Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard

”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal. Den var på sätt och vis alltid med mig. I början hade jag förstås aldrig sett en människa dö, men en liten pojke vet både för mycket och nästan ingenting om döden. Jag funderade på vad som skulle hända om min pappa dog imorgon.”

Så inleder Danmarks svar på Frankrikes Louis och Skottlands Stuart sin otroliga debut om tolvåriga Tue. Den är roligare än Louis och mer realistisk (och mycket bättre) än Stuarts. Om någon skulle komma förbi är en generös uppväxtskildring och en drabbande rapport från underklassen, första delen av tre.

Tue bor i en Jylländsk håla med sin deprimerade mamma, brutala pappa, två yngre syskon och en flock namnlösa hundar. Hemma på den fattiga bondgården är allt trasigt; människorna, moralen, ekonomin, hushållsmaskinerna, tänderna, balkongen, kläderna, lastbilen och relationerna. Föräldrarna lider på varsitt håll och Tue är ensam hemma och i skolan. Det är skitigt och tungt alltsammans och det enda ljuset i Tues mörker är möjligheten att ta sig därifrån.

Jag är mäkta imponerad av författarens förmåga att gestalta utan att förklara, peppra med adjektiv eller psykologisera. Korsgaard född 1995 är redan en stabil naivist vars avmätta ton precis matchar den indoktrinerade tolvåringen som både ser och blundar för vad som sker omkring honom. Ett tag fick jag en känsla av att det liksom rabblades olika händelser bara, jag saknade någon slags framåtrörelse. Men de detaljrika beskrivningarna som jag också själv både vill se och blunda för, drar mig allt djupare in i misären på Jylland. Och det är precis där jag vill vara.

Det är enormt rörande hur Tue skildrar sina föräldrars försummelser och brott utan hat. Ibland till och med med humor. Texten vilar på barnets osvikliga lojalitet. Jag blev också mycket gripen av hur han beskriver barnets kärlek till sin mor och mormor utan att överhuvudtaget vara medveten om vad kärlek är eftersom han själv ännu inte fått uppleva någon.

Jag blir också förbannad. En mamma blir sjuk och vad händer? Barnen lämnas vind för våg. Trots allt är det mamman som åker med på skolavslutning och hon verkar sköta en del matlagning också. Pappan står för våld och despotism. Att leva som fattig är svårt och inte blir det lättare i ett samhälle där man anser att de fattiga får skylla sig själva.

Fint att bli påmind om vilket privilegium det är att ha något att bjuda på om någon skulle komma förbi. Och ännu viktigare – att någon faktiskt kommer.