Det här är nästan som en dagbok med lyriska betraktelser från författarens resor och strövtåg genom Sverige och sina intellektuella tankegångar. Stina Oscarson förespråkar tvivlet och allierar sig med de utsatta i samhället. Hon sätter ljus på människorna som hamnat på kapitalismens bakgård och kritiserar vårt nutida Sverige – en ring P1-demokrati – som angriper mänskliga rättigheter som en utställning.
”Vi har i uppdrag att göra området mer attraktivt. […] Och var hade du tänkt att alla oattraktiva människor ska bo?”
Författaren engagerar sig i konstens kraft, demokratins vitalitet och tror på samtalet som ett fredsarbete. Människor kommer alltid att tycka olika och måste välja mellan samtal eller vapen. Idén att alla ska få komma till tals driver henne och därför har hon samtalat med nazister. Detta ledde till att hon drabbades av cancelkulturen.
”Det verkar säger han som att dom där borta i rosenbadet tror att om man ger pengar till rika blir de kreativa entreprenörer men om man ger pengar till fattiga blir de lata.”
Hon angriper socialdemokratin på ett för mig mycket tillfredställande sätt, utan att bortse från de positiva sidorna kritiserar hon det som gått snett exempelvis förpappring, ekonomism och NPM som gjort vårt samhälle ratiofokuserat. ”Socialdemokratin ville vara det perfekta plåstret”
Samtalet och språket i all ära men det är de enskilda handlingarnas omätbara betydelse hon vill göra oss uppmärksamma på. Om detta skriver hon böcker och panelsamtalar, kanske något ironiskt kan man tycka. Men det hon också gör är att hon för talan för dem som få lyssnar på.
Det är en oerhört sorglig och tung diktbok men Oscarson varvar med ljusa betraktelser som belyser det goda i människan.
”Vår uppfattning om kärlek har kapats och fördunklats av de första kaotiskt gripande stunderna. Vi har låtit våra kärlekshistorier ta slut alldeles för tidigt. Vi tycks veta på tok för mycket om hur kärleken börjar och förskräckligt lite om hur den kan fortsätta. […] Han och Kirsten kommer att gifta sig. De kommer att lida. De kommer ofta att oroa sig för pengar. De kommer först få en dotter och sen en son. En av dem kommer att vara otrogen. Perioder av tristess kommer att uppstå. Ibland kommer de att vilja mörda varandra och någon gång vilja ta livet av sig. Det kommer att vara den verkliga kärlekshistorien.”
Det här var ju fantastiskt bra! Jag kände igen mig och lärde mig jättemycket. Alain de Botton är filosof och i den här boken framgår att han också är bevandrad inom psykologi. Kärlekens väg är en hybridroman som blandar fiktion med filosofiska utläggningar om vad som händer efter att förälskelsen mellan Kirsten och Rabih lagt sig.
”Den romantiska övertygelsen lär alltid ha funnits men det är först under de senaste seklen som den har betraktats som något mer än en sjukdom. Först på senare tid har sökandet efter en själsfrände i det närmaste fått samma status som sökandet efter livets mening. Ett ideal som tidigare riktades mot gudar och andar har omdirigerats till människornas sfär. En till synes generös gest som ändå är belastad med förbjudna och oangenäma konsekvenser, för det är ingen lätt sak för någon människa att under ett helt liv uppfylla den fulländning som han eller hon låtit ana inför en fantasifull iakttagare på gatan, kontoret eller flygplatssätet intill.”
de Botton tar itu med de romantiserade och orimliga föreställningar vi har på heterosexuellt partnerskap och på vår partner framförallt. Vi söker ofta en perfekt person att sätta på piedestal men i verkliga livet när vardagens sysslor, livspusslet med barnen och motgångar ska genomlevas kommer piedestalen att rasa och fallet blir svårt.
”Alltihop är hennes fel inklusive huvudvärken som nu pressar sig som ett skruvstäd mot hans tinningar. […] Det är inte första gången som hans fru av någon anledning får bära skulden för allt. Det mest ytligt irrationella omogna beklagliga och lika fullt vanligaste av alla uppfattningar om kärlek är att personen som vi har förbundit oss till inte bara utgör centrum för vår känslomässiga existens utan samtidigt också – på ett mycket märkligt och objektivt sätt vansinnigt och djupt orättvist sätt – är ansvarig för allting som händer oss, på gott och ont. Där i ligger det egendomliga och sjuka i kärlekens privilegium.”
Författaren beskriver med välformulerad men ibland kanske väl tillkrånglad prosa (eller om det är översättningen som skaver ibland) om vad som sker under förälskelsen, som blir en relation, senare ingår de äktenskap, vilket förgylls av barn. Där finns passion och kärlek, beundran och irritation, svartsjuka och otrohet, vilket leder till att paret går i terapi. Förklaringsmekanismerna är anknytningsteorin och psykodynamiskt perspektiv där barndomen har stor betydelse. Jag tycker att han på ett subtilt med ändå tillfredställande sätt tar hänsyn till kön.
Det blir många långa citat här, för att jag vill ha dem sparade att gå tillbaka till. Avsnittet om hur sunda föräldrar inte knyter sina barn för hårt till sig, var också skitbra och borde ha citerats men jag hittar inte det nu (bökigt att citera från ljudbok).
”Till och med efter många år tillsammans finns det fortfarande en barriär av rädsla mot att be om bevis för att man är åtrådd. Men med en fruktansvärd extra komplikation, vi förutsätter nu att någon sådan rädsla rimligtvis inte kan existera. Här av frestelsen att låtsas att bekräftelse är det sista vi tänker på. Egendomligt nog kanske vi till och med är otrogna av den anledningen. Den svekfulla handlingen är bara alltför ofta ett försök att rädda ansiktet genom att låtsas att vi inte behöver någon. Det är ett allvarligt bevis som vi förbehåller och i hemlighet riktar till den person vi verkligen bryr oss om men som vi är vettskrämda för att visa att vi behöver och oavsiktligt har blivit sårade av. Vi blir aldrig klara med behovet av att känna oss accepterade. Det här är inte en förbannelse som enbart drabbar de otillräckliga och de svaga. Osäkerhet är ett tecken på välmåga. Det betyder att vi inte har låtit oss själva ta andra människor för givna, att vi fortsätter att vara tillräckligt realistiska för att förstå att sker verkligen kan gå snett. Och att vi är tillräckligt engagerade för att bry oss.”
Den här romanen består av små fragmentariska och löst sammanhängande stycken. Somliga utgörs av högt stående funderingar andra berör vardagsrealistiska händelser. De är alla välskrivna och finurliga, ibland kanske väl finurliga – jag förstår inte alltid poängen. Många är slående intelligenta och somliga är riktigt roliga.
Det är Lizzie som berättar. Hon arbetar på bibliotek, och lever med Ben och deras son Eli. Som en röd tråd genom hennes anteckningar går känslan av oro och ångest. Hon är rädd för att förlora sin bror, för klimatförändringarna, för rasismen och polariseringen människor emellan, för vad presidenten ska ta sig för och för undergången.
”Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de ser någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: ”du är galen”, eftersom han inte är som de.”
Offill tar itu med det moderna, senkapitalistiska, digitaliserade, individualiserade, effektiviserade amerikanska klassamhället. Hon rusar förbi klimatkrisen, flyktingar, tiggare, piggarna på lekplatsen för att duvor inte ska kunna slå sig ner, uppmaningar om att tänka på hälsan, andningen, undvika färgämnen. Den underliggande tesen är att människan är ett djur bland andra, fast sämre.
”…råd om hur man pratar med depressivt lagda personer. Det man ska säga: Jag är ledsen att du har det svårt. Jag tänker inte överge dig. Jag tänker ta hand om mig själv, så du behöver inte vara rädd för att din smärta ska göra mig illa på något sätt. Det man inte ska säga: Har du försökt med kamomillte?”
Det här är verkligen en samtidsroman. Jag känner igen mig ganska mycket i Izzies tankegångar. Jag undrar också hur vi ska tänka? Vad kan vi ens hoppas på gällande framtiden? Det här må var en roligt skriven bok men framförallt ger den insikter och olustkänslor.
”Fråga: Vad utmärker senkapitalismens filosofi? Svar: Två vandrare ser en hungrig björn på stigen framför dem. Den ena tar fram sina löparskor och snörar på dem. ’Det går inte att springa ifrån en björn’, viskar den andra. ’Jag behöver bara springa ifrån dig’, svarar han.”
Oh det här var ju ljuvligt feministiskt, cyniskt, samhällskritiskt och psykologiskt.
Det här är tio minimalistiska och realistiska noveller som skaver. De rör sig runt makt, sexualitet, droger och den amerikanska drömmens slöja ligger draperad ovanpå. Det finns en narrativ nivå och en djupare nivå därunder öppen för läsaren att fundera kring. Jag är imponerad av den gestaltande prosan, kompositionen och hur hon med små medel skapar obehaglig stämning. Ofta kastas vi in i berättelsen efter att en katastrof redan skett. Berättarrösten ligger tätt inpå de komplexa karaktärerna och vi får ta del av deras rädslor och självbedrägerier. Emma Cline har uppenbarligen god kännedom om psykologi.
Här finns giftig maskulinitet i många olika upplagor; aggressiva män, grandiosa, nonchalanta, missbrukande, män som trampar över. Vissa får ta konsekvenserna av sina misstag andra lever vidare i sina livslögner. Det finns en koppling till #metoo.
De kvinnliga karaktärerna har visserligen utseendekravens ok på sina axlar, glastaket svävande över skallen och inte sällan en trasig sexualitet att förhålla sig till, men här och var också skrattet, gemenskapen, närheten till varandra. De står för det lilla ljus som finns i vissa av berättelserna. Men mest är det mörkt.
Med tanke på titeln och flera av karaktärerna är det uppenbarligen en särskild typ av mansroll Cline vill undersöka, pappan eller snarare daddy (som ju har en vidare betydelse). Han kan vara alienerad från sig själv och sina barn. Han kanske inte vet vad sitt vuxna barns partner heter eller när de träffades. Säkerligen har han fått det berättat för sig men att det har inte varit tillräckligt intressant att lägga på minnet. Här finns den knarkande pappan. Den pappan som utsätter familjen för hotfull aggressivitet och tror att det bara är vanlig irritation. En pappa är avundsjuk på sin vuxne son och baktalar honom i sitt huvud. Daddy-rollen innehas också av män som utnyttjar sin position av man, ålder, status, pengar
För min del finns ingenting att känna igen mig i, men det gör ingenting. Det här är stilistiskt tonsäker feelbad om ensamhet, gränslöshet, längtan och desperation. Jag kommer att vilja läsa allt som Emma Cline skriver.
Marguerite Duras har sagt att skriva är att tiga. Att författare är mer för att lyssna än att tala. Men det stämmer sannerligen inte i de tio intervjuer som Kerstin Wixe här genomför (2013). Intervjuaren själv sköter sig närmast exemplariskt, hon är följsam och påläst, ger författarna utrymme, framstår som lugn och trygg, ställer intressanta frågor och skrattar på rätt ställen. Dock är det otydligt vilken bok de talar om (och när hon pratar om Tjechovs gevär säger hon felaktigt Hitchcock). De tio författarna är:
⭐️⭐️ Klas Östergren om Gentlemän: Svårintervjuad på grund av pretentioner och översitteri. Han menar felaktigt att läsare inte reflekterar över författares utnyttjande och utlämnande av historiska personer. Han talar om konst. Det gnistrar till om Wixe när hon analyserar hur Östergren skildrar kvinnor.
⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ Torgny Lindgren om Minnen: ”Jag är dödens rädd för att tråka ut er” säger han vilket skiljer sig stort från föregående författare. Fantastiskt rolig och härligt pessimistisk. Om meningslöshet, jagets överdrivna betydelse. Att jaget egentligen är ett vi fyllt av våra mödrar. Helt makalöst bra intervju. Ska definitivt läsa boken.
⭐️ Katarina Frostenson om Flodtid: Totalt intetsägande. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänka kan man tro när man hör henne.
⭐️ Bob Hansson om Kärlek, hur fan gör man?: Älskar arbetskritiken, normen att det är bättre att jobba med kärnkraft eller att vara en jättedålig lärare som förstör för barnen än att inte jobba alls. Han pratar klokt om kraven på individerna i Sverige och premisserna för tvåsamhet. Gillar också att han säger att vuxen är man när man lärt sig bekräfta sig själv. Men han är enormt forcerad, avbryter och läcker känslor som gör att det blir väldigt jobbigt och stressigt att lyssna på.
⭐️⭐️ Aino Trosell om Nyårsnatt: Hon är svetsaren som blev författare och som är rädd för sina egna berättelser. Jag hade aldrig läst något av henne men hennes parafras på Fröken Julie lät intressant så jag lyssnade på den. Tyvärr inte så bra nej.
⭐️⭐️ P O Enquist om Ett annat liv: Jag har läst boken så den här intervjun tillförde inget nytt.
⭐️⭐️ Maj-Gull Axelsson om Is och vatten, vatten och is: Boken har jag läst, det är inte hennes bästa. Jag gillar hennes feministiska poänger.
⭐️ Sara Kadefors om Borta bäst: Men nej helt ointressant och på tok för forcerat. Kul dock att hon berättar om en ytlig och självbedräglig huvudperson som enligt henne själv inte speglar henne, när det uppenbarligen gör det.
⭐️⭐️⭐️ Åsa Larsson om Till dess din vrede upphör: Jag gillar ju inte deckare men att lyssna på Larsson gav mersmak.
⭐️⭐️ Karl Ove Knausgård om Min kamp: Inga nyheter, men kände faktiskt lite sympati för honom.
Här delger Duras mer personligt – kan man i alla fall tro – vad hon känner inför livet, skrivandet, smärtan, platsens betydelse, spriten, döden, judeutrotningen, samtiden och politiken. Det är som att hon rasar av sig i ett sista skri. Men det är en mystisk blandning av fem olika texter som jag inte helt förstår mig på och jag tycker titeln är missvisande. Möjligen tilltalar de skrivande personer mer. Jag är en läsare. Ändå är det huvudnumret, den första texten Att skriva jag gillar bäst.
Jag fastnade för det hon skriver om livet och det oundvikliga ögonblicket som kommer, då man tvivlar på allt (utom barnet). Det är ensamhetens tvivel som en författare måste uthärda. Att tvivla är att skriva.
Böcker som är tillrättalagda utan misstag, mörker eller tystnad är inga böcker, skriver hon och jag är benägen att instämma.
”Det som alltid kommer att vara förhärskande, och det för oss att gråta, är arbetslivets helvete och orättvisa. Fabrikernas helvete, maktmissbruket i arbetsgivarnas förakt och orättvisa, i dess fasa, fasan i det kapitalistiska systemet, i all olycka som följer av det, i de rikas rätt att förfoga över proletariatet och göra det till själva orsaken till dess misslyckande men aldrig till dess framgång.”
Den andra texten om ung en engelsk pilot som sköts ner i slutet av andra världskriget är drabbande i sin upprepande form.
Text nummer fyra heter Det rena antalet och här vill Duras ha hjälp att synliggöra proletariatets individuella ansikten. En god sak i och för sig, men inte essä jag kommer att minnas.
Hennes bildliga prosa känns igen i övrigt får jag känslan av ofullständighet. Det här hade aldrig utgivits om det inte var den framgångsrike Duras som stod bakom, tänker jag. Men jag kan ha fel.
”Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.”
Hon föddes 1909 och dog 34 år senare av tuberkulos och svält. Hon vägrade äta mer än de som satt i koncentrationsläger fick att äta. Hon föddes i Paris och gick i skola tillsammans med Camus och de Beauvoir, men hon valde bort den priviligierade ställning hon fötts in i och tog avstånd från den intellektuella eliten. Istället ägnade hon sitt liv åt att praktiskt leva i enlighet med den politik och filosofi som hon tog för sann. Det innebar att hon avslutade sitt arbete som lärare i filosofi och matematik för att jobba på fabrik och bli ett med industriproletariatet. Hon satte sitt jordiska liv på spel för sin politiska aktivism och sitt experimentella tänkande vars själva motor drevs av medlidande mot sin nästa. För det hon hann med i sitt korta liv helgonförklarades hon.
Tyngden och nåden är en postumt utgiven (1952) bok sammansatt av anteckningar och brev, som hon lämnade efter sig. Den består av fragmentariska maximer, enkelt beskrivna men ganska svåra att förstå. Det här är utmanande läsning vars innehåll till stora delar går över min horisont. Men jag tycker det är en stimulerande uppgift som jag hoppas ska kunna utveckla min läsförståelse, mitt språk och min kunskap om filosofi.
Simone Weil var mystiker och religiös men inte direkt ansluten till någon av de namngivna religionerna vi känner. Hon menar att Gud drog sig tillbaka från det hen skapat för att det skapade skulle kunna ta plats. Människan kan liksom Gud dra sig tillbaka från sin plats som centrum i tillvaron och genom denna ”avskapelse” upplåta plats åt Guds ljus i världen. Denna nåd är vår enda möjlighet att undkomma själens tyngdkraft och behålla vår fria vilja.
”Alla naturliga rörelser i själen styrs av lagar motsvarande dem som gäller för den materiella tyngdkraften. Det enda undantaget är nåden.”
”Varje mänskligt väsen ropar i tysthet om att bli läst annorlunda”
”Hur kommer det sig, att så snart någon visar att han har mer eller mindre behov av en annan människa, så drar hon sig undan? Tyngdlag.”
Människan är initialt god, menar hon. Men en förslavad människa kan inte längre välja sina mål. Vilket mål som helst är som grenen för den som håller på att drunkna. Låga känslor som fruktan, girighet, avund, hämndlystnad, lust att slå rekord och vinna utmärkelser är ytliga. Allt man kallar låghet är ett tyngdkraftsfenomen. Att ge efter för tyngdlagen, att sprida det onda utanför sig själv genom att göra en människa illa fysiskt eller verbalt är den svåraste av synder. Man fördärvar med den senare språkets uppgift att uttrycka samband mellan tingen.
”Om den andliga tyngdlagen gäller: sänka sig är att stiga. Den andliga tyngdkraften får oss att falla uppåt.”
Hennes filosofi tar avstamp ifrån de lägsta stegen i behovstrappan. Den står helt och hållet i motsats till det vi i vår tid tycker så mycket om; självförverkligande. I mitt personliga krig mot våra samhälleliga jag-styrda normer – tyngdkraften i mitt liv – fungerar den här läsningen som en lisa för mitt inre. På många sätt påminner maximerna om indisk filosofi i det att det handlar om sanningssökande, medveten närvaro, lidande, asketism, avskapande av sitt ego. Weil menar att sanningen är som djupast i lidandet. Att den fattige som lider olycka besitter den stora kunskapen och är därför den som på riktigt är priviligierad. Med olycka avser hon förnedring, slaveri, trötthet, nöd etc. Hon menar att det är ingen skillnad på att vara medveten om eller att själv uppleva olycka, tack vare uppmärksamhet. Vi bör försöka förbättra våra brister, inte genom vilja utan genom uppmärksamhet. All undervisning borde ha som enda mål att träna uppmärksamheten.
”Att se och äta är två olika slags verksamhet – det är människans stora sorg, som börjar i barndomen och varar tills hon dör. Den eviga saligheten är ett tillstånd då se är detsamma som att äta.”
”Det är svårt för den rike och mäktige att få kunskap om människans elände, emedan han nästan oemotståndligt förleds att tro att han är något. Lika svårt är det för den fattige, ty han förleds nästan oemotståndligt att tro att den rike och mäktige är något.”
”Vi äger ingenting i världen – ty slumpen kan beröva oss allt – utom makten att säga jag.”
Som vetekornet måste dö för att dess inneboende energi ska frigöras måste människan utplåna sitt jag. Målet är att vara ingenting. Man måste rycka upp sina rötter. ”Alla ting jag ser, hör, vidrör, andas, förtär; alla väsen jag möter – alla dem hindrar jag att få beröring med Gud, och jag hindrar Guds beröring med dem, i samma mån som någonting hos mig säger ’jag’”.
”En kvinna som ser sig i spegeln och gör sig vacker, blygs inte över att hon – ett oändligt väsen som ser allt – begränsar sig till en liten yta. […] En mycket vacker kvinna som ser sin bild i spegeln kan mycket väl tro att den är hon. En ful kvinna vet att den inte är hon.”
Det handlar om att uthärda tomheten som hon kallar ”mörk natt”. Att inte låta sig luras av fantasin. ”Människor – även jag själv – är en annan än den jag inbillar mig vara. Att veta det, det är förlåtelsen.” Människans inbillade rikedomar är det förflutna och framtiden. Hon skriver att det andliga livet levs inte i världsfrånvändhet utan i den materiella världen med dess brister, tillkortakommanden och lidanden. Uppgiften är att bemöta människans utsatta situation med kärlek och den omtanke som ligger i handlingar. Men människan är på samma gång bara fullkomligt ren och naken i två ögonblick; födelsen och döden.
Så varför fortsatte då helgonförklarade Simone Weis så intensivt att sträva mot denna renhet? Det är motsägelsefullt tycker jag. Människan kan ju helt uppenbart inte klara det. Dock är det fascinerande och inspirerande att läsa om en människa som var tankesätt och leverne diametralt skiljer sig från vad vi är vana vid.
”Varje person som har möjlighet att ge någonting är skyldig att göra det.”
Tänk er röda läppar om långa cigaretter, skräddarsydda dräkter, cocktailglas med oliver, ondulerade frisyrer med små hattar och från jukeboxen hörs Billie Holidays stämma sjunga Easy living. Det är i den eggande atmosfären, i femtiotalets New York som oxytocinreceptorerna går på högvarv hos Therese och Carol. En klassiker gestaltar en grundläggande allmänmänsklig situation, här är det kärlekens belägenhet som står i fokus.
Patricia Highsmith arbetade på ett varuhus 1948 och och mötte där en ljushårig kvinna i päls vilket fick henne att senare på kvällen dikta ihop berättelsen. Den refuserades först, men publicerades 1952 under pseudonym. Den hette då The price of salt och pocketupplagan såldes i cirka en miljon exemplar. På svenska utgavs den 2006 av Normal förlag. 2015 filmatiserades den. Jag såg filmen efter att ha läst romanen och jag måste säga att den var faktiskt lika bra som boken. Imponerande uttrycksfullt och samtidigt lågmält skådespeleri.
Rooney Mara och Cate Blanchett spelar Therese och Carol
När 19-åriga Therese möter hemmafrun Carol uppstår kärlek vid första ögonkastet. Carol ligger i skilsmässa från Harge. Therese är uppvaktad av Richard. Jag ska på inget sätt låta dessa två män komma och ta över, trots att de så desperat försöker får de inte plats i den här berättelsen. Eftersom det är en intelligent roman är männen inga monster, de är lagom misogyna och kränkta som män är mest. De försöker locka och smickra, hota och hålla fast. Både Carol och Therese har utan framgång försökt att bli kära i dem. Männens närvaro drar färgen ur filmen och energin ur kvinnorna. Omvänt exploderar en frigörande kraft i dynamiken som uppstår mellan de älskande.
Självklart älskar jag att läsa om rådiga kvinnor som klarar sig utan män. Men mest anmärkningsvärd är gestaltningen av kärlek och begär som det mirakel det är. Therese växer mentalt, hon lär känna sin egen kraft och hon kommer loss som konstnär. Hon ser på Carol som vore hon segergudinnan Nike. Carol säger saker som ”du är som fallen från himlen” och ”jag är utsvulten” och det är sannerligen inte mat hon hungrar efter. (Cate Blanchett med sina ”hunter eyes” är helt perfekt i rollen.) De är som komna ur Platons grotta, mer vakna än någonsin trots att männen försöker påstå motsatsen. Någon säger om lesbisk kärlek att…
”Det är rotlöst och infantilt, som att leva på lotusblommor eller någon kväljande sötsak istället för på livets bröd och kött.”
Men den homosexuella relationen är inte heller problemfri. Highsmith håller sig i de realistiska gråzonerna och våra protagonister måste förhålla sig till skevande maktbalanser på grund av ålder, erfarenhet och klass. Deras kärlek utmärker sig ändå i det att den inte störs av våld, rädsla, ägande, svartsjuka, misstänkliggöranden eller kontrollerande. Den lesbiska kärlekens negationer består istället av det patriarkala och heterosexuella regelverk som alls inte bara upprätthålls av män utan av en hel samhällsapparat. Carols barn används som spelpjäs i ett krig som liknar fallet som Salomo dömde. Förutom patriarkal kritik finner jag att Highsmith på subtila sätt invänder mot arbetslinjen, kommers och kapitalism. Det uppskattas!
Det finns väldigt mycket att uppskatta här. Öppenheten som bjuder läsaren att göra egna tolkningar. Språket. Slutet inte minst! Favoritscenen i boken är när Theresa slår en madonnafigur i kras. Filmens bästa scen utspelar sig i ett hotellrum där de har så mysigt i sin egen värld med sprit, smink, parfym, Billie Holiday och varandra.
Både jag och min tioåring var galet förtjusta i första boken om Maryam. Och till vår stora glädje tyckte vi lika mycket om den här.
Minoo Shams vet sannerligen vad hon gör, hon förstår sig på barn, flyktens realiteter, hon kan skriva och hon har humor. Hon ger litterär gestaltning åt sina karaktärer via vardagsnära situationer. De framstår som levande människor som inte alltid gör det rätta men tack vare vägledning förstår vi varför karaktärerna handlar som de gör. Och som vi sympatiserar med dem! Att läsa om världen hon skapat för Maryam är som att befinna sig i en fristad där geografiska gränser och störiga storebröder lyser med sin frånvaro. Shams har en speciell känsla för språket och ordens betydelse och lockar läsarens intresse för språk.
Det finns många fina och viktiga trådar i Shams berättarväv. Den starkast lysande är Maryams stolthet över sitt modersmål persiska. Det handlar också om vänskap, mod, språk, homofobi, konflikter, rasism, mobbning, kärlek och saknad. Hela tiden håller författaren sin trygga varma hand över barnen i boken. Lite som den fantastiska mormodern som vackert pryder framsidan.
I den här boken väntar mamma Shirin tvillingar. Hon spyr och gråter. Till Maryams stora lycka betyder detta att mormor ska komma till Sverige. Maryam är fortfarande arg på sin mamma för att de migrerat till Sverige och lämnat mormor kvar i Iran. En grupp i klassen retar Maryam och hon blir för första gången osams med sin kompis Ida. Om det senare säger oraklet mormor:
”…först när man har bråkat och blivit sams igen vet man att man är vänner för livet. Vänskapen måste sättas på prov.”
Idas storasyster slutar med handboll – som hon är så bra på – för att gynna relationen med Maryams storebror. Jag tänkte först, nej men vad synd. Så typiskt att tjejer i tonåren ger upp sina sporter för att prioritera läxor, vänner och kärlek. Men sen tänkte jag igen. Med tanke på hur bra det går för tjejer och kvinnor med relationer kan man misstänka att det är ett riktigt val. Man har på väldigt många sätt mer ut av att vara bra på relationer än att vara bra på idrott. Att ha relationer förgyller och förlänger livet. Ensamhet sägs vara lika farligt som att röka 15 cigaretter per dag eller vara alkoholmissbrukare.
Maryam och hjärtegästerna innehåller allt jag kan önska av en barnbok; coola tjejer, lärdomar, dramatik, matporr, stora känslor, humor och vackra bilder.
Kvinnokraft, mord och systerskap i skotsk pastoral. Parapsykologi och feministisk dubbelmoral, som att ha något på tvären i min cervikalkanal. Här kommer min sågning, pass opp!
En stark kvinna, nästan som en man, en könsneutral, klarar sig själv, får ingen hjälp från blåljuspersonal. Traumaporr blir ”viktig bok” blir pekoral. Mot våldsromantik saknar jag antikropp.
Den måste ha halkat in på bestsellerlistan på ett bananskal. Vi vet väl bättre nu 2022? Att motsatsen är diametral! Om inte, hör min röst, den är arg, hög och guttural; jag vill uppmuntra till upplopp!
Hej och välkomna till årets första sågning. I den här texten kommer jag att avslöja hela skiten, och eftersom skit är skit hur man än slår in det, tycker jag att du ska läsa min text istället för När vargarna kom.
När vargarna kom, kom inte jag. Så att säga.
Det här är på alla sätt en svag berättelse om mäns våld mot kvinnor. Det kan vara bra att veta. Den är marknadsförd som något annat nämligen; Inti flyttar till Skottland för att återinföra vargar, tillsammans med sin tvillingsyster Aggie. Ett mord begås, vem är boven – det kan väl inte vara vargarna? (*spänningsmusik)
Jag går steget längre och påstår att den här berättelsen inte bara är svag och flummig med dåligt språk och icke trovärdiga karaktärer utan direkt kvinnofientlig, funkofobisk och skadlig då den upprepar en farlig trop. Låt mig förklara varför genom att lista bokens problem:
Aggie. Till skillnad från hur det brukar gå till gruppvåldtog Aggies man och hans kompisar henne med Inti som vittne. Efter det blev Aggie som ett skal av sitt forna ”starka” jag, hennes liv är förstört för all framtid. Helt i motsats till hur PTSD brukar yttra sig får Aggie en konstig slags mutism där hon inte talar alls, med någon. Hon lämnar inte huset och kan inte sköta sin hygien. De tar ingen hjälp utifrån utan Inti hjälper henne (wow systerskap). Dels insinuerar författaren att Aggie varit med om det absolut värsta. Att en våldtäkt kan kränka en kvinna i paritet med döden. Det hade varit mer realistiskt om Aggie tog sitt liv, sånt händer. Men mest troligt är att kvinnan faktiskt återhämtar sig. Hon lider av, men lär sig leva med sitt trauma. Hon talar, går till arbetet, träffar sina vänner, träffar en partner, har sex igen osv. Narrativet här är alltså att en kvinna blir våldtagen till medvetslöshet, är som levande död efteråt och vill aldrig mer komma nära en man. Det är enormt missvisande gällande offers beteende efter våldtäkt och denna uppfattning ställer till stor skada (exempelvis i rätten där män går fria för att kvinnor gått till arbetet efter våldtäkten). I den här galna världen som Charlotte McConaghy skapat visar det sig sen att Aggie är mördaren. Detta är fullkomligt obegripligt med tanke på att hon inte vågar lämna huset. Författaren tycks nonchalera fakta för att chocka läsaren. Scenerna jag beskrivit här är dessutom fruktansvärda att läsa, (ännu mer fruktansvärda att lyssna på när Gunilla Leining läser) det är traumaporr som reproducerar våld och övergrepp dessutom i kombination med en sexuell laddning. Tjejerna gillar ”hårda tag i sängen” och båda systrarna attraheras och liksom dras till den våldsamma mannen. Jag blir som en varg satt i bur av att läsa den här smörjan.
Inti. Vår antihjälte har någon slags oberäknelig spegelberöringssynestesi som gör att hon ibland kan känna vad andra människor känner, och ibland inte – precis så att det passar storyn lämpligt nog. Hon och Aggie kan kommunicera via telepati typ, fast Aggie kunde märkligt nog dölja (plotten) att hon begått ett mord. Inti är en inkonsekvent karaktär med mental oreda som aldrig någonsin kunnat existera som människa, och det är en rasande tur det. Inti förtjänar en örfil. Hon är arrogant och dum – som en kvinnlig Sylvester Stallone som ska klara allt själv och som dessutom föraktar kvinnliga värden. När Inti, ny i stan, får reda på att en man misshandlar sin fru, tar hon det på stort allvar. Hon är så modig förstår ni, och ska verkligen sätta stopp för det. ”Alla” andra vet om att han misshandlar henne, men de ser mellan fingrarna. Detta är inte bara orealistiskt utan skadligt. Som att de som varit systrar eller vänner till misshandlade kvinnor kunde ha gjort mer om de varit modiga nog. Inti blir kär i en polis vid namn Duncan (se punkt 3). Hon blir naturligtvis gravid och vet instinktivt att det är en dotter, (som Ronjas mamma, minus charmen.) En stark liten jävel är det, dottern, som tränger sig ut. Det är alltså inte Intis kropp som genomför förlossningen utan den urstarka lilla dottern. Ensamma är de förstås, mitt i skogen när det är snöstorm och vargarna far omkring där också. Ser ni det framför er? Nej, inte jag heller.
Duncan. Han är polis, och det blev han för att hans pappa slog ihjäl Duncans mamma. Efter det slog Duncan ihjäl sin pappa. Av inga skäl alls, så vitt läsaren vet, blir Inti kär i den här mördaren. De ligger väl en gång tror jag, och Inti blir gravid förstås. Duncan vill inte ha barn, men sen vill han ändå det. Gulligt. Och där närmar vi oss…
Slutet. Precis som att inte boken varit tillräckligt plågsam redan kommer sen ett hejdundrande slut. Aggie gör nämligen som tvillingarnas sjuka pappa gjorde – hon försvinner till skogs. Först återfår hon talet helt plötsligt och kan berätta om mordet, men det var tydligen inte ett tecken på tillfrisknande utan hon piper iväg. Varför McConaghy hatar sjukvård så mycket förtäljer inte historien. Men det var ju ganska passande att Aggie försvann för då kan nämligen Inti, Duncan och urstarka dottern leva lyckliga i alla sina dagar i en heterosexuell kärn(vapen)familj. Hurra!
Historien om vargarna, mäns våld mot kvinnor och parapsykologin utgör tillsammans ett gytter av fragment utan samhörighet, förpackade i något slags feministiskt och klimatangeläget skal som krackelerar redan efter några sidor. Under det skalet finns en massa hjärndöda, klyschiga ord. Hon skriver saker som: ”Lusten är så stark att jag nästan självantänder.” ”Jag slutar vara kvinna, människa, djur. Jag är vrede klädd i kött.” ”Blodet hade lämnat min kropp.”
Vissa ämnesval tycks bland vissa grupper generera positiva recensioner; feminism, klimatförändringar, antirasism, svår sjukdom. Det sägs då vara en ”viktig bok”. Men McConaghys smak för floskler, effektsökeri och sentimentalitet på bekostnad av fakta i det ämne hon skriver om gör mig faktiskt sur. Hon tycks sätta en ära i brist på logik, intelligens och dramatisk trovärdighet.
Senaste kommentarer