En kvinnas frigörelse av Édouard Louis

”Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om henne, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.”

Édouard Louis fortsätter att penetrera sin barndoms träskmarker, präglade av fattigdom, våld och missbruk. Han har gjort sig kvitt Eddy Bellegueule, han har gjort upp med sin far och nu är det moderns tur.

Det börjar starkt. Han erkänner att han inte alltid varit på sin mors sida och att han varit en del i ödeläggelsen av hennes person. Det är egentligen vardagsmat (barn allierar sig väl sällan med sina föräldrar, vet inte ens om jag tycker det är önskvärt?) men samtidigt magstarkt – som föräldraskapet självt.

Den här boken går omlott med Sedd och Innan männen som jag nyligen läst. Den komplexa relationen mellan förälder och barn måste förstås från flera perspektiv samtidigt, vilket ett barn omöjligt kan. Föräldern och barnet är på olika nivåer och når aldrig kontakt på ett jämlikt sätt, förrän barnet blivit vuxen (om ens då). En mamma som visar sidor som går utanför föräldrarollen kan uppfattas som hotande för barnet.

Édouard Louis tror sig kunna förstå sin mamma något bättre än män som inte är homosexuella och feminina. Men han är en man och han beter sig maskulint. Han slår sönder saker och han låter ilskan över orättvisan han tvingats genomleva gå ut över sin mor. Han blir klassresenär av hämndlystnad. Vad mamman tänker och känner får vi inte veta mycket om.

Jag jämför med Shuggie Bain vars situation är ganska lik, men Shuggie högaktar sin vackra vackra mamma. Kanske är det ändå så att en kvinnas utseende (åtminstone enligt somliga) är det avgörande i alla situationer. En snygg mamma är en bra mamma?

Jag blir förbannad över sakernas tillstånd och det skär i mig när mamman frågar om hon kan få städa åt sin son för pengar. Det är så tragiskt alltsammans med familjens belägenhet, fattigdomen, våldet och mammans och sonens icke-relation. Inte minst är det sorgligt att den här boken är så tunn och utfylld med luft och citat. Som om författaren (eller redaktören) inte vill inse hur lite Louis egentligen har att säga om sin mamma. Men det är en mycket tät och fin prosa med väl avvägda ord å andra sidan. Tyvärr fastnar han då och då i att porträttera sig själv, istället för sin mamma.

En positiv läsupplevelse detta trots att den skaver på sina håll. Inte minst skaver det att han väljer att referera till mamman som ”du” ibland och ”hon” ibland. Varför?

Kommentera