Dödsklockan av Kerstin Ekman

Dödsklockan klämtar, någon ska dö, frågan är vem?

Det här är en gammal deckare typ, från 1963. En norrländsk brott och straff som på ett väldigt fint sätt uppmuntrar läsaren att fundera kring vad som är rätt och fel.

Älgjakt är temat och den som intresserar sig för det har en fantastisk läsupplevelse framför sig. Trots att jag bara rakt av hyser aversioner mot män med vapen lyckas Ekman inte bara fånga mitt intresse utan till och med få mig att känna för dem. Beskrivningar av karaktärer och natur, dialoger och dieges håller hög klass genom hela romanen. Det är spännande, oförutsägbart och psykologiskt skarpt.

Hon är en mycket skicklig och hemlig författare. Det går överhuvudtaget inte att hitta henne i texten. Hon anser det antagligen inte vara en författares sak att varna och värna. Hennes prosa är inte ens naggad i kanten av politiska ambitioner. Även om budskapen ändå är glasklara. Hon är en autofiktionens motståndare som skrivit ett tal om saken:

”För guds skull: hitta på! Det du skriver är mer än ditt lilla liv. Det är något som kanske
gäller många. Och hur som helst tillhör det alla.”

Dödsklockan känns som en bok skriven av en man, för män, om män och manliga domäner. Kvinnorna är med i utkanten precis så som män brukar ställa dem.

”Den enda kvinnan i rätten hade lagt sina knubbiga händer i kors och tittade på Måns. Hennes tankar sysslade kanske med middagen som det snart var hög tid för och hon undrade väl om någon hade satt på potatisen hemma.”

Men det är en kvinna som skrivit detta, alltså är könet kanske ändå inte avgörande för en författares stil? Det kanske rent av har större betydelse vilken adress en människa föds på, (Ekman föddes på Östermalm).

Jag gillar i vilket fall att jag bara får små smulor av åsikter som växer till underbara smakupplevelser i min mun:

”Du med ditt gevär, sade hon och lät som om hon talat om en leksak.

Dödsklockan finns också som film. Den ska jag se ikväll. God jul!