aug 13 2022

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

Det pratas mycket om, inte minst bland föräldrar, vad sociala medier gör med barnen och oss själva. Hur påverkas man av att följa influensers liv och leverne? Rimlig fråga absolut, men jag tycker nog att det är än mer angeläget att fundera på hur livsstilscoachen själv mår. Den frågan lyfter John Ajvide Lindqvist i den här kortromanen som handlar om en familj misstänkt likt familjen Wahlgren eller Lundell. De är riktiga människor – får man anta – som uppträder snarare än lever eftersom de låter sig filmas i sin vardag. Filmteamet, tittarsiffror och kravet på att skapa ”content” ingår i en slags yrkesroll som sammansmält med den privata personen.

Programmet heter Hemma med Hallbergs och det är mamman i familjen, Heidi som är vår protagonist och berättare. En annan (manlig) författare skulle kanske anta en sardonisk ton och lägga skulden på kvinnliga influensers, men inte JAL. Han har skapat Heidi mycket intelligent och klarsynt. Hennes man Totte däremot sysslar med självbedrägeri och intalar sig och de motvilliga barnen att de medverkar i realityshowen för sin överlevnad. Heidi är (till skillnad från medelklassen generellt) medveten om distinktionen mellan arbete för att få mer pengar och arbete för att överleva. Hon inser att Tottes behov av uppmärksamhet är (onormalt?) stort varför han behöver showen. Människans behov av uppmärksamhet i kombination med svårighet att motstå pengar får ödesdigra konsekvenser i vår tid. Cheferna för mediebolagen skrattar däremot hela vägen till banken.

Jag tycker att det är obehagligt att ta del av hur inte sällan svaga, unga, talanglösa, människor från låg klass exploateras, vilket Avallones roman proklamerar. Det pratats mycket om att det är synd om barn som exploateras men folktribunalen brukar inte döma barn speciellt hårt, tvärtom finns en tradition av att värna barnen. Det är värre med unga vuxna vars hjärnor ej är färdigutvecklade och som pressas till att göra saker de sen kommer att ångra

Inget av vad som faller på familjens (hälle)berg har någon mening, tycker Heidi. Verkligheten glider som sand mellan hennes fingrar. Livet är som en loop av ett parti memory. Men så uppstår märkligheter som får henne att ifrågasätta vad som är verklighet, vad som är mimesis och vad som är fejk.

Han är ju en skräckförfattare JAL. Läskigt blir det oavsett om man läser mellan raderna eller inte och då går han inte ens in på näthat, stalkers eller reklam. Precis som i Vänligheten är det barnen som står för charmen och hoppfullheten. Här heter barnen Gösta och Berit, en slags parodi på vår generations försmak för tant- och gubbnamn kanske. Verkligheten är dessvärre inte så bra som Vänligheten, inte så kul, mest tragisk, men memoryscenen med barnen får mig att fnittra högt.

Jag tänker att JAL sällar sig till René Magritte, Salvador Dali och andra surrealister som använder verkligheten som medel för att ifrågasätta den samma med hjälp av lekfullhet, humor och absurditeter. Bara det att JAL angriper realityshowens bedrägeri istället för bildernas.

aug 11 2022

Lars Hård går vidare (#5) av Jan Fridegård

Det här är den femte och sista delen av Jan Fridegårds självbiografiska svit om Lars Hård och hans svåra väg från att vara en utstött stataryngling till att bli en kritiserad författare. Precis som (min favorit) Kerstin Thorvall fick han utstå spott och spe för sina självbiografiska, explicita och öppenhjärtiga texter. Långt senare skulle han – precis som hon – få sitt erkännande och pentalogin om Lars Hård har idag klassikerstatus.

Jag känner starkt för Lars och hans frihetslängtan. Han sprattlar idogt för att komma ur samhällets klogrepp som utgörs av myndigheter, auktoriteter, borgare och militär som han fötts in i på grund av fattigdom. Det har blivit trettiotal och andra världskriget stundar. Nationalsocialisterna marscherar omkring som grå robotar med döda ögon. Lars höjer armen i vädret och hälsar på dem med ”halv liter”.

Det är ingen slump att jag drar paralleller till Kerstin Thorvall. Jag vill påstå att hur de filtrerar diegesen genom jagets modus men ändå lyckas peka på något inom mig är lika slående. De vänder ut och in på sig själva i sina texter som de kantar med humor, de vägrar inställsamhet och gömmer sig inte bakom någon skrytridå, de trotsar skamkänslorna och bjuder på komprometterande uppgifter, de förhåller sig till kristendomens regler och de vurmar båda för kåkfarare samt yngre partners.

Lars är nu 40+ och blir gift och får en dotter. Hur han skriver om sin sjutton år yngre ”flicka” är rent bedrövligt. Hon uppges vara ungefär lika hjälplös som en bebis. Pedofilkulturen har som bekant en historik och den får läsaren brottas med här. Mellan ronderna belönas läsaren dock rikligt.

”Jag tog alltid vägen genom Humlegården och sneglade varje dag upp i Linnés ansikte. Hans horisontlinje behövde jag alltjämt att styrka mig med. Att med ett blomster i handen kunna le åt hela det jordiska, hårda, tilltrasslade, enfaldiga, grymma helvetet, det var vad jag skulle önska mig själv. Men så stort och enkelt funtad var inte jag. Som en hund med skarpt väderkorn snusade jag upp varje skithög och hoppade skällande omkring den. Antingen den låg inom eller utom mig själv.”

Att följa Lars Hård inifrån är att ta del av hans tankar som berör politiska, psykologiska, religiösa, samhälleliga och filosofiska spörsmål. Jag älskar språket med vilket han formulerar sina underfundiga ifrågasättanden som är aktuella även idag och därtill ger ett historiskt perspektiv. Amerikakritiken är underbar och den aldrig trytande koalitionen med arbetarna också. Jag älskar att han delar med sig av sina rädslor och tillkortakommanden. Hur han tar sig an Kants filosofi avseende moralisk godhet; att man inte ska göra goda saker för sin egen vinnings skull.

”Jag ångrade inte de två kronorna men försökte hålla tillbaka en slags belåtenhet med mig själv. Gav man bort något eller gjorde en medmänniska en tjänst, så ska man väl för fan inte tänka på det vidare. Inte ens räkna med att få sin lön i himmelen. Men det är svårt att låta bli. En gång lade jag min sista krona i den lilla, vitskäggiga gubben hatt på järnvägsbron fast jag själv var hungrig. Sedan gick jag vidare och kände mig tragisk och ädel för minst två kronor.”

aug 10 2022

Sången om Akilles av Madeline Miller

Akilles är hjälten som är blond och grönögd, muskulös och vacker och som aldrig förlorat en strid. Här har Miller gjort honom queer. Och där har jag avslöjat hela behållningen med boken. Förlåt. Men det får man faktiskt reda på tidigt i romanen. Akilles och Patroklos blir kära i varandra. Kul tema, tänkte jag, men tydligen var jag inte så intresserad av grekisk mytologi ändå.

Det handlar nämligen väldigt mycket om det trojanska kriget och jag tycker verkligen inte om att läsa krigsberättelser. Högmodiga män och halvgudar som dödar och sårar varandra, blod som rinner, ben som knäcks, hjärnsubstans som rinner ut och hästar som piskas löddriga, nej tack.

Dessutom berättas den här diegesen i presens och det är inte mitt favorittempus, om man säger så.

Någon gudinna omnämner sitt barn ”mitt skötes frukt” – en verkligt fin benämning. Den tar jag med mig. Det tror jag kommer landa väl hos tonåringen.

aug 08 2022

Systrarna Nyströms begravningsbyrå av Eva Stilling och Ingrid M Hallberg

Meta är en färgstark och högljudd karaktär utan barn som tycker om lukten av surströmming. Hon är bisexuell, ateist och 60+ när hon startar upp en begravningsbyrå tillsammans med sin religiösa och betydligt mer lågmälda vän Liz. Bortsett från små fnurror på tråden är det mys för hela slanten här med kvinnlig vänskap, kvinnligt företagande, kvinnlig lust och kärlek. Det är bara det att det är lite för mysigt för min smak.

Jag uppskattar temat, författarnas ambition att skriva om döden, sorg och försök att inkludera jobbiga känslor av sorg och saknad som en naturlig del av livet att beakta och låta ta plats i vardagen. Här finns mer eller mindre sedelärande instick av typen ”att göra dåligt var ibland svårt att skilja från att vara dålig” eller ”sorgen är randig”. Det är tydligt att det finns en strävan efter att skriva realistiskt om det goda och än mer om det som är svårt i mellanmänskliga relationer: lögner, syskonbråk, vuxna barn som tar kontakt med sina föräldrar endast för att be om pengar etcetera.

Det handlar om vita arkivet (bra grej!), feminism, antirasism, du-reformen, digitaliseringen, corona, migration, homosexuella, ekologi, kärlek på äldre dagar, vänliga mc-knuttar, jämställdhet och annat som har för avsikt att informera och motverka fördomar och normer. Det är väl bra i och för sig. Men det blir inte gripande när det känns som att författarna haft en checklista för att få med allt.

Jag tycker att det här är en överlastad debut som nog vill lite för mycket. Jag saknar luckor i texten, utrymme för läsaren att tänka och känna själv. Show framför tell. Här ”doftar det saknad” och olusten drar genom rummet som en kall vind. Ett palindrom får mig att skratta till (öm stake nekats mö) annars blir jag inte berörd alls. Den är för lång med för många ord och beskrivningar av trivialiteter, händer dras genom hår och snabbkaffe dricks på stående fot. Texten består till stor del av dialoger mellan en mängd olika karaktärer som jag inte riktigt orkar bry mig om. Och sen delar jag inte försmaken för retoriska frågor. ”Så vilket ansvar hade de? Vilken rätt att kränka hennes integritet? Ingen.” Boken uppmanar till livsbejakelse i en utsträckning som gör mig matt, (istället för gammal används åldersrik). Trots den realistiska ansatsen är stämningen liksom tillrättalagd, tokig och feelgood. Prästen med näspiercing gör snöänglar i prästkappan, en sörjande halkar ner i en grav och när Meta målar om gör hon det naken.

Jag tror väldigt många skulle gilla den här lättsamma mysiga romanen om allvarliga saker – men den var inte i min smak. Det är lite för gulligt och lättsamt. Eller så är jag bara sur för att den inte utspelar sig på Gotland.

aug 06 2022

Djävulsgreppet av Lina Wolff

Minnie (som i Mimmi Pigg) är protagonisten som berättar den här historien inifrån en bur – själva djävulsgreppet. Ibland ser jag en vit liten laboratoriemus framför mig som kämpar desperat för att ta sig ut innan elden slickar hennes svans. Vi följer hennes jakt på nyckeln.

Lina Wolff tycks likt Steinbeck fråga sig om vi är möss eller människor? Hur stor inverkan har vårt intellekt på köttet och känslorna? Vad skiljer egentligen vår vilja från djurens instinkter? Och nog är den mänskliga världen minst lika grym som faunan. Även fast han – som önskar sig en kvinna tyst som en mus – kallas för Mickey (som i Musse Pigg) är det inte möss Djävulsgreppet handlar om utan en man och en kvinna, kärlek, makt och psykologi som dessvärre tar destruktiva och våldsamma uttryck.

Eller är det ens kärlek det gäller frågar jag mig? Kärleken som en bur är en paradox. Det misshandlade ordet ”älska” vars funktion här liknar Voldemort fast tvärtom. Genom att säga det ”försvinner” allt farligt och hemskt. Mer än kärlek är det väl snarare lust som lockar Minnie in i buren och när hon väl är där slår luckan igen med en smäll bakom henne.

Jag känner däremot ren kärlek och tacksamhet gentemot Lina Wolff som delar med sig av sina dyrköpta erfarenheter av att hamna i ett djävulsgrepp. Det är en hemsk och berörande berättelse men oväntat nog också komisk och suggestiv. Någon upplever kanske att temat är uttjatat men jag vill påstå att den här är ensam i sitt slag. Läs den!

De har ett så kallat passionerat förhållande med svartsjuka och otrohet. Kan man tro. Det tror nämligen de båda. Men vilket grepp man är tar på den här gamla problematiken är det fortfarande kvinnan som får blåmärken. Det är väl inte så enkelt som att hon enbart är ett offer och han förövare. Minnie är ingen vit liten mus som bara säger pip. I alla fall inte inledningsvis. Hon är högutbildad, vacker och intelligent, han är tjock och intetsägande. Det är en komplex struktur som likt Dantes inferno blir värre ju djupare ner man kommer.

Med ett enastående och kyligt språk skapar Wolff en het stämning. Det är varmt och klibbigt i buren, klaustrofobiskt. Den ockrafärgade tråden som mynnar ut från framsidan går via Florens tak- och tegelpannor och solnedgångar rakt ner i ett brinnande helvete.

Men varför lämnar hon honom inte då? Hon vet att övertändning stundar. Det är den klassiska frågan som man alltid får höra, den frågan symboliseras snyggt av Wolff med en nyckel. Så vitt läsaren förstår finns goda fysiska möjligheter att lämna relationen. Men nyckeln är mental. Problemet är alltså inte att slippa fri rent fysiskt, problemet är att vilja gå. Hon måste släppa ansvaret, inse att det inte går att påverka en man som slår. Hon har med andra ord haft tillgång till nyckeln hela tiden.

aug 05 2022

Anna Svärd (#3) av Selma Lagerlöf

Så har jag läst färdigt den sista delen i romansviten som börjar med Löwensköldska ringen. Det är tre fristående verk och de två senare som mer liknar relationsdraman skiljer sig stort från det första som är en spökhistoria. Men den Lagerlöfska berättarglädjen med oförutsägbara vändningar, språklig esprit och komplexa karaktärer håller strängen spänd genom hela stycket.

Det var Charlotte som fascinerade och som drabbades av Löwensköldska ringens förbannelse i del två och i den avslutande delen är det Anna Svärds tur. Hennes man Karl-Artur förföljs av djävulen Thea, som likt ormen som förstörde för Adam och Eva, nästlar sig in mellan den okuvliga dalkullan och den viljelösa Karl-Artur. Theas sångröst är fin för övrigt är hon ful. Det är förresten ganska många kvinnor som är fula och feta här, det tycker jag är ett plus. Men inte Anna Svärd då hon är den man gillar och lider med. Oavsett om de är onda eller goda eller lite av varje är det kvinnor som står vid rodret i Lagerlöfs skepp.

Här knyts säcken samman på ett bra och alls inget enkelt sätt, det är många trådar att hålla reda på.

Nu ska jag se serien. De två första avsnitten motsvarande två första böckerna, så jag har tre avsnitt kvar. Hurra!

aug 04 2022

Vara av Sofia Lucas

Reklamens vara eller icke vara. Icke vara, menar Sofia Lucas och sticker ut hakan. Med bilder i svartvitt, historisk grund, fakta som stöd, humor som krydda och bra argument har hon mig med redan från start.

Till att börja med uppmärksammar Lucas oss på reklamens tillblivelse som kom av liberalt frihetsanspråk mer specifikt näringsfriheten (1864).

Reklam (den här varan behöver du för att…) ska skiljas från konsumentupplysning (nu finns den här varan, för den som behöver). Reklamen har som syfte att påverka människors beteenden och vanor med syftet att öka konsumtionen.

”Från boken Hur man gör reklam från 1931 om vad reklam är: ’det organiserade användandet av medel för att öva massinflytande på människor så att de genom självständiga beslut handlar i enlighet med den påverkan de varit utsatta för.’”

Så kallade svaga grupper (barn, fattiga, sjuka) kan vara lättare att påverka varför reklam, inte sällan uppsökande, riktar sig till dem. Med internet har reklamen spårat ur, nästlat sig in och skyr inga medel för att nå fram till den på stimulans övermätta nutidsmänniskan. Det är vidrigt från början till slut och jag älskar att Sofia Lucas ryter ifrån ordentligt.

Läsaren får ett boktips som jag tar med mig; Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig från 1957 som ledde till att han fick sparken från DN.

aug 01 2022

Koryféerna – en konspirationsroman av Lena Andersson

”och världen låg i språket som låg i hennes mun.”

En kall vinterkväll 1986 skjuts försteminister Carl Stjärne ihjäl på Thuleavenyn, efter att han varit på bio med sin fru Astrid. Mordet förblir olöst, trettio år senare sätter sig journalist Roger Lilja in i fallet. Ja ni fattar, det här är en roman om palmemordet. Olof Palme har blivit Carl Stjärne, Sveavägen Thuleavenyn och så vidare.

En konspirationsroman var ordet och frågan är hur mycket som är Anderssons egna konspirationer och hur mycket som är fastställda fakta. För den som intresserar sig för och är insatt i palmemordet torde den här boken vara en skatt. För oss andra är det lite mer tveksamt vad det är. Det stör min läsning när jag titt som tätt måste googla för att jämföra med ”verkligheten”. (Varenda gång jag gör det stämmer den skrämmande väl överens med texten.)

Här, en liten osäker lathund för andra googlare (rätta mig gärna om jag har fel):

Carl Stjärne – Olof Palme
Astrid Stjärne – Lisbeth Palme
Rolf Utterström – Hans Holmér
C C Karlsson – Ebbe Carlsson
Henry Fredriksson – Ulf Dahlsten eller Ingvar Carlsson?
Ambassadör W – Carl Lidbom
Nils Niia – Anti Avsan
Mysan – Mona Sahlin?
Journalist Roger Lilja – Andreas Björklund?
A. Bonde – Lennart Geijer

Lena Anderssons romaner brukar vara slående välskrivna, intelligenta, utmanande och lite torrt humoristiska – Koryféerna är inget undantag. Men här finns inga karaktärer att fastna för, alla är framskrivna som mer eller idioter. Kritiken av socialdemokratin och folkhemmet som hon påbörjade i den fantastiska Sveas son och broderade ut i mästerverket Dottern är ett huvudtema i Koryféerna. Här får den som är trött på den svenska självgodheten vatten på sin kvarn när texten skriker ut att det socialdemokratiska samhället sannerligen inte är Guds gåva till människan. Det är för likriktat, inkräktande på individens frihet, har för stor tilltro till empiri och vetenskap, dömer för låga straff, saknar metafysisk tro, är historielöst och förljuget med språkliga luftslott och dimridåer, dessutom ogenomförbart då jämlikhet går emot människans natur, å ena sidan koryféer med makt å andra sidan fattiga utslagna kommer alltid att finnas. Mörker.

”I Carl Stjärnes samhälle borde det inte ha funnits utslagna, men hur många reformer som än genomfördes återstod hela tiden dessa nattens sorgliga existenser.”

Jag hyser djup respekt för Lena Andersson som författare och tänkare när hon ifrågasätter makt, populism, ”moralisk flexibilitet”, feg journalistik, och förenklade slutsatser, hon balanserar väl mellan förnuft och känsla och värnar demokratin. Det är en ynnest att få läsa henne på originalspråk, en svensk Kafka. Trots det fantastiska språket som jag nära på vill slicka i mig älskar jag inte den här romanen. Mordgåtor är trista och palmemordet uttjatat. Jag upplever texten som ett politiskt dekret förklätt i fiktion, som att hon vill väcka upp ideologer förblindade av egen tro. Det känns inte ohederligt, det gör det aldrig beträffande Andersson. Framförallt är väl Koryféerna en berättigad kritik av när maktens män bestämmer vad som är sanningen. Gott så. Men det är inte kul direkt att läsa syrlig satir om ideologi och politik som jag tror på. Att läsa Koryféerna är som att beträda en vulkan under vars mark lava bubblar och fräser. Hekla Anderssons utbrott gäller lågintelligenta, bedrägliga, maktgiriga, politiker och andra förståsigpåare och högt uppsatta koryféer som mörklägger och vilseleder och med en klumpighet i intellektet. Lavan svärtar ner socialdemokratins idéer om att världen kan omdanas och att ”naturen kan tämjas”, människans förmåga att förändras och handla fritt.

”Om människan var sig så lik genom alla tider, hur kunde man hoppas på att förändra allt från roten?”

Lena Andersson (liksom Knausgård) fäktas ivrigt mot rättspositivism och postmodernism för determinism, att det finns en inneboende riktning (egoism) i människan som vi ska lägga oss platt inför? Eller vad, det är min fråga som ekar genom hela läsningen; vad ska vi göra istället?

Med eller utan Lena Andersson förlorar jag med åren bit för bit min så kallade naiva inställning till ett samhälles möjligheter att främja rättvisa och värna om de som har det sämst – men jag har inte gett upp helt än. Jag undrar om Lena Andersson har det?

Lyssningstips!

jul 29 2022

Bära frukt av Emilia Millares

Låt dig icke luras av Bära frukts väna framsida och ljuva titel. Den hade lika gärna kunnat heta Bära fruktan. Det här handlar om en av de värsta saker som kan hända.

Alma 36 år, är den stackars protagonisten som jag känner så mycket för. Hon är ihop med Ceasar som inte vill ha barn. Alma vill inget annat. Hon blir gravid men något går fel..

Emilia Millares är van att skriva – det märks. Det här är hennes debut och den är baserad på ett självupplevt trauma – det märks också. Alma är en realistisk karaktär som vi följer inifrån glaskupan där läsaren är fångad tillsammans med hennes tankar och känslor. Texten är stark, stilsäker, sugande, självutlämnande och enkel utan att vara banal, både avkopplande och upprörande. Jag lyssnar på Liv Mjönes perfekta uppläsning och vill aldrig sluta lyssna. Men sen måste jag det i alla fall för jag blir väldigt berörd. Halvvägs in i berättelsen kan jag inte hålla emot tårarna längre.

Det handlar om barnlängtan, kärlek, döden och abort. Och det börjar med en avokadokärna i fönstret vilket får mig att tänka på Våtmarker som på inget annat sätt har med Bära frukt att göra, men i alla fall.

jul 28 2022

Lean on Pete av Willy Vlautin

Med en glasklar och driven prosa trollbinder han mig. Utan metaforer eller abstraktioner, utan psykologisering och snitsiga formuleringar. Han gestaltar rakt upp och ner, osentimentalt utan att väja för det som är brutalt och äckligt. Jag som tror att jag är en läsare som framförallt gillar vackert språk inser när jag läser Vlautin att jag också älskar berättelser. Om de berättas väl. Willy Vlautin gör karaktärer till människor jag aldrig mött och tar mig med till platser jag aldrig varit på. Böcker kan vara otroligt olika, Vlautins skiljer verkligen ut sig ur mängden.

Fattigdom, svordomar, hunger, ärr, smuts, bekymmer, missbruk, smärta, damm och alkohol är ingredienser i den fond som vår huvudperson femtonåriga Charley marineras i. Han flyttar runt med sin pappa som tar olika ströjobb, när vi först träffar honom är de i Portland. Här möter Charley ljuset i mörkret; hästen Lean on Pete (me). Och det är så rörande att jag tror jag aldrig kommer att glömma den här läsupplevelsen.

Det är en hård och manlig värld som skildras men utan att jag som kvinnlig läsare känner mig negligerad. Författaren lyckas med konststycket att skriva om pålitliga kvinnor på ett realistiskt sätt utan att ens snudda vid något som liknar sexism. Men mest handlar det om utsatthet och ensamhet genom femtonåriga Charley som kämpar sig igenom motgång efter motgång.

Charley springer vilket är en praktisk och fysisk syssla som utan att det nämns i ord får mig att känna hopp. Löpningen betyder att pojken har driv, han kan förflytta sig i rummet och kommer väl också kunna förflytta sig från proletariatets botten, hoppas jag.

Lean on Pete finns också som film.