Jag har läst den här boken som en del av #augustprisprojektet, som också Kicki och Mösstanten deltar i, vilket innebär att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur. Det är totalt 32 stycken. De 23 jag läst hittills har hållit en otrolig hög kvalitét.
Dock är Den vidunderliga kärlekens historia (2002) den första som jag inte älskat. Genren kärleksroman, som utspelar sig på 1800-talet, med hög abstraktionsgrad, enormt ordrik med långa adjektivapäckade meningar och dess råhet faller mig inte i smaken.
En slags mix av Skönheten och odjuret, Dvärgen och Frankensteins monster är det. Jag får känslan av att ha läst det här förut. Och kan inte låta bli att fundera på hur en berättelse om en missbildad ful kvinna som trånar efter en oerhört vacker man skulle te sig.
Den börjar dock väldigt starkt. Hercule Barefuss föds samma natt som Henriette Vogel, deras båda mammor var prostituerade. Hercule är missbildad, dövstum och han kan läsa tankar/förflytta sitt medvetande in i andra varelser. Han älskar den vackra Henriette, som naturligtvis är storslagen och välskapt helt igenom. De kommer ifrån varandra och Barefuss söker efter Henriette samtidigt som han utstår stor grymhet. Men historien som utlovas handla om kärlek tycks mest fokusera hämnd. Efter ungefär 100 sidor har jag tröttnat på brutaliteten och det bombastiska språket. Demoner, osynliga och enögda eggar mig föga. Karaktärerna är stumma och jag känner ingen längtan efter att få veta hur det slutar.
Inslagen av religion, vetenskap och filosofi uppskattar jag mest. De bibliska allusionerna är av godo. Barefuss kan möjligen liknas vid Jesus. En annan bra sak är att teckenspråket får ta plats. Men de absurda inslagen ökar tyvärr vartefter diegesen närmar sig sitt slut.
1 kommentar
Håller med! Jag läste drygt 2/3 innan jag bestämde mig för att NÄ den här boken slösar jag inte mer tid på. (Jag läser alltid ut böcker annars.) Väldigt trött på alla äckliga beskrivningar och brutalt våld och mord på kvinnor.