mar 28 2022

Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Finlandssvenska Anna-Lena Laurén bor och arbetar sedan tio år som journalist i Ryssland. Från den positionen inifrån hoppades jag på nyanserade bilder och djuplodande analyser om motstånd och medlöpare i sammetsdiktaturen. Jag blev besviken. Här får jag samma stereotypa berättelse som jag tagit del av många gånger tidigare via svensk media. Regimen i Kreml med Putin i toppen är auktoritär och korrupt, använder sig med flit av missvisande propaganda, hotar med våld. De är nonchalanta, klumpiga och närmast korkade enligt Laurén. Hon är en god berättare, men eftersom hon är journalist förväntar jag mig mer korrekthet och mindre objektivitet.

Tyvärr hänger hon sig åt grova generaliseringar när hon sen skriver om de (140 miljoner) ryska människorna, vilka hon enligt utsago älskar. Ryssar kan inte komma överens om någonting, de använder argumentet ”alla vet”, de föredrar en person som Karlsson på taket framför Pippi Långstump, de är antifeminister etc.

”Det ryska sättet att kommunicera består ofta av böljande samtal utan slutsatser. Man hamnar mitt i en ström av ord, fraser, utvisningar och återvändsgränder, hugskott och ingivelser. Ord som bara är utfyllnad. Frågor som ställs utan att frågeställaren väntar sig något svar.”

Hon ifrågasätter ryssarna som har en stabil uppfattning om hur ”saker är”. Men sen använder hon sig själv av denna simplifierade slutledning om ryska folket och om öst kontra väst. Det är förvånande att hon som utsetts till Årets journalist 2021 i den här utsträckningen använder generaliseringar, spekulationer, anekdotisk bevisföring och grova förenklingar. Jag fick skamkänslor.

Det blir lite bättre på slutet då hon faktiskt erkänner att hon som utlänning inte kan se hela bilden. Kanske att hennes ryska vänner – som enligt Laurén ger uttryck för konstiga åsikter – är lite irriterad på henne som klagar på det mesta och som dessutom har barnflicka. Jag får en stark högerkänsla av hennes framtoning. Det hade varit bra om hon hade intervjuat fler ryska invånare för när de får komma till tals blir det intressant. Exempelvis bonden som kämpar för att få behålla sin mark mot regimens storbolag ”agro holdings”.

Jag ser (nu!) att föregångaren till den här boken heter De är inte kloka de där ryssarna. Jag skulle inte ha läst den här om jag visste det.

mar 27 2022

Fyrväktaren av Jeanette Winterson

”Min mor kallade mig Silver.
Redan vid födseln var jag hälften
ädel metall och hälften pirat.

Jag har ingen far. Det är inget speciellt med det – till och med barn som har fäder blir ofta förvånade över att se dem.”

Det är kärlek vid första ögonkastet när Jeanette Winterson – med en underfundig, magisk och komisk inledning, lik en saga av Barbro Lindgren eller Roal Dahl – snurrar igång den här upplysande berättelsen. Hur kan man motstå en huvudkaraktär som heter Silver, har spetsig näsa, krulligt hår och inte är mycket längre än sina strumpor? Svar; det kan man inte. Jag kan å andra sidan inte motstå något i den här fulländade romanen. Fyrväktaren är en berättelse om berättelser och dess livräddande egenskaper.

”… och om du berättar dig själv som en historia känns det inte så farligt.”

Med en ganska komplex struktur; varken linjär eller sammanbunden utan början, mitt eller slut, men perfekt berättartekniskt med lager likt en lök, försöker Silver hitta sin väg mellan dikotomierna liv/död, ljus/mörker, fast/rörlig, vetenskap/religion med flera. Romanen är suggestiv, fragmentarisk, metaforisk, mystisk och multipel. Mustig i sitt ringa omfång, lekfull, djup, med elastiskt attityd till kön och vad som är sanning. Språket är helt underbart, lyriskt.

”Lita aldrig på det du ser. Det är inte allt man kan se.”

Fyrväktaren innehåller två parallella berättelser som utspelar sig i kuststaden Salt i Skottland på varsin sida av ett sekel. Ramen utgörs av den föräldralösa flickan Silver – homodiegetisk berättare och protagonist – som 1969 är tio år och placerad hos den blinda fyrväktare Pew. Pew berättar för Silver om Josiah Dark, som levde på 1800-talet och lät bygga fyren åt sin son Babel.

”-…jag måste lära dig att ta hand om ljuset. Förstår du vad det betyder?
Det förstod jag inte.
-Historierna. Det är dem du måste lära dig. Dem jag kan och dem jag inte känner till.
-Hur ska jag kunna lära mig dem som du inte kan?
-Berätta dem själv.”

Fyrens ljus fungerar som en metafor för det grundläggande narrativ som jag uppfattar att Winterson vill förmedla; ta möjligheten att berätta historien om ditt liv. Kasta ljus på de delar som är viktiga, lev inte i det dolda. Gör som Silver, reflektera ljuset.

”Vi har tur, till och med de mest miserabla av oss, eftersom dagsljuset kommer.”

Det finns säkerligen diagnoser som medicinskt kunniga skulle vilja använda för att förklara varför Silver sammanblandar fakta och fiktion men här finns inget utrymme eller ens intresse för psykologisering. Jag är förtrollad av Silver och har bara ögon och öron för henne. Hon är en komplex och trovärdig karaktär jag nog aldrig kommer att glömma. Winterson och Silver delar födelseår, erfarenheter av att komma till av slumpen och adoption, ensamhet, religiösa erfarenheter, vara föremål för diagnos. Troligen är fröken Pinch influerad av författarens adoptivmamma och Pew en fadersfigur. Fyren med sitt fallosutseende skulle kunna vara metafor för patriarkatet och automatiseringen av fyrljuset en påminnelse om att människan ska inte leka Gud.

Och som det inte redan var en perfekt bok finns här dessutom välskrivna sexskildringar, många intertextuella hänvisningar till flera andra spännande böcker och berättelser. Jag blev sugen på att läsa Dr Jekyll och Mister Hyde.

Jag antar att många redan har läst ”dessa ljusblixtar genom tiden”, ni som inte har gjort det måste bara göra det. Man kan lyssna på den också, uppläst av den väl valda för ändamålet Regina Lund.

mar 24 2022

En stad av ljus (Kvinnorna och staden #4) av Kerstin Ekman

”Jag visste ju så väl att här i stan gällde regeln: du är det du äger.”

Med starkt patos och bitande normkritik avslutar Kerstin Ekman sin imponerande romansvit om kvinnorna i Katrineholm. Jag älskar de tre första delarna och den litterära kamp hon för mot manliga ideologier men den här fjärde delen är verkligen speciell och knepig.

Den börjar in media res och det tar en bra stund innan jag ens förstår vem det är som är berättarjaget. Ja här finns nu plötsligt ett berättarjag, de tre tidigare delarna var kollektivromaner. Och när jag väl fått kläm på att det är Ann-Marie, 45-årig tvivelaktig kvinna, (som också fanns med i del tre), tillfälligt tillbaka i sin hemstad, kommer det nya mystiska namn (Ishnol, Choryn med flera). Det är mycket som är oklart och snurrigt hela boken igenom för mig som inte är beläst på Jungs teorier. Men det är mycket som är bra också.

Det handlar inte i den här delen – som utspelar sig på 70-talet – om kvinnors arbete utan mer om missbruk, utanförskap, dåligt moderskap, adoption, individ/kollektiv, psykiskt sjukdom, kapitalism, filosofiska metafysiska spörsmål som parallella universum och psykologiska teorier om exempelvis det omedvetna/undermedvetna. Romanen är närmare 500 sidor och rymmer absolut många intressanta teman, men den är ändå på tok för lång, upprepande och hallucinatorisk för min smak.

”Jag ville hellre ha en själ än jag ville ha ett barn.”

Jag läser En stad av ljus som en rebus. Jagets namn Ann-Marie påminner om anima (själen) och det tycks vara det omedvetnas förhållande till det medvetna som Ekman vill åt. En stad i ljus innebär att det bildas en skugga som något och någon hamnar i. Jag uppfattar det som att avsikten med hela serien – vilket är mest tydligt (och otydligt) i den här boken – är att sätta ljus på det som hamnat i skuggan (tex kvinnornas arbete), det som finns men inte talas om (tex aborter). Det som är stigmatiserat (tex mens), förbjudet (tex vara kvinna men ej vilja bära ett barn) eller undanträngt (tex lögner). Först när vi ser skuggsidan får vi hela bilden – ”sanningen” – klar för oss. Vår opålitliga berättare Ann-Marie genomgår en utveckling mot målet att bli en autentisk och ”hel” människa. Jag gillar karaktärer som bjuder motstånd men blir ganska trött på Ann-Marie och hennes psykos (?), men jag kan också känna igen mig. Exempelvis i hur hon tvingas ge upp sin naiva inställning angående viljans betydelse. I berättelsen finns också Ann-Sofie (vars namn skulle kunna syfta på animus, det manliga i en kvinnas personlighet enligt Jung).

”Jag tror fortfarande att jag hade rätt i allt jag sa. Men jag hade glömt att jag ingenting var, i stort sett, som jag inte hade blivit här. Jag skrattade åt människorna som gick förbi i snöslasket med sina Konsumkassar och slitna portföljer med kaffetermos och smörgåsar i. Men jag glömde att de hade lärt mig allting. Om de från början sagt åt mig att det bodde andar i träden och att vi borde dyrka dem och bära fram offer i små skålar så skulle jag ha gjort det, skålar med kall risgrynsgröt, katrinplommonkräm och surmjölk. Det skulle inte ha varit någonting absurt eller löjligt med det. Jag skulle ha offrat till andarna i lindar och äppelträd och när jag så småningom kommit ut och träffat andra som sagt att det var förbjudet eller onödigt eller vansinnigt att göra så. Skulle jag kanske ha slutat med det. Men jag skulle alltid ha vetat att det fanns andar i träden. Jag är vad de gjorde mig till.”

Oerhört vågat av Kerstin Ekman att ta ut svängarna i sitt författarskap som hon gör i den här romanen. Jag beundrar ansatsen men blev lite besviken.

Extra pluspoäng till Ekman som redan 1983 satte ord på vansinnet med att måla allting vitt.

mar 21 2022

Magnificat av Linnea Axelsson

Man kan tänka sig att en av alla röster, som hördes i den fantastiska Ædnan, här fått en egen roman. Det namnlösa berättarjaget i Magnificat härstammar från en stam i nordligaste Sverige. Under en kväll, dag och morgon följer vi henne, dels på den vandring hon gör genom den nuvarande hemstaden Paris, dels via inre reflektioner och återblickar. Med sig på promenaden har hon sin sedan länge döda pojkvän, eller minnet av honom i alla fall. Vi får veta att hon nu har en fransk man och en dotter. Hon jobbar som städerska och hon har blivit tillfrågad av en vän om hon kan tänka sig att vara surrogatmoder.

Det är en mängd bilder som Linnea Axelsson försöker binda ihop här med hjälp av bibliska allusioner. Berättarjaget och titeln för tankarna till jungfru Maria. Sen har vi vandringen, pojken som uppstått och vännen som påminner om Elisabet. Det höga tonläget gifter sig väldigt fint med det köttsliga fokus författarens prosa har. Det handlar om kroppar, urin, skavande menskopp och p-piller.

Det är en suggestiv och osentimental skildring, som tyvärr inte riktigt bjuder in mig. Jag känner mig distanserad och uttråkad faktiskt. Kill your darlings brukar man säga, och det har hon sannerligen gjort vår augustprisade författare. Jag brukar uppskatta det, men här har hon gått väl hårt fram. Helheten blir karg, likgiltig och tystlåten. Och när de gråtonade pusselbitarna tillsammans utgör hela bilden, känner jag; var det hela rubbet? Jag borde väl läsa den en gång till men jag har faktiskt inte lust.

Jag hoppades på mer, av allt! Inte minst surrogatmoderskapstemat. Varför bara snudda vid det så?

Tack Albert Bonniers Förlag!

mar 19 2022

Esther kanske av Katja Petrowskaja

”Vid vilket tal försvinner människan?”

14000 ukrainare har kommit till Sverige, nästan bara kvinnor och barn eftersom män mellan 18-60 inte får lämna landet. 47000 judar dödades i Ukraina under andra världskriget. Flertalet massavrättades i parken Babij Jar som ligger i utkanten av Kiev. Katja Petrowskaja försöker med stor ödmjukhet och låg modalitet förstå hur tal förhåller sig till unika människors liv.

”Vid vilket tal försvinner människan? 10 000 skjutna begravdes under Marbachlinden där borta på berget, om jag inte misstar mig, hur ska jag föreställa mig det, i min skola var vi bara 600, och på ett stadion har jag aldrig varit.”

Författaren föddes 1970, i Ukraina (när det var en del av Sovjet), hon bor nu i Tyskland. Esther kanske är en trevande släkthistoria och skröna som bygger på journalistiska fynd, fiktion och inre reflektioner. Dess rämnande struktur (alla underrubriker till trots) stör en ordningsmänniska, men där den brister i ordnung vinner den i mänsklighet. Berättelsen är ofullständig och bygger på osäkra uppgifter, men jag gillar det postmodernistiska initiativet och upplever historierna anmärkningsvärt verkliga och påtagliga. Jag blir väldigt (illa) berörd. Petrowskaja lyckas förmedla en human, levande prosa, som vore jag i samtal med en sörjande och betänksam person. Det är en ovanlig bok om ett vanligt ämne.

”’Samtliga Judar i staden Kiev med omgivning skall måndagen den 29 september 1941 infinna sig klockan åtta i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan (vid kyrkoogårdarna)’. Dessa affischer hade satts upp av Wehrmacht, och husvaktmästarna höll sina böcker beredda för att säkerställa att också Samtliga verkligen infann sig. När de kom till Babij Jar måste de klä av sig, nakna drevs de genom polisens led, man skrek åt dem och slog dem – och där, där man genom en öppning kunde se himlen, vid kanten av ravinen, sköts de från båda hållen med maskingevär.”

Släkten utgörs av sju generationers lärare för dövstumma barn. De utsattes för förtryck, pogromer, utrensningar och övergrepp. Babusjka Esther, som hon kanske hette, stannade kvar i Kiev när de andra flydde 1941. Morfar drog ut i kriget och återkom efter 41 år. Farfar gick under jorden, farfaderns yngre bror hette Judas och avrättades för att ha skjutit ett tyskt ambassadråd.

”I landets stora trädgård försökte man i åratal att ympa så mycket som möjligt, särskilt äppelsorter, samtidigt arbetade man målmedvetet med att reducera människotyperna.”

Efter att jag mentalt brottat ner lilla Nina som ropar: ordnung muss sein, accepterar jag att inte hålla reda på namn och släktförhållanden. Nyckeln är att slappna av, släppa kontrollen och låta sig tjusas av Petrowskajas språk och hur hon fyller ut rollerna som objektiv forskare och berörd släkting. Hon bryter tystnaden efter tidigare generationers tigande. Tragiskt nog verkar människan inte lära av historien, i detta nu skapas nya trauman.

mar 16 2022

Om Nadja av Fanny Ambjörnsson

Fanny Ambjörnsson (antropolog och genusvetare) har skrivit en slags sakprosaisk biografi om Nadja, en av hennes tre yngre systrar. Nadja var multihandikappad och kunde varken se, tala, gå eller stå, hon meddelade sig via skratt, sång, rynkan mellan ögonbrynen och sina personliga assistenter. Boken innefattar också ett teoretiskt perspektiv på omsorg och funktionsnorm.

Författaren tar ett steg åt sidan från den vetenskapliga ansatsen och skriver personligt om sin familj och rollen som omhändertagande och skötsam storasyster som aldrig revolterade. Hennes uppdrag var tydligt, hon skulle befolka och ge familjen mening. Hon skriver också om sin mamma som blivit dement och om att hon födde sitt eget barn under dramatiska former.

”När jag talar om min barndom säger jag vi, aldrig jag. Vi gjorde och tyckte, kunde och klarade. Siri [en av systrarna] håller med. Även hon talar i vi-form. Till och med hennes barn gör det – omtalar vår barndom i ni-form.”

Det här är en bok om att alla människor är beroende av alla, om att oberoende inte borde ses som ett eftersträvansvärt mål. Det är också en undersökning av hur det fysiska och praktiska förhåller sig till teorier och akademi. Inte minst är det en hyllningsbok till Nadjas personliga assistent Jessica. Hon arbetade med Nadja i decennier och avböjde envist förslag om att utbilda sig teoretiskt. Nadja var hennes universitet.

Det är ändå i den akademiska rollen jag uppskattar Ambjörnsson som mest. Hon refererar till Eva Feder Kittay vars övertygelse är att det är samhällets uppgift att skapa större förståelse för all form av mänsklig variation. Det är intressant att följa Ambjörnssons etiska avvägningar gällande att tala för någon annan. Jag uppskattar att läsa hennes relevanta feministiska fakta om hur kvinnor fortfarande förutsätts ha sämre avgränsningar mot andras krav. Hur vi ser på ett liv som inte innehåller utveckling och framskridande och samhällskritiken som punkterar det bedrägliga narrativet om den självständiga individen.

mar 14 2022

Kupé nr 6 av Rosa Liksom

En av mina resedrömmar är att åka på den Transsibiriska järnvägen och nu fick jag äntligen ge mig iväg. Det är 80-tal och vi åker från Sovjet till Mongoliet. ”Flickan” – en finskt student, sitter redan i kupé nr sex när en grov arbetare med öron som kolblad och vit pälsmössa tar plats i samma kupé. Inom kort hinkar han vodka och knaprar rå lök medan han säger saker som: ”det finns inget i hela världen som är så rörigt som det kvinnliga förnuftet”. Han säger också till flickan att hon inte ska tro på allt han säger. Hon säger nästan inget alls, men läsaren får ta del av hennes tankar.

Finskfödda Rosa Liksom (vars pseudonym för tankarna till Rosa Luxemburg) är en ny angenäm bekantskap för mig. Kupé Nr. 6 (från 2012) som i år också har blivit film, blinkar sannolikt till Anton Tjechovs Paviljong nr 6 som också djupdyker i ett mänskligt möte mellan två personer. Rosa Liksom är antropolog och här studerar hon människans egenskaper och anpassning till olika livsmiljöer, beteende och relationer, betraktade utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. I Kupé Nr. 6 är dessa två karaktärer också representanter för två kön, två klasser, två generationer, två länder (Ryssland/Finland), två kulturer (öst/väst) formade i en socialt aktiv, utåtagerande person samt en passiv, introvert person. Spänningen mellan dessa människor och dikotomierna utgör hela dramat. Utanför fönstret finns den snötäckta taigan som färgats grön av norrsken samt det grå trasiga Sovjet.

”Mannen utforskade flickan med bitande elak blick.
-Din själ är full av drömmar? Och visst får man väl drömma. Också Ivan Dumbom ligger på ugnsbänken och drömmer om en rörlig ugn och ett bord som dukar sig självt, men det här livet, som visare män än jag kallar för deportationsfängelse, är här och nu. Redan i morgon kan döden komma och slita dig i ballarna. […]
– Döden kan inte vara ett dugg värre än livet.
Han slöt ögonen och knep hårt ihop läpparna. Så nynnade han.
– Var inte rädd för döden, flicka lilla, medan du lever för då finns den ännu inte. Och när du är död finns den inte längre.”

Jag är djupt imponerad av Liksoms intelligenta, lekfulla, sinnliga och burleska prosa. Hennes självförtroende gör sig gällande dels i det att hon vågar lämna berättelsen öppen för läsaren att slutföra, dels att hon skapat en motbjudande hotfull karaktär som samtidigt är berättelsens protagonist. Det är han som eftersträvar de primära målen för historien, han vill minska avståndet mellan huvudkaraktärerna. ”Flickan” tycker att hon är förmera och är på så sätt antagonist. Det är ett spännande grepp. Jag gillar att ogilla den här mannen som inte bara berättar sin egen historia, utan också landets, folkets och stalinismens.

Det är usel stämning i kupé nr 6, det är det. Men de har ändå varandra. Resan mot målet handlar ju egentligen hela tiden om just resan, och att vi är varandras medresenärer på vägen.

mar 13 2022

Om vintern (Årstidsböckerna #2) av Karl Ove Knausgård

Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på annat håll, men det kan också bero på min bristande koncentrationsförmåga (slutade snusa för fyra dagar sedan).

Jag uppskattar att han skriver personligt med ärlighetsuppsåt och utan romantiska illusioner. Det är dock ganska påfrestande att befinna sig i hans krassa verklighetsuppfattning vars filosofi är tydligt influerad av existentialismen (Nietzsche, Kierkegaard). Jag dras liksom långsamt neråt när han krossar illusioner och river av skimrande slöjor som döljer exempelvis det erotiska samlivets cyniska realiteter. Inför sina barn försöker han upprätthålla en typ av fasad som vi människor håller på med dagligdags. Syftet tycks vara att skapa fina barndomsminnen för de att återvända till i sina kommande ”kamper”. Men jag funderar på hur han tänker sig att det ska fungera? Jag befarar att de kommer att läsa hans böcker och inse hur sorgsen och depressivt lagd deras far är vilket kommer ligga som en blöt grå filt över alla ”lyckliga” minnen. Att han köper sina egna födelsedagspresenter, ger dem till Linda som sedan tillsammans med barnen ger dem tillbaka till honom, är förstås ett skådespeleri i det godas namn, men kan nog upplevas som en obehaglig lögn.

Här fortsätter han att diskutera hur det sociala hos människan är föränderligt till skillnad från jordklotet med dess naturkrafter under vilka människan tvingas inordna sig. Jag fastnade för (kände igen mig i) hans beskrivning av Georg vars känslighet är besvärande och för att skapa distans till omgivningen pratar han jättemycket.

”När vi gick där gjorde han det genom att prata – det fanns inte plats för mig att säga något, även om jag hade velat – som om han måste möta rörelsen in, detta att allt gick in, med en lika stark rörelse ut.”

En annan favorit är Den första snön där han tar ära och heder av vintern på ett sätt som tillfredsställer en vinterhatare. Och sen nickar jag instämmande när han sätter ord på det som Sally Rooney skrev en svinbra roman om; att det fanns något som var bättre förr.

”Längtan efter sjuttiotalet är ingenting annat än längtan efter framtiden, för den fanns fanns då, alla visste att allt skulle förändras, men den finns inte nu, när allt är förändrat.”

I Sex skriver han om sin kvinnoskräck som i kombination med de två olika narrativen om sex (kåthet/kärlek) alstrat en misogyn syn på kvinnan. Tropen om horan och madonnan medför att mannen har svårt att se kvinnan som en sammansatt individ med vilken man både kan uppleva kärlek och sex. Det har varit plågsamt och motigt att ta sig igenom hans tidigare texter som varit starkt präglade av hora-madonna-komplexet också genom att han helt bortsett från kvinnan som människa. Hon har bara funnits med som mamma eller objekt. (Han som är så intresserad av existentialismen kunde väl åtminstone nämna Simone de Beauvoir kan man tycka, men då skulle tropen spricka.) Här skriver han om hur han (tragiskt nog) fortfarande har problem med att sammanfoga dessa två berättelser

”Men kommer man dit att berättelsen om kärleken och den ende smälter ihop med berättelsen om det hedonistiska, gränslösa sexet, uppstår det efter hand andra hinder, för sådant sex kräver distans, och befinner man sig i ett förhållande, lever man tillsammans varje dag, ligger det i sakens natur att distansen blir mindre och mindre, man kommer närmare och närmare varandra, det är det som kallas kärlek, och ju större kärleken är desto svårare är den att förena med sex, om man inte är en spelare förstås, och lyckas låtsas som om den man ligger med inte betyder något. Kanske är det den yttersta kärlekshandlingen, slår det mig nu.”

Klart som fan att han är olycklig om han inte får ihop lycklig kärlek med sex!

Om vintern innehåller också Lars Lerins osannolika akvarellmålningar som vid första anblick kan tas för foton. Men när man tittar närmare ser man ett fabulöst ljus, en skirhet och melankoli som bryter av Knausgårds manhaftiga stil men också möter upp i hans sårbarhet. Fint.

mar 12 2022

Änglahuset (Kvinnorna och staden #3) av Kerstin Ekman

Änglahuset är den tredje delen i serien om arbetarkvinnorna och järnvägsknuten Katrineholm. På sjuttiotalet skrev Kerstin Ekman detta fantastiska, historiska och kollektiva epos som sträcker sig från 1870 och cirka ett sekel framåt och utspelar sig i författarens barndomsstad. Ekman är född 1933 och ringar in de generationer som hon står i kontakt med (om än delvis via berättelser); tre bakåt och två framåt. Ekmans imponerande berättarkonst känns igen för bildspråket, humorn, samhällskritiken, realismen, sakkunnigheten och hur det låga jordnära varvas med högre metafysiska värden som framförallt pågår mellan raderna. Hon skildrar dessutom sex som ingen annan!

Tora är till min stora glädje fortfarande med oss, nu är hon femtio plus. Hon kom till världen i första boken, efter att hennes mamma blivit våldtagen. Mamman dog i barnsäng och Tora växte upp med sin mormor Sara. Sara begrovs namnlös, står som ”hans maka” på gravstenen.

Om det är som vissa säger, att trauman kan ärvas epigenetiskt finns det många orsaker till Toras och andra kvinnors sorger. I den här delen är det förutom Toras bekymmer, hennes svärdotter Jennys samt Fridas dotter Ingrids som står i centrum. Ekman fokaliserar karaktärerna nära, så att de lever upp för oss och vi känner med dem, men sen zoomar hon också ut och förmedlar hur Sverige utvecklas mot att bli en välfärdsstat. Samtidigt som svenskarna klassreser pågår andra världskriget med allt vad det innebär av ”neutralt” Sverige, vapenförsäljning (Bofors) och giftig maskulinitet.

De kvinnor som genom historien varit anonyma får genom Ekman röster och utrymme. Det är väldigt fint, berörande, underhållande och lärorikt, fenomenalt uppläst av Irene Lind.

mar 10 2022

Babetta av Nina Wähä

Vi får med en gång veta att det här är en roman om vänskap, kvinnlig vänskap. Det är Katja som i jag-form och presens berättar för läsaren hur hon ser på sin bästis Lou. De har varit vänner sedan gymnasiet, nu är de trettio plus. Katja upplever sig vara som en spegel för Lou att möta sitt eget perfekta leende i. Lou leder, Katja följer. Huvudroll och biroll. Regissör och skådespelare. Fast utanför vänskapens eget universum är det Lou som är skådespelaren. Katja är akademiker. Lou slog igenom med filmen Babetta för femton år sedan. Nu bor Lou i Frankrike och hon ber sin bästa vän att komma dit. Och Katja kommer, förstås. Som en hund.

Det är oklart huruvida läsaren kan lita på berättaren. Oavsett sanningshalt har Wähä mig i sitt grepp. Det är hett och vitt och obehaglig stämning i lyxvillan på Rivieran. Åh fy fan vad spännande det är inledningsvis. Jag kan inte läsa fort nog för att få veta vad som sker härnäst.

Men snart inser jag att den här relationen kan man knappast kalla vänskaplig, den är så skev att man som läsare inte förstår varför den existerar. Jag tröttnar snabbt på beskrivningarna av Lous utseende som tar stort utrymme. Jag fattar och uppskattar att Wähä vill förmedla att den universella valutan är skönhet, men det blir för mycket. Efter ett tag känns Katjas hållning närmast koketterande i hur hon nedvärderar sig själv och tolkar allt Lou gör med största välvilja. Katja går med jämna mellanrum igenom scenerna i (den fiktiva) filmen Babetta. Dessa små essäer kastar ur mig ur diegesen och jag är inte längre i den heta, vita, obehagliga stämningen utan ligger på soffan och läser en bok.

Vänskap flickor emellan är ett mycket intressant tema. Den kan vara som en kärleksrelation eller som en syskonrelation, av enorm vikt, intim och stark. Tjejerna tränar sina sociala lärdomar på varandra vilket de har nytta av i resten av livet. Vännerna gör kanske allt tillsammans, leker, sover, duschar och går på toaletten, lånar kläder, sminkar och friserar varandras hår, pratar om allt. När flickorna blir kvinnor och ramen runt den egna identiteten sakteligen förtydligas förändras vänskapen, kanske upphör den helt. Katja och Lou fortsätter att umgås precis som Ferrantes Elena och Lila. Att bli ett eget jag och fortfarande stå med en fot i en gammal vänskap kan vara komplicerat.

Det Elena Ferrante gjorde så bra var att påvisa komplexiteten i kvinnlig vänskap som alltså inte bara handlar om att tävla om mäns uppmärksamhet, Wähä är inne på samma spår. Men den vänskapsrelation hon byggt upp och den miljö den verkar i är både klyschig och enkelspårig. Inte älskar jag hennes ungdomliga och liksom wannabecool-språk heller. Hon envisas med att använda engelska uttryck (som jag minns att jag störde mig på också i Testamente). Romanen är lite för lång och upprepande för min smak. Dock kommer en rolig tvist på slutet där vår författare iklär sig rollen som regissör. Jag gillar också kritiken av patriarkatet, klassamhället, filmbranschens orimliga krav på kvinnliga skådespelare och vårt moderna samhälle som genererat Babylonsjukan; den press främst unga människor känner över att förverkliga sig själv, konsumera, betala och etablera sig i livet ekonomiskt.