Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström

”- Jag har så bråttom, upprepar morfar. Jag har så bråttom nu med allt jag måste hinna medan tiden tänker på annat. Sedan är det för sent.”

Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. För mig återstår det efter att ha läst Medan tiden tänker på annat, tre böcker att läsa (se lista).

Denna ett barns skildring av en morfar som sakteligen försvinner in i ålderdom och demens måste ha varit ett tema som imponerade på nittiotalet. Precis som i den förra vinnarboken jag läste; Synden finns här en återblickande person och det handlar om hur barndomens minnen förhåller sig till sanningsanspråk. Att den här vunnit Augustpris är obegripligt för mig, inte för temat givetvis men för genomförandet.

Axel är vårt berättarjag och vi ser världen genom hans barnsliga blick. Jag tycker inte att Rådström behärskar det naivistiska perspektivet, texten är ofta banal, tråkig och tjatig. Meningarna är korta och upprepande nästan som i en barnbok. Exempel:

”Någon säger något om åskguden Tor som åker över himlen. Jag vet vad de menar med det där. Det är en gammal Gud som kör en stor vagn över molnen och slår med sin hammare så att det dånar och blixtrar.”

Visst är morfar en härlig Ulf Stark-karaktär som jag absolut blir förtjust i. Och det finns ett slags spänningsmoment som implicerar frågan varför Axel inte är mer med sin far. Men det räcker inte. Berättelsen står stilla och karaktärerna lever inte upp för mig. Det här är del två i en trilogi, kanske hade jag uppskattat den mer om jag läst första delen innan.

Kommentera