Frostenson fortsätter i A på samma tema som i K och F. Det handlar givetvis om den oförrätt som hon anser sig och hennes man vara utsatt för. Men ilskan riktad mot flocken som likt döda fiskar följer drevets ström tycks avtagande till förmån för sorgen. Händelsen när den har hänt, liknas först vid ett berg som ligger där orubbligt. Eller är händelsen som en flod som driver bort? Det är bitvis glimrande vacker poesi och jag gillar att hon skriver om konst. Men diktsamling är lite ojämn och spretig tycker jag.
”de slet av dig ditt namn skakade det som en trasa likt ett utnött skinn de gjorde det till ett skällsord du kunde knappt bära det mer de tänkte: det var gott det var det rätta att göra en till ingen de var många var tillsammans stolta att straffa fostrade att döma snara att fördöma glada att få stampa på”
Trolovningen av Lena Cronqvist (1970-tal)
Frostenson skriver om Trolovningen av Lena Cronqvist, ansedd som en av de viktigaste målningarna i Sverige under sent 1900-tal (såld för >11 miljoner). Den är en parafras på Arnolfinis trolovning av Jan van Eyck (1400-tal). Konstnären tycks säga att kärleken mellan två individer (på bilden Lena Cronqvist och Göran Tunström) är en sammanhållande kraft, en länk till det universella, inte ett ägande – vilket förmodligen Frostenson skulle hålla med om. Den individuella ensamheten kvarstår i tvåsamheten, troligen också den individuella friheten vilket skulle kunna betyda att inget sådant som otrohet är möjligt. Kvinnan håller inte sin hand över barnet som i Van Eycks original, utan öppet och utåtriktat, i luften precis som mannen.
Författaren tycks i sina dikter ifrågasätta hur lag förhåller sig till moral. Vad skammen gör för något mer än att färga kinden röd. (Skam kan få sunda människor att inte passera andras gränser, tänker jag.) Förmodligen kommer hon inte – som Karlsson fantiserar om i Smuts – erkänna Arnaults skuld även om hon i A vidrör pudeln. Livet är orättvist, menar hon, och det kan jag och säkerligen också Arnaults offer hålla med om.
Angelus Novus (den nya ängeln) av Paul Klee (1900-tal)
Ett andra konstverk Frostenson nämner. Om Angelus Novus skrev filosofen Walter Benjamin under det att han var på flykt undan nazisterna, att ängeln med sin vida blick har fäste på olyckan. Han blickar tillbaka mot katastrofen alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Men paradisets stormvindar fångar hans vingar och tvingar honom mot framtiden. Frostenson kopplar troligen den lilla människans kamp mot barbariet till Arnaults situation.
Berättarjaget i Sedd är en namnlös kvinna som har ett barn och väntar ett till. Hon är präglad av erfarenheten att ha förlorat sin tillhörighet som dotter i en ålder av 20 år. Hennes återblickar ringar in sorgen efter mamman, osäkerheten inför att själv bli mamma, graviditetens belägenhet, moderskapet och vardagsdetaljernas börda. Jessie Greengrass sätter ord på sorgen efter en mamma och föräldraskapets magiska vidunder på ett genialiskt sätt. Det här är en makalös debut!
Jagets berättelse avbryts då hon zoomar ut och sätter fokus på historiska personer och hur deras forskning står i relation till hennes livssituation; Bröderna Lumière, Sigmund Freud, William Hunter med flera. Hon placerar på så sätt berättarjaget i en bredare kontext. Jag uppskattar ansatsen att lyfta blicken från det egna jaget, jag är bara otroligt trött på Freud och tycker att jag redan läst tillräckligt om honom. Övriga personer intresserar mig. Hade det inte varit för Freud hade romanen fått fullt betyg.
Av Jan van Rymsdyk 1750, i samarbete med William Hunter.
Jag som läsare sätts i ett alldeles unikt tillstånd tack vare Greengrass språkarbete. Hon skriver om irritationen som överskuggar kärleken till de närmaste; mannen och barnet. Skräcken över att hur man som förälder på något sätt kommer att skada sitt barn. Det oerhört märkliga med att först tänka på ett barn som en idé, sen ha det växande i den egna kroppen, föda ut det i helvetets plågor och chock för att sedan ha det som en utväxt tätt inpå kroppen. Hela tiden medveten om att det ska försvinna från en för att bli sin egen.
”- Det är sa hon – som att ha en del av sitt eget hjärta utanför kroppen. och menade nog att barnet förblir en del av en, livsnödvändig med avskild – fast så känns det inte för mig. Snarare tycker jag att det är som en amputation, något som skurits av och nu är lika omöjligt att återfå som ett föremål som fallit ur en båt och driver med strömmen, längre och längre bort.”
”Jag hade trott att jag skulle fortsätta falla tillbaka i min egen enskildhet som till en norm från vilken jag tillfälligt avvikit, och att jag utan henne skulle vara mig själv igen, hel och odelad. Men i stället är jag halvfärdig, ett hus med en av väggarna vidöppen mot den kalla vinden…”
Nu väntar jag spänt på att hennes The High House ska översättas till svenska.
”…oceanen bär med sig mina drömmar mot ett land som måste dyka upp en bra bit bortom horisontlinjen, som ett eldorado, de överlevandes land.”
Jérémie är i det beryktade mellanrummet, han är varken vuxen eller barn. Han är dessutom ensam och (hemligt) homosexuell vilket gör det till ett helvetesgap. Vuxenvärlden är fortfarande bortom horisonten, och vem minns väl inte hur jobbigt det var. Detta kritiska tillstånd försöker Bouraoui klä i ord. Och som hon gör det i denna prosalyriska kortroman. Precis som profeten Jeremias författade Klagovisorna framför Bouraoui Jérémies medvetandeström. Och det är vackert.
Han är som ett öppet sår, uppfylls av skräck, sorg, åtrå och längtan till den grad att han inte tycks kunna leva ett aktivt liv. För att stå ut berusar han sig. När han är hög vågar han drömma och kan då känna åtrå utan att den smärtar honom.
”Med en joint är det som om jag hade ett hjärta som slår inuti mitt eget hjärta, jag känner mig bakom livet, och det livet har blivit mitt normaltillstånd.”
Det här utspelar sig som titeln belyser; innan männen. Jérémie har ännu inte upplevt ömsesidig förälskelse. Han vet inte om besvarad kärlek innebär slutet på tomheten, (men det vet jag). Hans erfarenheter av kärlek är hittills sammankopplade med mamman, vars uppmärksamhet han trängtar. Men Jérémie har insett att hans mamma också har ett eget liv, hon är inte bara mamma. Pappan bor långt borta och relationen med honom står utan förflutet och utan framtid.
Jag tycker att den här ljuvliga och sorgliga texten öppnar upp för diskussion om känslor, droger, tonårsliv och moderskap. En riktig liten pärla som dessutom erbjuder poesi som substitut för droger.
Hilma af Klint föddes 1862 i Stockholm. Hon växte upp på Norrtullsgatan, i en adlig och liberal familj, undervisades av Anna Withlock, anslöt sig till Fredrika Bremer-förbundet (som gick i bräschen för allmän rösträtt). Ni hör ju – det här är en feministisk historiekavalkad.
Hedersdoktor Julia Voss är tyska och har lärt sig svenska för att kunna forska om Hilma af Klint. Hon förkovrar sig i de skrifter och målningar som af Klint lämnat åt eftervärlden, medveten om att hennes astrala konst var före sin tid. Hennes utifrånblick på Sverige tillför boken en extra dimension. Hon lyfter vad Mary Wollenstonecraft ansåg efter att ha rest genom det fattiga och omoderna 1700-talets Sverige: ”Deras festmåltider, liksom deras komplimanger, tycks vara en karikatyr av de franska. Deras skålar innehåller, precis som de franska, en mängd blandningar som fördärvar matens naturliga smak, utan att i gengäld får någonting bättre. Över alltsammans strör de kryddor och socker, till och med på brödet.”
af Klint går på Konstakademin, intresserar sig för teosofi och anser sig vara klärvoajant vilket leder henne fram till abstrakt nonfigurativ målning med syfte att upplösa verklighetsformerna och med färger, linjer, former förmedla astrala världen i en slags ”urbilder”. Hotad och motarbetad av normer, ojämställda regler, diagnoser, manliga kollegor och tidsbrist på grund av omsorgen av sin mor arbetade hon påhejad av ”andliga rådgivare”, sitt kvinnliga avantgarde och sin själsfrände.
De tio största
Mest handlar det om af Klint och hennes teosofiska upplevelser. Men den här breda biografin fångar också in den konst-, kultur- och vetenskapshistoria som är samtida med henne. Världskrigen, elektriciteten, telefonen, glödlampan, världens första friluftsmuseum (Skansen) liksom Lagerlöf, Strindberg, Munch, Curie med flera var samtida. Det här är en välarbetad och oerhört mastig biografi. Jag som inte är antroposofiskt engagerad, uppskattar den historiska genomgången men har svårt att behålla intresset för de ockulta utsvävningarna. Det är dock spännande hur af Klint angriper könsindelningen på en andlig nivå och skriver om ”kvinnomän” och ”manskvinnor”. Ett dualväsen består av en manlig andlig del och en kvinnlig, men dubbel könstillhörighet är möjlig och af Klint besitter den manliga på eterisk nivå. Hon var queer! Dessutom antimaterialist och antinationalist, vegetarian och lesbisk (idkar ”spartanskt” leverne).
Abstrakt pionjär
Och sen när den abstrakta konsten väl slog igenom var det naturligtvis bara män som fick erkännande. Men nu snart 80 år efter hennes död, är intresset för Hilma af Klint och hennes konst stort. Som hon förutspått.
Det här är en kortroman vars protagonist anspelar på Harvey Weinstein. Det sista dygnet innan domen faller befinner han sig i ett hus han lånat av en vän. Fotbojad, uppassad, sjuk, men vid oväntat gott mod ändå. Han är en ”duktig” amerikan med förmåga att ”se positivt på tillvaron”, ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” och hur det nu brukar låta. (Jag hatar sådana floskler.)
Harvey är en psykologisk framställning, ett skolboksexempel av hur en människa kan försöka minska den kognitiva dissonansen. Han håller envist fast vid att allt är fint, det kommer att ordna sig. Han har ju inte gjort något fel! Han är inget monster, snarare offer. Men läsaren är klokare och bättre informerad än protagonisten varför hen genomskådar honom väldigt snabbt. Jag älskar greppet men tycker Cline är onödigt övertydlig.
Jag uppskattar ansatsen att ta sig in i huvudet på en uppburen narcissistisk man som inte respekterar (uppfattar?) andras gränser och som inte urskiljer någonting som heligt. Det är som att ord inte räknas för honom. Som att ”bara ord” aldrig kan skada. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt, sagt rätt ut, skrikit: hur fan tänker de? Cline försöker reda ut det.
Det är oerhört störande att Harvey inte lider mer av ångest och självförebråelser, dock troligen realistiskt. Men fängelse i 23 år, som ska bli hans dom, är en tröst för läsaren med rättvisepatos. Han lär få sin förmåga ”att tänka positivt” utmanad, minst sagt.
Vi är i en liten sorglig håla i Mexiko – förstörd av karteller och oljebolag – befolkad med ursinniga människor som lever i smuts och misär. Deras liv präglas av fattigdom, vidskeplighet, hetta, missbruk, hat, våld och övergrepp. Männen har det fruktansvärt, homosexualitet är mer föraktat än mord. Kvinnorna ännu sämre och allra mest utsatta är barnen.
Romanen är centrerad runt Häxan. Hon hjälpte till med illegala aborter, bjöd på knark, lånade ut pengar, men nu hittar man hennes ruttnande lik i floden.
Berättaren fokaliserar de mångsidiga huvudpersonerna en efter en, tätt inpå, och förmedlar en brutal verklighet som läsaren inte kan värja sig mot. Romanen pulserar från början till slut av en ihållande smärta. Som en orkan vräker den sig fram med våldsamhet och utan nåd. Texten är tät och väller över läsaren. Långa meningar som inte tillåter paus för varken andning eller avbrott utgör tillsammans en väldigt fin komposition. Språket är grovt och nästan outhärdligt explicit, som ett litterärt vredesutbrott.
Jag slarvar ofta med att lyfta fram översättarna men här kan det inte nog betonas. Hanna Nordenhök är inte bara en skicklig författare utan dito översättare.
Idag fyller karenina.se ett år och vad passar väl bättre än att fira detta med ett mastodantinlägg om Marcel Prousts fantastiska spaning. Målet är att under 2022 läsa 4000 sidor ”navelskåderi” av fransk död gubbe (född 1871). Jag har så här långt läst första delen; Swanns värld, som i sin tur är indelad i tre delar.
Det namnlösa berättarjaget ligger i sängen och försöker sova när vi först möter honom. Livet omger honom med en djupare tystnad vilket gör att han nu hör minnets klockor ringa. Han inleder med att ta oss tillbaka till den kväll hos morföräldrarna i Combray, då hans förtvivlan för första gången inte betraktas som något orätt utan som ett nervöst och sjukligt tillstånd som förtjänar tröst. Hans brott består i sökandet efter kärlek, närhet och uppmärksamhet av sin mamma i en godnattkyss eller två.
”Jag hade plötsligt nått ett slags sorgens pubertetsålder, en tårarnas emancipation. Jag borde ha varit lycklig, men det var jag inte. Jag hade en känsla av att mamma gjort en första eftergift för mig men att den åsamkade henne smärta; att det var henne största kapitulation i kampen för det ideal hon uppställt för mig, och att hon med all sin tapperhet nu för första gången var tvungen att erkänna sig besegrad.”
Del ett handlar om en pojkes högborgerliga uppväxt i Frankrike bland släktingar och bekanta däribland monsieur Swann. De är karaktärer präglade av realismens stränga öga och det står klart att Proust tyckte adeln i sin grupp för inbördes beundran var snobbig med sina koketterier, neurasteniska tillstånd, sitt kurtiserande, poserande och skvaller. Proust vill se bortom vanor och konventioner för att frilägga sanningen. Han synliggör maskorna i nätet av tankevanor och verbaliserar verkligheten från en högre dimension. Han sätter alla små erfarenhetskorn under lupp, fokuserar det immateriella, människans medvetande och allt vad det implicerar i form av tidsuppfattning, minnen, tro, känslor, drömmar, språk, vanor, ångest, kognitiva dissonanser, associationer, fantasi, tyst kommunikation, längtan, sinnenas samverkan och förmågan att spela teater. Liknelser och metaforer duggar tätt i hans ljuvliga lyrik. Skönheten i ett ting synliggörs i ett annat. Därtill är det många, detaljrika, vackra meningar om vad hans sinnen förnummit. Hans prosa är inte bara sensibel utan också visuell, med orden målar han fram böljande svarta sammetstyger, azurblå sparriskronor och kastanjer på våren likt i god tid klädda gäster som inte låtit avskräcka sig.
Del två i första bandet heter Swann och kärleken. Swann, vars besök i Combray gjorde att jaget blev utan sin godnattkyss. Berättarrösten ligger tätt inpå Swann vars hela värld kommer att kretsa runt Odette (som han tycker liknar Sippora). Här tar Proust itu med hur kärleken blir till en inoperabel sjukdom med symptomen besatthet och svartsjuka. Man säger att kärleken inte kan intellektualiseras, men Proust lyckas faktiskt att konkretisera och formulera vad bäraren förnimmer genom kärlekens glasögon, jag känner igen mig. Swanns kärlek och jagets mammalängtan tycks uppkomma ur samma källa av saknad.
”Ty en stark lidelse är som en tillfällig och annorlunda karaktär som träder i den andras ställe och sätter dess invanda uttryckssätt ur funktion.”
Sippora av Botticelli
På spaning efter den tid som flytt är som väntat en mycket långsam berättelse – berättarjaget ligger i sängen hela första delen – som pågår via jagets intellekt. I ramberättelsen ”händer” det ingenting mer än att han blickar tillbaka på sitt liv och funderar på varats olidliga tyngd och människans psykologiska komplexitet. Det helt makalösa språkarbetet och att Proust ger oss nyckeln till den svårfattliga och dunkelt anade sannings- och skönhetsvärden, är den stora behållningen. Det är mycket underhållande.
Detta litterära konstgrepp räknas till modernismens centrala verk tillsammans med bland annat Virginia Woolfs. De båda har rönt stora framgångar med medvetandeströmmens formexperiment. Prousts långa mustiga meningar vindlar som labyrinter – ibland känner jag mig vilse och undrar om utgången verkligen står att finna – är härliga att vara i, ger upphov till epifani när jag tagit mig igenom. Vad jag däremot inte väntat mig är den ironiska tonen som är riktigt rolig.
Det är en storslagen roman med högt stående ambitioner och som mytologiserar sina karaktärer, men prosan har också markkontakt. De vackra kvinnorna har röda blemmor, svartsjukan följer kärleken som en skugga och den manliga idolen lider av förstoppning. Jag får en känsla av att min hjärna ska gå ur led och ryser när jag läser om madeleinekakan, skrattar åt tant Léonies mardrömmar om att behöva ta en promenad, nickar instämmande när han låter Françoises manifestera människans förmåga att i fantasin uppleva vad vi i verkliga livet vägrar befatta oss med. Jag myser när han omgiven av skära hagtornsbuskar i skäraste vårskrud får syn på sin första kärlek Gilberte.
”Jag såg först på henne med en blick som inte endast var ögonens budbärare utan förde alla mina sinnens talan, då de ångestfullt och liksom förstenade lutade sig ut genom blickens fönster; en blick som skulle ha velat vidröra, betvinga och bortföra den kropp den betraktar, och själen med den.”
Läsupplevelsen beskrivs väl med det uttryck Proust frekvent plägar begagna sig av: mondän.
Allt börjar med att hyran och andra räkningar måste betalas och därifrån utvecklas fyra novellserier om vidriga arbetsförhållanden. Tre vänner försöker hanka sig fram med olika ”skitjobb”; voiarbetare, dödgrävare, mystershoppare och budkörare.
Tommy Sundvall ryter i sin debutbok ifrån, jag tror han skriker: anarki! Det är helt underbart. Mellan dessa pärmar finns ett rum dit jag kan gå för att slippa allt oväsen utanför. Här är det figurer ur prekariatet som har ordet, de är varken smarta eller snygga – men de får ta plats i alla fall. ”Mellisarna” (medelklassen) får på nosen, personen från HR blir utbuad och en svinig chef får vad han förtjänar. Ilska och humor i en befriande potpurri.
Hur kan man inte vara förbannad i denna bisarra tid där gigekonomi, nyliberalism och kapitalism sammansmält till en brunblå röra? Bemanningsföretagen konkurrerar ut fasta anställningar vilket skapar en underklass som tvingas börja konkurrera med varandra. Sundvall påminner om värdet av att gå samman och om fackföreningarnas viktiga arbete som måste värna arbetsrätten och stå emot den gigifierade arbetsmarknaden.
Sundvall är en proletärförfattare och hans lättillgängliga bok väcker känslan av att alla berättelser räknas. Att formen får stå tillbaka för budskapet är av godo. Han fyller ett gapande hål när han centrerar arbetets betydelse.
Här bjuder Clara Törnvall de kvinnliga autisterna upp på scenen, de som tidigare varit osynliga (fram till 1980-talet betraktades autism som ett tillstånd reserverat för pojkar). Hon har själv fått diagnosen högfungerande autism (tidigare Aspergers syndrom) i vuxen ålder vilket fick henne att gå från att vara ”en misslyckad neurotypiker till en vanlig autist”. Hon går med brusreducerande hörlurar, äter som en orm (ofta men sällan), går vilse i sin egen hemstad, kan inte läsa mellan raderna utan älskar klarspråk, hon har haft svårt med kvinnlig vänskap och har ett kraschat äktenskap bakom sig.
”Att ha vuxit upp med odiagnostiserad autism är att ha lidit av svårigheter som inte fanns. Kvinnliga högfungerande autister existerade inte som en kategori. Ändå var jag en av dem.”
Med en slående kombination av mycket välskriven sakprosa, intervjuer och personlig essä lyfter Törnvall hur autisterna representerats på film (Alice i underlandet), hon ger en historisk överblick (man trodde det berodde på känslokalla mödrar), hon går igenom myter och inte minst litteraturens framstående (förmodade) autister; Elin Jelinek, Birgitta Trotzig, Virginia Woolf, Emily Dickinson, Doris Lessing, Patricia Higsmith med flera. Det är makalöst intressant och underhållande! Jag tänker mycket på ”vanemässig varseblivning”, som både är en välsignelse med sin automatisering och ett hot då livets företeelser slukas och riskerar att försvinna obemärkta. En stor del av livets mening, tänker jag, är förmågan att förundras.
Trots att jag läst mycket om autism lyckas Törnvall hålla mig intresserad även under faktaavsnitten. Autism är biologiskt och ärftligt, det uppstår under fosterstadiet och är kopplad till hjärnans utveckling. Det finns ingen medicin och terapi hjälper inte, tillståndet är livslångt. Autistiska barn växer upp till autistiska vuxna. 75% har också andra diagnoser. Möjligen har de ett ökat avstånd mellan stortån och tån bredvid (?). Jag får lära mig skillnad på emotionell empati och kognitiv empati, autister har enligt Törnvall ofta svårt för senare. Eftersom flickor från tidig ålder tränas mer i socialt samspel än pojkar blir de ofta väldigt duktiga på att maskera sina tillkortakommanden därför brukar kvinnliga autister inte ha svårare att hitta en manlig partner. Hur det är för lesbiska autister nämns inte.
Därtill infogar hon en adekvat samhällskritik om vår tids normer som tack vare gigekonomi, tillfälliga anställningar, digitalisering etcetera kräver trevliga, multitaskande, strömlinjeformade medborgare. Algoritmer ersätter alltmer mänskligt omdöme vilket gör att utrymmet för olikheter minskar, menar Törnvall.
Det råder inga tvivel om att författaren är nöjd med sin diagnos då den hjälpt henne att förstå sig själv. Diskussionen om var gränsen mellan sjukt och friskt går tillfredsställer dock inte mig. Törnvall jämför autismdiagnosen med att vara 2,30 lång – det är normalt men leder till svårigheter med tanke på hur samhället är utformat. Christian Rück är inne på samma spår i sin bok Olyckliga i paradiset. Han menar också att diagnoser ställs alltför frekvent delvis på grund av att vårdsektorn har privatiserats. Å andra sidan kan autism ligga bakom ätstörningar och depressioner. Autister begår självmord i högre grad och har i genomsnitt 16 års kortare livslängd.
”Jag var autistisk och visste inte om det. Jag förstod inte att likhet inte är detsamma som närhet. Jag förstod inte att en kärleksrelation också är ett skådespel. Jag kunde aldrig lägga band på mig. Jag trodde att jag jämt kunde leva ut mina känslor i hans sällskap, oavsett arten av dem. […] Hur dödstrött man än är måste man ibland klistra på ett leende och knipa igen. Hålla god min och spela lite teater.”
Salman är en tolvårig svensk pojke vars föräldrar kommer från Iran. Han längtar efter solsemestern som är tänkt att gå till Spanien, men istället bär det av till den riktiga solen och släkten i Baluchistan. Regimen i Iran ser inte med blida ögon på Salmans föräldrar som lämnat landet. Läsaren får uppleva Iran, dess natur och kultur via Salman som också jämför den med svenska normer. Det är ett lyckosamt grepp som gör berättelsen både lärorik, spännande och sorglig.
Salman möter sin kusin Mahgol för första gången. Hon är en modig tjej som inspirerar Salman. Hennes pappa har utsatts för den korrupta regimen i sin strävan efter att bygga en skola.
Jag tycker att människorättsaktivisten Peimaneh Mollazehi lyckas riktigt bra när hon tar med oss till sin födelsestad och problematiserar den islamska regimens regelverk. Hon håller en fin balans mellan karaktärsutveckling och politiska spörsmål. Jag uppskattar trovärdigheten och att hjältarna i den här berättelsen framstår som mänskliga. Med den här debutromanen vann hon barnradions bokpris 2021. Det finns en lärarhandledning till boken som jag absolut tycker ska läsas i skolan.
Senaste kommentarer