Sorgegondolen av Tomas Tranströmer

Hjärnblödning med afasi som följd är förstås en mardröm för alla, men kanske än mer för en författare. Det hände Tranströmer och är kan hända en av anledningarna till den ödesmättade stämningen i den här diktsamlingen. I den första dikten ”April och tystnad” skriver han:

”Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida

utan spegelbilder.

[…]

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Först tänker jag att det är just språket som är utom räckhåll, språket räcker inte till för allt som glimmar i en människa (känslor, tankar) men i nästa dikt ”Osäkerhetens rike” förstår jag att det också är något i samtiden (1996) som misslyckas med att skapa spegelbilder. Här finns en byråchef som liknas vid en demon och den fortsätter:

”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”

Den metafysiska nivån har i vårt sekulariserade samhälle suddats ut till förmån för tillväxt, kommersiella krafter och ondska. Det ekonomiska klimatets hegemoni. Hjälmen tolkar jag som metafor för makten som inte kan fästas vid individer utan är kollektiv. Människan har moder jord, hon flyr oss. Mycket dystopiskt.

I ”Nattboksblad” står det:

”Och bakom mig
bortom de blyskimrande vattnen
fanns den andra kusten
och de som härskade.

Människor med framtid
i stället för ansikten.”

Jag tolkar det som att makten är långt borta, den är skapad av människan men är samtidigt omänsklig. De sista raderna drabbar mig. Jag tänker på hur människor lever för framtiden, investerar, studerar, sparar och att det vackra i nuet och de existentiella värdena i vårt liv glider undan, som hade vi stumma själar.

Tranströmer, ”Mr Transformer” eller epifanins svenske fader, fick inte bara Augustpris utan också Nobelpris för sin skicklighet att välja rätt ord och sätta det på rätt plats. Han uppger själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär” och det tycker jag verkligen att han lyckas med. Han fångar livets komplexitet och skapar bilder i läsaren. Med få ord får han oändligt mycket sagt och lyckas blixtbelysa de dolda dimensionerna i nuet, där ingår tron på något högre som en gud eller varför inte naturen. Han är också en musikalisk poet, som kanske fick större tillgång till musiken när språket fattades honom. Stroken medförde att han förlorade kontrollen över sin högra hand, han spelade piano med vänster. Men om köttet och den fysiska förlusten finner jag inget i den här diktsamlingen.

Sorgegondol nr 2” som gett boken sitt namn, behandlar ett möte mellan pianisterna Frans Liszt och hans svärson Rickard Wagner (1800-tal). Liszt skrev ett pianostycke som hette Sorgegondolen. Jag saknar förkunskaper om dessa, känner bara ytligt till att Wagner hyste antisemitiska åsikter och hyllades av nazisterna.

”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
till brunskjortornas år.”

I ”Sorgegondolen nr 2” finns också gluggar mot 1990, vilket var året han fick stroken.

I ”Landskap med solar” skriver Tranströmer om förhållandet mellan människa och gud där solen är metafor för det sistnämnda. ”November i forna DDR” innehåller den fantastiska raden

”November bjuder på karameller av granit.”

I övrigt tänker jag på att det är positivt att kommunismen föll, men det är sorgligt att rättvisetänket föll med den. (Vänsterpartiet ses som ett extremparti.) ”Från juli 90” skildrar en begravning och implicerar en transcendent nivå, det vill säga bortom empiri och vetenskap.

”Det var en begravning
och jag kände att den döde

läste mina tankar
bättre än jag själv.


[…]

Min väns röst höll till
på minuternas baksida.”

Vi lever våra korta liv på minuternas framsida, i tiden. Sen hamnar vi på baksidan. Oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte, hamnar vi alla på minuternas baksida.

Nu börjar det bli en lång text det här. Men jag är eld och lågor och nu när jag börjat närläsa dikterna kan jag inte sluta. De öppnar sig för mig och jag får en känsla av att jag ska implodera om jag inte får uttrycka vad jag tänker. Det är ganska ansträngande för mig att läsa poesi, jag kan inte alls slappna av och ”bara njuta”, snarare går hjärnan i spinn. Ju färre ord en författare använder ju mer krävs av mig som läsare.

”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genoms säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.”

Som att vara barn” (ovan) tänker jag mig handlar om hur den västerländska moderna människan lever med huvudet i en säck. Delvis av fri vilja. Vi drar ner mössan framför våra egna ögon. Vi blundar för de största frågorna, gläds inte åt våren, engagerar oss inte i det meningsfulla. Vi kan bara skymta solen (guden) genom säckens maskor. Det får mig att tänka på Platons grottliknelse. Tranströmer tycks vilja påvisa att livet blir fattigt utan existentiella tankar. Mössan som vi drar ner skimrar, vilket jag tolkar som en metafor för hur saker kan se bra ut, människans förmåga att maskera sig och välja vilken sida man vill visa upp. Det får mig att associera till ett livsråd som Tranströmer skrivit och som fastnat i mig:

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent! // De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade – gå förbi dem!” (Ur Guldstekel, den är inte med i den här diktsamlingen.)

I ”Två städer” berör han hur det onda/hatet och det goda/kärleken i människan förhåller sig till varandra. Den ena staden är mörklagd, i den andra brinner lamporna och det är bara ett sund som skiljer dem åt. Genom att formulera att den lysande stranden kan hypnotisera den mörka, implicerar han att det goda har förmåga att lysa starkare. Men för människan kan det mörka vattnet framstå som glittrande, ovetande simmar hon mot sitt fördärv. Med hjälp av ”tubastöt” det vill säga musik, gud, eller en vän kanske, kan människan ledas på rätt väg.

Han förgyller den här diktsamlingen med några haikudikter (Japansk tradition). En västerländsk haiku ska bestå av tre rader med ord som har 5-7-5, totalt 17 stavelser. Den ska därtill följa ett antal regler som exempelvis undvika starka adjektiv och pronomen, innehålla en årstidsangivelse, vara överraskande och sinnrika.

”Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.”

”Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.”

Åter handlar det om människans behov av att omfamna den transcendenta nivån av livet.

Sorgegondolen är bara 37 sidor. Det finns flera dikter i den än dem jag skrivit om här. Men jag orkar faktiskt inte mer nu. Det här var en omvälvande och krävande läsupplevelse, inne i mig öppnade sig valv efter valv oändligt. Jag är ingen vad poesiläsare, men jag kanske blir en dag. Jag är då rakt inte färdig med Tranströmer, det blir man nog aldrig.

Det här är min 27:e lästa bok i listan med böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur av totalt 32 böcker som utgivits mellan 1989 och 2020. Jag har antagit den här utmaningen #augustprisprojektet tillsammans med Mösstanten och Kicki.

2 kommentarer

    • Antonseptember 27, 2021 kl. 10:57 f m
    • Svara

    Uppskattar att läsa dina tankar om dikterna och ditt urval av citat. Det är givande att få lite hjälp med att tolka dessa bilder i Tranströmers dikter och det märks att du tagit dig tid och varit uppslukad av texten.

      • Ninaseptember 27, 2021 kl. 10:59 f m
        Författare
      • Svara

      Tack, vad roligt att läsa.

Kommentera