Paradis av Sara Villius

Ibland tänker jag på hur hemskt det kommer att bli när min man kastar ut mig ur paradiset, för en annan (yngre). Inte om, när. De flesta ifrågasätter att jag tänker så eftersom varsel saknas. Sara Villius är antagligen inte en av dem.

Madonna var en underbar, köttig liten bok som istället för en helig Madonna bjöd läsaren en slarvig, egoistisk, otrogen och nedstämd person som saknade att sexualiseras av män, mer lik en hora faktiskt, men mest av allt en icke perfekt människa.

I fortsättningen Paradis sjunker hon djupare i depressionen, förbannar sitt medvetande och sin förtvinade klitoris, hon får stipendium och separerar från mannen. De bor varannan vecka med barnen i huset.

Det var härligt när madonnan dog (eftersom hon aldrig funnits) men när paradiset går i kras blir det nattsvart och existentiell panik. Det gör ont på riktigt. Jag lever mig in och blir själv deprimerad.

I det kraschade paradiset kramar man någon vars armar bara hänger, man tar hårt i barnen, man har en lista över oönskade beteenden exempelvis vilka gator man inte ska besöka, man borstar inte håret och man ser aldrig regnbågen. Man låtsas att man inte skäms. Men man skäms. Lätthet är en omöjlighet. Ingen tulpan, snödroppe eller annan blomlök växer i trädgården. Gräset är alltid grönare på andra sidan och man är aldrig tacksam för vad man har, bara tom.

Det som träffar mig hårt och brutalt är inte bara det tråkiga med att skiljas – även om det är väldigt ledsamt att ta del av hur exet får energi i ens bortavaro – utan hur idealen faller till marken, önskningar och förhoppningar visar sig vara omöjliga att infria. Sorgen över att vara mamma och hustru, husägare och del i kärnfamilj inte alls motsvarade förväntningarna. Verkligheten bjöd på brott och straff.

”När jag ser på män som har barn, som har levt i en familj så är de helt otänkbara för mig. Alla vidriga handlingar de utfört, alla brott. Som att dejta en krigsförbrytare från Haag. Och mina brott. Vilken annan människa ska kunna leva med dem. Det finns ingen framtid.”

Hon skriver fram känslan av att tiden är förbi på ett sätt som får min fyrtioårskris att gå in i crescendo. Jag måste hålla andan när jag läser (exempelvis) sidan 36 om hur det saknas foton av mor och barn tillsammans. Pappan har inte tagit några. Och att hon skrivit med blyerts i fotoalbumen för att det inte skulle bli fel, avsåg att fylla i med permanent penna senare. ”Men det står fortfarande med nästan oläsligt lös blyerts.” Det där senare har imploderat i ingenting och är borta.

”Man skulle ha mätt barnen mot en dörrkarm och gjort märken. […] Man skulle kunna börja nu. Sätta streck på 1,68.”

Med sin impressionistiska stil, korta meningar om själens obotliga ensamhet skapar hon realistisk feelbad i sin fullständiga magnitud. Metanivån gällande skrivandet är ett plus. Jag beundrar modet att dela med sig utan att gömma sig i kognitiv dissonans. Jag är dock inte lika begeistrad som av Madonna, tycker att den här är lite ojämn, bitvis splittrad.

”Varje människa som försvinner eller dör är också en befrielse. Men jag förstår att den tanken, den är farlig att fundera vidare på.”

Jag hajar till – och känner igen – när hon beskriver hur något slags omedvetet via drömmen tycks försöka och lyckas bryta nedstämdheten genom att sända en dröm med positiv känsla. Kroppen tror att det är på riktigt och blir påmind om att det finns en annan verklighet än den nuvarande. Konglomerat när man vaknar. Jag, insåg att min pappa fortfarande är död. Hon, fortfarande deprimerad. Lättnaden i kroppen ersätts av en tyngd som får en att sjunka.

”Är detta att skriva om trädgården, dokumentera den i alla delar, ett farväl? Är det det jag gör när jag skriver. Tar farväl och lämnar det beskrivna ordnat bakom mig. Eller skändat.”

Som framsidan utlovar innehåller Paradis inte bara brunt och blått. Det handlar inte bara om existentiell ångest, om att be till en gud man inte tror på. Resignationen är brokig. Det är en lättnad i att inte behöva hålla ihop allt. En ny blick som ser barnen på ett nytt sätt. En terapeutisk kvinnogrupp som ger kraft och lindrar ensamheten, åtminstone för en stund.

Vem är då ormen i paradiset? Först tänkte jag att det var jaget själv, hon är inte enbart sympatisk. Eller kanske idealen, att de höga förväntningarna på ett paradis förintar det fina vardagen? Men sen inser jag att det finns ju inget paradis, ingen orm och madonna. Det finns bara jorden, vardagsrummet och köket, människor med fel och brister som ibland gör bra och ibland dåligt. Man får leva på hoppet och vara glad för det man har, en man som är fisk.