”Något viskade. Och hon visste vad det var. Det vilade i hennes kropp som glatta, vita stenar.”
Hå och hej, nu var det dags för en kåkfarar-tjej! För fjärde gången i ordningen recenserar jag en bok av den norska Kerstin Thorvall; Vigdis Hjorth. Genom skogen är hennes vuxendebut. Den är väldigt mycket Hjorth i det att den är obekväm, utan moraliska pekpinnar och med en irriterande kvinnlig protagonist. Men jag saknar den skarpa Hjorth jag kommit att tycka så mycket om. Brecht fattas mig. Det är i själva verket ganska mycket som saknas, jag hade inte kunnat gissa att det här var Hjorths romandebut. Lärdom: Aldrig döma en författare efter debuten!
Den irriterande huvudpersonen heter Ellen och är fjorton år. Hon är i d e n åldern, hon tror att man kan vara ”lyckligt föräldralös”. Bortskämd, med andra ord. Eller kanske sund tonåring?
”.. men mamma sa: – Nu går vi någonstans och äter en bakelse, tycker du inte? […]
– Eller en glass kanske?
Hon nickade, och de log. Gick mot torget tillsammans. Pappa lade armen runt hennes axel, den vägde ett ton och hon höll på att sjunka ihop av tyngden.”
Ellen har – vad det verkar – tillräckligt bra föräldrar. Men hon skyr dem och deras granskande blickar. Hennes sexualitet har antingen vaknat, eller i alla fall gått in i en ny ganska påträngande fas. När Hjorth gestaltar Ellens kåthet påminner det om Kerstin Thorvalls dikt. Skillnaden är att Hjorth ursäktar sig inte. Hon förklarar inget, skyller inte den sexuella lusten på en stram uppväxt.
Jag tycker jättemycket om titeln. Skogen kan vara metafor för tonåren, något snårigt man tar sig igenom för att komma ut förändrad på andra sidan. Det kan också vara metafor för sexualiteten, älskogen. Ellen blir nog aldrig densamma efter att hon insett att (nästan) alla som har barn har legat med varandra, att flera av de som bor ihop ligger nakna intill varandra på natten. I den här romanen har hon gått vilse i skogen. Hon ber om en karta, men det hjälper inte.
Det är alltid fascinerande oskönt att läsa en bok av Hjorth. Det skaver och det är pinsamt, människor är löjeväckande, just som riktiga människor är. Men det är också skönt att läsa en bok av Hjorth för när ungdomarna här gör livsfarliga saker (går på tågspår och kör bil) vet man att de kommer att klara sig. Hjorths böcker handlar aldrig om de anmärkningsvärda undantagen.
Läs böcker av Vigdis Hjorth! Fast just den här går nog ändå bort(h)!
Senaste kommentarer