”Prata inte om mig ibland
låt allting handla om mig.
Släpp mig inte ur sikte
när jag är borta.”
Kristina Lugn är den finurliga poeten för alla, även för oss som inte gärna och ofta läser poesi. Hon är sedan 2020 ett snille på vift och det här är en samling efterlämnade dikter som enligt förordet är skrivna för länge sedan. Men jag tycker det känns som att – åtminstone somliga – är skrivna sent i livet då de varslar om döden runt hörnet. Spännvidden i känsloregistret är anmärkningsvärt; från det absurda, via det roliga till det allra sorgligaste.
”Vilket slöseri med verklighet det var
att svika både mor och far”
Somliga handlar om hennes sorgsna mamma och våldsamma pappa, andra om utanförskap, kroppen som en besvärlighet, existentiell ensamhet och självhat. Kärleken till dottern (barn över lag) och vänskap som en nåd finns med som ljusglimtar i en övrigt mycket mörk samling. Många av dikterna tycks komma ur sorg och rädsla, förmodligen den bästa av källor att ösa ur.
”Åren sydde denna klänning av fett
som jag hängt över benstommen
fastän jag vet att det hade varit snyggare
med en murgröna.”
”hon ringde sjukvårdsupplysningen
och frågade om hon var tjock.
Det var ett svepskäl
för att få höra en mänsklig röst.”
När jag läser kommer tankarna på allt hat som Kristina Lugn fick utstå (det fanns ju före sociala medier med vet ni). Hon blev spottad på både metaforiskt och handgripligen samt mordhotad. Jag tror det var efter att hon varit med i det där oerhört märkliga programmet Oförutsett, (sätt er ner och håll i er HÅRT innan ni klickar på länken.) (Faktiskt så talar Marlena Ivarsson om incelproblemet här redan 1987.)
”Hur mycket är jag beredd att satsa på mitt förhållande med mig?”
”Jag kastade glåpord på mig själv
för att få del i gemenskapen”
”Socialbyrån betalar hyran
Du betalar hela priset”
Det Kristina Lugn gjorde bäst av allt tycker jag är att hon alltid allierade sig med de svagaste, de förfelade. Hon lade fram sina svagaste sidor för beskådan, lät sitt inneboende barn ta plats. Hon satte rampljuset på rädslor, längtan, självhat och ångest, med självdistans och lakonisk humor som rekvisita. ”Fula” känslor som vi alla dras med, som många försöker dölja, vägrade hon att kamouflera. Hon satt i Svenska Akademien, ett kvitto på hur framgångsrik hon var, men dolde aldrig sina egna känslor av misslyckande. Det tycker jag är förbannat fint även om man ska hålla isär jaget i dikterna och människan Kristina Lugn. Dock är den här boken inte den bästa, det kan finnas en anledning att hon själv avstått ifrån att ge ut dessa alster. Även om det inte alls är dåligt är hennes genomslagsverk långt mycket bättre.
Avslutningsvis, en ballad för vegetarianismen (eller så handlar den om patriarkatet):
”Det var en gång en ko.
Hon var hygglig, må du tro.
Men hon var jämt rädd ändå.
Många kossor har det så.
Lever i sin gröna trakt.
Saknar språk att frukta slakt.
Saknar vett och tro att se
att bonden är en mördare.”
2 kommentarer
Lugn får vara för mig.
Ja precis så är det, Karenina och Anonym! Lugn får vara för dig, mig och oss alla.
”Nära dig vill jag vara, Lugn nära dig.”