När Sven Delblanc var liten drömde han om att förvandlas till sten, för att sten inget känner hur den än behandlas.
Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig.
”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns vi så olika.”
Med en lyrisk prosa som alluderar vackert på bibeln och grekiska mytologi berättar Sven Delblac om sin vidriga uppväxt. Det är en väldigt privat berättelse som författaren i sitt efterord erkänner som pinsam att publicera. Han dröjde också flera år med att publicera den.
Ju fler böcker jag läser desto mer ointresserad blir jag av huruvida en roman är självbiografisk eller skönlitterär. Jag finner det närmast komiskt när en författare gör anspråk på att skriva sant. Minnet är bedrägligt och sanningen är inte objektiv. ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar filosofen Kierkegaard. Jag menar att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion. Att skriva om ”sitt jag” skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att skriva fram världen, allt skrivande kommer ur och filtreras genom författarens jag. Ett bra konstverk bör dock hänvisa till ett liv bortom konstnären och inom oss, något som fanns där omedvetet redan innan vi tog del av verket. Ett bra verk är alltså ofullbordat tills läsaren fullbordar det. Proust skriver: ”Författarens verk är ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa henne att urskilja det som hon utan boken kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Ett verk som har förmågan att beröra och väcka läsarens tankar är av godo oavsett om det behandlar ett jag som ligger uttalat nära författaren eller inte, tycker jag.
”Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den utnyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skrika av smärtsamma minnen.”
Tiden flyr, men den lämnar skuggor efter sig, aldrig har jag känt det så tydligt som när jag läser Livets ax.
Det är 30-tal, depression och mellankrigstid när Sven Delblanc föds. Hans ”pappa” – ett epitet han inte förtjänar – beskrivs som vilde och demon. Mor och systrar står tillsammans med det blommande körsbärsträdet för positiva livsvärden. Pappans despotism lär sonen att den starkaste bestämmer, att människan är människans varg. Gud är starkare än människorna, männen är starkare än kvinnorna, föräldrarna är starkare än barnen, barnen är starkare än djuren. Som pojk kissar han på sig och blir mobbad tills han gör det enda möjliga – slår tillbaka och kränker andra som står lägre i hierarkin. Det kanske mest tragiska med att vara utsatt är att det också gör honom till bödel. När barnet växer upp och är fri från mobbarna kvarstår inte bara skammen över att varit utstött utan också skulden över egna oförätter.
”Att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.”
Det är oerhört spännande att förflyttas till en tid där ”hårt arbete fick kvinnosvetten att bryta fram ur ludna armhålor så männen drog tungt efter andan”. Men mest är tungt och sorgligt. Hans ord ”Kom tystnad, kom!” griper riktigt tag i mig eftersom tystnaden verkligen kom året efter boken publicerades. Hans 61-åriga liv tycks ha varit mycket svårt vilket resulterade i en pessimistisk livssyn och säkerligen också till att han blev författare.
Han berättar om hur skräcken för kvinnokönet och manlighetens skuld tyngde honom i takt med att han utvecklade sin sexualitet, vilket får mig att fundera kring förhållandet mellan kön, sex, offer och förövare. Och vad det egentligen innebär att vara stark.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. Livets ax vann 1991. För mig återstår det nu två böcker att läsa (se lista).
Senaste kommentarer