Stora glömskan (Zackarias #1) av Lars Ahlin

”Lär mig leva så som Stora Glömskan lever.
Måtte jag som han kunna finnas på två platser samtidigt utan att jag därför fördärvar den plats där min kropp är.”

Lars Ahlin tar oss med till tiden när man köper sprit på kafé, då medicin kallas pulver och droppar, man har rundlugg eller brantingfrisyr, använder pampuscher, slokhatt och paletå och lyssnade på trumpetgrammofon. Det är efterkrigstid (1918) och depression och Zackarias är ett barn. Han är berättaren som i jag-form skildrar fragment från sin barndom. Tonen är lättsam och stämningen är ljus trots att det väl inte är alltför lätt med en sval styvmor och en nyckfull far. Kapitlen är som noveller vart och ett om olika ”roliga original” i staden där Zackarias bor. Men jag tycker inte att humorfaktorn har åldrats särskilt väl. Inte heller vad som står om samer. Däremot gillar jag hur tydligt Ahlin positionerar sig som arbetarklassförfattare allierad med den lägre socialgruppen.

Författaren håller mig på distans vilket tydligen är avsiktligt, en slags saboterad realism. Att lura in läsaren i en låtsasverklig dieges och på så sätt isolera läsaren från sin egen verklighet, kallade Ahlin för illusionsrealism och det var icke önskvärt. Avståndet syftar till att läsaren ska kvarvara i sin egen verklighet för att få syn på konventioner och färdiga tankesätt (klasskillnader och orättvisor). Jag är helt okej med uteblivna dramatiska effekter och slutpoänger men hade gärna kommit Zackarias lite närmare.

Det tycks dumt nog vara så att mannens berättelser intresserar både kvinnor och män men bara kvinnor intresserar sig för kvinnans. Det störde mig så pass mycket att jag för några år sedan tänkte att jag bara skulle läsa kvinnliga författare för att väga upp (och för att jag tyckte kvinnor skrev mer intressant).

Nu läste jag den fjärde augustprisade boken i rad av manliga författare som skriver om mäns uppväxter – och då slår det mig. Det är ju inte alls konstigt att människor vill läsa böcker av män. Eftersom män ofta är restriktiva med att berätta om vad som försiggår i deras medvetande, undrar väl i princip alla hur män (pappa) tänker, känner, drömmer och önskar. Jag menar alls inte att män har svårt att visa känslor, mäns aggressivitet styr världen. Mäns svårigheter när det kommer till att visa sin sårbarhet, vara öppen och förmedla vad som smärtar, sårar och skrämmer är ett faktum. Män som skriver besvarar i bästa fall några av våra frågor.

Men Zacharias vill inte tala om hur han känner. Inte författaren heller vad de verkar. I den här barndomsbrunnen är det andra personer som simmar mot ytan vars berättelser handlar om samhälle och strukturer. Och kärlek.

Jag gillar Kacklan som beskriver kärlek så fint och realistiskt. Ett annat favoritavsnitt handlar om hur nykterhet främjades genom att det gick lönebesked med posten hem så att hustrun kunde se summan.

Kommentera