När vargarna kom av Charlotte McConaghy

Kvinnokraft, mord och systerskap i skotsk pastoral.
Parapsykologi och feministisk dubbelmoral,
som att ha något på tvären i min cervikalkanal.
Här kommer min sågning, pass opp!

En stark kvinna, nästan som en man, en könsneutral,
klarar sig själv, får ingen hjälp från blåljuspersonal.
Traumaporr blir ”viktig bok” blir pekoral.
Mot våldsromantik saknar jag antikropp.

Den måste ha halkat in på bestsellerlistan på ett bananskal.
Vi vet väl bättre nu 2022? Att motsatsen är diametral!
Om inte, hör min röst, den är arg, hög och guttural;
jag vill uppmuntra till upplopp!

Hej och välkomna till årets första sågning. I den här texten kommer jag att avslöja hela skiten, och eftersom skit är skit hur man än slår in det, tycker jag att du ska läsa min text istället för När vargarna kom.

När vargarna kom, kom inte jag. Så att säga.

Det här är på alla sätt en svag berättelse om mäns våld mot kvinnor. Det kan vara bra att veta. Den är marknadsförd som något annat nämligen; Inti flyttar till Skottland för att återinföra vargar, tillsammans med sin tvillingsyster Aggie. Ett mord begås, vem är boven – det kan väl inte vara vargarna? (*spänningsmusik)

Jag går steget längre och påstår att den här berättelsen inte bara är svag och flummig med dåligt språk och icke trovärdiga karaktärer utan direkt kvinnofientlig, funkofobisk och skadlig då den upprepar en farlig trop. Låt mig förklara varför genom att lista bokens problem:

1. Aggie. Till skillnad från hur det brukar gå till gruppvåldtog Aggies man och hans kompisar henne med Inti som vittne. Efter det blev Aggie som ett skal av sitt forna ”starka” jag, hennes liv är förstört för all framtid. Helt i motsats till hur PTSD brukar yttra sig får Aggie en konstig slags mutism där hon inte talar alls, med någon. Hon lämnar inte huset och kan inte sköta sin hygien. De tar ingen hjälp utifrån utan Inti hjälper henne (wow systerskap). Dels insinuerar författaren att Aggie varit med om det absolut värsta. Att en våldtäkt kan kränka en kvinna i paritet med döden. Det hade varit mer realistiskt om Aggie tog sitt liv, sånt händer. Men mest troligt är att kvinnan faktiskt återhämtar sig. Hon lider av, men lär sig leva med sitt trauma. Hon talar, går till arbetet, träffar sina vänner, träffar en partner, har sex igen osv. Narrativet här är alltså att en kvinna blir våldtagen till medvetslöshet, är som levande död efteråt och vill aldrig mer komma nära en man. Det är enormt missvisande gällande offers beteende efter våldtäkt och denna uppfattning ställer till stor skada (exempelvis i rätten där män går fria för att kvinnor gått till arbetet efter våldtäkten). I den här galna världen som Charlotte McConaghy skapat visar det sig sen att Aggie är mördaren. Detta är fullkomligt obegripligt med tanke på att hon inte vågar lämna huset. Författaren tycks nonchalera fakta för att chocka läsaren.
   Scenerna jag beskrivit här är dessutom fruktansvärda att läsa, (ännu mer fruktansvärda att lyssna på när Gunilla Leining läser) det är traumaporr som reproducerar våld och övergrepp dessutom i kombination med en sexuell laddning. Tjejerna gillar ”hårda tag i sängen” och båda systrarna attraheras och liksom dras till den våldsamma mannen. Jag blir som en varg satt i bur av att läsa den här smörjan.
   
2. Inti. Vår antihjälte har någon slags oberäknelig spegelberöringssynestesi som gör att hon ibland kan känna vad andra människor känner, och ibland inte – precis så att det passar storyn lämpligt nog. Hon och Aggie kan kommunicera via telepati typ, fast Aggie kunde märkligt nog dölja (plotten) att hon begått ett mord. Inti är en inkonsekvent karaktär med mental oreda som aldrig någonsin kunnat existera som människa, och det är en rasande tur det. Inti förtjänar en örfil. Hon är arrogant och dum – som en kvinnlig Sylvester Stallone som ska klara allt själv och som dessutom föraktar kvinnliga värden. När Inti, ny i stan, får reda på att en man misshandlar sin fru, tar hon det på stort allvar. Hon är så modig förstår ni, och ska verkligen sätta stopp för det. ”Alla” andra vet om att han misshandlar henne, men de ser mellan fingrarna. Detta är inte bara orealistiskt utan skadligt. Som att de som varit systrar eller vänner till misshandlade kvinnor kunde ha gjort mer om de varit modiga nog.
   Inti blir kär i en polis vid namn Duncan (se punkt 3). Hon blir naturligtvis gravid och vet instinktivt att det är en dotter, (som Ronjas mamma, minus charmen.) En stark liten jävel är det, dottern, som tränger sig ut. Det är alltså inte Intis kropp som genomför förlossningen utan den urstarka lilla dottern. Ensamma är de förstås, mitt i skogen när det är snöstorm och vargarna far omkring där också. Ser ni det framför er? Nej, inte jag heller.
   
3. Duncan. Han är polis, och det blev han för att hans pappa slog ihjäl Duncans mamma. Efter det slog Duncan ihjäl sin pappa. Av inga skäl alls, så vitt läsaren vet, blir Inti kär i den här mördaren. De ligger väl en gång tror jag, och Inti blir gravid förstås. Duncan vill inte ha barn, men sen vill han ändå det. Gulligt. Och där närmar vi oss…
   
4. Slutet. Precis som att inte boken varit tillräckligt plågsam redan kommer sen ett hejdundrande slut. Aggie gör nämligen som tvillingarnas sjuka pappa gjorde – hon försvinner till skogs. Först återfår hon talet helt plötsligt och kan berätta om mordet, men det var tydligen inte ett tecken på tillfrisknande utan hon piper iväg. Varför McConaghy hatar sjukvård så mycket förtäljer inte historien. Men det var ju ganska passande att Aggie försvann för då kan nämligen Inti, Duncan och urstarka dottern leva lyckliga i alla sina dagar i en heterosexuell kärn(vapen)familj. Hurra!

Historien om vargarna, mäns våld mot kvinnor och parapsykologin utgör tillsammans ett gytter av fragment utan samhörighet, förpackade i något slags feministiskt och klimatangeläget skal som krackelerar redan efter några sidor. Under det skalet finns en massa hjärndöda, klyschiga ord. Hon skriver saker som: ”Lusten är så stark att jag nästan självantänder.” ”Jag slutar vara kvinna, människa, djur. Jag är vrede klädd i kött.” ”Blodet hade lämnat min kropp.”

Vissa ämnesval tycks bland vissa grupper generera positiva recensioner; feminism, klimatförändringar, antirasism, svår sjukdom. Det sägs då vara en ”viktig bok”. Men McConaghys smak för floskler, effektsökeri och sentimentalitet på bekostnad av fakta i det ämne hon skriver om gör mig faktiskt sur. Hon tycks sätta en ära i brist på logik, intelligens och dramatisk trovärdighet.

Summering: Jag rekommenderar inte den här boken.