”You must be this trans to ride this ride.” Skriver Torrey Peters och hade jag inte läst så många jublande recensioner om denna hade jag funderat på om man måste vara trans i någon mån för att uppskatta den här boken. Åtminstone sexpositiv, i ordet politiska betydelse.

Jag är förstås i helt fel stämningsläge just nu för den här typen av läsning. Maken till sexfixerad författare har jag aldrig stött på. Freud kan slänga sig i väggen!

Vi följer tre karaktärer i en fragmentariskt berättad dieges som utspelar sig i ett modernt New York. Det är transkvinnan Reese (30+) som längtar efter barn, hennes ex Amy numera Ames som detransitionerat och nu lever som man och hans nuvarande chef och flickvän Katrina som blivit gravid med Ames.

Det är en välskriven roman men den klatschiga och aggressiva tonen som säkert ska uppfattas som humoristisk stör mig. Det handlar om sex, sex, sex och feminism, familjebildning, normer, samhälle – allt kopplat till socialt och materiellt kön. Det finns utan tvekan intressanta uppslag men jag upplever texten vara skriven i affekt. Och den typ av moraliserande och så kallat konservativ och materialistiska person som affekten tycks riktad mot, känner jag igen mig i. Författaren verkar vilja säga till läsaren: var inte sån! Men jag är sån; radikalfeminist som ringaktar alla könsidentiteter lika mycket. Jag vill behålla det som skiljer ut människan från övriga arter och som vi är indoktrinerade med; artigheter, kläder, omklädningsrum, samtyckeslag etcetera. Jag tycker inte att sex är något bagatellartat som att kamma sig. Att läsa den här boken känns antagligen som att se Naked attraction, helt fel. Att läsa om förnedring, masochism och våld i samband med sex gör mig nedstämd. Att likna spänning vid strypsex är ett vulgärt exempel:

”De messade hela veckan och det var som strypsex – ett ständigt hot om att kvävas mellan varje pling av dopaminskänkande kommunikation.”

Jag gillar tydligen inte det som Peters kallar transkultur (som ska skiljas från människor som är trans). Jag tror inte att det har så mycket med kön att göra utan mer med personlighet och politisk övertygelse. Jämför Catherine M:s sexuella liv.

Jag håller med författaren om att många cispersoner lever i en könsrollsteater, kanske än mer i USA. Jag uppskattar att hon punkterar normer, för vissa kan romanen säkert vara en ögonöppnare. Peters tycks proklamera en sexpositiv särartsfeminism som erkänner patriarkatet och som strävar efter att upphöja kvinnliga värden. Men här är de kvinnliga värdena stereotyper som hör samman med genus det vill säga det sociala regelverk som jag i min feminism vill bryta. För Peters verkar det handla om att förstärka skillnaderna mellan män och kvinnor, men inte baserat på våra materiella kroppar utan på våra personligheter som enligt henne hör samman med vilket kön vi identifierar oss som. Jag tror tvärtom att personlighetsdrag (känslig, dominant, modig, omhändertagande osv) inte bör kopplas samman med varken genus eller kön. Däremot är de materiella skillnader som våra kroppar innebär reella, kvinnor menstruerar, kan bära och föda barn exempelvis. Jag och författaren har antagligen vitt skilda politiska åsikter inte minst i det att hon verkar anse att prostitution är ett arbete som alla andra.

”Så här går det till när de enda offentliga transrösterna tillhör de gapigaste skrikigaste tjejerna som ständigt publicerar dogmatiska grundkurser i transkunskap för att tillrättavisa den breda cisallmänheten.” Skriver Peters och det är väl kanske just vad som hänt här.

När berättelsen handlar om Amy förklarar Peters att dissociation är en ”metod” för transpersoner som inte kommit ut att kunna ha sex. När Amy fortfarande uttrycker manligt kön och har sitt första samlag med en kvinna fantiserar hen om att det är hen som är kvinnan. Gott så. Problemet för mig är att hen också fantiserar om att hon som kvinna då, är ”ägd”, att hon tillhör den andra som en sak, att hon är en slyna att ta strupgrepp på, en tillfångatagen duktig flicka som man tar för sig av. Jag anser det vara oerhört problematiskt att koppla ihop underlägsenhet med kvinnlighet och sen dessutom kalla det för en liberal eller rent av progressiv syn på kön. Ett annat exempel på Peters stereotypa och konservativa syn på genus är: ”Alla kvinnor i rummet har ett favoritklagomål om sin kropp som de inte kan låta bli att döma andra kvinnors kroppar utifrån.” En man å andra sidan antas sakna känslighet men ha förmågan att vara stoiskt som Wim Hof.

Könsdysforins nycker är enligt Peters ett hopkok av skönhetsnormer, konsumism och frikostig doser självförakt. Och vad det verkar tyvärr också en stereotyp syn på socialt kön.

”Ett rörligt intellekt kan alltid hitta de politiska argument som krävs för att rättfärdiga sin egen själviskhet.”

Tack för recex Albert Bonniers!