Jaha då hamnade jag i USA igen, nu tillsammans med ”stjärnreportern” Ariel Levy. Jag känner mig felplacerad inledningsvis. Hon pladdrar på om sin barndom och de tidiga vuxenåren, det intresserar mig inte nämnvärt. Det är tänkt att texten ska vara rolig och lättsam tror jag, men för mig framstår den typiskt amerikansk det vill säga ytlig och glättig.
Hon träffar Lucy och sen är hon plötsligt trettiofem och det är dags att fortplanta sig. Jag tycker om avsnittet där fertiliteten liknas vid en drake. Levy har fått lära sig att draken skall hållas inlåst i tjugoårsåldern men ingen har pratat om att draken kommer att bli gammal och förtorkad. Det där har också stört mig, att varningarna för oönskad graviditet och abortföraktet har överskuggat samtalet om önskad graviditet.
Efter drygt hundra sidor börjar det bli intressant. Levi fördjupar sig i normbrytande ideal (främst gällande kön, sexualitet och partnerskap), hon delar generöst med sig av sina självtvivel och misstag. Hon och Lycy hittar på egna regler eftersom de tidigare slutat gälla, men det är tydligt att somliga traditionella normer kvarstår. Exempelvis att det är maken, det vill säga Lucy, som ska stå för försörjningen, ensam? Levy blir gravid, pappan/donatorn är en vän, Lucy känner sig utanför.
I sista halvan av boken tränger hon allt djupare i de katastrofer som författaren redan i preludiet avslöjat ska komma; otrohet, trauma, sorg, missbruk och medberoende. Här kommer den lättsamma tonen väl till pass. Det är lagom berörande och jag är spänd på hur det ska gå. Jag förstår verkligen författarens behov av att skriva den här boken, men jag är lite osäker på varför jag egentligen skulle läsa den. Slutet finner jag deprimerande.
Lena Kjersén Edman är litteraturvetare, bibliotekarie och en underbar läsförebild (väl värd att uppmärksammas på internationella kvinnodagen). Jag hittade denna läsvän i boksammanhang på Facebook. I böcker som samtalar öser hon med sin fasta hand, ur sin aldrig sinande källa titlar över läsaren. Jag lapar glupskt i mig och sätter ibland i halsen när jag frapperas av hur romaner – som jag läst – parafraserar på varandra.
Att Juloratoriets Sidner och Splendid är en variant av Dante och Vergilius slog mig aldrig. Att Astrid Lindgren blinkade till Rousseaus verk när hon namngav sin busunge Emil (Émile eller Om uppfostran) hade jag inte tänkt på. Det finns en feministiskt version av Candide (Candida), den ska jag läsa. Att det är Den unge Werners lidanden som Frankensteins monster läser är kul att veta liksom att Toni Morrisons Älskade är en antites till Onkel Tom. Den ”krisande” mannen i American beauty heter Lester Burnham vilket är ett anagram för ”Humbert learns” och syftar då förstås på Humbert i Lolita. Aha-känslan kommer med jämna mellanrum och får mig att le brett. Eureka!
Hon börjar med folksagorna, fortsätter med antiken och tar oss ända fram till 2000-talets litteratur. Med några rader informerar hon koncist om olika romaner och gestalter och hur de förhåller sig till varandra intertextuellt. Ibland med en liten parantes om vad hon själv anser. Hon skriver också lite om filmer och musik som alluderar på andra verk.
Jag fullkomligt älskar att läsa den här. Lena Kjersén Edmans urval av verk författade av både kvinnor och män passar mig perfekt i smaken. Jag har läst många av hennes referenser och flera av dem jag inte har läst vill jag läsa.
Jag rekommenderar Böcker som samtalar till den litteraturintresserade som läst många böcker, och till den som vill verka litteraturintresserad men inte orkar/hinner läsa många böcker.
Här var det då sannerligen pang på rödbetan! Bara precis efter att ha vänt det första bladet är gruppsexet igång. Strax därefter kommer könssjukdomen. Aborten kommer först mot slutet.
Den här självbiografin sägs vara det mest explicita om sex som skrivits av en kvinna. Författaren var 56 år när boken publicerades 2002. Det var svårt att komma igenom dessa 220 sidor, det hade varit omöjligt om författaren varit ung.
Det finns ingen hejd på vad Catherine varit med om, i sin jakt på den sexuella graalen. Med en lätt road och osentimental ton radar hon upp sina knapplösa knull. Det handlar om gruppsex med 150 personer, exkrementer, fantasier om tidelag, samlag som genomförs under medvetslöshet eller efter övertalningar gärna bland sopor och smuts. Det är en realistisk skildring helt utan försköningar av kroppar och dess vätskor. Mest är det upprepningar av hur hon spetsas, penetreras, träs på av diverse stakar som en uppträdd handske eller omruskad som en putstrasa. Eggande läsning är det inte.
På en muntlig tenta i genusvetenskap fick jag uppdraget att representera en sexpositiv hållning. Det var lika komiskt som det var absurt. Alla mina argument var bara precis omvända mina egna övertygelser.
Syftet med att följa med Catherine mellan olika samlagsställningar är förhoppningen om att kunna förstå den sexpositive. Men det visar sig vara svårt. Hon är verbalt hämmad, känner sig tryggare naken än med kläder på. Kvinnor gör henne obekväm och hon är ingen anhängare av den feministiska rörelsen. (Hon är givetvis negativ till metoo, hon säger 2018 att hon förlåter män att de inte kan hindra sina primitiva impulser.) Hon vill vara ensam kvinna med många män. Efter 15 år som sexuellt aktiv förstår hon att syftet med sex inte bara är att hon ska bli sedd och bekräftad för att hon är en duktig älskarinna, utan att även hon ska njuta. Hon beskriver sitt unga jag som bortkommen, oförmögen att tjäna pengar, osnygg, ibland svartsjuk. En gammal man tafsade på henne när hon var sju år, men det ser hon som positivt. Männen är inte sällan äldre, smutsiga, fula och feta. Att inte säga nej till någon eller något är hennes sätt att vara fördomsfri, att uppnå frihet, att vidga rummet. Hon försöker bli av med sin egen blick på sig själv via de andras blick. Hon njuter, skriver hon. Fast mest njuter hon av att tillfredsställa sig själv. Om hon hade förespråkat en njutningen filosofi med målet att känna inte tänka, kunde jag kanske begripit något. Men hon tycks sträva efter att stänga av och vara likgiltig inför vad som sker med hennes kropp.
”Om jag inombords utlöser njutningens löpande band kan kroppen mycket väl utstå lite obehag, det är inte tillräckligt för att stoppa bandet. Med andra ord, obehaget når inte fram till medvetandet förrän i efterhand, när njutningen redan tycks vara uppnådd, och i efterhand struntar man i obehaget, man glömmer det fortare än det gör sig påmint. Hur ska man annars förklara att samma män under många år förorsakat mig samma ledsamheter utan att jag vare sig beklagat mig eller försökt undvika dem?”
Vad ÄR det här känner jag? Vad vill hon, provocera? Var är känslorna? Boken är motbjudande och jag blir uttråkad. Jag uppfattar henne som självdestruktiv och det sexuella verkar drivet av tvång. Hennes njutning handlar om att vara tillgänglig. Hon vill kunna programmera sin kropp oberoende av psykiska reaktioner för att kunna utsätta sig för allt utan att känna sig utnyttjad.
Varför då? Hon räknar uppenbarligen med att bli utnyttjad. Tänker hon sig att all sexuell verksamhet mellan man och kvinna alltid innebär att kvinnan blir utnyttjad? Kanske är den sexpositives synsätt i själva verket oerhört pessimistisk? Men det går på tvärs med välviljan och intresset Catherine tycks hysa för män och snoppar.
Jag är – om möjligt – ännu mer skeptiskt till den sexpositives argument efter läsningen. Jag tror inte på den lyckliga horan. Jag tycker att det ska vara förbjudet att köpa sex. Samtycke är av största vikt. Jag har med andra ord inte förstått någonting av det författaren skrivit om här.
I Springkällan fortsätter Kerstin Ekmans underbart provokativa motberättelse till den gängse historieskrivningen om hur industrialiseringen och den historiska förändringen av det svenska samhället påverkade kvinnor och barn. Med stor sakkunnighet, humor och kännedom om den mänskliga psykologin berättar hon om bland annat Tora Otter (f.d Lans) som var dotterdotter i första boken. Hon är nu caféägare, änka och har genom att tränga undan sorgen blivit hård utåt.
Ekman skriver om grundvattnet som porlar i springkällan (Himmelsö källa som satts igen) vilket jag tolkar som metafor för psyket:
”Det underjordiska vattenlandskapet var en bild, fast en speglad och omvänd bild, av landskapet ovan jord med sina höjder och dalar och djupa svackor. Grundvattnet strävade som allting annat efter jämvikt, sa Konrad, och där jämvikt var uppnådd mellan vattnets tryck och luftens ovan jord, där fanns grundvattenytan. I svackorna och dalsänkorna var den nära marken och ibland gick den i dagen. Där sprang källorna opp.”
Men det här är en kollektivroman så det är långt fler än Tora och hennes barn vi möter. Det fina är att Ekman – trots att de är många – låter oss komma riktigt nära de levande karaktärerna. Inledningsvis är det Frida vi träffar. Hon är tio år äldre än Tora, gravid och vill göra abort. Vilket givetvis inte är det lättaste 1910. Det blir inte heller av utan Ingrid föds, men får gå till fosterfamilj på grund av matbrist. Frida Erikssons äldsta barn heter Konrad Eriksson (samma initialer och generation som författaren!). Konrad betyder djärv och rådgivare, vilket passar bra då han är beläst och sällar sig till kommunismen.
”Baningenjör Sterkel hade fått idén till sin tvättinrättning en tidig morgon, när han gick genom den lilla parken nedanför åsen, och lyssnade till Himmelsö källa som sorlade under sina stenar. Han både hörde och hörde den inte. För hans tankar var som vanligt sysselsatta med samhällsangelägenheter. Senare fick andra män idéer att stänga in kvinnor under jorden i källare med betonggolv. Ensamma med maskiner som de var rädda för. Ännu senare stängde de in dem i kök tillsammans med vita maskiner med inbyggt slitage och tyger som luktade svett redan efter en dags användning. Och sitt linne blev de tvungna att sända till stora inrättningar där de frättes i starka bad och varmmanglades glanslöst, maskinvägs, och kom ut med en däven lukt. Kanske var det skarpare hjärnor än baningenjör Sterkels som fick dessa idéer. Men de fick dem inte på morgnarna.”
Berättelsen fortsätter via svartlistade strejkare, världskrig, rösträttsrörelsen och bildade kvinnor som möter manligt motstånd. Det handlar om kvinnor som utsätts för våldtäkt och den efterföljande och orättvisa skammen.
Det här är en berörande och underhållande historielektion.
Det är med en gnutta spänning men mest indignation jag påbörjar den sista – och 1120 sidor långa – delen av Min Kamp. Boken är så tjock att den också blir fysiskt ansträngande att läsa. Att han har mage att skriva så många självbiografiska sidor om sig själv och sina nära retar mig.
Och inte bara mig! Del sex handlar om utgivningen av de tre första böckerna och författarens farbror är rasande efter att ha läst den första boken som han menar bygger på lögner. Enligt farbrorn har Knausgård diktat ihop den här berättelsen för att höja upp sig själv utan hänsyn till hur andra drabbas. Texten innebär ärekränkning och ska inte ges ut, han hotar med stämning. Böckerna är en intressant studie av en människas liv och medvetande – inte minst de komprometterande sidorna. Frågan är om de också är omoraliska? Knausgård utnyttjar den maktposition som hans talang erbjuder honom. Han erkänner att han ljuger i sin berättelse, men att hans upplevelser är sanna. Jag jämför med Vigdis Hjort som berättar sin historia i romanform (och låter den rymmas på ett rimligt sidantal) utan att vidhålla sanningsanspråk. Med den författarbegåvning Knausgård har är det beklagligt om han trodde att han var tvungen att skriva självbiografiskt för att slå igenom. Den kommersiellt kittlande antydan om något självupplevt sänker min läsupplevelse när det lika gärna kunde skrivits som traditionell romankonst. Men Knausgård själv argumenterar ivrigt för att det måste vara självbiografiskt.
Knausgård tänker sig hur en rättegång med farbrorn skulle kunna gå till och han skriver ner sitt försvar för varför han agerat litterär vampyr. Han tycks mena att det skamliga ligger i människans beteenden och inte i offentliggörandet. Knausgård trotsar människans djupt liggande rädslor och återkallar medeltidens skamstraff när han ställer upp sin far och fru på schavotten. Dessutom är det människor gör och säger komplext, svårtolkat och alltid påverkat av subjektet. Vilket utgör själva kärnpunkten här. Knausgård återger sin bild av fadern, sin verklighet, men för de andra sidorna förblir han och läsaren blind. Farbroderns versioner av verkligheten finns likväl i världen. Att beskriva världen är att skapa verkligheten. Knausgård har med sitt experiment tagit sig rätten att skapa en verklighet som enligt farbrodern inte finns. Får man göra så? Ja, man får men bör helst låta bli, tycker jag. Våra föreställningar är vår verklighet, utan dem betyder livet ingenting. Och inte böcker heller.
Kring det här med hur en subjektiv verklighet skiljer sig från vad som finns i världen, resonerar Knausgård mycket intressant. Han filosoferar kring språk, kategorier, det emblematiska, det sociala, tid, religion och det transcendenta. Han växlar mellan att uppehålla sig vid det låga, vardagsrealistiska och det höga, immateriella. Det älskar jag.
Han har missuppfattat ordet ”hen” å det grövsta, han skriver: ”Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.” Eh nej.
När jag har läst 300 sidor lyckas jag dämpa min frustration och försöker mer lyckosamt förstå människan Knausgård. Kanske beskriver han sig själv här:
”Rik är lätt att vara för den som har mycket pengar, god är det lätt att vara för den som är läkt, men för dem som inte är läkta finns godhet inte ens hitom horisonten, kanske finns det inte ens någon horisont. […] …de är så djupt insnärjda i allsköns oöverskådliga känslor och deras liv är något de står med ryggen mot världen och slåss för…”
Han fortsätter som i tidigare delar att berätta om sina klandervärda sidor. Han kan inte köra bil, han är irriterad mot sina barn, han kastar cigaretter på marken, han förstår inte poesi. Mitt i den här boken kommer en drygt 400 sidor långt essä (Namnet och siffran) där han djupdyker i litteratur av nästan bara manliga författare. Han binder ihop det med namnet på sin far som han dittills inte fått använda i sin text. Han närläser dikter av Paul Celan och Hitlers Min kamp (här skummar jag texten för jag tappar intresset). Diskussionen handlar om att urskilja vad som förbinder det individuella med det kollektiva. Hur kunde unika judar med egna namn förvandlas till ”det”, siffror? Vad urskiljer ett jag, ett du, ett vi och ett de. Knausgård lyfter hur förrädiskt det sociala påverkar människan, där jagets moral absorberas av vi:ets. Han menar att det var ”vi” som genomförde judeutrotningen, inte ”de”. Hade vi varit en del av den tiden hade vi också marscherat under nazismens fana. ”Nu när nazismen har blivit ”de” är det lätt att ta avstånd från den, men det var det inte när nazismen var ”vi”.” Knausgårds kamp handlar om att komma i kontakt med sitt jag frånkopplat det sociala. Tillsammans med andra människor klarar han inte att vara sig själv, men ensam vid sitt skrivbord kan han skriva om sitt jag. Det är han inte ensam om. Här hittar vi förklaringen till ”näthat”. Jag kan inte heller urskilja mitt jag i sociala sammanhang men med min livskamrat kan jag det, tack och lov.
Det här fastnade jag för: ”Relationen mellan föräldrar och barn är ungefär som den mellan tullarna och flygpassagerare på flygplatserna; tullarna ser passagerarna i ankomsthallen genom ett fönster och kan följa allt de gör, medan passagerarna, när de från andra sidan tittar på samma fönster, bara ser sig själva. Ett barn kan inte lära någonting av sina föräldrar; det bästa de kan hoppas på är att inte upprepa deras misstag.”
Antagligen mår (mådde) Knausgård så dåligt att det lidande utgivningen av dessa böcker åsamkar honom är marginellt. Den tyngd under vilken han dukar av den andres blick tycks ha skapat någon slags dubbel personlighet. Han är dels jag-svag och självföraktande, dels omnipotent narcissistisk i sin blick på sig själv. Han är kluven mellan det individuella och det sociala och har ingen fungerande bro däremellan. Att det finns oläkta män som Knausgård förklarar varför människan aldrig kan sluta kriga. Önskvärt vore förstås att alla skrev om sitt krig istället för att ta till våld. Det han i alla lägen har är en drivkraft. I slutet av den här boken blir hans fru Linda deprimerad. Hon tappar sin drivkraft, sin livslust. Det är sorgligt på riktigt. Att läsa om det får mig att gråta. Jag tänker att lägga fram sin egen personliga sanning på bordet gör inte livet lättare eller mer meningsfullt. Kanske snarare tvärtom?
Han satsade högt, det var modigt – övermodigt enligt mitt tycke. Han vann erkännande och pengar. Men han förlorade också. Han drog ner andra människor i den gyttja som var hans hemvist. Jag är oerhört lättad över att äntligen kunna lämna den kalla och kladdiga platsen. Med det sagt ser jag fram emot att läsa fler böcker av honom, för skriva, det kan han.
Erik är en vit medelåldersman som enligt honom själv ”malts fram genom livets kuggar och inte haft tid att reflektera över det ordentligt”. Han har nyligen återkommit till Sverige efter tjugo år i Ukraina när vi möter honom. I sin födelsestad förmår han inte längre mota bort återblickar och funderingar. Denna Janusfigur sitter i sin ståtliga bostad och skriver, vid ett dyrt och rangligt skrivbord. Dess ben förmår inte skänka någon stabilitet åt bordet, kaffet skvimpar över. På samma sätt blir en person instabil om han försöker skapa lycka genom kapital, berömmelse och ära. Den rangliga personen är Erik, en huvudkaraktär som bjuder motstånd.
”Han ifrågasätter plötsligt om han alls förändrats under den där tiden och om han inte påmint om en man i en biosalong, som tror sig leva någon annans liv på duken, men i själva verket sitter kvar på ett och samma ställe.”
Berättaren som håller sig tätt inpå protagonisten växlar mellan att förmedla Eriks nuvarande liv i presens och hans dåvarande i preteritum (imperfekt).
Som ung läser han juridik och jobbar som vaktmästare på en teater i stil med Dramaten. Läsaren får följa med in i lokalen som pryds av Strindbergs byst och vars atmosfär är starkt präglad av hierarkier och otrohetsaffärer. Erik drömmer i hemlighet om att bli författare och blir faktiskt publicerad i en tidskrift som drivs av den store mannen (jämför Ingmar Bergman <– klicka!!). Men senare byter han plötsligt spår och startar en affärsverksamhet i Ukraina.
Dö som en konstnär tar itu med moral, mer exakt dubbelmoral. Eriks moral är omvänt kantiansk: i de fall han gör goda saker är det för att väcka beundran i den andres blick. Den handlar om att våga se sig själv i spegeln. Om tvärsäkerhet och dess förödande konsekvenser. Om kapitalismens baksidor varav en är att bli ett spöke för sig själv.
”Hon mjölkar pengar med ena handen ur samma kossa som hon piskar med den andra.”
Det är en skickligt komponerad historia som bidrar med fragmentariska skärvor av Erik vilka först mot slutet visar en sammansatt bild. Språket är rakt och enkelt, vissa formuleringar vill jag rista in på min minnesemalj. Jag älskar vad det är författaren försöker göra här, diskutera vad som är viktigt i livet och varför vi blir som vi blir. Det är intressant. Men ibland blir det lite spretigt, kanske att det är några trådar för många (sonen, affärsverksamheten, utifrånblicken på Sverige, författandet, nynazisterna, familjeförhållandena, Ajda). Jag tycker att karaktärerna är väl ensidiga och vissa är onödigt fientliga mot varandra, jag inbillar mig att kollegor oftare är mer subtilt elaka. Budskapet är slående men vägen dit är något övertydlig. Jag hoppas att författaren i sin tredje bok ska våga lita på läsarens förmåga att fullända boken.
”Man tillbringar ett helt liv med att försöka hålla avståndet och sen när det är försent inser man att det var precis tvärtom man skulle ha gjort.”
Pluspoäng till författaren som låter Erik göra åtminstone en sak rätt: Han sitter och kissar!
”På det hela taget kunde ingen komma ihåg en semester som varit så misslyckad som denna.”
I förordet skriver Annina Rabe att den här romanen från 1953 är en bagatell i Marguerite Duras författarskap. Jag håller inte med, möjligen är den mer lättbegriplig. Jag älskar den här romanen som ställer frågor och hänvisar till ett liv bortom konstnären och inom mig. Till något som fanns där omedvetet innan jag tog del av verket. En bra bok är ofullbordad tills läsaren fullbordar den. Även jag känner mig fullbordad när jag läser De små hästarna i Tarquinia, jag hamnar som i ett lyckorus för att det är så vansinnigt bra. Hennes meningar är ofta som toppen av isberg som konnoterar en större innebörd och som jag måste fundera ganska mycket kring. Mina funderingar och tolkningar av romanen får nog räknas som spoilers. Varning!
Så vad handlar den då om? Inte om hästar, om känslor förstås!
Under några dygn följer vi två semestrande heterosexuella par, en barnflicka, en väninna och ”mannen” som de lär känna på plats. En av kvinnorna som är gifta heter Sara. De badar, spelar boule, pratar, grälar, röker och dricker Campari.
Acklimatisera! Det är ordet jag tycker beskriver den här romanens tema. Hur människan tvingas acklimatisera sig till platsen de befinner sig på, tiden de befinner sig i, vädret, människorna omkring, sitt äktenskap och livets premisser. Men också till sitt medvetande, sina minnen, förväntningar, och till kärleken. Att acklimatisera sig till människans ondska, krig och dödande, är väl inte möjligt? Eller är det? Hur kan man egentligen någonsin vara glad när man vet att andra människor lider och förlorar varandra i krig?
I Durasland är drömmen i färg och de fysiska erfarenheterna i svartvitt. På semestern som är dålig, pratar man om vart man borde åkt istället. ”All upplevd kärlek är en degradering av kärleken…” Precis som naturen är knastertorr och förbjuder spirande, är Saras liv. Hon är uttråkad, isolerad, letargisk. Det är klart väder och sol vareviga dag. Regnet fattas Sara och det är inte det enda som fattas.
Enligt Duras kan man inte acklimatisera sig till ett äktenskap. Oavsett om man förändras eller försöker stå emot den förändring som åldern medför. När man inte längre är kär i kärleken försvinner kvinnligheten ur kvinnan och manligheten ur mannen. I värsta fall omdanas man till en person svår att älska. Kärlekens fängelse är av guld, men likväl ett fängelse. Man måste genomgå kärlekens alla faser innan man slipper ur, hur tråkigt man än har det. Att låta kärleken åldras i takt med de som är föremål för den är inte helt lätt och framkallar trångmål.
Duras försöker förstå sig på män. Hon menar att unga män fantiserar om att få använda sin styrka ädelmodigt för att rädda en kvinna. Denna fantasi lever kvar i mannen medan han åldras. Men den unga kvinnan i fantasin, som han ska rädda, åldras inte. Detta är ett av Duras svar på frågan varför män i övre medelåldern inte sällan lämnar sin fru för en yngre. När de kommit i den åldern att självrannsakan är oundviklig, vill de – innan det är för sent – leva ut sin fantasi.
Semester hjälper alltså föga, eftersom man inte kan ta semester från sig själv och sitt liv. Jag jämför med Ett år av vila och avkoppling där själva syftet för huvudkaraktären är att ta semester från sitt liv och sina känslor. Hon gör det på hemmaplan med hjälp av sömntabletter.
Det finns ett berg (som kunde varit Sinai om det inte vore för att vi är i Italien) vars skugga faller över karaktärerna. På det berget har en man sprängts i luften av en mina. Den unge mannens sörjande föräldrar befinner sig på berget och karaktärerna hälsar på dem med jämna mellanrum. Precis som jag tänker på döden med jämna mellanrum men sedan lämnar den hemska tanken när det blir för jobbigt, traskar karaktärerna ner för berget och fortsätter att klaga över hettan, hotellmaten och sina kärleksproblem. Pojkens föräldrar vägrar skriva under dödsattesten för sin son. De är som i ett limbo, först när de skriver under är han död på riktigt. De tvingas acklimatisera sig till den rådande situationen. Tillsammans med tullare som ska förmå föräldrarna att skriva på, pressar de sig alla tillsammans in i skuggan för att undkomma solens heta strålar. Duras förmedlar vackert att vi alla är människor med samma behov, oavsett vilka yrken eller om vi är i krig mot varandra. Andra världskriget satte ett avtryck i Duras som hon enligt egen utsago aldrig blev fri från.
Sara längtar efter omväxling och det okända. Där kommer ”mannen” Jean väl till pass. Om det är som jag tror att Jean är svart (det står aldrig att han är svart men det finns flera anledningar att tro att så är fallet), tänker jag att hans båt är en metafor för den frihet från skuld som han har jämfört med de vita priviligierade. Oavsett om de är medvetna om sina fördelar gnäller de alltjämt kring vardagens tristess och hur låsta de är på semesterorten. För de finns bara en dålig väg som leder bort, för mannen som är ett med sin mahognyfärgade båt finns möjlighet att fritt sväva på vattnet. En dag tar han med gänget långt ut från stranden för att visa havsbotten:
”Men Diana ropade att de måste ge sig iväg. – Vet du inte att vi inte är sådana människor som står ut med att se på havsbotten? sa hon. – Ingen gör det, sa mannen.”
De semestrande människornas vardagstristess står i bjärt kontrast till de som upplevt lidande eller förlorat människor de älskat. Å ena sidan samtala för att slippa tänka på livets förgänglighet, å andra sidan drabbas av döden. Det är en typ av klasskillnad som Duras närmar sig på ett genialt och unikt sätt. Även med barnflickan som vägrar underställa sig sina arbetsgivare, ringar hon in klasskillnader på ett bakvänt och underbart sätt.
Jag älskar allt med den här romanen som innehåller enormt mycket på få sidor och dessutom är lite utav en hyllning till slampan.
Hasse Alfredsson – som läser – tar med mig ombord på en ångslup mellan Stockholm och Lidköping. Det är 1800-tal och människorna är präglade av kolera, huvudbry angående hur man ska titulera varandra (kvinnors huvudbonader avgör om de är mamsel eller jungfru), skråtvång med mera. Ombord finns glasmästardottern Sara Videbeck och sergeant Albert vilka slår följe på resan. Diegesen drivs framåt till stor del via deras dialog.
Albert är berättarjaget och via hans tankar förstår vi hur en progressiv kvinna som Sara kunde uppfattas. Hon vill betala för sig själv, hon har planer på att ta över glasmästeriet och hon vill inte gifta sig.
”Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.”
Albert uppfattar henne som kall, inte är hon särdeles vacker heller, tycker han, men hon går an. Allra mest förtjust i henne blir han när hon gråter, hur nu det kan vara, funderar han.
Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var uppenbart en feministisk författare långt före sin tid (som i och för sig ogillade Fredrika Bremer). Han fick sparken från sitt jobb som rektor efter att han låtit publicera den här boken. I Det går an proklamerar han kvinnas värde som medborgarinna och rätt att ha makt över sitt eget liv. Han har gjort karaktären Sara till en snabbtänkt och klok ung kvinna som talar väl för sin sak. Och hon slipper att vara en skönhet! Albert är som män är mest, oroar sig för hennes försvarslöshet och påtalar helt tidsenligt (i alla tider tydligen) ”inte alla män”. Han låter läsaren fundera över kvinnor i förhållande till onani, alkoholism och psykisk ohälsa. Därtill lyfter han klassmedvetet hur baroner och män över lag styr och ställer och har sig. Det är faktiskt ganska märkvärdigt!
Jag tycker om hans vitala prosa med långa finurliga meningar, inte sällan humoristiska.
Det här är en politisk lovsång till den jämställda kärleken som bör få vara fri från makt och institutioner.
Det här är en dagbok som sträcker sig från oktober 2020, där Tvära kast slutade, och ett år framåt. Covidpandemin är fonden som texten är marinerad i. Det är tjatigt (som en pandemi är) men jag gillar samtidigt att hon förevigar hur turerna kring restriktioner går och hur covid -19 påverkar människor i stort och smått.
Jag har tyckt väldigt mycket om det jag läst tidigare av Marianne Lindberg De Geer, men nu blir jag inledningsvis skeptisk. Hon brevväxlar med Lars Norén och låter honom bli ledmotiv här. Det blir motsägelsefullt när hon samtidigt kritiserar kvinnor för att svärma för män. I och för sig är människan motsägelsefull i sin natur så det är väl alldeles ”naturligt”. Men sen, läser jag ordet flitigt i samband med brevväxlingen, freudianskt fel, jag läser FLIRTIGT och då inser jag att det är vad som pågår här. Hon är 74 år, lyckligt gift och flirtar mer eller mindre öppet. (Ni som tänker att heterosexuella män och kvinnor kan vara vänner får ursäkta mig, jag delar inte den erfarenheten.) Heterosexualiteten skapar hinder för feministen, den här gången snubblar Lindberg. Tror hon inser detta men väljer ändå generöst att dela det med läsaren. Hon försöker inte framstå som felfri.
Varför vill man egentligen läsa någons dagbok, kan man fråga sig. Författaren tycks själv fundera över det då hon upplever att pandemin gör hennes bok stillastående och urtrist, som om hennes hjärna gått i ide. Lite trist är första halvan. Hon lyckas dock väl med att förmedla känslan av oro, ovisshet och förfrämligande som pandemin medför. Jag läser dagböcker dels för att berika min egen vardag. På så sätt får jag tillgång till författarens liv OCH mitt. Böcker ökar förståelsen för andra människor i de fall man inte alls känner igen sig, och ger i andra fall möjlighet att känna sig mindre ensam och udda. Att läsa Utan hänsyn är att få information om hur människan fungerar i stort. Trots att Lindberg haft det riktigt dåligt i livet tidigare och på många sätt nu lever ett lyxigt drömliv, klagar hon (litegrann) över brist på pengar och uteblivna priser. Människan slutar aldrig sträva! Jag har läst Ulf Lundells dagböcker vars känslostyrda stil liknar Lindbergs men hennes perspektiv intresserar mig långt mer samt att hon inte insiktslöst skyller sina sorger på omgivningen. Jag upplever texten som vore den riktad till mig. Den handlar om sådant som jag tänker på, vilket förklarar det här långa inlägget. Det jag saknar i Utan hänsyn är fördjupning och mer ingående analys kring konst, politik och historia, det har Lindberg kapacitet till tänker jag. Hon gör det lite (ex på sid 384) men jag vill ha mer. Exempel: ”Har inte läst på tillräckligt om murens tillblivelse för att argumentera om det verkligen kunde stämma att huset var från innan muren, eftersom dom kalkmålningar dom lyckats skrapa fram alla innehöll kristen historia, som Jesus med korset vid Golgatavandringen till exempel. Anyway. Jag inhandlade en vacker anteckningsbok i skinn…” Jag önskar att hon istället för att snabbt gå över till shoppingfynd hade kollat upp historiska fakta om muren och skrivit lite mer om den.
Dels är det snaskigt att läsa skvaller – lik en elittränad slalomåkare svischar hon genom kultureliten – dels är det roligt att läsa hennes åsikter om dagsaktuella händelser. Prosan är behaglig, bitvis snygg men aldrig elitistisk. Hon lyckas med sina ord skapa en värld för mig att vistas i. Jag älskar att hon tydligt agiterar från sin postmodernistiska utgångspunkt som andra-vågens-feminist, utan att för den skull vara äckligt tvärsäker. Jag håller inte med henne när hon yttrar att patriarkatet kan krossas genom att kvinnor ska härma män, exempelvis genom att låta bli att städa. Hon menar att kvinnans utseende idag borde vara en ickefråga för feminismen, möjligen lätt för henne att säga som alltid varit och är vacker. Jag instämmer däremot helhjärtat i väldigt mycket annat.
”Hövlighet är som en luftkudde: må vara att ingenting finns i den, men den mildrar livets stötar.” /Schopenhauer.
Jag värdesätter hövlighet, man kan gärna hålla inne med sin personkritik. Det gör dock inte alltid Lindberg, hon månar sitt eget universum även om det leder till konflikter (utan hänsyn). Däremot menar jag att kritik och ifrågasättanden av strukturer tveklöst är av godo, och det är författaren också bra på att framföra, debattör som hon också är.
Riktigt intressant blir det när hon delar med sig av sina inre monologer – inte sällan drivna av självtvivel och ångest – om barnen, impulshandlingar att ångra, identitet, om att vara en individ i gemenskap, ärlighet, konflikter, vänskap, att prata för mycket, tvåsamhet och skrivandet. De felaktiga val man gjort kan ibland ligga kvar som stenblock på vägen. Hon skriver om misslyckanden och jobbiga minnen med en acceptans som ger mig hopp. Hon lyfter undan stenarna. Jag älskar att hon så öppenhjärtigt delar med sig av allt från onani till fotbollsreferat. Det här är en verkligt positiv bok, som opium för folket. Författaren har förmågan att fästa blicken vid det vackra i livet som sträcker sig från sommardoftande gräs till kyrktornens siluetter och däremellan kärleken till de närmaste. Detta gör hon utan att världens orättvisor negligeras.
”Eller det jag undrade häromdagen, om hur uppriktig jag egentligen är i mitt skrivande. Och. Måste jag vara det? […] Varför blev jag rädd för att inte vara jag? Lever jag i en syntetisk dröm, en matrix, där jag bara är ett överanvänt batteri som lever i en moralisk soppa skapad av det samhälle jag befunnit och befinner mig i, vi kan kalla den kulturen, och där förlorat mina egna känslor, uppfattningar och åsikter? […] Där jag under tiden glömt, tappat, förlorat, det solen gång var jag från början. Eller början, förresten? Finns nån egen början?”
Hennes dagböcker blir också den sortens informationskälla hon själv efterfrågar; vad händer när man blir gammal. Kroppens krämpor är en del av hennes liv varför dessa får bre ut sig (lagom mycket) över sidorna. Jag (hypokondriker i 40-årskris) som mentalt börjat förbereda mig för ålderdomen lusläser och lägger på minnet. Att hon är en tant med 75 års livserfarenhet gör det hon har att säga extra intressant. Det är hoppfullt att hon kan vara relationsinriktad med tät familjekontakt, utöva konst och engagera sig i samhällsfrågor – hon försakar inte det ena för det andra. Hela hennes liv är inspirerande, hon debuterade som författare vid 71 års ålder – bara en sådan sak.
”Är inte ålderdomen ett enda långt farväl till dom och det man älskar mest?”
Jag undrar dock varför hon skriver att hon inte ”har” råd med vissa saker men sen köper böcker, blommor och kläder (hon är delvis medveten om sina privilegier och sina borgerliga manér men jag tycker hon ska använda det korrekta ordet, ”tar” sig råd). Jag undrar varför hon använder argumentet att hon ”faktiskt arbetar” och därför behöver kunna sova på natten – alla är väl värda nattsömn? Sen blir jag lite upprörd när hon klankar ner på kvinnan med övervikt och fett hår och att hon använder begreppen ”fotboll” om herrfotboll och ”damfotboll” om damfotboll. Boken innehåller ganska många upprepningar tyvärr, tre gånger berättar hon på samma sätt, att Anders (son) blir väldigt sjuk när han blir sjuk. Lite långrandig är den men på det stora hela en högst läsvärd berättelse.
Kul att hon också ser att hennes man Carl Johan De Geer är lik Johan Croneman.
”Det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen.”
Om oxen som metafor för mannen talar Sara Sabina Lans, knektkärringen. Hon är grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Hon lever med man och barn i ett stationssamhälle 12 mil från Stockholm. Vi möter henne i början av1870-talet då hon vinner en vadslagning om en oxhud. Det kunde varit en förnedrande erfarenhet om hon inte varit praktisk och fokuserad på fördelar. När hon sätter tänderna i lädret och håller fast – även när hon far i backen, släpper väder i dansen och trots att barnen gråter av skam – visar hon att hon är seg som gräset och ettrig som nässlan. Karlarna raljerar över den ”lea och snåla knektkärringen”. Men skratta bäst som skrattar sist, skinnet blir hennes.
På Saras gravsten står: ”Här vilar soldat nummer 27 för skev och rote Johannes Lans. Född 29 juli 1833. Död 12 juni 1902. Och hans maka.”
Och det är just den här traditionen att osynliggöra kvinnors liv och leverne som Kerstin Ekman gör upp med. Tetralogin Kvinnorna och staden är liksom Vargskinnet historiska skildringar med kvinnor som subjekt. Med stor sakkunnighet, humor och empati skildrar Ekman människor, miljöer och normer från forna tider. Hon kombinerar socialrealism med parallella människoöden vilket ger omfattande bilder av människors vitt skilda erfarenheter. Hon både zoomar ut vilket ger läsaren en uppfattning om framväxten av det moderna samhället, och låter läsaren komma karaktärerna nära när hon detaljbeskriver skeenden.
Det här är en helt fantastiskt välskriven och underhållande roman, dessutom fenomenalt uppläst av Irene Lindh. Jag njuter av varenda minut. Kerstin Ekman är en av våra främsta författare och hennes berättarkonst är mästerlig. Prosan är uttrycksfull och håller hela tiden en mycket hög nivå även när den behandlar avföringens konsistens och lemmens mjukhet.
Eftersom det är en kollektivroman får man vara lite skärpt (åtminstone och man lyssnar på ljudbok) när fokaliseringen övergår från en person till en annan. Som ett ankare finns de tre generationerna Lans; Sara, dotter Edla och dotterdotter Tora. En annan person som närvarar genom hela romanen är restauratrisen Vinblad. Hon representerar en högre klass och bidrar med feministiska perspektiv som också innefattar barnrätt. I samband med henne får vi ta del av Ekmans suveräna förmåga att skriva om sex. Mamsel Vinblad hyser nämligen en lukullisk aptit på köttet. Förstås finns också här den destruktiva och patriarkala sexualiteten framskriven som hade långt värre konsekvenser pre-preventivmedel.
Bredvid järnvägen – detta preludium till den globaliserade nutidsmänniskan där inget avstånd är för långt – ägnar kvinnorna sig åt det vardagliga livsuppehållande arbetet med potatislandet, linnetvätten i april, brödbaket och vävningen av mörkt färgade trasor som ”håller med smutsen”.
När Sara säger att ”det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen”, ser vi att den kvinnliga erfarenheten har band som löper bakåt. Den samtida Nuckan kan intyga att det är bättre att vara ensam ensam, än ensam i en relation.
Senaste kommentarer