Min kamp (#6) av Karl Ove Knausgård

Det är med en gnutta spänning men mest indignation jag påbörjar den sista – och 1120 sidor långa – delen av Min Kamp. Boken är så tjock att den också blir fysiskt ansträngande att läsa. Att han har mage att skriva så många självbiografiska sidor om sig själv och sina nära retar mig.

Och inte bara mig! Del sex handlar om utgivningen av de tre första böckerna och författarens farbror är rasande efter att ha läst den första boken som han menar bygger på lögner. Enligt farbrorn har Knausgård diktat ihop den här berättelsen för att höja upp sig själv utan hänsyn till hur andra drabbas. Texten innebär ärekränkning och ska inte ges ut, han hotar med stämning. Böckerna är en intressant studie av en människas liv och medvetande – inte minst de komprometterande sidorna. Frågan är om de också är omoraliska? Knausgård utnyttjar den maktposition som hans talang erbjuder honom. Han erkänner att han ljuger i sin berättelse, men att hans upplevelser är sanna. Jag jämför med Vigdis Hjort som berättar sin historia i romanform (och låter den rymmas på ett rimligt sidantal) utan att vidhålla sanningsanspråk. Med den författarbegåvning Knausgård har är det beklagligt om han trodde att han var tvungen att skriva självbiografiskt för att slå igenom. Den kommersiellt kittlande antydan om något självupplevt sänker min läsupplevelse när det lika gärna kunde skrivits som traditionell romankonst. Men Knausgård själv argumenterar ivrigt för att det måste vara självbiografiskt.

Knausgård tänker sig hur en rättegång med farbrorn skulle kunna gå till och han skriver ner sitt försvar för varför han agerat litterär vampyr. Han tycks mena att det skamliga ligger i människans beteenden och inte i offentliggörandet. Knausgård trotsar människans djupt liggande rädslor och återkallar medeltidens skamstraff när han ställer upp sin far och fru på schavotten. Dessutom är det människor gör och säger komplext, svårtolkat och alltid påverkat av subjektet. Vilket utgör själva kärnpunkten här. Knausgård återger sin bild av fadern, sin verklighet, men för de andra sidorna förblir han och läsaren blind. Farbroderns versioner av verkligheten finns likväl i världen. Att beskriva världen är att skapa verkligheten. Knausgård har med sitt experiment tagit sig rätten att skapa en verklighet som enligt farbrodern inte finns. Får man göra så? Ja, man får men bör helst låta bli, tycker jag. Våra föreställningar är vår verklighet, utan dem betyder livet ingenting. Och inte böcker heller.

Kring det här med hur en subjektiv verklighet skiljer sig från vad som finns i världen, resonerar Knausgård mycket intressant. Han filosoferar kring språk, kategorier, det emblematiska, det sociala, tid, religion och det transcendenta. Han växlar mellan att uppehålla sig vid det låga, vardagsrealistiska och det höga, immateriella. Det älskar jag.

Han har missuppfattat ordet ”hen” å det grövsta, han skriver: ”Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.” Eh nej.

När jag har läst 300 sidor lyckas jag dämpa min frustration och försöker mer lyckosamt förstå människan Knausgård. Kanske beskriver han sig själv här:

”Rik är lätt att vara för den som har mycket pengar, god är det lätt att vara för den som är läkt, men för dem som inte är läkta finns godhet inte ens hitom horisonten, kanske finns det inte ens någon horisont. […] …de är så djupt insnärjda i allsköns oöverskådliga känslor och deras liv är något de står med ryggen mot världen och slåss för…”

Han fortsätter som i tidigare delar att berätta om sina klandervärda sidor. Han kan inte köra bil, han är irriterad mot sina barn, han kastar cigaretter på marken, han förstår inte poesi. Mitt i den här boken kommer en drygt 400 sidor långt essä (Namnet och siffran) där han djupdyker i litteratur av nästan bara manliga författare. Han binder ihop det med namnet på sin far som han dittills inte fått använda i sin text. Han närläser dikter av Paul Celan och Hitlers Min kamp (här skummar jag texten för jag tappar intresset). Diskussionen handlar om att urskilja vad som förbinder det individuella med det kollektiva. Hur kunde unika judar med egna namn förvandlas till ”det”, siffror? Vad urskiljer ett jag, ett du, ett vi och ett de. Knausgård lyfter hur förrädiskt det sociala påverkar människan, där jagets moral absorberas av vi:ets. Han menar att det var ”vi” som genomförde judeutrotningen, inte ”de”. Hade vi varit en del av den tiden hade vi också marscherat under nazismens fana. ”Nu när nazismen har blivit ”de” är det lätt att ta avstånd från den, men det var det inte när nazismen var ”vi”.” Knausgårds kamp handlar om att komma i kontakt med sitt jag frånkopplat det sociala. Tillsammans med andra människor klarar han inte att vara sig själv, men ensam vid sitt skrivbord kan han skriva om sitt jag. Det är han inte ensam om. Här hittar vi förklaringen till ”näthat”. Jag kan inte heller urskilja mitt jag i sociala sammanhang men med min livskamrat kan jag det, tack och lov.

Det här fastnade jag för: ”Relationen mellan föräldrar och barn är ungefär som den mellan tullarna och flygpassagerare på flygplatserna; tullarna ser passagerarna i ankomsthallen genom ett fönster och kan följa allt de gör, medan passagerarna, när de från andra sidan tittar på samma fönster, bara ser sig själva. Ett barn kan inte lära någonting av sina föräldrar; det bästa de kan hoppas på är att inte upprepa deras misstag.”

Antagligen mår (mådde) Knausgård så dåligt att det lidande utgivningen av dessa böcker åsamkar honom är marginellt. Den tyngd under vilken han dukar av den andres blick tycks ha skapat någon slags dubbel personlighet. Han är dels jag-svag och självföraktande, dels omnipotent narcissistisk i sin blick på sig själv. Han är kluven mellan det individuella och det sociala och har ingen fungerande bro däremellan. Att det finns oläkta män som Knausgård förklarar varför människan aldrig kan sluta kriga. Önskvärt vore förstås att alla skrev om sitt krig istället för att ta till våld. Det han i alla lägen har är en drivkraft. I slutet av den här boken blir hans fru Linda deprimerad. Hon tappar sin drivkraft, sin livslust. Det är sorgligt på riktigt. Att läsa om det får mig att gråta. Jag tänker att lägga fram sin egen personliga sanning på bordet gör inte livet lättare eller mer meningsfullt. Kanske snarare tvärtom?

Han satsade högt, det var modigt – övermodigt enligt mitt tycke. Han vann erkännande och pengar. Men han förlorade också. Han drog ner andra människor i den gyttja som var hans hemvist. Jag är oerhört lättad över att äntligen kunna lämna den kalla och kladdiga platsen. Med det sagt ser jag fram emot att läsa fler böcker av honom, för skriva, det kan han.

Kommentera