Lars Hård (#Lars Hård 1-3) av Jan Fridegård

Jag har läst de tre första böckerna om Lars Hård: Jag Lars Hård, Barmhärtighet och Tack för Himlastegen.

Två meter Lars är bornerad, kåt, filosofiintresserad och som namnet antyder hård. Vad det innebär att vara hård som man är ett av ämnena som författaren verkar vara intresserad av att undersöka. Det här är en romantrilogi som trots att den har över 80 år på nacken fortfarande är aktuell, det visade exempelvis Will Smith på årets Oscarsgala. (Finns utmärkt uppläst av Torsten Wahlund.)

Jan Fridegård, proletärförfattare, född 1897, hade tydligen själv erfarenhet av att sitta fängelse och vara i ständig tävlan om att vara den råaste bland råa.

Innan jag delger mina feministiska reflektioner som väcks på grund av bokens besynnerlighet, vill jag lyfta fram vilken otrolig berättare han var Fridegård. Det här är en fantastisk historia att uppslukas av och vilsamt avnjuta. Man behöver inte grubbla hjärnan i spinn utan kan bara låta sig underhållas av persongalleriet och det måleriska språket. Man kan skratta åt hur Fridegård skriver om att tiderna även för ett sekel sedan anses ”konstiga” och med ”mycket elände” – precis som man hör äldre säga nu. (Egentligen har det kanske med mognad hos individen att göra, förmågan att ta in omvärlden och se olyckor som drabbar andra?) Utan psykologisering och utan att leta anledningar i barndomen får vi läsa om en ung mans leverne och utveckling i början av 1900-talet.

”…tänkte jag på hur mild en kvinnas röst låter på natten, en mors bekymrat mild, en käresta smeksamt mild. Och jag tänkte vidare, att det är nog gott för oss karlar att ha dem. Jag beslöt att uppskatta dem högre än hittills. Ja ett tag var jag frestad att jämställa dem med mig själv. Jag insåg dock snart ohållbarheten i en sådan jämförelse.”

Enligt författaren Jan Kjaerstad är en bok besynnerlig om den berättar om fenomen vi upplever som etiskt betänkliga det vill säga ger oss en glimt från ondskans insida. Lars Hård är en sådan karaktär. I motsats till igenkännande är han oerhört irriterande. Mitt medelålders jag kan lyckligtvis lugna ner lilla Nina som vill gå i taket när Lars funderar på om kropp och kvinna är samma sak. När han blir kär och fylls av äganderätt och likställer sig själv med hennes far. Detta är skolsboksexempel av hora-madonna-komplex och i berättelsen finns pedofili också representerat. Det är en vidrig kvinnosyn Lars Hård ger uttryck för.

Jag minns att vi läste någon Fridegård på högstadiet och det gav misogyna killar vatten på sina kvarnar, tjejer är sämst hö hö. Nu tänker jag att det borde ses som feministiskt gynnsamt att säga som det är. Fridegård berättar utan omsvep hur illa ställt det kan vara med en mans kvinnosyn. Idag läser jag Lars Hård som en varning i det att han saknar empatisk förmåga och konsekvenstänk. Jag kan också se honom som ett offer för manlighetens normer och omständigheter.

Lars slits mellan dikotomierna renhet och synd, kvinnligt och manligt, ont och gott, rik och fattig, hora och madonna. Det handlar om fängelsestraffets destruktiva biverkningar och om att ta död på romantiska föreställningar. Mest handlar det om korsningen mellan klass och kön. Lars är en mer eller mindre förstenad person invärtes och han begår våldsbrott, frågan är om det främst beror på att han är fattig eller att han är man. Kön eller klass? Klass eller kön? Eller båda.

Enligt Lars själv är han samhällets orättvist behandlade styvson, han har otur, men är dock snyggare och smartare än de flesta andra. Enligt mig är han en ung fattig man med omogen frontallob vilket gör hans tankar och handlingar grandiosa. Han bryr sig inte direkt om någon annan än sig själv. Han drömmer om att med hjältemod rädda en flicka men den kvinna som ”mist sina saker” efter ha varit samman med Lars framkallar inga hjältekänslor. Anledningarna till hans olycka ligger dels utom honom – klass, och på grund av hur han beter sig – kön. Eller är båda dessa sektioner utom hans kontroll? Kanske argumenterar Fridegård för att män är djur? Åtminstone unga män…

Litteraturens uppgift är tack och lov inte att upphöja den mänskliga anden och det gör sannerligen inte Fridegård vilket troligen är en anledning till att han fortfarande är relevant. Intressant är det också för att det ger ett historiskt perspektiv på fenomenet med incels. På Lars tid var det kvinnoöverskott vilket resulterade i att vissa kvinnor kunde glömma att bli gifta, de tvingades tänka nytt; klä sig i manskläder och arbeta.

”Så snart en modern människa känner att allvarliga tankar vill komma till henne blir hon orolig och söker upp andra tomskallar för att gnugga sig mot dem. Gnisslet som uppstår kallas sällskapsliv, konversation med mera.”

Kommentera