nov 24
I många korta vittnesmål berättar de som arbetar ombord på det sextusende skeppet – människor och människoliknande cyborger – om livet ombord, främmande föremål, saknaden efter jorden, attityder till varandra och arbetsuppgifterna. Här är känsloyttringar som gråt exempelvis en positiv sak, i dem finns det kraft. ”Bara ett fåtal av oss har beträtt jorden, men …
nov 18
Har ni läst Furan av Lisen Adbåge? Det är en barnbok med skräcktema där träden stretar emot och virket som husväggarna består av gnäller och blöder. Om inte, gör det! När jag läser Troll längtar jag efter Furan. Jag beundrar danska Rasmus Daugbjerg (född 1993) som hittat en helt egen stil baserad på fantasi och …
nov 02
Josefine Klougart är poet och kallas ibland ”Danmarks Virginia Woolf”. Jag älskar Woolf och jag förstår liknelsen, men jag fastnar inte alls för den här splittrade mosaikromanen. Det finns delar som imponerar men som helhet tråkar den ut mig. ”Barbara kan ta på sig fina kläder, men hon blir inte fin, hon blir pyntad.” Det …
sep 20
”November bjuder på karameller av granit.” /Tomas Tranströmer Vem har inte en regnig och gråtrist novemberdag tröstat sig själv med att den snart är över. I morgon är en ny dag, säger man till sig själv. Men tänk om det plötsligt inte skulle vara det. För protagonisten Tara är det varje morgon när hon vaknar, …
jul 09
Helle Helle är en genial prosaist, Danmarks Hiromi Kawakami. När hon skriver skapar hon fönster och dörrar för läsaren att titta ut och förflytta sig igenom. Jag är med Bente, författaren med skrivkramp, hos John och Putte i en liten dansk by vid vattnet. Jag har känner kylan, vinden och granntantens cigarettrök. Jag är med …
maj 14
”Tine kunde bli så översvallande att min egen glädje ebbade ut. Hon hoppade upp och ned i soffan, klappade i händerna, hennes röst blev hög och gäll. […]Ibland såg jag på mig själv som en silo vid en åker. Jag visste inte riktigt vad den innehöll. Kanske ingenting. Jag funderade också över hur andra såg …
apr 05
”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.” Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens …
feb 26
”Tiden går, Ida står” Så skulle man kunna förkorta den dystra romanen om danska Ida, målaren Vilhelm Hammershøis (1864-1916) unga musa. Men Jesper Wung-Sungs fantastiska romanidé är att låta läsaren möta människan Ida. Hon får prata, skämta, tänka och röra sig som vore hon en levande och komplex person – vilket hon ju varit. Författaren …
jun 23
Den här (ljud)boken om det värsta som kan hända har hypnotisk effekt på mig. Jag sugs in i Marie Richardsons röst som läser den här poetiska texten väldigt fint. Omtagen laddade med mer detaljer och starkare känslor för varje gång. Oerhörd smärta. Panik. Rädsla. Vrede. Och sorg förstås. ”C.S. Lewis skriver i Anteckningar under dagar …
jun 04
”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal. Den var på sätt och vis alltid med mig. I början hade jag förstås aldrig sett en människa dö, men en liten pojke vet både för mycket och nästan ingenting om döden. Jag funderade på vad som skulle hända om …
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
Senaste kommentarer