Är mor död av Vigdis Hjorth

Jag är en stor beundrare av Vigdis Hjorth. Jag älskade Arv och miljö och kan med glädje meddela att den här är ganska lik både stilistiskt och tematiskt. Det var omöjligt att läsa Är mor död utan att relatera till Arv och miljö och dess efterkommande debatt kring konstnärens ansvar och om en konstutövare får hänga ut sina anhöriga. Den här romanen avhandlar en målare, Johanna, som behandlar barndomen i sina verk, till familjens stora förtret.

Det är alltså modersrelationen som är temat här. Släkten är värst, sägs det. Och det stämmer nog, av den anledningen att man blir inte av med dem. Även om man slutar träffa varandra finns man i varandras medvetande. Som att gå med en sten i skon. Den förälder som matat, tvättat och nattat en – oftast en mamma – betyder mycket kanske i resten av livet, vare sig man vill det eller inte. Det tycks innebära ett stort lidande att ha en icke-relation med sin mamma. Kan en mamma ens dö, eller kommer hon för alltid att vara kvar i ens tankar?

Berättarperspektivet är Johannas och hon gissar sig till vad hennes mor och syster gör, tänker, tycker. Hon har inte träffat sin mamma på 30 år men nu vill Johanna prata med sin mor, till sin systers förtret. Johanna vill ta reda på om hennes minne stämmer med verkligheten. Romanen är en mycket lämplig introduktion till den opålitliga berättaren, lättbegriplig men alls icke banal. Vi följer Johannas tankar, göranden, minnen medan hon försöker komma i kontrakt med sin mor . Det är en långsam berättelse men väldigt spännande, enligt mig. Bilden klarnar sakta och sympatierna böljar fram och tillbaka mellan att vara med mamman och dottern.

Diskussionen om relationen mellan barn och förälder är oerhört intressant tycker jag. En livslång och sund relation mellan förälder och barn kräver ett avancerat samspel, lyhördhet, mycket tålamod, icke-dömande förhållningssätt och förändringsbenägenhet. Mamman kommer från en tidigare generation, har mer erfarenhet och har inledningsvis makt i egenskap av förmyndare. Sen sker en maktförskjutning när barnet blir vuxet. Det vuxna barnet är yngre, starkare och en del av nutidens diskurs. Mamman blir gammal vilket ofta väcker medlidande. Det vuxna barnets frontallob utvecklas vilket ofta ger en bredare förståelse för varför mamman har handlat si eller så. Föräldrar har en livslång förpliktelse mot sina barn, säger man. Men när barnet blir vuxet har väl även det förpliktelser?

”Och om hon [systern] verkligen menar att det är skadligt för mammas psykiska hälsa att jag skriver eller ringer kunde hon ha skrivit att mamma blir helt utom sig så hade det varit ett medgivande om delaktighet och ansvar. Men hon skriver som om mamma bara alltid gjort vad hon kunnat och när allt inte gått bra beror det på tillfälligheter och andras, särskilt mitt, fel.”

Relationen mellan förälder och barn ska också uthärda tonåren och frigörelsen. Hjorth för fram att det är viktigt att brista och bli arg som ett sätt att visa att man bryr sig. Att i stridens hetta visa sig sårbara och nakna inför varandra gör att man kan gå vidare och få en mer jämlik relation.

Ett annat tema som återkommer i Hjorths romaner och som jag älskar är hur konstverk och sanningsanspråk förhåller sig till varandra.

”Verkligheten är ointressant. Sanningen är intressant men svår att greppa och nå. Verkets förhållande till verkligheten är ointressant. Verkets förhållande till sanningen avgörande. Verkets sanningsvärde ligger inte i dess förhållande till den så kallade verkligheten utan i den verkan det har på åskådaren.”

1 kommentar

    • Kerstin Olssonmaj 13, 2021 kl. 10:01 f m
    • Svara

    Så väl sammanfattat. Du sätter ord på mina tankar!

Kommentera