Kazu var en gammal hemlös man från Fukushima. Tillsammans med honom blickar vi ut över parken vid Ueno station – hans och femhundra andra hemlösas hem. Som om att sitta på en parkbänk (skyddad från duggregnet av tjocka blomklasar), lyssna på folk som strövar förbi, kanske småslumra lite, minnas livet och landet som det en gång var, så är det att läsa den här stillsamma och sorgliga kortromanen.
”Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varandra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd.”
Kazu föddes 1933 och hans son 1960, de båda på samma dagar som kejsaren och kejsarens son. Det skulle ge tur sa man men det blev tvärtom. Kazu har arbetat hårt i hela sitt liv och tvingats försaka allt annat. Han representerar det manliga proletariatet, (de som byggde arenor inför OS), som står i kontrast till över- och medelklassen och till kvinnor. När kejsarens limousin ska passera genom parken måste de hemlösa packa ihop sina grejer (så kallad ”bergsjakt”). Klapprande klackar och klagomål på vädret tillkännager skillnaden mellan Kazus och medelklassens tillvaro. Kvinnorna har barnen och kanske varandra, männen från arbetarklassen har kanske inte något annat än arbetet, och saken.
Prosan är proper och lågmäld men min känsla av duggregn under tak övergår snabbt till skyfall. Det är helt fruktansvärt att läsa om hur japanerna bombades med fosforbomber av amerikansk militär 1945 (sidan 44 lamslår mig). Jag låter mig helt viljelöst dras med i den distanserade protagonistens flod av sorgsenhet. Det är hemskt – för att verkligheten är sådan för somliga och underbart – för att Yu Miri tillsammans med översättaren utfört ett skickligt hantverk. Språket är vackert, kompositionen fragmentarisk (men bildar en tillfredställande helhet), realismen är uppblandad med magiska inslag.
Det handlar om klassklyftor och orättvisor, ensamma män, hemlöshet och om döden. Om att inte vilja vara en börda för andra människor. Om efterkrigstidens Japan fram till modern tid. Om att för vissa är livet en plåga.
”Varje enskilt ansikte är som en liten vattenpöl.”
Jag älskar början och slutet. Jag älskar hur Yu Miri skriver om regnet och låter det skölja över läsaren genom hela berättelsen. Precis som regnet drar ut dofterna ur träd, gräs och jord framkallar det den melankoliska känslan hos mig. Hon belyser hur människor ofta tittar bort men ändå samtidigt har koll på hemlösa, här förmänskligar hon de marginaliserade och ställer dem i blickfånget som subjekt. Karaktären Kazu är dock ett offer rakt igenom och jag tycker hemskt synd om honom varför jag känner mig helt nöjd och färdig när romanens 163 sidor är genomlästa.
”Att prata är bara att snubbla, bli förvirrad, ta sig runt, stanna till. Att lyssna är mer rakt på sak – jag har vant mig vid att bara lyssna.”
Senaste kommentarer