet från femtiotalet är dagsaktuell, men så upplever jag det i alla fall.

Här får vi på nära håll följa hur en mamma som förespråkar lågaffektivt bemötande börjar ta hårt i sitt barn för att tillfredsställa sin mans ideal. Vi får uppleva hur föräldrars arv går vidare till den yngre generationen trots dess ovilja, hur liten en vuxen man kan känna sig inför sin far och vi får känna kraften i kvinnlig vänskap.

”Det är som att Britt tänder upp vad Ingrid försöker släcka ner hos sig själv.”

Jag älskar att Ingrid i början av boken dömer sin mamma och sina systrar som säger ”nu ska vi ha trevligt” vid högtider. Vad tillgjort och präktigt, tänker Ingrid och frågar sig också varför de säger så. När hon några år senare själv säger ”nu ska vi ha trevligt” på julafton har hon glömt att hon en dag dömt ut den frasen. Människan i ett nötskal.

Läsningens aha-upplevelse var att jag på riktigt förstod idén bakom att den nyförlösta mamman ska få vara själv kvar på sjukhuset (vilket jag som nyförlöst protesterade emot). I vissa fall var (är?) det av godo att låta mamman vila ut och få en paus från hushållssysslor, pappan får ta han om eventuella syskon och sig själv. En nyförlöst behöver få vila. När jag födde barn tolkade jag det närmast som antifeministiskt att jag, mamman skulle vara kvar själv med det nya barnet när det var lika mycket pappans. Jag visste väl inte bättre hur man skulle göra med en bebis.

Och det är ännu en sak som jag älskar med Helena von Zweigbergks böcker, med fast hand för hon läsaren genom osäkerheter utan att fejka säkerhet.

Unge Mungo av Douglas Stuart

Just som succén Shuggie Bain utspelade sig i prekariatets Glasgow (postthatcher), gör Unge Mungo. Berättelsen är även denna gång präglad av fattigdom, arbetslöshet, maskulinitet och våld. Mungos mamma är alkoholist och Mungo själv är femton år och homosexuell. På flera sätt känns det här som en fortsättning på föregångaren. Omständigheterna är lika olyckliga och Douglas Stuart är lika humanistisk och icke dömande.

Det är 1990, men det kan man inte tro. Precis som när Édouard Louis skriver om sitt utsatta Frankrike chockar Stuart läsaren med förlegade manlighetsideal, kvinnohat, homofobi, hedersvåld och vaktande av territorium bland annat i form av bråk mellan (manliga) katoliker och protestanter.

I Unge Mungo finns också ett thrillermoment som jag upplever som en gardering från författarens sida för att behålla läsaren intresserad. Jag gillar inte sådana tilltag.

Jag var inte stormförtjust i Shuggie och det är jag inte i Mungo heller. Det är lite för babbligt, händelsefokuserat, hemskt och övertydligt för min smak. Jag föredrar som William Wordsworth att känslan berikar handlingen istället för tvärtom. Det amorösa omslaget däremot, dra mig baklänges.

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

”Mathilde, känner du någon som inte gått på universitet?
Även om jag räknar in ytliga bekanta dyker inget namn upp. Jag är på väg att säga namnet på mina föräldrars städerska, men inser att Malik nog inte skulle tycka att hon räknas. Dessutom har jag glömt hennes namn.”

Mathilde är en högpresterande borgarbracka som i denna samtidspekoral representerar högern och dess bristande kunskap om människan och villkor som hör samman med strukturella normer och förutsättningar. Hon kallar sig liberal, liksom hennes ”pojkvän” (snarare pojkfiende) Love. Hon är AT-läkare och hon personifierar NPM.

Välj mig börjar otroligt starkt och jag känner att en lika fin läsupplevelse som Välj mig stundar. (Vi får dessutom träffa Sonia igen.) Sofia Rönnow Pessahs huvudkaraktär är till en börjar realistisk och satiren med vilken hon skrivs fram träffar mitt i prick. Jag hittar mitt unga jag i den naiva och drivna Mathilde och mitt äldre jag i den psykiskt utmattade. Hon kommer fram efter att hon börjar volontärarbeta med syfte att förbättra sitt CV. Romanen är nutida, samhällskritisk, smart, kul och dessutom mycket bra uppläst av Sissela Benn.

Det är med ambivalenta känslor jag upplever 2015 igen, kraftansträngningen och hoppet som faller till marken som en sten. Flyktingar som lider helvetets kval och en statsminister som utlovar öppna gränser – för att sedan ändra sig. Jag upplever att polariseringen som förvärras då river upp en skrämmande bred klyfta mellan människor och det är inte bara invandring man ska förhålla sig till utan friskolor, surrogatmoderskap och annat oknytt som enligt mig inte borde vara en del av svensk politik. Jag uppskattar att författaren försöker rodda i detta och jag älskar att hon gör en djupdykning i de som är spelets regler för en ambitiös kvinna som vill engagera sig i livet. För hur ska man kunna glöda utan att brinna upp? Är anpassningsstörning verkligen en störning hos individen eller vittnar diagnosens vanlighet inte snarare om ett stört samhälle?

” -Vad gör hans mamma?
-Hon är undersköterska. Jag menar, det är ett jättebra jobb. Men det är inte svårt. Det kräver knappt någon utbildning.
-Inte för att vara oskön men det är hennes eget val. […] Vi bor i Sverige, det är inte som om undersköterskor svälter.”

Jag som vänstermänniska njuter av Mathildes uppvaknande om hur det egentligen ligger till med ”godhetsknarkandet”. Det är kul och jag skrattar rått när hon slår till marken, tills det tyvärr inte är kul längre. När hon släpper taget om sitt nyliberala jag och den så kallade utvecklingen kommer har romanen också släppt taget om mig. Trovärdigheten är som bortblåst, humorn likaså, det känns tillrättalagt och sen händer typ det som hon själv kritiserar kulturarbetare för att göra; appropriering av lidande.

”I exkluderande östermalmslägenheter kan man visa det tilldragande med övergrepp istället för vaginala skador och PTSD. Seriöst, vem bryr sig om estetiken när en människa blir våldtagen? Om tanken är att filmen inte handlar om en faktiskt våldtäkt utan en metaforisk våldtäkt eller vad man ska säga, är det ännu mer sinnessjukt. Att appropriera riktigt lidande för att man inte kan sätta ord på sina egna små problem. Vem ser på det här? På en kulturbiograf på stureplan.”

Slutet är på tok för mycket vilket är väldigt synd på en sådan bra första halva, kul idé och i övrigt fint skriven historia.