dec 07
Francisco José de Goya y Lucientes (1746-1828) var en spansk konstnär och han har avgörande betydelse för min förståelse av romanen Gruppen. Några av Goyas mest kända verk är Den nakna Maja (La maja desnuda) och Den klädda Maja. ”Maja” kan härledas till den spanska benämningen för kvinnor från de lägre samhällsklasserna som klär sig pråligt. På detta …
dec 04
”Nu är hon riktigt tokig, säger pappa till mig, men så högt att mamma ska höra det. Snart kan man inte ha henne hemma!” Margareta Strömstedts (1931-2023) prosa är i dessa nio berättelser som siden, len och glänsande om en (sin?) uppväxt på 40-talet. Mamman ”med nerver” hatar hushållsbestyr, ligger oftast till sängs efter att …
dec 01
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil. Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” – en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men …
nov 24
I många korta vittnesmål berättar de som arbetar ombord på det sextusende skeppet – människor och människoliknande cyborger – om livet ombord, främmande föremål, saknaden efter jorden, attityder till varandra och arbetsuppgifterna. Här är känsloyttringar som gråt exempelvis en positiv sak, i dem finns det kraft. ”Bara ett fåtal av oss har beträtt jorden, men …
nov 22
Han är född i Frankrike av en fransk mamma, pappan är från Syrien. Själv är Riad Sattouf ett gulligt litet barn med blond kalufs och det här är hans berättelse om sin uppväxt. Framtidens arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och …
nov 21
Det är något så jävla fantastiskt med Niklas Rådström! Han kan utan att skrämma upp läsaren berätta om den fruktansvärda insikten – eller kalla det förbannelse (som Khemiri gör i Systrarna) om du vill – att allt en dag går förlorat. Rådströms poetiska prosa lugnar och tröstar mig, gör mig stundvis lycklig och inger hopp …
nov 20
Den unge mannen ryms på 36 små sidor. Det är en mycket skickligt skriven novell men den är varken suggestiv, tvetydig eller ”en nyckel” som det påstås på baksidan. Den handlar om en kvinna på 54 år och hennes affär med en manlig student som är cirka trettio år yngre. Jag läste nyligen Moral som …
nov 19
Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill …
nov 17
Jag läser mig jorden runt och mitt första delmål är att läsa minst en författare från alla 45 länder i Europa. Högst upp på listan med olästa länder är Andorra. Jag hittar inget verk som översatts till svenska, men jag hittar poeten Teresa Colom (född 1973). Hon skriver dikter på katalanska som finns upplästa och …
okt 24
Alla som vill syssla med litteratur borde läsa den här, det är skrivtips från året nobelpristagare. I tjugo korta essäer, skrivna under 90-talet, delar Jon Fosse sin bild av vad konst och text är och bör vara. Det är en sorts litteraturfilosofi. Det är oväntat konkreta texter som handlar om och förklarar vikten av det …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer