dec 04
”Nu är hon riktigt tokig, säger pappa till mig, men så högt att mamma ska höra det. Snart kan man inte ha henne hemma!” Margareta Strömstedts (1931-2023) prosa är i dessa nio berättelser som siden, len och glänsande om en (sin?) uppväxt på 40-talet. Mamman ”med nerver” hatar hushållsbestyr, ligger oftast till sängs efter att …
nov 29
”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.” Jag kunde inte instämma mer med berättaren Joela som vittnar om kärleken till sin älskade dotter Lea. Att vi först möter bokjaget när hon står i mörkret på gatan utanför sin vuxna dotters fönster och …
nov 22
Han är född i Frankrike av en fransk mamma, pappan är från Syrien. Själv är Riad Sattouf ett gulligt litet barn med blond kalufs och det här är hans berättelse om sin uppväxt. Framtidens arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och …
nov 21
Det är något så jävla fantastiskt med Niklas Rådström! Han kan utan att skrämma upp läsaren berätta om den fruktansvärda insikten – eller kalla det förbannelse (som Khemiri gör i Systrarna) om du vill – att allt en dag går förlorat. Rådströms poetiska prosa lugnar och tröstar mig, gör mig stundvis lycklig och inger hopp …
nov 19
Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill …
nov 10
Men vad fan var det här nu då? Det här var ingen vanlig Hjorth-bok! Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen …
nov 08
Persepolis är en gammal ruinstad i Iran. Persepolis är också Marjane Satrapis självbiografiska seriebok i fyra delar. Hon föddes 1969 i ett relativt modernt och sekulärt Iran efter den vita revolutionen som hade förändrat livsvillkoren till det bättre för majoriteten av befolkningen och gett kvinnor rösträtt. Men när Marjane var tio år tog en militant …
nov 05
Det här är en autofiktiv berättelse om ett barns mission: att hålla pappa nykter och mamma glad. Doris Dahlin föds 1952 i Härnösand och lär sig tidigt att det goda finns, men bortom hennes räjong. Hon är det flitiga biet som ständigt försöker suga nektar ur tomma blommor. I sin strävan efter att vara det …
nov 02
Josefine Klougart är poet och kallas ibland ”Danmarks Virginia Woolf”. Jag älskar Woolf och jag förstår liknelsen, men jag fastnar inte alls för den här splittrade mosaikromanen. Det finns delar som imponerar men som helhet tråkar den ut mig. ”Barbara kan ta på sig fina kläder, men hon blir inte fin, hon blir pyntad.” Det …
okt 22
Som förväntat börjar den här otroligt starkt med ett mycket väl gestaltat och realistiskt barnperspektiv. Den första novellen har fått namnge samlingen och det är rimligt, den är fantastisk och i klass med Vinternoveller och Stargate. Den sätter igång något i mig jag inte riktigt kan förklara, flickans längtan efter sin mamma och hennes förtvivlan …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer