De sotarna! De sotarna! (Zackarias #2) av Lars Ahlin

Utmaningen #augustprisprojektet som jag antagit tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur går mot sitt slut. Det är totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2021. För mig innebär det nu en bok kvar att läsa.

De första tre åren delades Augustpriset ut i endast en kategori, Årets Bok. Lars Ahlin vann 1990 för De sotarna! De sotarna! som mest liknar en novellsamling. Sundsvallspojken Zackarias har nu blivit tretton år och möter i och med sina olika ”skubb” diverse original och livsöden. Protagonisten är med oss men det handlar inte alls mycket om honom, han fungerar närmast som ett vittne. Han överlämnar ordet åt andra karaktärer exempelvis den rödhåriga tusenkonstnären och trollkarlen Kurre-Sotarmurre eller bondkomikern Blaren som sjunger:

”Du gamla, du fria, du smällfeta ko,
du lystna, du glädjerika sköka!
Jag hälsar dig piggaste rasrena sto,
din blygd, din stjärt därhos jag helst vill böööka.”

Jag delar Ahlins intressen för människor och internationalistiska värden, filosofi, grekisk mytologi, lingvistik, orättvisor, litteratur, historia och cirkusartisteri. Men det hjälper inte, den här boken är bra seg att komma igenom. Jag tror det ska vara lite kul men jag roas icke och sen börjar jag tröttna lite på det postmodernistiska tugget också.

”Vad kommer först, orden eller verkligheten? Vid den ovissa tidpunkt när [den lila] blomman döptes till Brunört fanns inte orden violett eller lila att tillgå i vårt språk. Olika språk ger skilda vyer av universums många fakta; det finns med andra ord en rik uppsättning på vad som är verkligt och det är språken som orsakar dess olikheter. Det är språken som ger oss tillgång till världen. Utan språk, ingen värld. Eskimån har betydligt fler ord för snö än vad vi svenskar har. Ställer jag mig bredvid en eskimå och blickar ut över hans väldiga snövidder ser han fler snövarianter än jag. Hans värld blir en annan än min.”

I min anmälan om Zackarias första bok skrev jag om Lars Ahlins speciella stil; saboterad realism. Här finns ingen dramatisk kurva och inte något driv i berättelsen, knappt några känslor eller tankar. Collaget av röster är skrivna med språklig skicklighet men det blir för spretig och jag saknar kärna. Läsaren får ta del av det Zackarias ser och hör rätt och slätt. Utan inre monologer hålls läsaren på distans och det tycker jag inte om. Jag vill in i smeten jag. Men en eloge är Ahlin värd för att han skriver suggestivt om svåra saker som självmord, pedofili, barn som far illa, utstötta, alkoholmissbruk. Dessvärre engagerar det mig föga.

Bara för att jag är ett kinkigt och svärande januaribarn vill jag föreviga:

”Jag har träffat fyra-fem januaribarn och funnit att de kinkar längre än andra och att de börjar svära tidigare än någon.”

1 kommentar

    • torgustjuni 4, 2022 kl. 6:45 f m
    • Svara

    Jag är också januaribarn och kinkig, men svor och svär sällan!

Kommentera