Synden av Björn Ranelid

Julius Rodhe, född 1938, är vår berättare och han öser ur sin barndomsbrunn belägen på Österlen. Där finns hans belästa och språkkunniga far och hans tvåldoftande mor. Pojkarna som mobbar honom. Irma som bär kärlekens budskap men som inte vill kännas vid honom i skolan.

Julius ramlade ner genom en lucka till källaren som liten och spräckte skallen. Den kunde lagas med en silverplatta men det förlorade talet och motoriken måste tränas på nytt.

Jag har inte läst något av Björn Ranelid tidigare, och hade kanske inte gjort det om inte Synden vunnit 1994 års Augustpris. Ranelids persona som jag har en ironisk inställning till, gör sig påmind inledningsvis men efter ungefär femtio sidor är jag inne berättelsen. Prosan är Ranelidsk och poetiskt högtravande – som väntat – men den låter sig också sjunka hela vägen ner till den skånska myllan och den realistiska fysiska kroppen.

Ranelid implicerar det immanenta och transcendenta, kropp och själ, människa och Gud och natur. Hans fascination av ålar, äpplen, språk, kärlek och kvinnor brer ut sig över sidorna i metafortäta rader. Hela den bombastiska texten är som ett försvarstal för den udda, utsatta, fördömda människan. Han ger Julius värdighet trots att han pratar och går konstigt.

Men karaktärerna lever tyvärr aldrig riktigt upp för mig. Jag tröttnar på de formelartade upprepningarna och saknar gestaltning. Sexskildringarna är krystade. Andemeningen att det finns goda och onda människor känns daterad och platt.

Jag ÄLSKAR dock att han påminner läsaren om tiden när krämaren alltså försäljaren var någon man enligt norm skulle vara misstänksam emot.

Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig återstår det fyra böcker att läsa (se lista).

Kommentera